onsdag 9 juni 2010

Maidenplattor


"Prodigal Son" är en annorlunda Maidenlåt: akustisk gitarr, flygande verser och soft approach, och så en stilla elgitarr i solot. Kanske en ny musikalisk väg för gruppen? Men eftersom plattan den kom på - "Killers", 1981 - inte sålde så bra övergav Harris detta experiment. Nästa platta skulle vara enklare rock.

Men för att återgå till "Killers" så är detta en fullgod platta, den har bara hamnat i skuggan av sin föregångare (som hette "Iron Maiden" och kom 1980, behandlad här). Preludiet "The Ides of March" visar för sin del på influenser à la Yes. Låtarna som följer ("Wrathchild", "Another Life", "Genghis Khan") är glödande spår, lyriska utflykter med prägel av nya gitarristen Adrian Smith: ångestmättad speedrock och välturnerade chockrockare. B-sidan med titellåt och annat kör lika hårt, men möjligen märks en viss vilsenhet. Men förmodligen är dessa "Purgatory" och "Drifter" med mera inga purfärska saker, de arbetades fram under turnerandet på 70-talet.

Sångaren DiAnno lämnade sedan gruppen och ersattes av Dickinson, och 1982 gav man ut den mer traditionella "The Number of the Beast". En typisk "tredjeplatta": första skivan brukar vara originell, den andra "more of the same", den tredje lite tam medan den fjärde är "back to basics". Ungefär så är det med Maiden också, och "The Number of the Beast" utgör enligt mig en liten svacka.

"Children of the Damned" från denna 1982-skiva kan hur som helst ge ekon av Sabbaths "Children of the Sea": den förra är epokgörande, denna är förhållandevis omärklig. "The Prisoner" är en iscensättning av Pat Coogans TV-serie om den surreala Ön, "The Island" med sina konspirationer och intriger i psykotropisk 60-talsanda. "22. Acacia Avenue" är en fortsättningslåt; del ett kom på första skivan och här får vi veta mer om Charlottes liv på gatan. En bättre version gjordes live i Dortmundhalle 1983.

Titellåten har snott tre takter från "When the Saints"; kolla själv, man kan sjunga "Oh when the saints, go marching in" istället för "I left alone, my mind was blank"... Trallvänlig sång med spökig text: soffhörnsockultism och sagoboksskräck. Fast lite av sann ångest finns det nog i den: "Torches blazed and sacred chants were praised, was all this for real or just some kind of hell?"...

"Run to the Hills" är en bra livelåt, ingen tvekan; Maidens själva signum och ett givet extranummer. Slutvinjetten "Hallowed Be Thy Name" lånar från "Stairway to Heaven" tycks det mig, i det att den går sakta först och sedan ökar i tempo. Åter är det ångest som dryper från väggarna:

I'm waiting in my cold cell
when the bell begins to chime.
Reflecting on my past life
and it doesn't have much time.
'Cos at five o' clock,
they'll take me to the gallows pole,
sands of time for me
are running low...


Här kommer Murrays gitarr in och tar över drivet, kompat av ännu ett "running low" från Bruce med orimligt långt tonhållning på sista ordet. Snyggt!

Så kommer paniska rader:

As the priest comes to read me the last rites,
takes a look through the bars on the left side
of a world that has gone pretty wrong to me...


Temat med vägen till avrättningen kan påminna om KSMB:s "De väckte mig på morronen tjugo över tre" osv om en modern dödsfånges sista dag. Den slutar: "det sista jag såg var blixten på fotografen, å jag tänkte nu dör jag nu vaknar jag aldrig igen - igen - igen"... ja denna 80-talsångest. Kanske tidlöst?

Harris text till "Hallowed..." har förvisso sina poänger, som när fången letts ut på gården och allt snart är över. En sista reflektion delas med:

When you know that your time is close at hand,
maybe then you'll begin to understand,
life down there is just a strange illusion...


Så kommer ännu ett tempobyte, följt av snabbare riff på slutet med Bruce sjungandes på toppen av sin förmåga, på toppen av sina oktaver: "Yeah-i-yeah-i-yeah, hallowed be thy name"... Inte sitter jag likgiltig för en sån uppvisning, inte ens i dessa sena tider - sena i bemärkelsen att det var länge sen jag hörde låten första gången.

"Piece of Mind" recenserades här. "Powerslave" från 1985 hade för sin del ett snyggt omslag för en gångs skull. "Aces High" är en låt om stridsflygare, bombplan och VKII, och nog har den sin charm. Det är adrenalinrush liknande den som stridspiloter måste ha för att göra sitt jobb, allt annat lika. "Fly to live, live to fly, do or die, aces high"...

"Losfer Words" är för sin del en transartad instrumentalare, inte precis sånt som amatörgitarristen tar ut hemma i sovrummet. "The Duellists" känns också lätt berusande; ekvilibrismen från första plattan är ett gångbart recept, här förfinat ytterligare med produktion av Martin Birch, gamle Purple-producenten som lämnade allt när han äntligen fick sätta händerna i Maiden. Från "Killers" och framåt proddade han bara Harris och grabbarna.

Sidan B på "Powerslave" har den egyptologiska titellåten, underbar pentatonik i solot. "The Rime Of The Ancient Mariner" avslutar plattan (dikten i sig behandlad här), en som sig bör lång seglats i Coleridges vatten. För lång? Låten stannar upp med ett recitativ, av samme man som läste ur Uppenbarelseboken på "The Number of the Beast":

Four times fifty living men,
to quick for groan or sigh,
with heavy thump, a lifeless lump,
they dropped down one by one.


Det är seglatsens mörkaste passage, med döda kamrater som stirrar på sjömannen där på skeppet. Så ljusnar det liksom i Maidens låt: basplink i dur och triumfatoriska rader följt av ett solo, lite ihoplimmat känns det, men Kerrangs Mick Wall var lyrisk över detta stycke. Alla hårdrocksband med självaktning måste göra ett epos nån gång, en lång låt baserad på Moby Dick eller Loch Ness-odjuret eller Bhagavad-gîtâ, och detta var Maidens bidrag. Sen gick det inte att köra den här stilen mer; "Mother Russia" på "No Prayer For the Dying" var sista rycket, "bara" sju minuter lång, medan "The Rime" är uppåt 12 minuter tror jag.

(Baumeister, "Phantoms On Green", 1951)

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (82) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (50) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (27) att vara Svensson (226) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (11) bing (294) biografi (16) bloggish (59) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (12) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (34) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (2) esoterica (117) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (119) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (67) islam (6) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (24) kuro (2) libyen (18) link (32) lite litteratur (96) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (42) multiversums mytolog (5) natio (66) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (53) pil (5) poesy (46) politikka (192) pr (52) pred (3) Priest (14) prophecy (21) rymd (2) sanskrit (9) sf man minns (99) small candies (125) Smaragdeburg (6) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (15) tempel (31) Tolkien (4) topp5 (8) typer (15) USA (18) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)