Man har vissa följeslagare på sin bana genom livet. Det är klassikerna, de där verken man kan läsa igen och igen utan att tröttas. Man hittar nya saker i dem varje gång. "Vårdagjämningens hjältar" av Christin och Mézières är ett sådant verk.
Planeten Simlane har en åldrande befolkning. Den kan föryngras om fyra hjältar beger sig till Ungdomens Ö, Filena, och där genomför olika prov. De som väljts ut till provet är bland annat Valentin från Jorden och ”Irmgaal från Krahan”, en arkaisk krigare med brinnande svärd. Denne är medvetet en parodi på sword&sorcery, chauvinism och fascistoida hjältebilder, men parodin är så subtil - konstverket är så fulländat - att man likaväl kan läsa det som en hyllning till heroism. Det gjorde i alla fall jag när jag läste albumet första gången, jag var 15 år då, även om jag förstod att det var en parodi. Också.
Det rör sig om albumet ”Vårdagjämningens hjältar” med Linda och Valentin. Tecknade gjorde J-C Mézières och skrev manus gjorde Pierre Christin. Originaltiteln var ”Les héros de l’équinoxe” och det kom 1979.
Detta album påminner om Spinrads ”The Iron Dream” jag skrev om här. Det är parodiering av fascism men aktuell konstnär är så skicklig att verket står på egna ben, parodi eller inte. Och därmed finns läsare som ”missförstår” och läser utan rätt tolkningsmekanism, utan den tolkning som författaren vill ska gälla. Men författaren kan inte bestämma hur hans verk ska tolkas när han väl publicerat det, hur mycket han än vill det. Det måste man ju fatta: på det beror hela konstnärsskapet. Man gör sitt verk så bra man kan, sedan får läsarna skapa vidare på det med all den olika tolkning de kan ha.
Albumet jag pratar om har mycken politisk inkorrekt heroism under den sockrade ytan av parodi. Sagde Irmgaal talar till exempel om ”eld och blod och den starkes plikt”, han ska göra Simlane ”till en fyrbåk för universum”. Om han får råda ska ”ett nytt släkte... framträda (som gör) dess folk till rymdfarare – och sedan ska det färdas ut i rymden och överallt sprida den storslagna kultur det byggt upp”, allt illustrerat av facklor, Nürnbergaktiga parader, rymdskepp som blästrar skyn och främmande arter som besegras. Under sina prövningar på Ön får så hjälten nedlägga monster och korsa floder av eld, och på kvällen när han slår läger grillar han kött på sitt flammande svärd... Det där sista ska ses som ”avväpnande parodi” men det stör inte en heroisk läsare, det piggar bara upp.
Så nog står sig denna episod som ett fint landmärke i fascist-sf på svenska. Det roliga med albumet är att där även parodieras andra attityder, som industriell kommunism och new age. Det sista representeras av ”Blimflim från Malamum”. Denne säger bland annat:
Ord är bara falska snaror och det enda som betyder något är den inre friden, den subtila harmonin som härskar över varelserna och tingen i den eviga form som givits dem av det oändliga världsalltets heliga lagar...
Det är återigen menat som parodi, här av österländsk filosofi, men citatet i sig är inte fel på något sätt, jag skriver under även på det! Jag gillar även dennes framtidsvision av upplysta mästare som undervisar folket; städerna vänds ryggen och ett friskare liv i jordbrukets hägn ska göra Simlanes folk till harmoniska gudsmän.
Så idag, som 45-åring, har jag snarare Blimflim som hjälte. Och det kan man kalla ett smart konstverk som förmår tilltala en på olika plan i olika faser av livet. Det är som sagt fulländat, ett ypperligt seriealbum som kan läsas igen och igen. En klassiker! Med en spoilervarning kan nämnas att segrande ur kampen går Valentin som inte har någon ståtlig filosofi, han vill bara att Simlanes befolkning ska få utvecklas som de vill – och detta är miljondollarsvaret, han vinner provet och får befrukta Filenas Stora Jordemoder. Det är en rätt snygg dragning. Så det hela blir ännu ett bevis på hur man åskådliggör och diskuterar idéer inom sf:s ram.
Finurliga sf-berättelser som denna finns det många. Men denna når som helhet än högre nivåer genom stilen på illustrationerna – genom übertjusiga miljöer, klassisk-men-fantastisk arkitektur, eld och is och elementens uppror och lite till, vilket resulterar i ett av Linda och Valentins största ögonblick. Pierre Christin var helt klart en vänstermupp (se ”Härskarens fåglar”, ”Stjärnlös värld”) men ibland svepte transen med honom, han invecklades i skapandets högre nivåer där åsikt och läggning inte spelar någon roll. Han lät i och för sig sina PK-åsikter råda på ETT plan i detta äventyr, det parodiska planet, men på det stora hela (inte minst tack vare Mézières lagom realistiska, lagom fantasirika teckningar) så nåddes en alkemisk blandning som helt enkelt är BRA, det är KONST, det FUNGERAR.
Relaterat
Sf från höger
3 kommentarer:
Vänstermupp, tillåt mig småle.
Läste vi verkligen samma album? Ortzog från Bourgnouf med sina "frihetens kedjor" är ju en parodi på stenhård potträningskommunism. Och såg du verkligen illustrationerna till Blimflims från Malalum* vision av sitt samhälle? Det är allmän svält och misär.
*) Tydligen är det ett indiskt språk.
Ja jo... man kan säga att albumet ifråga är mångtydigt. Och att jag har en tendens att läsa in saker.
Nåväl, Ortzog är den mest entydige: en parodi på kommunism.
Sedan Blimflim... tydligt är att Christin/Mézieres velat parodiera något slags agrarhinduism; tillbaka till jorden, svält och misär antyds som ideal eftersom allt ändå är illusion, riv alla städer osv. Men här och där gillar jag ändå Blimflim; han "representerar" i den mix som detta äventyr är en mer andlig attityd. Yoga som magisk styrka, andligt makt.
Men återigen, jag läser in min version, min världsbild i en annans verk. Och Pierre Christin är som sagt vänster och detta album tål inte att man läser inte så mycket i det. Det är förstås lättare att läsa in högeridéer i sådant som Frank Herberts Dune.
Skicka en kommentar