Vänstern och extremismen

Jonas Sjöstedt äger onsdagen i Almedalen. Hans Vänsterparti är idag fokus för intresset. dn dn dn dn dn dn dn svd svd svd svd svd

Likt SD vill V bli ett rumsrent radikalparti. V står till vänster, SD till höger. Jag föredrar SD men visst har även V rätt att finnas. Om de bara kunde kritisera USA lite mer, så där som man gjorde under Vietnamkrigets dagar, då skulle jag vara nöjd. Clintons krigshets mot Syrien måste t.ex upphöra. Nu är jag rätt säker på att det inte blir krig, men man hade gärna sett V stå på barrikaderna mot kriget. Det gör de inte. Det gör däremot en högerradikal röst som Nationell Idag. Tidningen bevakade en demonstration på Sergels torg i april i år till förmån för Syrien. Artikeln sätter fokus på hur Syriens suveränitet hotas av USA och övriga Makter.

Vänstern. Jag tänkte här se historiskt på denna, på den svenska politik som bedrivits till vänster om sossarna. Jag skrev under förra årets Almedalsvecka detta, som jag idag tänkte citera rätt ingående. Först en historisk skiss:

I Sverige har vi framför allt sossarna som stort vänsterparti: Sveriges socialdemokratiska arbetarparti är namnet. Det har hetat så sedan starten 1889. Det var Sveriges första moderna politiska parti. Man valde den reformistiska vägen. En revolutionär fraktion, inspirerad av händelserna i Ryssland, valde dock att bilda ett eget parti 1917. Det kallade sig Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. 1921 bytte man namn till Sveriges kommunistiska parti (SKP). Dess ledare blev i tur och ordning Zeth "Zäta" Höglund, Hilding Hagberg, C. H. Hermansson och Lars Werner.

Sedan detta om moderna tider:

SKP var extremister som ville ha en våldsam omstörtning av samhället. Diktatur skulle råda, "proletariatets diktatur" à la Sovjet. 1967 valde man dock att ta bort detta ur programmet. Namnbyte skedde till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK). 1990 bytte man namn till Vänsterpartiet (V). Gudryn Schyman blev nu ledare följd av diverse småfigurer och så Lars Ohly 2006.

Programomläggningen för SKP 1967 var för sin del startsignalen för vänsterism och nya partibildningar. Vi fick alla dessa småpartier och sekter, alla dessa inneklubbar och klickar. Först kan här nämnas KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna) som var maoister, inspirerade av Kinakommunism. 1970 skedde en ny split och man bytte namn till SKP, ett namn som ju var ledigt. SKP:s tidningar hette Gnistan och Rödluvan. Kända medlemmar var Charlie Nordblom ("Industrispionage", 1984), Klas Eklund (ekonom SEB), Jörgen Widsell (MTG), Marita Ulvskog och Mats Gellerfeldt (SvD). Partiet gick under jorden med sin verksamhet 1976 sedan SÄPO avslyssnat flera av styrelsens medlemmar. Partiet upplöstes på 1980-talet eller i början av 1990-talet; ingen vet egentligen när, man bara tynade bort. Det var annars helt i sin ordning att SÄPO avlyssnade dem; SKP tycks ha planerat att omstörta Sverige med våldsmakt. Detta var deras ideologi och livsluft. Kina 1949 var idealet.

KFML splittrades 1970 som sagt (och bytte namn till SKP). En mer antisovjetisk fraktion blev då KFML(r) (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna, revolutionärerna). Partiledare var Frank Baude. Partitidningen hette Proletären. Kända medlemmar var Jan Myrdal, Sven Wollter och Jan Guillou. Man var alltså maoister likt SKP men mer anti-Sovjet, något som visst inte hindrade Guillou från att prata med KGB. I riksdagsvalet 1991 fick KFML(r) 75 röster, en uppgång med 12 röster från föregående val.

Jag skrev även om dessa vänstersekter:

Det fanns en gång i Sveriges land ett sovjettroget kommunistparti: Arbetarpartiet kommunisterna (APK). Det bildades av utbrytare ur VPK 1977. Ledare var Rolf Hagel. I valet 1991 fick man cirka 90 000 röster. Tidningen hette Norrskensflamman. Man hade sin bas i Norrbotten; där skulle man enligt uppgift stå på Haparanda station med flaggor i händerna då sovjetarmén tågade in. - Partiet finns än idag 2012. Man heter SKP, ett namn som blev ledigt när maoist-SKP las ner på 80-talet.

Vi går vidare i denna översikt över svensk vänster. Då kan vi osökt nämna att akademiledamoten Peter Englund har ett förflutet som trotskist. Han var med i Socialistiska partiet, bildat 1970 under namnet RMF. Namnbytet till SP skedde 1982. Man finns än idag. Man hyllar revolutionären Leon Trotskij, en extrem utrotare av tro och tradition till förmån för bajonettvälde och terror. Men visst, han var slipad; att bygga upp Röda armén från scratch var en bedrift.

FK, Förbundet kommunist, bildades 1970 och låg politiskt någonstans mellan RMF och KFML. Det var Kinainspirerat. En känd medlem var Anders Carlberg, stockholmsk kommunpolitiker och projektbedrivare (Fryshuset).

SAC, syndikalisterna, bildades en gång i tiden. Man håller på fackets makt, "syndikatet". Visst civilkurage finns i denna ideologi, som "SAC-ansluten lokförare vägrar frakta ammunition" och liknande. En intressant koppling finns mellan syndikalismen och den italienska fascismen (q v Alfredo Pareto, "Eliters uppgång och fall"). Tidningen hette Arbetaren. Gunnar Gällmo var en av medlemmarna.

SAC var inget egentligt parti. Det var inte heller Clarté som var ett studieförbund grundat på 1920-talet. Tidningen hette Clarté, som tycks vara en synkopering av fr. clarité, klarhet. Karin Boye var en av medlemmarna.

Fler sekter fanns det:

Några småpartier sist. I skenet av socialdemokratins rörelse mot marknadsekonomi bildades Arbetarlistan i slutet av 80-talet som ett traditionell arbetarvänligt parti. I valet 1991 fick man 3645 röster. Det likaledes nybildade Kommunistiska förbundet fick 30 röster i samma val.

Så var det med den svenska vänstern. Man hyllade förtryck och tortyr, man gillade antikyrklig sovjetpolitik, man stod för likriktning av kulturlivet i termer av proggighet, förnekande av svensk historias heroiska drag och motarbetande av svenska traditioner. Men visst fanns det goda sidor också, som kritiken mot USA:s krig i Vietnam och dess dollarimperialism.

Än idag finns det som sagt ett SKP, ett radikalt vänsterparti. Trotskister i form av Socialistiska partiet finns som sagt också. De är rätt aktiva på nätet med bloggar, har jag hört.




Relaterat
Vänstern - extremism?
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)