Jag är en fullfjädrad esoteriker. Det mesta jag säger och gör har någon bäring på det metafysiska.
Ta bara min tennsoldatssamling. I en vitrin i mitt vardagsrum har jag tennsoldater. Men jag har inga Karl XII eller Mannerheim, nej jag har sådant som karolinsk infanterist och Nylands dragon.
På så sätt blir det mer arketypiskt...
Det blir lättare att projicera sin privata sinnebild på denna i och för sig omärkliga figur, en figur som bara föreställer sig själv, än på en mer eller mindre porträttlik Karl XII eller Mannerheim.
Tennfigurer som föreställer kända män är förresten aldrig porträttlika, det är bara ett fåfängt försök till avbildning. Bättre då att vara ”tennsoldaten Tennsoldaten”, soldaten som är alla och ingen, som är den arketypiska soldaten. Soldatens urbild. En leksakssoldat bland andra, namnlös och odödlig.
- - -
Jag är konstnär, diktare. Om jag skriver om ett träd så är det Det Typiska Trädet, skildrar jag en gata så är det En Typisk Gata. Förebilderna hittar jag här i staden och jag avbildar dem så gott jag kan, men jag ser samtidigt motivet med mitt inre öga, söker något intuitivt bortom Bortom.
Jag lägger till något av mitt eget också, jodå, helt objektiv kan man inte vara, då blir det för tråkigt. Men essentiellt är det frågan om ett skådande varmed jag uppnår det tidlösa, det speciellt ospeciella. Jag approcherar den transcendentala förebilden, urbilden; likt Goethe ser jag Idén oförmedlat.
Det där behöver inte vara medvetet. Jag har inget emot att vara Han Som Fångar Staden I Realistiska Bilder. Men något annat får gärna flyta in, en gnutta känsla eller humor eller personlighet. Den som däremot tror sig objektivt avbilda Vardagsverkligheten Eftersom Den Är Allt Som Finns, han bedrar sig själv. Han lurar sig själv likt en Sippen Brago som inte kan se det transcendentala i ett sådant begrepp som ”jag”.
Målar jag av en fågel är det inte bara en fågel vilken som helst. Det är fågelns urbild, fågeln-som-är-alla-fåglar.
Detta med urbilder går igen på flera områden. Ta bilar till exempel. På Härnösands gator står det bilar parkerade, vissa av dem snygga, blanka och skinande, vissa fula och nergångna, tärda av vägdamm och rost. Men i en viss dimension lever bilens former för evigt – och det är på filmduken. Där kör de runt i evig kromglans, där lever deras urbilder oanfrätta av det timligas påverkan.
En gangstercittra i en film med Jean Gabin har sin lyster för evigt, den åldras inte. Den blir idealet, sinnebilden för hur en sådan Citroën ska se ut. Bullitts Mustang GT behåller för evigt polityren i sin gröna lack. Och Bergmanfilmer hade alltid Volvobilar i undanskymda men dock roller: en Vovlo 144 i ”Scener ur ett äktenskap”, en Amazon Kombi i ”Persona”. Den senare körs av Bibbi Anderson över en gotländsk hed och där kör den än idag så vitt jag vet: i våra minnen av denna film far denna Amazon fram som en gudarnas vagn, bortom jordisk påverkan som rost och vägdamm. Den lever för evigt som sinnebild för Volvo Amazon Kombi eller varför inte bilen, bilen-som-är-alla-bilar.
Relaterat
Actionism -- How to Become a Responsible Man (2017)
Borderline -- A Traditionalist Outlook for Modern Man (2015)
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Ett rike utan like -- Sveriges historia (2017)
Richard Wagner -- A Portrait (2015)
Science Fiction Seen From the Right (2016)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar