Vad vill liberalerna...?

Det är Almedalsvecka. Halva Sverige tycks sitta och följa utspelen i det sommarfagra, gotländska Visby, där media och politiker samlats för att dryfta politik medan Östersjön glittrar i solen. Och inte mig emot, jag gillar Almedalsveckan (och ogillar att sola). Jag har bloggat om den här och här. Idag är det Folkpartiets dag. Partiledaren Jan Björklund ska tala. dn dn dn dn svd svd

FP har lite svårt att nå fram. Jag menar, visst, de har en rätt säker väljarbas av borgerliga personer som ibland är mer höger än M och KD, dock inte så där "hemskt" - enligt eliten hemskt - höger som SD. SD talar ju om invandring och det är tabu det. Det är ungefär som att prata om sex med en viktorian: det går inte, man måste sopa det under mattan och låtsas som inget. Freudiansk förträngning är modellen.

FP är liberaler. Det är fint det. Vem vill inte vara fri? Fri från envälde och censur? Tänk Paris 1830, man störtade bourbonerna! Frihet på barrikaderna! Fri press, partivälde, ner med tyrannen! Men frihet är inte så enkelt. Visst, i teorin kan vi konstruera liberala paradis men verkligheten ser annorlunda ut. Jag skrev om detta dilemma under förra årets Almedalsvecka. Jag skrev om ideal- versus realliberalism:

Liberalismen har onekligen sin lockelse. Fria (lat. liber) vill ju alla vara. Och de liberala, frisinnade idealen är lätta att omfatta: mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, likhet inför lagen, frihandel, samvetsfrihet.

Idealliberalismen är lätt att gilla. Men sedan kommer VERKLIGHETEN in i bilden och då blir det svårare. Realliberalismen är nämligen inte alltid så rosenskimrande. Det finns liberala samhällen som präglas av profithunger, konsumism, media som drog, Politisk Korrekthet och konformism. Samvetsfriheten, rätten att inte ha någon religion, förvandlas lätt till en tro på politikens undergörande makt, på ”tillväxten till alla lycka bär” och materialism.

Detta är liberalismens baksida. Vad den må betyda för dagens svenska Folkparti bryr mig inte just nu. Istället frågar jag mig som radikal högerman: hur förenar man det liberala arvet med traditionalism och nationalism? Hur tillämpar man de liberala idealen på en nationell verklighet?

I så fall säger jag: om nationen, i det här fallet Sverige, är grunden för den politiska verksamheten så ska EN lag gälla i hela landet. Inga särrättigheter. Likhet inför lagen. Ingen sharia exempelvis.

Yttrandefrihet: i Sverige har vi sedan frihetstiden en tradition av att i tal och skrift få säga ganska mycket utan att det blir straffbart. Idag har vi iofs hetsparagrafen som används lite väl frikostigt men utöver det kan man som svensk nationalist gilla den svenska, liberala traditionen på detta område. (...) De liberala idealen är goda. De får dock inte göras till dogmer som i dagens urbana samfund. Krav på frihet och reformer måste gå hand i hand med tradition, trygghet och tro.

Likhet inför lagen bör vi som sagt ha. Och visst, "vi är alla människor"; det säger liberaler ofta. Det är ett existensiellt faktum. Detta bör dock inte hårdras till att tvinga fram acceptans för massinvandring. Då är det en socioekonomisk fråga, inte en existensiell.

Jag erkänner andra folks rätt att existera i sina stater och länder. Då är det lika liberalt att erkänna etniska svenskars rätt till det land som är deras genom svensk strävan. En viss Vilhelm Moberg sa det och han är ju en liberal ikon. Dagens liberaler bör läsa hans text om svenskhet och inse att de liberala frihetsidealen kan kombineras med ett värnande av folk, tradition och tro.




Relaterat
Moderaternas dag
Min svenska historia

Bilden visar omslaget till Fallerkatalogen 1978