Nu är hon jordad

Det var i fredags. Det var en grå dag: grå, fuktig och kall. Vi skulle begrava min mamma, född i oktober 1934 och död i januari 2011.

Om kyrkceremonin, i korthet och med nyckelord:

Värdiga former, fin orgelmusik, tårar, "Gläns över sjö och strand", formsäker präst i vit skrud och gyllene stola, tårar, många gäster, prästen som berättade koncist om mammas liv, psalmsång, vit kista, blommor, tårar.

Jag grät. För mig och mamma men inte bara för det, jag grät även för mänskligheten. Det må låta märkligt men jag gjorde det. Det var när vi sjöng "Härlig är jorden", det fick mig att tänka på när man har korum i "Okänd soldat" och denna psalm sjunges. Finland ska ut i krig 1941 och nu, i Arnäs kyrka 21/1 2011, kom allt över mig: tankar på krig, på framtiden, på krisernas år, på Mayakalender och allt. Svenssonska tårar på mammas begravning, tårar om allt och inget.

Inte så att jag låg rödgråten på golvet. Det var ungefär som jag väntat mig. Vissa sägs bli galna när det är begraving (som Ozzy Osbourne, q v Sue Crawfords biografi) och andra måste ta lugnande medel. Själv hade jag hade viss fattning ifall ni undrar. Jag har varit på begravning förr. Men man grinar vare sig man vill eller inte: ateist eller from, mystiker eller vardagsmänniska, alla drabbas.

Sedan gick vi till Församlingshemmet för kaffe och tårta. Jag höll ett tal:

Hej då mamma, farväl Kerstin -

Nu har du vandrat vidare; ja, du har som man säger vandrat vidare. Jag föreställer mig nu att du går i ditt älskade Sörbyn, din norrbottniska barndomsnejd och plockar blommor.

Du har fått komma hem, du har fått träffa dina sörbynska släktingar och vänner - som du så ofta talade om. Och nu är du som sagt där, nu går du där och plockar blommor på ängen. Och nu ser jag något märkligt - jag ser hur ängen liksom sträcker sig oändligt, upp i skyn - och nu ser jag dig vandra bort på den ängen.

Hej då mamma, farväl.

Min ambition var att fånga något esoteriskt utan att nämna Gud för mamma var inte religiös. Och utan att förhäva mig kan jag säga att talet blev uppskattat. Vad gäller sessionen i sig så hade jag det trevligt, det var prat med allehanda kusiner och släktingar jag inte träffat på länge. Jag mötte även en del lokala människor som mamma känt, okända för mig men de ville alla trycka min hand och det fick de gärna. De ville symboliskt beklaga sorgen och, gissar jag, få en sista kontakt med Kerstin via mig.

För att summera mammas sjukdom (jag var hemma i december då hon låg inlagd) och begravningen nu, kan man säga: Jag har träffat människor. I processen av mammas borttynande mötte jag sjuksköterskor, en läkare, en kurator, vårshemspersonal osv: förträffliga människor. Och nu på begravningen träffade jag kända och okända människor, folk jag gärna växlade några ord med. "Jag deltar gärna i människornas liv" skriver Jünger någonstans och detsamma gäller mig i fall som dessa.

Mamma är död men hennes själ har vandrat vidare, sådan är min esoteriska övertygelse. Hon har lämnat oss och den senaste tiden har varit lite intensiv, men: under sorgen och oron så har jag mött människor.

(Arnäs kyrka, högaltaret)