Här ska jag recensera en roman. Den är skriven av Edward Elmer Smith.
E. E. Smiths första roman hette "The Skylark of Space" och kom 1915. Den handlar om Richard Seaton, en vetenskapare som upptäckt ett nytt fenomen: hur han genom elektrolytisk behandling av "X, den okända metallen", kunde få denna att sväva. Då var steget inte långt att skapa en raketdrift av det hela, och snart var ett rymdskepp byggt. Skurken DuQuesne rövade emellertid bort Seatons flickvän, så hjälten fick bygga ett skepp till och jaga efter honom. Efter olika äventyr på främmande planeter och möten med människolika varelser löstes allt till det bästa och man kom åter hem.
Detta är ragtime-sf: man har hawaiiskjorta och slacks som rymddräkt och har troper som "you're nuttier than a fruit-cake". Första världskriget pågick visserligen - romanen skrevs 1915 - men detta lämnade föga spår i USA. Det var en god tid på alla sätt, en sorglös epok, och det speglas i romanen. Så dumt då att Smith lät uppdatera den: den 70-talsutgåva jag läst innehåller till exempel atombomber, datorer och helikoptrar. Men det skulle väl harmoniera med Chris Foss-omslaget, se ovan.
Smith gjorde vissa betydande moderniseringar. Han ville ha texten korrekt, ville att rymdresan skulle spegla de senaste rönen, så därför la han till saker som att rymdskeppen använder stjärnors gravitation för att ändra kurs, och att skeppen har dubblerade system och anordningar för vattenåtervinning. Som tidsdokument vore det väl skojigare att läsa om rymdskepp som åker rakt ut i rymden, men Smith kunde inte hålla fingrarna från sitt förstlingsverk, låta det vila i frid. Han stämde av sig mot rymdålderns landvinningar, läste hur Apolloskeppen gjorde, och lät därför i revisionen skeppen gå i omloppsbana när de approcherade en planet, de landade inte rakt på.
Edvard Elmer Smith föddes 1890 och dog 1965. Han brukar kallas "Doc" eftersom han var livsmedelskemist, han gjorde till exempel kakmixer för donuts. Han var en sann ingenjörstyp, något av en teknisk titan, en real-life incarnation av Kim Kinnison i Galaxpatrullen. Heinlein har till exempel berättat om ett möte med honom; Bob skulle köpa en bil, och Smith hjälpte till att testa den genom att köra den hårt på grusvägar, och samtidigt trycka örat mot dörrstolpen. Genom så kallad "bone conduction" skulle man då kunna uppfatta gnissel i chassit och andra missljud...
Kim Kinnison, Galactic Patrol och linsmännen var en annan av Smiths skapelser. Här tog allting fart, här var det äventyr på en annan nivå än i Skylarkserien. Rymdlärkan var blott ett klot medan skeppen i den nya serien kunde vara kilometerlånga och monstren man mötte var hundra fot eller mer. En grandios myt utgjorde också bakgrund: sedan eoner strider de hemska eddorianerna mot de änglalika arisianerna, och med tiden dras människan in. Med en kristall man får av arisierna grundas så "The Lensmen", rymdvägarnas poliskår och stöttrupp i kampen mot ondskan. Han var inte djup den gode Smith, men att måla upp en konflikt på den här skalan visar ändå på ett slags visionär förmåga: "To boldly go"...
Det är visionärt. Det är som med mången fantastik: det fantastiska ligger inte explicit i texten, det ligger på ett symboliskt plan.
Striderna mot utomjordingarna har för sin del en grabbig jargong, som om detta att döda aliens är ett skönt tidsfördriv. Nietzsche skrev någonstans om morgondagens hjältar som skulle återvända från sina fälttåg som om de bara varit ute på en lustig eskapad: well, här var de, dessa hjältar...
Visst är Lensman-serien en saga, men någon form av moral måste man förvänta sig även i sagor
Relaterat
SF från höger
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar