Reflektioner kring Peter Madsens "Valhalla"

I Säffle går det hett till. Ett par rapporteras ha haft sex på en badbrygga. Det är förargelseväckande, visst, särskilt i barns åsyn. Men i övrigt är det en gammalnordisk tradition detta att hylla det nakna livet om sommaren. I Vänersborg har det så varit en polisjakt med dödlig utgång; gärningsmannen uppges ha skjutit sig själv. Polisen gjorde i alla fall sitt jobb. Ett ordnat samhälle på traditionell grund, det är idealet. Men ett mindre traditionellt partis ungdomsförbund har nu fifflat med bidrag. Dock nådde dem samvetets röst och de anmälde sig själva. Det är nordisk rättskänsla det..! I det följande ska jag reflektera mer kring detta med nordisk kultur, föranlett av Peter Madsens "Valhalla", Eddan och dylikt. dn svd Fria Tider om Vänersborgsdådet

Jag har alltid gillat Peter Madsens ”Valhalla”-serie. De två första albumen träffade rätt: känslan är nordisk och sagoaktig men med plats för humor. Och de nordiska gudarna respekteras, de framställs som de var eller kan ha varit. Som komisk äventyrsserie har Peter Madsen med ”Valhalla” fyllt en tidigare tom nisch: populärkultur om asatro.

Peter Madsen är ingen högerman, ingen ärevördig traditionsvurmare. Han är väl ett slags konvenansvänster. Så där som kreti och pleti var på 70-talet då han började teckna Valhalla. Men Madsen är komplex, han har tydligt stått upp och försvarat det gamla nordiska kulturarvet:

Jag känner att det norröna är en del av min identitet som människa, den är något som jag inte kommer ifrån. Alltså, det är inte så att jag blotar i min trädgård, nej då. Men jag tror det är viktigt att vara stolt över att vara nordisk, att vara stolt över den norröna kulturella identiteten vi har gemensam med Danmark, Sverige, Norge. Island. Jag anser det är fint att vara nationalist – på ett positivt sätt: att vara stolt över den man är.

Detta sa Madsen i norska Klassekampen/Bokmagasinet 28, 2010. Jag skriver under på varenda ord: man är den man är, man har sin identitet som svensk och nordgerman. Att söka den och bejaka den är sunt och ger trygghet i tillvaron, bortom materiella och moderna faktorer. Citatet visar även på hur man på vänsterkanten i Norge kan lufta idéer om tradition och kulturell identitet. Det är ibland högre i tak i det norska kulturlivet, det är inte så inrutat och tabubelagt som det moderna svenska.

Peter Madsen är för sin del dansk. Man får för sig att Danmark-Norge ligger lite före Sverige inom traditionalismen. Titta bara hur det är med hednatron i verkligheten. Först ska sägas: jag är ingen asadyrkare, jag är mer åt det kristna/esoteriska hållet. Men jag erkänner existensen av andra gudar parallellt med Gud (så kallad henoteism). Och då gläder det mig att det finns moderna asa- och vanatroende här i Norden. Det finns många i Danmark och Norge, det finns något färre i Sverige sägs det. Men dock: många väljer idag att officiellt kalla sig hednatroende, följare av forn sed.

Det är folk som finner mening och djup i Eddan och i hållandet av gamla högtider som disarblot. (Anmärkning: ordet blot har för sin del inget med blod att göra, blot betyder offer och lär ha samma ordstam som sanskrits brahman, dvs Gud, gudomlig världsprincip.) Dessa moderna hedningar har lite svårt att få officiell acceptans för sin tro, den avfärdas ibland som ”ett new age-påfund”, ”Hollywood” och annat sårande. Men modern asatro är fredlig, den har inga människooffer. Den ger folk mening i deras liv. Asatron är inte accepterad än. Men nog skulle en vanlig svensk, en vardaglig, ”normalkristen” eller agnostisk svensk kunna vänja sig vid tanken på hedningar som ett naturligt inslag i vårt religionsliv.

- - -

Om vi återgår till Madsens Valhalla så är den förstås inte utan problem. Jag ogillade till exempel att man drev med Heimdall i första albumet: han var en krigshetsare och dumbom. Storyn var en aning proggig, präktig och anti. Men på det hela taget fick man in den gamla nordiska mytologin i en modern seriealbumsram. Album två, ”Tors hämnd”, om när Tor måste klä ut sig till brud för att få tillbaks sin hammare av jätten Trym, är perfekt: Eddans grovkorniga ton passar här som hand i handske. Manuset är troget baserat på en av Eddans gudasagor, hela grundstoryn fanns för tusen år sedan. Madsen har bara lagt till lite extra gags och haft med människobarnen Tjalve och Röskva som betjänter på denna Tors och Lokes resa till Tryms utmarker. Det ger det hela den där mänskliga vinkeln, en fattbar dimension i en annars dunkel, titanisk värld. Jämför Sagan om ringen med sina hober: oheroiska småborgare utslängda i ett stort drama, småfolk som ger proportion åt heroismerna.

Madsen måste gå en balansgång mellan att å ena sidan respektera gamla gudar och forn sed, samt å den andra ge den moderna läsaren sin beskärda del av humor och fattbarhet. Men om han bara lyckas ibland så är det ändå bra gjort. Jag kommer alltid att se på asarnas värld med en gnutta av Madsens glasögon.

Men som sagt, jag har bara läst de två första. Dem kan jag rekommendera. De andra 13 förbigår jag här, sägande: kanske är de bra, kanske inte...! Personligen förstår jag inte riktigt hur Madsen kan behandla Balders död som komiskt äventyr (Valhalla 13). Men gällande Eddasagornas läsvänlighet, gudaberättelsernas tillgänglighet för en modern läsare, så kan ni lugnt öppna själva originalet, Den poetiska Eddan och roas. Det finns en ”prosaisk” Edda också, Snorres Edda, och den är läsvärd den med. Men i original-Eddan, Sämundareddan eller Den poetiska Eddan, finns mycket snitsigt. Nämnd är redan Trymskvädet som Madsen baserade album 2 på:

Vred var Vingtor då han vaknade
och hammarn sin han saknade;
håret skälver, skägget skakar,
sonen av Jord söker och trevar.

Sedan skildras, i 31 liknande verser till, hur Tor hämtar tillbaka sitt vapen genom att kläs ut till brud och ska låtsas gifta sig med jätten Trym, han som är boven i dramat. Det är som antytt svårt att bli kvitt Madsens vision av detta när man väl läst serien. Serie och kväde blir del av samma helhetsfenomen. Dåtid och nutid räcker varandra handen; även på Hedenhös tid hade folk humor och det möjliggör detta handslag...!

Och det finns mer läsvärt i Eddan som den är. ”Sången om Rig” handlar till exempel om hur Heimdall beger sig till jorden och avlar urfadern för varje samhällsklass, trälar, bönder och krigare. De får heta respektive Träl, Karl och Jarl. Heimdall tar namnet Rig när han besöker jorden, därav kvädets namn. Denna Rig-sång är inte komisk men den är bra. Den skildrar vikingatidens samhälle i ett nötskal. Den är bra som botemedel mot Peter Madsens infama Heimdall-karikatyr. I Rigstula spelar denne gud eminent rollen av kulturhjälte, en som hjälper människor att bygga samhället.

Ännu ett nämnvärt Eddainslag är ”Lokes träta”. Själve Strindberg inspirerades av denna till att smäda samtiden. Bakgrunden i kvädet är att asarna har fest, men så tar det en annan vändning när Loke dräper en av värdens tjänare. Då slängs han ut. Men han återvänder och börjar smäda asarna. Frigg, Idun och Freja får bland annat höra att de är lätta på foten och karltokiga.

Loke kvad:
”Freja, var tyst, du är fuller väl känd,
du är då ej fri från fel:
bland asar och alver som äro här
finns det ingen som ej har ägt dig.”

Som synes: den vanvördiga tonen har gamla anor. Peter Madsen har för sin del haft roligt med asarna, han har utvunnit komiska poänger ur den gamla gudavärlden, och det gjorde man redan under hednatiden inom vissa gränser: Loke var föregångsmannen. En annan modern, lagom respektlös scen från asarnas liv är annars ”Schottis på Valhall” av Ulf Peder Olrog, en svängig låt från 1945 inspelad av Calle Jularbo med flera. Den har präglat en modern generation, låt säga vår faders- och farfarsgeneration i synen på de gamla gudarna, inte djupsinnigt men kärleksfullt. Inte vanvördigt heller – eller ska vi säga, en gnutta vanvördighet har inom asatron alltid haft sin givna plats. Än leva de gamla gudar!

Opp och hoppa Tor,
slå på trumman bror,
det är dans här på Valhall i natt.
Uti Fröjas sal står vår asabal,
opp och hoppa fast Odin har spatt.
Slå i mera mjöd, det får bli min död,
nej se där är ju Idun min skatt.
Min valkyria kom hit
till vår fruktbarhetsrit,
opp och hoppa på Valhall i natt!

Vanvördighet åsido; här ser vi ännu ett exempel på populärkulturell behandling av asatron. Så jag tar tillbaks det jag sa i början, Peter Madsen var inte först med detta, att popularisera gudavärlden. Nischen var inte alldeles tom. Olrog var en föregångare.

Valhalla 1, Vargen är lös. 1978
Valhalla 2, Tors hämnd. 1980
Valhalla 3, Odens vad. 1982
[Totalt finns det 15 album där det sista skildrar Ragnarök: "Völvans syner".]




Relaterat
Nibelungens ring
Ett rike utan like