Robert E. Lee (slutet)

Här följer upplösningen på min biografi över Robert E. Lee.

Lee hade lett sina styrkor till seger vid Chancellorsville. Allt såg ljust ut; nu var tiden inne för ett avgörande slag, ett coup de main som skulle avgöra kriget, ett förintelseslag som inringade nords armé och fick dem att erkänna konfederationen som en suverän stat. Syd hade haft ett år av framgångar, man kände sig som frihetskämpar med rätten på sin sida – och för övrigt hade man inget annat val än att våga en stor drabbning, man led av unionens blockad och saknade nords reserver i manskap.

Stridstrumpeten ljöd och styrkorna samlades, och Lee besteg sin trogne Traveller och tågade norrut denna sommar 1863. Målet var Washington och marschriktningen var fiendens armé. I början av juli möttes så sydarmén och nordarmén i trakten av Gettysburg, Pennsylvania. Nu hade nord den fördel som Lee haft vid Sharpsburg och Fredericksburg: förberedd försvarsställning. Lee måste anfalla Meades långa linje på Cemetary Ridge, och det misslyckades så klart. Men han hade inget val, han måsta väga ett försök, för utan anfall kan fienden inte besegras.

Slagfältets herre var de nya gevären, mynningsladdade som musköter men med räfflade lopp. Men generalerna inklusive Lee förstod inte detta, de hade alltid bajonettanfall för ögonen, detta skulle avgöra varje slag trodde de. Så när flankanfall visat sig omöjliga där vid Gettysburg måste man anfalla i centern, och det blev ett stormanlopp känt som Pickett’s charge efter brigadchefen. Det blev kulmen på slaget lika väl som på syds segersvit: ett sista rebel yell, anmarsch i kulregn och druvhagel och led som tunnas ut, och några få som når ända upp på kullen för att vaja med Stars And Bars - och därefter reträtt och nederlag.

Förutom den fantasilösa generalplanen, var möjligen Lees gentlemannamässiga ledarstil bidragande orsak till nederlaget. Det saknades som så ofta en fast hand. Hans order löd aldrig ”ta byn eller dö”, utan mer i stil med ”om det är möjligt, kan du då erövra byn”...

---

Gettysburgs gamla slagfält är idag en naturskön plats, väl ägnad åt turism och filosofiska vandringar. En som vandrat runt där är Kent Gramm, så den som gillar att bry sitt huvud över ”varför” och ”hur kunde det hända”, uppmanas läsa hans ”Gettysburg” (1998). Inbördeskriget var ett lika stort trauma för amerikanen som första världskriget för oss, det förstår man när man tagit del av denna ”meditation on war and values”.

Men det är inte bara Thoreaucitat och stipendieprosa man bjuds, här finns även konkreta fakta. Som att den berömda bilden av ett visst Gettysburgfält bestrött med lik, inte föreställer döda ur 24:e Michiganregementet som det brukar stå. Det rör sig istället om döda från Kershaws Sydcarolinaregemente. Vidare meddelar oss Gramm att nordstatssoldaterna hade bläckhorn av glas, sysdstatarna däremot av lera; en hjärtevärmande handfast upplysning.

En i allo läsvärd skildring av inbördeskriget är annars ”Storm over the land” (1939) av Carl Sandburg, poet och svenskättling. Här finns både överblick och detaljer; vad det sistnämnda beträffar minns man till exempel den sårade pojksoldatens replik efter Bull Run: ”It grows very dark, mother, very dark”...

Slutligen något för den svensksinnade: Alf Åbergs ”Svenskar under stjärnbaneret” (1994), en bra översikt över kriget förutom upplysningar om immigranter och Sverigebaserade frivilliga i detta krig. Dock sätter jag ett frågetecken för Åbergs kritik av U. S. Grants självbiografi; han säger att detta är en död text, endast för yrkesmän. Jag har förvisso inte läst den – men krigshistorikern och generalen J. F. C. Fuller höjer den till skyarna för sin klarhet, precision och strategiska utblick.

Strategi: det var det som skilde Grant från Lee. Lee var en briljant taktiker, en som kunde vinna fältslag i Virginia med omnejd. Grant hade en större uppgift: att föra upp kriget på kontinental nivå och skapa en strategi för seger.

---

Vi hade kommit till slaget vid Gettysburg. Det hela blev ett nederlag, men mitt i eländet visade sig Lees storhet. Han tog på sig ansvaret för det hela och höll huvudet kallt, samlade sig till ordnad reträtt och undkom. Unionens George Meade var nämligen en försiktig general som inte vågade förfölja, han hade vunnit en taktisk seger och var nöjd med det. Lincoln propsade så klart på skoningslös förföljelse, att sätta efter syds härjade skaror, och alla skrivbordsgeneraler brukar säga att kriget hade kunnat avslutas denna eftermiddag om bara Meade jagat efter Lee.

Men det hela var enklare i teorin än i praktiken. Den småbrutna terrängen med skog och öppna partier om vartannat gynnade helt klart den försvarande, vilket i detta fall vore syd. Det var inget europeiskt napoleonkrig detta med öppna vidder och utblick från en kulle, utan ett krig i övervägande skogig terräng som försvårade samband och ledning.

Sydstatsarmén tågade hem och fortsatte striden under Lee två år till. Nu hette motståndaren U. S. Grant, som samtidigt med Gettysburg vunnit segern vid Vicksburg borta vid Mississippifloden. Grant var just den general Lincoln väntat på: äntligen hade han en man som obetingat lydde order, som inte betedde sig som en primadonna, som slogs med det han hade och som inte hade några illusioner om vad kriget gällde - annat än ovillkorlig kapitulation. Detta begrepp har en dålig klang hos den sedvanlige historikern, men vad beträffar detta krig så var ovillkorlig kapitulation nödvändig. Minsta eftergift åt syd hade inneburit ett erkännande av dem som självständig stat, ett godkännande av secessionen som princip, men det var inte vad Lincoln hade i sinnet. Han slogs enbart för ett bevarande av unionen, inga halvmesyrer.

---

Lee och Grant stred nu mot varandra i Virginia, möttes i olika fältslag på våren 1864 som mest hade karaktären av trista hamranden. Lee avvärjde så gott han kunde och retirerade, och det var gott och väl: ”man vann så länge man inte förlorade”. Dock hade Grant sett till att binda Lees rygg genom att sända William Tecumseh Sherman på marsch från mellanvästern mot Atlanten, och därifrån upp mot Carolinastaterna och Virginia. Pressen skulle vara konstant, Lee skulle inte kunna skicka reserver till den punkt som för tillfället var hotat. Han skulle förnekas fördelen av inre linjer.

Detta var en framgångsrik strategi, för på våren 1865 blev Lee tvungen att uppge försvarsverken framför Richmond, där ställningsstrider pågått sedan sommaren 1864. Nu tänkte han tåga västerut för att förena sig med Johnston, som stred mot Sherman någonstans i Nordcarolina. Men det var långt dit, och på vägen ansattes Lees eftertrupper. Så blev det lugnt några dagar – men det berodde endast på att Grant höll på att kringgå Lee i ett försök att omringa honom, hans 9 000-mannaarmé, The Army of Northern Virginia som en gång räknat hela 80 000 man.

Grant lyckades med sin manöver, Lee inringades och insåg att allt var förbi. Han bad att få träffa Grant för att kapitulera, vilket kom att ske vid Appomattox Court House. hans 9 000-mannaarmé, The Army of Northern Virginia som en gång räknat hela 80 000 man.

Grant lyckades med sin manöver, Lee inringades och insåg att allt var förbi. Han bad att få träffa Grant för att kapitulera, vilket kom att ske vid Appomattox Court House. Men innan man gick in på väsentligheter kunde man prata gemensamma minnen från mexikanska kriget. Detta skedde i april 1865. Inbördeskriget var slut och unionen återupprättades, slaveriet avskaffades.

---

Lee var kanske inte den störste general som levat, han gav underlydande för fria händer och Gettysburg var ett rungande nederlag. Men han var briljant som taktiker och vann många eleganta segrar. Och han hade karisma, nästan kunglig utstrålning om ni frågar mig. Han var lång och reslig, hade grått hår och helskägg; det enda som störde bilden var möjligen hans små fötter. Vidare ogillade han att hålla tal, men det är kanske i sig ett kungligt drag; dessa ska ju härska genom utstrålningen i första hand.

Efter nederlaget arbetade Lee som skollärare, och blev genom hela sitt väsen en värdig representant för ett slaget folk. Han såg inte ut som en bruten man, vägrade spela rollen av förlorare. Han sa också att man inte behövde skämmas, man hade slagits för något man trott på. Vad han menade med detta kan man tvista om, men det torde inte ha varit slaveri för han hade själv frigett sina slavar innan kriget. Kanske menade han det mer vaga ”sydstatsnationalism”, att det varit en strid för deras egen unika ”livsstil” som det brukar heta.

Allt annat lika stärktes sydstatarna av detta Lees exempel i nederlagets tid. Man accepterade fait accompli utan att gräma ihjäl sig, så att säga.




Relaterat
Gulfkriget 1990-91
Krigscykler
Min svenska historia