fredag 6 april 2018

Lennart Svensson: Det moderna slagfältet


In Swedish. About war. A book in English by the author in question, about war, is this one. -- Det krigas en del i världen. Exempel på det är striderna i Mellanöstern, såsom Libyen hösten 2016 och det alltjämt pågående kriget i Syrien. Detta må vara "små skitkrig". Det blir aldrig något stort av dem. Men en del av vapensystemen i dessa krig är förvisso avancerade. Och modern taktik skiljer sig en del från hur det var förr. Härmed en titt på vad som gäller för dagens och morgondagens krig, med allt vad det innebär av nya vapen, ny utrustning och nya taktiska mönster. -- Författaren till denna artikel är Lennart Svensson, bokaktuell med Trotylstorm i öster -- östfronten 1941-45.




För cirka 70 år sedan slutade andra världskriget. Det var ett allomfattande krig med miljoner medverkande. Det har även krigats sedan dess – till exempel i Korea, Vietnam och Mellanöstern. Men andra världskriget har ännu ett slags roll som ”idealkrig typ 1A” för många.

Sedan dess har mycket förändrats. För en vaken iakttagare är det vissa områden som står ut inom detta med väpnad strid, vad man har för sig på slagfältet. Här är först några företeelser man kan nämna där ”förr” är lika med ”andravärldskrigs-standard”, och ”nu” är ”den vassaste teknik vi har nu”. Sedan behandlas den moderne soldatens utrustning.

Vad skiljer sig alltså i metoderna från förr och nu? Vilka huvuddrag kan man urskilja? Denne skribent har funnit följande punkter.
. Eldledning. Förr kunde man skjuta en väldig mängd granater, och fälla en väldig massa bomber, varav bara några procent träffade målet. Se till exempel rysk artilleritaktik i slutfasen av östfrontsfälttåget och de allierades bombning av Tyskland. – Idag, däremot, har man intelligenta bomber, robotar och kryssningsmissiler, så pass att de en gång så fruktade taktiska kärnvapnen blivit obsoleta. Konventionell sprängkraft, precisionsledd, orsakar lika mycket om inte mer skada än slagfältskärnvapen.

. Ledning. Förr hade chefer (alltifrån gruppchefer till divisionschefer) inte alltid koll på var deras enheter befann sig. Idag kan varje soldat vara uppkopplad. En nackdel med detta är förstås information overload, dvs. att chefen får för mycket information att sortera. Att en bataljonschef idag till exempel har möjlighet att virtuellt kika i siktet för en individuell stridsvagn är en onödig applikation, en typisk ”nörd-grej” ditlagd av en dataprogrammerare som inte vet vad det är att vara chef. Det räcker med att stridsvagnschefen ges en stridsuppgift. Det blir inte bättre av att bataljonschefen ”sträcker sig ner” och detaljstyr.

. Personalekonomi. Förr satsade man på hyfsat utbildade massformationer, idag är topputbildade elitförband normen. En liten elitstyrka, rätt använd, ”snabbt in-snabbt ut”, kan uträtta mer än en brett anfallande massarmé.

. Skydd. Förr saknade den genomsnittlige infanteristen kroppsskydd och fraktades till stridsfältet i lastbil eller gick till fots. Idag är splitterskyddande väst (kevlar) standard liksom pansarskyttefordon eller helikoptertransport. (Undantag för detta är förstås irreguljära förband och gerilla.)
Detta för oss osökt in på utrustningsfrågor. Om vi koncentrerar oss på soldaten, infanteristen, själva sinnebilden för väpnad strid, kan det följande nämnas. Man ska komma ihåg att i strid är det ”elden, framför allt den tunga elden”, levererad av artilleri och attackflyg, som fäller avgörandet. Oavsett det kommer det alltid att behövas soldater på marken (minns Irak 1.0 och 2.0), så hur ser den moderna soldaten ut? Här kan man utgå från uppgifter i FOA-tidningen 3/99 som nämner existerande teknik. Detta ”finns och fungerar” men är kanske inte alltid standard.
. Soldaten av idag har en hjälm med nattkikare, infraröd belysning, radio och skyddsvisir.

. Stridsdräkten har sensorer som registrerar hälsovärden som puls, blodtryck, blodvärde och kroppstemperatur, allt avläsbart på en display.

. Stridsdräkten skyddar mot vind, väta, kyla och värme liksom BC-stridsmedel och splitter.

. En detektor placerad på skenbenet varnar för laser, BC-stridsmedel och skott.

. Vapnet/karbinen kan skjuta både finkalibrigt och små granater, har rödpunktssikte och GPS samt elektronisk kompass.
Så långt FOA-tidningen. Det saknas som antytt inte onödiga applikationer för dagens ”IT-krig”, men ovanstående skiss kan sägas hålla spekulationerna inom rimliga gränser. Detta ”finns och fungerar”. Saker man därutöver kunde önska vore detta, teknik av det delvis spekulativa slaget:
. Stridsdräkt av kolnanorör som kan ändra camouflagemönster. Dräktens fiber är en sinnrik form av rör vars färg och form kan styras elektroniskt.

. ”Komlänk” = stridsdator buren på handleden.

. Lätt bärbar laserkarbin. Laservapen för användning i rymden går idag att konstruera. Men ett litet laservapen, användbart i jordens atmosfär, är en teknisk utmaning eftersom laserstrålen tenderar att spridas ut i luft pga. den så kallade linseffekten.

. Kraftfält som skydd mot fientlig laser. Det bör påpekas att ett kraftfält som inte kollapsar och dödar sin bärare är svårt att konstruera.
Ett stort, omfattande komplex inom det moderna kriget är annars elektronisk krigföring. (Ett annat ord för detta är ”telekrigföring”.) Detta berör sådant som medel och motmedel inom radar, radio och IT-teknik. Detta gäller alltså inte striden i sig utan rör informationsaspekten av militära operationer.

Inom telekrigföring skiljer man mellan elektronisk attack (EA) och elektronisk protektion (EP). Dvs. offensiva och defensiva insatser. Till elektronisk attack hör aktiva insatser som till exempel skenmål och störsändning. Till elektronisk protektion hör störningsskydd, signaldisciplin (inget onödigt prat på radio), frekvenshoppande radio och taktikanpassning.

- - -

Slutligen några ord om en ”high-tech grej” som många svenska soldater idag möter: rödpunktssikte. Till och med Hemvärnet (= Nationella skyddsstyrkorna) har det på sina AK 4:or.

Rödpunktssiktet är ett optiskt riktmedel för handeldvapen. Siktet har en ljuskälla i form av en lysdiod som projicerar en röd prick på målet när man tittar i siktet. Men denna röda prick syns ej på målet, som med en laserpekare (”lasersikte”).

Detaljer åsido; med detta elektroniska hjälpmedel blir man en bättre skytt än med de gamla, analoga riktmedlen (”korn och sikte”).

En pionjär för utveckling av rödpunktssikten var annars det svenska företaget Aimpoint. En av deras modeller används av svenska försvaret. 2002 började man leverera rödpunktssikten till AK 4 och 5. Siktet har ett batteri som ska kunna räcka i 10 år vid intensiv användning.




Relaterat
Eld och rörelse (Svensson 2007)
Trotylstorm i öster (Svensson 2018)
Burning Magnesium (Svensson 2018)
Soldaten i fält (Arméstaben 1986)
Vietnamkriget
Krigen i Mellanöstern
Illustrationens förlaga finns i Kaninbibeln, 1957.

Inga kommentarer: