måndag 3 februari 2014

Recension: Dietrich Eckarts onda öga (Landin 2009)


Per Landin (1956-) brukar skriva intressanta reportage och essäer från Tyskland ("Sista tangon i DDR", "Münchhausens äventyrligheter"). Nu tar jag en titt på en bok som Atlantis gav ut 2009.




En av Adolf Hitlers gurus var Dietrich Eckart. Han var en äldre figur som dog redan 1923. Eckart påverkade Hitler i bland annat antisemitisk riktning. Och jag försvarar inte Eckarts rasanta antisemitism. Men Per Landins inläsning av ondska och "inre paranoia" i Eckarts assymetriska anletsdrag -- det blir för mycket. Jaja, vi vet att dessa tider var mörka, och jaja vi vet ett och annat idag. Men jag kan inte instämma i Landins ord om hur Eckarts ögon ger olika intryck, hur det "... vänstra blickar vänligt och avspänt på betraktaren, och det är först när man täcker över det som det andra ögat framträder: uppspärrat, aggressivt, vresigt, strängt och stickande av fanatism."

Med ett ord: detta är övertolkning.

Annars var Eckart intressant av andra skäl. Sitt genombrott fick denne litteratör när han gjorde en ny, något fri översättning av Henrik Ibsens drama "Peer Gynt". Denna version av dramat blev sedan flitigt spelad i Tyskland under mellankrigstiden. Gynt är en rebell som går ut i världen och låter allt strömma emot sig. Han går inte runtom ("udenom"), så som omgivningen råder honom, utan rakt på sak...! Eckarts läsning av Peer Gynt-dramat blir något av sin tids dynontologi: att aktivt gestalta livet, att skaffa Kunskap genom att bedriva Operationer och inte sitta letargisk och liknöjd, vara "sig själv nog" så som Ibsen kallade det.

Landins skildring av denna sida hos Eckart är intressant och tankeväckande. Och det finns mer intressant i denna bok ("Dietrich Eckarts onda öga"). Som en titt i en dagbok som Oswald Spengler ("Västerlandets undergång") skrev före genombrottet. Spengler var kronvrak och fick inte vara med i skyttegravarna 1914-18. Man möter i dagboken en kraftlös kverulant, fjärran från huvudverkets auktoritative magister. I övrigt skildrar Landin andra mer eller mindre fascinerande figurer från tysk mellankrigstid, som kolonialvurmaren Hans Grimm ("Volk ohne Raum"), Jüngervännen och frikårsmannen Ernst von Salomon, Moeller van den Bruck (som myntade begreppet "Tredje Riket") och några till.

- - -

Landin har tidigare skrivit om udda men intressanta tyskar från tidigt 1900-tal. Bland annat i "Wagners mörka punkt" (Symposion 2001). En helt förbluffande berättelse är den om mannen som titeln syftar på. Nej det är inte kompositören. Det är massmördaren Ernst August Wagner. 1913 mördade denna stillsamme skollärare sin fru och fyra barn och for ut för att döda än fler. Han hann skjuta ett tjugotal personer varav nio dog. Wagner skulle sedan ha skjutit sig själv, men han övermannades. Och spärrades in, förklarad paranoid. Han blev straffri på så sätt, men satt naturligtvis på sinnessjukhus hela livet till sin död. Han levde 1874-1938.

Wagner var komplex. Bland annat hade han skrivit skådespel som inte nått berömmelse. Ett handlade om Nero, ett annat om Jesus. Den uteblivna framgången, plus diverse annat som hände i hans liv, gjorde Wagner galen: inte öppet, men med tiden. Han levde ju stillsamt som familjefar och lärare.

Landin gör en dragning med hur denne Wagner var en klar förelöpare till Hitler. Och det hör väl till stilen i böcker som dessa. Visst kan parallellen göras. Men frågan är hur man som författare gör det gestaltningsmässigt övertygande. Kanske kan en "less is more"-strategi vara bättre här, som att nöja sig med att nämna att Wagner gick med i nazipartiet 1930, stolt förklarande sig vara sinnessjukhusets förste nationalsocialist... Landin nämner detta och en sådan faktabit kan ju, för den som så önskar, vara belysande nog -- belysande för att skriva en sådan här text i genren "tysk demonologi".

Landins böcker om tysk historia har sitt värde. Men stilen...? Jag kan bara säga: mer subtilitet i presentationen av fakta, "less is more", "go all the way, then step back". Den här ständigt närvarande indignationen däremot, dessa karaktärsmord med akademiskt tonfall, får en ju att tänka på sådana som Peter Englund, Göran Dahl, Carl-Göran Heidegren och Bosse Schön.




Relaterat
Spengler: Västerlandets undergång
Motpol: en granskning av Peter Englund

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (17) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (60) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (99) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)