Nyhetssvepet: Linderborg, Göransson, Arnstad, Lifvendahl

Under denna rubrik, "nyhetssvepet", tänkte jag kommentera en del aktualiteter i nyhetsflödet. I Sverige, våren 2013.




Nyss var Aftonbladets chefredaktör Åsa Linderborg på Publicistklubben. Det var i mitten av april. Hon lovade där dyrt och heligt att aldrig debattera med radikalhögern. Vi får hoppas att hon håller sitt löfte. Inte så att man bör frukta hennes insatser i en eventuell debatt. Men har hon på detta sätt slagit till reträtt så är det för oss inom radikalhögern bara att tacka och ta emot. Ha det bra i din tystnad, Linderborg, må du som privatperson ha ett bra liv...!

- - -

I april var även den svenske författaren Henrik Arnstad i farten. Han har som alla vet nyss gett ut boken "Älskade fascism", om radikalhögerns historiska seger och triumf, om nationalismens framgångar igår och idag. Nu har Arnstad kallat Norge, med sin nationalistiska yra, fascistiskt. Han fick 27/4 svar på tal. Det var i norska tidningen Klassekampen.

Författaren Karl-Ove Knausgård kallade där Arnstad en historielös figur som ser allt i svart och vitt. Knausgård hävdar att norsk nationalism handlar om befrielse från ockupation. Klassekampen skriver [min övers]:

En viktig konsekvens av den norska modellen är att meningsmotståndare – de som är för invandring, och de som är mot – även fortsättningsvis kan tala med varandra, enligt Knausgård:

- I Sverige är temperaturen mycket högre, det haglar beskyllningar om fascism och nazism, och avstånden mellan dem som har ordet och kulturen i sin makt, och dem som inte har det, växer för var dag som går.

Och tillfrågad i GP 27/4 om han vill debattera med Knausgård säger Arnstad nej. Han vågar väl inte. Användaren Tjyvas på Flashback kallade Arnstad träffande för en hund som skäller men inte bits.

- - -

Förre S-märkte kulturministern Bengt Göransson har nyligen (GP 29/4) kungjort en sak: det finns ingen svensk kultur! Detta, anser jag, är ett horribelt påstående. Finns det, herr Göransson, i jämförelse ingen tibetansk kultur? Har kineserna därför rätt att ockupera det som man gjort sedan 50-talet? Finns det ingen afghansk kultur? Ska USA asfaltera landet och införa amerikanism? Finns det ingen iransk, somalisk, italiensk, portugisisk, tysk kultur?

Göransson påminner om ordföranden för Sveriges hembygdsförbund, Jan Nordwall. Hösten 2011, i en debatt med en SD-politiker, förnekade han att det finns en specifik, särpräglad svensk kultur. Men en kurdisk kultur, det ansåg han att det fanns!

Detta är absurt. Det är ren science fiction att, som Nordwall och Göransson gör, ifrågasätta den traditionella svenska kulturens existens. Här är en påminnelse för Göransson och andra om svenskarnas historiskt belagda ursprung och vad som därefter hände.

- - -

Den sista nyheten jag kommenterar idag är denna: Tove Lifvendahl, f.d ordförande i Moderaternas Ungdomsförbund, f.d tankesmedjan Fores, ska bli ny chef för SvD:s ledarredaktion. "Politisk chefredaktör" heter titeln. Föregångaren P. J. Anders Linder går till Axess istället som dess chefredaktör.

Som alla vet har SvD problem. Man sparkar folk, slimmar och har sig. Är det ens någon som läser blaskan längre Lifvendahls nya post på SvD ger mig därför lust att dikta följande saga:

Det var en gång en liten, liten Lifvendahl. Som blev chef för en liten, liten ledarredaktion. Och denna redaktion hörde till en liten, liten tidning, som satt i ett litet, litet hörn i ett hus i Stockholms Klarakvarter.

Tidningen hette Svenska Dagbladet. En gång var det en stolt, traditionsrik tidning som värnade Sverige, tro och tradition. Men vid denna tid, när Lifvendahl blivit chef, stod den bara för kulturmarxism. Hur kunde detta ske? Säg det den som vet.

Lifvendahl blev i alla fall politisk redaktör på SvD. Och så gick det ett tag, och så minskade tidningen mer och mer, och fler och fler fick gå, och till slut var det inget kvar. Men Lifvendahl, och de få anställda som var kvar, de brydde sig inte ty de fick feta avgångsvederlag. Och snipp-snapp-snut, så var sagan slut.

Relaterat
Nya Tider
Mina memoarer
Svenska stories
Novell: Näringsminister Annie L. möter sin överman

Reflektioner kring Thomas Nydahls "Black Country" (2013)

I Nya Tider 6/2013 skrevs det att Mikael Jalving besökt studentföreningen Heimdal i Uppsala. Detta besök ägde rum i februari, den 7 februari för att vara exakt. Han presenterade sin bok ”Absolut Sverige – ett land i förändring” (2012). På mötet talade den danske journalisten om det svenska samhällets tankeförbud mot att diskutera invandring. Så att: han var där, han var på etablerad förening som inbjuden talare. Det borgerliga, formellt fristående Heimdal har ju sedan 1891 varit en plantskola för högerpolitiker som Anders Borg, Gunnar Heckscher och Jarl Hjalmarsson.




Är alltså Mikael Jalving på väg in från kylan? Kanske inte än. Än är Jalving inte framme i finrummet...! Man frågar sig om han väntade den tuffa behandling han slutligen fick av svensk MSM. Att han 2012 presenterade den danska versionen av sin bok på ett seminarium med Nationaldemokraterna togs ju inte väl emot. I 08-elitens ögon passerade han nog en gräns där. Och en svensk förläggare för hans bok var länge svår att finna. I december förra året kom boken i alla fall ut på svenska. Men finmedia tiger. Biblioteken köpte in den danska utgåvan i parti och minut, det var ju en fin bok på ett fint danskt förlag, men den svenska utgåvan är tydligen politisk dynamit. Trots att det är samma bok som den danska, bara klädd i svensk språkdräkt. OK, den har fått ett förord av Lars Vilks också. Det skiljer PCD Ltd:s svenska utgåva från Jyllands-Postens förlags originalutgåva.

MSM tiger ihjäl den svensköversatta Jalvingboken. Men den har recenserats här och där på nätet (i Tidningen Kulturen, Realisten och i Avpixlat; även på Wikipedia behandlas boken). Ytterligare en regimkritiker som nyss gett ut en bok, Thomas Nydahl, har förtigits av MSM men hyllats i bloggosfären. Nydahls senaste bok handlar om mångkulturens haveri i Birgminghamområdet, ”The Black Country”, så kallat pga de gruvor och den stålindustri som traditionellt funnits där. [Själv recenserade jag Nydahls bok i Nya Tider 7/2013. Det jag skriver i detta inlägg är en separat text, en annan text än den som finns där.] Nu är regionen ett never-never-land av postindustrialism, massinvandring och vilsenhet. Nydahl skildrar det i boken ”Black Country” (eget förlag, 2012). Bland annat har hans bok recenserats på Artur Szulc’ blogg. Szulc har för sin del skrivit historiska verk om Polen (”Med förtvivlans mod” 2008, ”I Stalins våld” 2010).

- - -

Szulc gillar Nydahls bok. Han kallar den ”fri essäistik när den är som allra bäst”. Jag kan hålla med om det. Nydahl kan skriva. Han har minst ett dussin sakprosaverk och romaner bakom sig. Han är en oberoende vänsterman som vågar kritisera massinvandring. Det är helt unikt i detta land: helt unikt. Och ”Black Country” skildrar hur samma problem finns i England. Szulc ger en kongenial sammanfattning av ”Black Country” på sin blogg. Nydahl, säger Szulc, fördjupar...

... sig i en samtida problematik som städerna i West Midlands brottas med: gängkriminalitet, skolväsendets totala nedgång, social nöd och de negativa sidorna av multikulturen som skapats av en omfattande invandring.

Nydahl berättar om shariadomstolar, kusingifte, hedersrelaterat våld och vad han kallar ”gatans opposition”, det vill säga English Defence League och brittiska partier på yttersta högerkanten. Det är ingen uppmuntrande läsning Nydahl erbjuder. Helt klart är att multikulturen har lett till skapandet av parallella samhällen med höga kulturella och religiösa barriärer. Moralisk konsensus, medborgaranda, hemhörighet och kollektiv identitet har ersatts av extrem polarisering: splittrande särkrav, gettoisering och direkta motsättningar av religiös och politisk karaktär. Trots den rådande konfrontativa situationen förefaller de styrande vara oförmögna att se sanningen i vitögat och de har intellektuella kretsar på sin sida som gör allt för att minimalisera alla former av kritik mot islamismen (eller multikulturalism generellt). Kritiker utmålas som islamofober och rasister. Även sedvanlig religionskritik, som tidigare ansetts vara en naturlig del i ett sekulärt samhälle, misstänkliggörs. Det kritiska förhållningssättet till alla former av samhällsfenomen är inte längre en självklarhet.

- - -

Detta är Nydahls bok i ett nötskal. Szulc är inledningsvis försiktig i sin recension. Denna bok är dynamit. Szulc tassar från början som katten kring en het gröt visavi en bok som kritiserar annars heliga ting som fjärrinvandring och det traditionella Europas marginalisering. Szulcs berörande av English Defence League ovan är symptomatisk, ett kort en-passant-omnämnande bara. Men Nydahl är i sin bok rätt positiv till EDL:s verksamhet.

Det är en ovanlig hållning för en svensk vänsterman. Szulc förbigår det. Szulc är mer eller mindre ”establishment”. Men han är, tack och lov, inte någon 08-intellektuell som ängsligt lyssnar på alla de senaste påbuden från propagandatelegrafen. Szulc gör Nydahls bok rättvisa. Nydahl ser på mångkulturens vind-för-våg-samhälle i England och säger: det här fungerar inte. Islamismen är den enda starka faktorn här och den vill vi inte ha. Men de styrande blundar eller vill i tysthet ha detta för att söndra och härska. Och Szulc har i sin recension sett samma sak. Sett ur den synvinkeln finns det hopp: Nydahls bok har som sagt ignorerats av MSM (nåja, Kvällsposten skrev ner den) men att folk ute i landet, på nätet, fått upp ögonen för boken, det är tecken på en omisskännlig, kulturell opposition. Andra som gillat den är bland andra Lars Vilks och Anna Brodow. Boken är enligt författaren nästan slutsåld.

- - -

Högprofilerad kritik av mångkulturism är viktig. Jalving är ett exempel på det, Nydahl ett annat. Det är inte så lätt att tysta detta kritiker. Det går inte att skylla på näthat längre. Vi ser här en vältalig, bred kritik som är svår att slå ifrån sig. Den har symbolisk betydelse. Det är, kan man säga, kritik med verkshöjd. Vad har mångkulturismen att sätta emot? Lisa Bjurwald? Qaisar Mahmood? MENA-man åker ut i Sverige och visar sig ogilla det traditionellt svenska? Well, skriv om det då, det är ett fritt land. Men jag har en känsla att Jalvings och Nydahls grundläggande attityd, ”vanliga liberaler, vanliga intellektuella” som aldrig varit i närheten av högerradikalism, men av skeendet de senaste åren tvingats ut i en radikal, fruktbar gråzon där man måste skärpa kritiken mot massinvandring och antivithet för att ens överleva – den attityden torde delas av allt fler tänkande människor i detta land. Det är idag svårt att vara neutral, svårt att vara liberal, svårt att vara taditionell vänster om man inte får ha åsikter om fjärrinvandring. Alla som har åsikter om detta hamnar förvisso ute i kylan. Men Jalving och Nyahl har rett sig varsina bon där och de verkar reda sig ganska bra...! Och detta är bara början. Fler skrivkunniga människor lär följa, folk som med formuleringsglädje och gestalningsförmågan som vapen ger sig på att skildra den sammetsdiktatur vi levat i de senaste tio åren, en diktatur som högtidligt kungjort att ”den som föreslår en promilles minskad invandring ska för evigt tystas”.

Regimen föreföll nyss vara på väg att förbjuda kritik av massinvandring. Den skulle väl i så fall ha stämplats som hets mot folkgrupp. Mångkultur trumfade, tills helt nyligen, allt, inklusive yttrandefrihet. Men det tåget har gått nu. ”Näthatet” är exponerat som en lika stor om inte större aktivitet hos vänstern än hos högern. Och de kritiska rösterna mot mångkulturismen blir allt fler. På nätet och i bokutgivningen.




Relaterat
Spengler: Människan och tekniken (1931)
Tolkien och Jünger
Finland efter 1945

Recension: Pansarchef under Rommel (von Luck 2005)

Edit 2018: i år gav Logik förlag ut min essä om östfronten. Den heter Trotylstorm i öster -- östfronten 1941-45. Där ingår bland annat ett kapitel om den tyske pansarofficeren Hans von Luck. Dvs. i stort sett nedanstående text. -- Hans von Lucks memoarer har sina kvaliteter. Detta är en god introduktion i operativ-taktisk krigföring.




1.

Har du planer på att sätta upp en pansarstridsgrupp? Vill du veta hur man leder en pansarspaningsbataljon? Vill du veta hur det är att strida i öknen, på den ryska stäppen och i Normandie? Då är detta boken för dig.

Hans von Luck (1911-1997) gick in i tyska armén 1929. Han deltog i uppbyggnaden av motoriserade trupper. I Polenfälttåget 1939 ledde han ett spaningskompani i den 2:a lätta divisionen. Sedan ombildades man till 7:e pansardivisionen. Chef för divisionen blev Erwin Rommel, sedermera fältmarskalk och chef för Afrikakåren.

von Luck började fälttåget i väster, 1940, som kompanichef. Han ledde ett kompani i 7:e pansardivisionens spaningsbataljon. Bataljonen hade pansarbilar och var ett slags förtrupp till divisionen, en som gick i täten, utspanade motståndet och kände av detta. Man spanade offensivt: "pansarspanare skjuter sig fram mot fienden" hette det.

Divisionen var med om genombrottet över floden Meuse. Fransmännen togs med överraskning. Sedan, ihop med sju andra pansardivisioner, stötte man österut och isolerade den engelska expeditionskåren i Belgien från huvuddelen av franska armén söder därom. En veritabel pansarkorv bildades, en 50-70 km bred korridor i form av en pansrad offensiv. En motoffensiv skedde vid Arras 20 maj. Engelsmännen anföll pansarkorvens norra flank. Det hela avvärjdes emellertid. von Luck berättar hur detta och mycket annat under fälttåget gick till.

Chefen för pansarspaningsbataljonen stupade den 28 maj. Rommel själv utnämnde då von Luck till ny chef, trots att det fanns i tjänsten äldre kompanichefer i bataljonen. För i pansarvapnet var man oortodox och Rommel sa att så här ska det bli, om någon kompanichef vägra lyda dig så avsätter jag honom. Visst förekommer i strid brott mot så kallad god sed vid befordran, men denna incident torde även generellt belysa pansarvapnets särart. Annat som sas känneteckna dess chefer var, enligt Carlo d’Este som skrivit om de amerikanska pansartrupperna, en tendens hos högre pansarchefer (regemente och uppåt) att ifrågasätta och diskutera order; infanterister gjorde det mer sällan. Pansarchefer var som kavallerister: impulsiva och snara att rycka fram, och mindre hågade att utan diskussion lyda order som de tyckte var operativt olämpliga. Denna oregerlighet gällde som sagt bara högre chefer. För om å andra sidan en underlydande till Rommel opponerade sig och sa att en viss, djärv order var omöjlig att utföra, så ersattes han omedelbart [von Luck s 54].




2.

Efter Arras beredde sig engelsmännen på reträtt sjövägen via Dunkerque, även känd som Operation Dynamo. 7:e divisionen nådde i slutet av maj staden Lille där en fransk division kapitulerade. En ny fransk försvarslinje söder om floden Somme, norr om Paris, skapades: Weygandlinjen. Den var föga mer än ett streck på kartan, men det kunde ju inte tyskarna utgå från där och då. Under en vilopaus i början av juni fick Rommel Riddarkorset av Hitler. Till och med han hade varit orolig under framryckningen. Han tyckte den gick för fort. Enligt von Luck sa Hitler till Rommel: ”Vi var alla mycket oroliga, men framgången visade att ni hade rätt.” [ibid s 52]

Rommel återvände till sin division. Han berättade för sina officerare hur planen i stort var tänkt och hur den utvecklade sig. Detta ger för sin del en intressant aspekt på ”örn-padda”-problematiken: efteråt kan en soldat bilda sig en uppfattning om operationen i stort, man får vara örn, men under utförandet har man bara detaljer för ögonen: man är padda. Rommel berättade om planen att koncetrera pansarkårerna och med dem stöta samlat västerut, samtidigt som armégrupperna norr och söder därom mest band fienden. ”Nu gick det långsamt upp för oss vilken riskfylld framstöt vi hade bakom oss.”

Under viloperioden fick von Luck tillfälle att besöka kompanierna i sin bataljon och tacka dem för deras insatser. I sitt eget gamla kompani hade han sett till att en viss underofficer, en betrodd fanjunkare vid namn Almus, blivit chef. Någon annan kunde inte internrekryteras. Den ende övrige officeren hade sårats i Polen. Kompanier och plutoner kunde alltså redan nu, i början av kriget, ledas av underofficerare. Nog hade man kunnat tillsätta kompanichefsvakansen med någon från officersreserven, men von Luck tyckte att det blev bättre så här. En kompetent underofficer, känd av de meniga och befälen, var bättre än en ny förmåga, formellt mer välutbildad.




3.

Fas 2 av Frankrikefälttåget började: framryckningen söderut. Det hela gick snabbt. von Lucks bataljon beordrades ta en stad vid Engelska kanalen, Fécamp. Strax därefter, i juni, kapitulerade Frankrike. Nästa kampanj för Luck blev anfallet på Ryssland 1941.

von Luck fortsatte i samma enhet, 7:e pansardivisionen. Han blev åter chef för ett pansarspaningskompani. Då var Rommel inte divisionens chef längre. Det var en viss baron von Funk som var en mer gammaldags ledartyp än Rommel. Den nye ”... förde befäl ”bakifrån”, från sin stridsledningsplats, och sökte inte som Rommel kontakt med sina män. Vi enhetschefer anpassade oss i alla fall till honom, desto mer som han inte försökte inskränka vår rörlighet.” [von Luck s 72]

von Luck fick omsider bli chef för pansarspaningsbataljonen igen. Man var på mittersta frontavsnittet, Armégrupp Mittens ansvarsområde. Sedan Smolensk intagits blev nästa mål Vjasma, några hundra kilometer väster om Moskva. Det var under augustis heta dagar. von Luck, som chef för pansarspanarna, skulle i täten för divisionen framrycka norr om Vjasma, inrapportera motstånd och samtidigt, så gott det gick, nedgöra detta. Pansarspanare skulle som sagt skjuta sig fram mot fienden. von Luck ger denna stabsmässigt klara bild av det hela:

Efter omkring 50 kilometer mötte vi hårt motstånd. Öster om en bred dal vid en biflod till Dnepr, några kilometer norr om staden Jartsevo, hade ryssarna byggt upp en till synes stark försvarslinje. De insåg den fara som hotade Moskva. Också längre söderut stötte divisionen på starkt motstånd. Ryssarna hade med sina T-34-stridsvagnar och starkt artilleri besatt höjderna öster om floden. Häftiga pansar- och artilleridueller blossade upp, som varade i dagar. (...) Striderna om Jartsevo varade längre än vi skulle ha önskat. Blixtkriget tycktes vara slut. – Efter förstärkning av våra ammunitions- och drivmedelsförråd inledde divisionen tillsammans med vår pansarkår slutligen ett nytt angrepp. Med avsevärda förluster bröt vi till sist igenom och ett pansarslag avgjorde till vår fördel. [ibid s 81]

Medan divisionen stred vidare fick von Luck order att spana mot nordnordöst på divisionens vänstra, öppna flank. Divisionen var långt inne i fiendeland och man var i okända marker. En gång under denna tid rekade von Luck en flodövergång till fots. För första gången i kriget hamnade han öga mot öga med en fiende, lojt lutad mot ett träd: ”Men då, som i ultrarapid, såg jag honom lyfta sitt gevär och ta sikte på mig. ”Antingen – eller”, tänkte jag, ryckte upp min kulsprutepistol och blev den förste som sköt. Ryssen tappade sitt gevär och föll till marken.” von Luck går fram och ser den andre dö. Nog reflekterar han då över ett och annat, men det är inte för att grubbla han är där. Är man soldat så är man. Den som i strid reflekterar för mycket överlever inte.

Efter att ha avverkat cirka 50 kilometer skogsterräng kom man till en by. En gumma kom fram och frågade om det är krig: ”Vad gör vår lillefar, tsaren?” Här hade tiden stått stilla. Antingen var gumman senil eller så var detta en sedvanlig rysk avkrok. Ingen partifunktionär fanns i byn. von Luck: ”Vi stannade i byn några timmar och försökte förklara vad som hade hänt i världen sedan Ryssland förlorat sin tsar. När vi gav oss av fick jag som gåva från byns ålderman en ikon, med orden. ”Tack för att ni förstår oss. Låt oss leva vidare som förut. Gud bevare er.” ” [ibid s 82] Nog fanns sådana yttringar från ryssarna ännu sommaren 1941, men de skulle snart sluta se tyskarna som befriare.

I södra delen av AG Mitten ryckte Guderian vid denna tid fram mot Kaluga, 200 km söder om Moskva. 7:e divisionen, norr därom, stod också 200 km från målet. Försörjningsläget var svårt och man anade att intagandet av Moskva skulle bli svårt. Vjasma inringades i alla fall till slut, men till stora egna förluster. Och Vjasma-Briansk-terrängen rensades inte tillräckligt. Detta fick följden att den blev ett tillhåll för ryska partisaner ända till 1943, då ryssarna formligen återtog terrängen.




4.

År 1941: offensiven fortsatte. Aktuell pansarkår skulle nu ”rycka fram mot nordöst i området mellan Moskva och Kalinin, en stad vid Volgas övre lopp, med målet att gå över Moskva-Volgakanalen och rycka fram norrifrån i Moskvas rygg.” [ibid s 83] Under senhösten slog sig divisionen fram genom väglös terräng, och mot segt ryskt motstånd, till detta Volokolamsk, en stad 100 km rakt väster om Moskva (men belägen norr om huvudvägen till Smolensk). Fienden hade där en naturlig försvarsställning så det tyska anfallet upphörde tillfälligtvis. von Luck, nu chefande både spanings- och motorcykelbataljonen, konsoliderade sin styrka med underhåll och manskapsersättningar.

Under oktober återupptogs anfallet. Fiendens ställningar vid Volokolamsk genombröts och man ryckte fram mot Klin, en stad vid huvudvägen till Leningrad. Klin intogs efter hårda strider och vägen skars av. von Luck grupperade öster om Klin. Men ytterligare ett mål fanns, Moskva-Volgakanalen, och dit var det 50 km. Målet blev nu att gå över kanalen och ta ett brohuvud på andra sidan i form av staden Jachroma. Bron måste tas oskadd.

Som divisionens spjutspets fick von Luck denna order. Svåra motanfall var att vänta och vintern närmade sig. Det fanns ingen tid att förlora. Samtidigt fick von Luck veta att Rommel ville ha honom till Nordafrika som pansarspaningschef där. Men von Funk ville av förklarliga skäl inte släppa iväg sin batchef. Han var svår att ersätta. von Luck blev konfunderad över uppgiften men gillade samtidigt idén på att få hamna i Tripoli. Det hela blev av i mitten av januari, när slaget om Moskva var över. von Luck körde då västerut genom det vintriga Ryssland i sin privata Mercedes med sin adjutant. Till Nordafrika kom han vad det led i april 1942.




5.

Åter till slaget om Moskva. I gryningen, dagen efter att ordern att ta bron över Volgakanalen, inledde pansarspaningsbataljonen sitt anfall. Väl framme vid kanalen och Jachroma verkade staden lugn. En förpatrull körde ut på den oskadda bron. I staden hördes skottlossning och motorbuller som avlägsnade sig. Ryssarna hade övergett staden. von Luck ryckte fram med sina två bataljoner. Mc-bataljonen, stödd av spaningsstridsvagnarna, beordrades att säkra staden utkanter. Själv begav sig von Luck till värdshuset, där en måltid var framdukad. Det var åt den ryske kommendanten. Men nu hade ju denne gett sig av så von Luck och hans stab intog den istället.

Divisionen anlände efter hand och utvidgade brohuvudet. Av fienden syntes inget. Vägen mot Moskva i sydöst tycktes stå öppen. Det var nu i slutet av oktober. Det blev plötsligt kallt och började snöa. Visst saknade Wehrmacht vinterutrustning för sina soldater, men kylan gjorde även marken hård och lättare framkomlig. Men visst led skyttesoldaterna av kylan och visst var motortjänsten vintertid problematisk: ”Sommaroljan var för tunn och kylvattnet frös omedelbart. Vi tvingades snart att tina kylvattnet på morgonen med blåslampor och skaffa hett vatten så fort vi kom i närheten av en by; annars var vi tvungna att låta motorerna gå hela natten. Ingen väst- eller sydeuropé eller amerikan kan föreställa sig vad det betyder att kämpa i temperaturer ner till fyrtio minusgrader och i iskalla stormar från öster.” [ibid s 86] Så är det nog, men här måste påpekas att svensk armé för sin del har övat vinterkrig sedan 1930-talet. Detta togs även efter av finska armén, till ovärderlig nytta för dem 1939.

Brohuvudet vid Jachroma var utsatt. Ryska skidlöparenheter höll på att kringgå divisionen i nordväst. von Luck skulle uppge brohuvudet, sa divisionschefen, och fortsatte: ”Ni lösgör er under den kommande natten från fienden och täcker divisionens återtåg öster om Klin till huvudvägen mellan Moskva och Leningrad. Våra infanteriförband drar sig tillbaka till en ny försvarsställning norr och söder om Volokolamsk, där divisionen skall ingå efter att ha utkämpat en fördröjningsstrid.” [ibid s 86]

Lösgörningen inleddes den 3 december. von Luck stannade tills vidare kvar i Jachroma med sina två bataljoner. Där var det lugnt. Ryssarna tryckte på söder om och norr om staden. Slutligen drog sig merparten av styrkan bort från östra kanalstranden. En spärr av spaningsstridsvagnar höll vakt i öster. Ryska flygattacker skördade framgångar. Luftwaffe syntes inte till. De stödde offensiven i Nordafrika vid denna tid. Det tyska infanteriet och artilleriet med sina hästanspända kolonner ansattes av flyg och skidlöparpatruller och mötte döden i kylan.




6.

von Luck retirerade. Man hade lätt luftvärn i bataljonen och kunde värja sig någorlunda mot det röda flygvapnet. Under underhållsmödor och strapatser tog man sig västerut. Efter flera veckor nåddes den förberedda ställningen vid Volokolamsk, 100 km väster om Moskva. 7:e divisionen klarade sig någorlunda genom Moskvaslaget. Och man fick nu ersättningsmanskap, nya fordon och allt.

För von Luck var därmed östfronten ett passerat stadium. I mitten av januari fick han, som sagt, order att bege sig till Tyskland för vidare transport till Nordafrika. Där blev han chef för en pansarspaningsbataljon. Med denna opererade han på sydflanken av Rommels Afrikakår; det gällde att utspana fiendens gruppering samt skydda den egna styrkan från att kringgås.

von Luck deltog vid El Alamein i november 1942. Och i februari 1943 deltog han i slaget om Kasserinepasset i Tunisien. Sedan skeppades han ut; han slapp att dela sina vapenbröders öde att kapitulera där i Afrika. Efter detta stationerades han i Normandie 1944. Där var han i brännpunkten under slaget om Caen som rasade under juni och juli detta år.




7.

Striderna i Normandie, liksom allt annat i boken, skildras utförligt. Det hela är en exemplarisk redogörelse för hur man leder mellanstora förband som bataljon och brigad. von Lucks bok är en fascinerande inblick i krigets middle management. Efter Normandiestriderna stred von Luck vid Tysklands gränser. I maj 1945 togs han till fånga av ryssarna. Han satt i fångläger några år och blev därefter affärsman i Västtyskland. På 80-talet ledde han guidade turer i Normandie för svenska infanteriofficerare. Vi kunde, var tanken, lära oss något av dessa strider: en numerärt underlägsen försvarare, stridande mot en mekaniserad motståndare. För oss var på den tiden Sovjet den angripare vi, med rätta, väntade oss att möta.

Det var då det. Men än idag kan vi lära oss något om andra världskriget och dess pansrade strider. Genom att läsa "Pansarchef under Rommel" av den enastående Hans von Luck!




Litteratur
Hans von Luck: Pansarchef under Rommel (Mit Rommel an der Front). Prisma 2005




Relaterat
Trotylstorm i öster (2018)
Hassel: Döden på larvfötter (1958)
Linna: Okänd soldat (1954)

Recension: "Hur man debatterar ner anti-rasister"

Antirasism är antivitism. "Antirasist" är bara ett kodord för "antivit". Det hävdar jag med emfas. Och det finns en video som analyserar detta och annat ganska bra. Titeln är "Hur man debatterar ner anti-rasister". [Edit 2020: videon finns ej längre på Youtube.]

Denna video sägs vara redigerad av ”Wolfen”. Det tycks vara frågan om en norsk-svensk samproduktion. Men jag kan inte bevisa detta. Något slags nordisk samverkan framskymtar dock i stilen.

Videon är ganska välgjord filmiskt. Den är upplagd på Youtube i november 2011. Den innehåller många synpunkter generellt på hur det Politiskt Korrekta psyket fungerar. Den visar på attityder i den svenska debatten, somliga aktuella, somliga som är i avtagande -- och det är i sig exempel på att kulturkriget om PK-ism, etnicitet och invandring har utvecklats sedan 2011. Oppositionen mot PK-ism vinner mark.

Filmen visar på ett och annat åsiktsmönster i denna Korrekthet. Som att den progressiva typ som säger att han är färgblind rasligt tenderar att vara en vit person som rackar ner på sitt eget folk. Samma typ brukar kavla ut nötta humanismer om att ”invandring hjälper människor”, trots att hjälpen totalt sett hade varit effektivare om den satts in i respektive hemland. Denna pisshumanist brukar tala om ”alla människors lika värde” -- men massinvandring är sannerligen ett märkligt sätt att realisera denna tanke på.

- - -

Filmen ifråga säger ett och annat. De exempel på resonemang jag återger nedan är inspirerade därifrån. Jag har inte slaviskt följt manus men andemeningen är densamma. -- Filmen pekar till exempel på halleluja-humanisten som säger ”man ska inte dela upp i vi och dem”. Men regimen är sannerligen snabb att rasiststämpla allt motstånd. Regimen hetsar mot etniska svenskar, mer eller mindre öppet; en tydlig agenda av vi mot dem. Regimen själv är ofta formellt vit men vita PK-politiker är inte politiska aktörer på basen av sin etnicitet. De förnekar sin etnicitet och är alltså antivita.

”Dra inte alla över en kam” säger PK-isten. Men när Danmark, Finland och Sverige röstar fram invandringskritiska partier då är dessa röstare fan själv. ”Generalisera ej om folks egenskaper” sägs det på offentligt håll, men vita demoniseras dagligen.

PK-isten säger: ”raser finns ej!” Men detta sägs bara till vita. Säger man det till en kines eller afrikan torde denne, med rätta, bli heligt förbannad. Att som syrefattiga akademiker säga att raser är en ”social konstruktion” vore en förolämpning mot svarta och asiater.

Filmen ifråga visar mer på detta hyckleri. Det är Korrekta åsikter som ”alla i Sverige är svenskar” -- men är då alla i Kurdistan kurder...?

- - -

Filmen ifråga visar i sin andra halva hur argumentation mot dylik massinvandringsförespråkare kan gå till. Ordet ”samnationalism” nämns inte, men det är vad man kan kalla den vinnande strategin. Om en somalier har rätt till Somalia så har en svensk rätt till Sverige, det är modellen. PK-ister förnekar dock att svenskar är ett folk.

Antirasismen är en antivitism. Det är vad filmen säger. Svart stotlhet är fin, vit stolthet ska demoniseras. Men om PK-isten rackar ner på vit stolthet kan den vite försvara sig med att exempelvis svart stolthet inte är lika med att vara mot kineser. Go figure.

Vita demoniseras i debatten. Det är antivitism i aktion. De vitas historia av rasism är alltid värre än svart och asiatisk rasism. Svenskars existens brukar förnekas, men när vi ska angripas heter det ”ni svenskar gör si, ni svenskar är så”. Nå bra, då finns vi i alla fall. Det är exempel på etnifiering av debatten, den som Adam Cwejman nyligen i en viss Flashbackdebatt citerades vara emot.

- - -

Filmen ifråga visar på fler argument brukade av antivita. Som att vita ej ska få bo var de vill, då är det white flight och illojalt, och pengarna tar de med sig de j-larna... Men invandrade ska få berika varenda bostadsområde, varenda samhälle, varenda by i landet. Då är de antivita nöjda. Kommunalrådet i Luleå sa ju förra året att det var ett problem att Luleå hade för många vita människor...

Antirasism = antivitism. Det är filmens slutsats. Antirasister kämpar inte för andra folk. De kämpar mot vitas rätt att existera. Därför ska dessa antirasister få höra att de är antivita. Det är en offensiv strategi för oss oppositionella. Nu får motståndaren hamna i en defensiv position. För ingen vill i själ och hjärta vara "anti" något.

Filmen ifråga kom för några år sedan och debatten är kanske inte så antivit idag. Det kan bero på att de debattstrategier som den redovisar börjat ge effekt. Gott så. Antivitism och svenskfientlighet ska inte accepteras någongång, någonstans.

I början av filmen flimrar NN förbi, sägandes: ”Det här är inte svenskarnas samhälle längre!” Jag skulle inte tro att hon vågar säga något liknande idag.




Relaterat
Reinfeldt: etniska svenskar existerar
Ett rike utan like (2017)
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska

Jan Guillou: journalist och författare

Det var en gång en journalist som hette Jan Guillou. I böcker som "Reporter" (1979) och "Berättelser från det nya riket" (1982) kammade han hem poänger. Det var "new journalism" på svenska: berättelser från verkligheten, berättade med viss stilnivå. Ungefär som skönlitteratur. Dessa Guillouböcker var värda sitt salt. Och hans romaner om agenten Hamilton (1986-1995) var rätt välgjorda. Men idag är det svårt att oberörd läsa en Guilloubok. Hans förflutna har kommit ikapp honom. Begreppet "förräderi" har ställt sig mellan verket och läsaren.




Jan Guillou är en svensk journalist, född 1944. Alla vet vem han är. En gång var han programledare i TV (Magasinet, Grabbarna på Fagerhult). Hans böcker om agenten Hamilton och riddaren Arn har gått ut i stora upplagor. De har dessutom filmatiserats. Åren 2000-2004 var Guillou ordförande i Journalistklubben, en riddarvakt för det fria ordet. Och idag skriver han krönikor i Aftonbladet. Hans ord, som kommentator av inrikes- och Mellanösternpolitik, har viss tyngd. Men nu har han förmodligen tappat all trovärdighet.

Trovärdighet är viktigt för en journalist. Man måste kunna lita på honom. Det gäller även bloggare som mig. Jag var till exempel i hetluften hösten 2011 för att jag bloggat om Breivik. Expo kallade mig "fara för demokratin". Men förlorade jag min trovärdighet? Antagligen inte, eftersom jag 1) fick medhåll av över halva läsekretsen 2) affärens "buzz" ledde till jobbet med att översätta Mikael Jalvings "Absolut Sverige".

Trovärdighet är viktig för envar skrivande, offentlig person. Men har då en sådan som Guillou kvar denna trovärdighet? År 2009 avslöjades det ju att han spelat under täcket med KGB. Guillou hade aldrig berättat detta för någon. Men hade han berättat det, då hade mycket av hans texter genom åren fått en annan framtoning. Man kan även misstänka att publiken hade vänt sig emot honom på grund av detta samarbete med främmande makt.

I avslöjandet 2009 var det Expressen som hade storyn. Journalisten Micke Öhlander belönades med Guldspaden för det hela. Den 24/10 kom den första artikeln, själva avslöjandet. Rubriken var: ”Jan Guillou hemlig agent åt Sovjet”. Det är starka ord. Men efter en anmälning friades artikeln av Pressens Opinionsnämnd. Artikeln säger tydligen sanningen om Guillous mörkade förflutna.

Artikeln finns på nätet. Men eftersom jag avskyr Expressen generellt tänker jag inte länka. Tidningens svenskfientliga agenda måste motarbetas.

- - -

Guillou var journalist vid denna tid, slutet av 1960-talet. Han var anställd på hertidningen FIB/Aktuellt. Han blev då föremål för intresse från KGB-residenten Jevgenij Ivanovitj Gergel. Guillou, intervjuad av Öhlander i nyssnämnda artikel:

Jag arbetade då på FIB/Aktuellt och träffade 1967 Gergel på en mottagning på sovjetiska ambassaden i Stockholm. Han kom fram och bjöd mig på kaviar och vi började prata politik.

Guillou ”groomades” alltså av den lokale KGB-residenten. Och det hela började 1967. Guillou har erkänt att han tog emot pengar av ryssen. ”Jag fick också betalt och fick skriva på kvitton”, sa Guillou till Ölander.

Vad gjorde då Guillou för tjänster åt KGB? Bland annat skrev han en artikel om den svenska socialdemokratins förhållande till Vietnam. Enligt kollegan Arne Lemberg (1941-1979) ska Guillou även ha bett Lemberg att stjäla en intern telefonkatalog från amerikanska ambassaden. Guillou förnekar dock det sistnämnda.

Vad än Guillou gjorde eller inte gjorde så hade han i alla fall upprepade kontakter med ryssen ifråga. Man kan fråga sig vad det hela skulle ha lett till. Kanske groomades Guillou att bli en så kallad inflytelseagent åt Sovjet. Det vill säga att, som i hans fall, journalist och opinionsbildare, i artiklar och debattinlägg subtilt föra fram sovjetiska synpunkter på saker och ting. I Norge hade Arne Treholt denna funktion i sin egenskap av politiker. Guillou blev inget spionerimässigt högvilt som Treholt, men visst kan teorin ”inflytelseagent” belysa fallet Guillou/KGB.

- - -

Säpo fick ögonen på Guillou tack vare att Lemberg larmade dem. Och i parentes sagt var det helt rätt av Lemberg att göra detta, trots att han var arbetskompis med Guillou på FIB/Aktuellt. Om man känner till eller har uppgifter om landsförrädisk verksamhet måste man informera säkerhetstjänsten. Alltså säkerhetsavdelningen på Rikspolisstyrelsen, alltså Säpo. Säpo inledde spaningar mot Guillou, men fann inget att gå på.

Guillous möten med KGB hade klart konspirativ karaktär. Mötena måste ske i hemlighet. Det återges i Micke Ölanders artikel ”Så tränade KGB Jan Guillou i spioneriteknik”, 24/10 2009. Guillou erkänner där hur allt gått till. Han berättar för Ölander om de säkerhetsrutiner som han måste följa inför mötena med Gergel. Som att undvika att skuggas. Därför tappade ibland Säpo spåret efter Guillou när man spanade efter honom, som inför ett möte 19/4 1967. Det viktiga att komma ihåg är dock att Guillou sågs som en säkerhetsrisk, han var ett spaningsfall. Guillou hade samröre med KGB-agenten Gergel. Det var allvarligt och måste utredas.

Guillous möten med Gergel ska bland annat ha skett på restaurangerna Oden och Fajansen i centrala Stockholm. Källan för detta är det PM som Lemberg skrev till Säpo 1967. Där gav han information om det landsförräderi han misstänkte att Guillou var inblandad i.

- - -

I Ölanders första artikel försvarar Guillou sitt KGB-samröre så här:

Det blev bara en enda rad av icke-händelser och det är inte brottsligt att träffa utländska säkerhetstjänster.

Samröret ska ha upphört 1972, då Guillou enligt egen utsago bröt kontakten.

Ölanders artikel publicerades alltså 24 oktober 2009. Några veckor innan det hade Guillou gett ut sina memoarer: ”Ordets makt och vanmakt”. Där nämnde Guillou inte ett ord om KGB-samröret.

Det må vara. Men när det begav sig borde han ha gått till Säpo och sagt att han fått påstötningar från KGB. Det måste varje medborgare som utsätts för sådant här göra. Men Guillou gjorde inte det. Guillous beteende är i alla fall helt förkastligt, detta att samarbeta med KGB, supermakten Sovjets offensiva spionorganisation.

Jag menar: vid samma tid gjorde svenska män värnplikten för att värna landet mot denna aggressiva stormakt. Men Guillou, han åt middag med den. Och han har erkänt detta och annat som han gjorde åt KGB. Så jag frågar mig: hur kan en överbevisad KGB-kompis som Guillou vara uppburen författare i det här landet?

Jag kan i alla fall inte längre läsa en Guillou-text utan att komma att tänka på hans KGB-samröre. Denne figur ska alltså få sitta och rasiststämpla varenda SD:are medan vi ska glömma och förlåta hans spel under täcket med Sovjet...? Vi ska alltså betrakta hans mottagande av pengar och flotta middagar med Gergel som "icke-händelser"...? Guillou stödde dock Sovjet. Han gick Sovjets ärenden medan svenska män gjorde värnplikt, offrade år av sina liv för att när det gällde kunna försvara landet med vapen i hand. Hederliga svenskar var beredda att offra livet för att försvara landet mot Sovjet. Guillou fullgjorde aldrig sin värnplikt. Istället gav han sig i lag med fienden, Sovjet.

Att sluta läsa Guillou måste vara en patriotisk plikt. Man behöver väl inte slänga hans böcker i soporna direkt. Men något skumt är det hur Guillou fortfarande liksom är "en medborgare höjd över all misstanke", hur han av eliten mer eller mindre förlåtits. Han får fortsätta med sin skrivverksamhet som om inget hade hänt. Mot detta måste man protestera. Det kan till exempel göras genom att bojkotta Aftonbladet, där han skriver krönikor.




Relaterat
Jalving: Absolut Sverige
Jag har gjort värnplikten
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)
Kaninbibeln
"Burning Magnesium" (2018)

Rysslands, dåvarande Sovjets ambassad på Gjörwellsgatan 31, Marieberg, Kungsholmen, Stockholm

Nya Tider nr 11

Det senaste numret av Nya Tider har kommit. Nya Tider är en alternativ nyhetstidning. Den utkommer med ett nummer per vecka.




I detta nummer har jag en artikel om bröderna Jünger, Ernst och Fritz. Den är föranledd av Carl-Göran Heidegrens bok ”Ernst och Friedrich Georg Jünger – två bröder, ett århundrade” (Atlantis 2011). Jag skriver bland annat:

Ernst och Fritz gav varandra impulser inom konst, litteratur och filosofi. Efter kriget intresserade sig Ernst till exempel för myter och gudasagor. Han redigerade i detta ämne tidskriften Antaios med Mircea Eliade 1959-1971. Inspirationen till det mytiska kom delvis från brodern Fritz’ ”Griechische Mythen” (1947). Fritz lärde honom där bland annat att de olympiska gudarna (Zeus, Apollon, Hera m.fl) hade fester, sång och glädje. Det hade däremot inte de så kallade titanerna (Japetos, Atlas, Kronos). Hos dem fanns bara arbete och nödvändighet. Ernst återkom till dylikt gång på gång, det blev ett veritabelt subtema i hans senare böcker (som i den sena dagboken, ”An der Zeitmauer” och ”Eumeswil”). Detta fick hans vision i ”Der Arbeiter” att framstå i ett förklarat ljus: dess teknikdyrkan och nihilism var titanisk, den hade ingen inre vitalitet. Den ledde till död och förtvining. Liv kan bara spira där det finns gudar, där det finns en föreställning om det gudomliga, om något annat.

Konst och kultur, den musiska anden, måste få leva. Ideologier som bara talar om konsumtion och produktion leder till andlig nöd, undergång och död. Detta är det olympiska versus det titaniska i ett nötskal, en mytologisk sanning av evig varaktighet. Att i modern tid ha fört detta credo vidare ser jag som Jüngerbrödernas främsta prestation.

Om Ernst Jünger har jag bloggat förr. Se till exempel detta inlägg om traktaten "Der Waldgang", detta inlägg på temat Ernst Jünger och konst och detta inlägg om romanen "Eumeswil".



I övrigt medverkar i detta nummer Torbjörn Ström, Stefan Pettersson, Patrik Fridén, Jonas Nilsson, Felicia Brehmer och Erik Alhem förutom redaktören Vávra Suk. Numret innehåller debattinlägg, vassa artiklar och egna gräv kring mångkulturism och internationell politik. Detta är, som alltid, artiklar av en typ som MSM slutat ha för länge sedan, ja som de aldrig haft ens. Jag menar, hur man kan ens köpa en tidning som DN som med "agendasättande journalistik" menar känslomanipulerande PK-skåpmat? Det är för mig helt obegripligt. Vem läser frivilligt DN-artiklar som att det är synd om zigenska tiggare och om Jonas Hassen Khemiri för att han en gång stoppats av polisen...?

Med andra ord: DN har gråt, NyT har gräv...!

Prenumerera på NyT kan du göra här. Och väl där, som jag tidigare sagt, gör man så här:

Betalningen sker på vanligt internetbanksvis. Efter att ha skrivit in rätt bankgironummer och belopp skriver man sin adress, i form av meddelande, i rutan för "OCR eller meddelande". Man får inte skriva för mycket. Man skriver typ så här: "Pren helår NyT // Nils Nilsson // Parkvägen XX // XXXXX Småstad". Alltså med en löpande rad utan radbryt, då tror jag det ska få plats. Jag får i alla fall min tidning regelbundet efter dylik inbetalning. Annars kan man ringa/maila redaktionen och fråga om betalningssätt. Mailet är kundtjanstATnyatider.nu, telefonnumret är 08 - 410 677 70.

Relaterat
Nya Tiders hemsida
Nya Tider nr 8
NyT nr 7: Thomas Nydahls "Black Country" recenseras

Fira bröllopsdag: en hyllningsdikt till din kvinna: mall

Att fira bröllopsdag är trevligt. Att ha en fest till åminnelse av den dag då man gifte sig. Och det är mannen som ska komma ihåg denna dag och ordna något festligt. Detta är den dag då din maka hyllas. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara, trots allt tal om jämställdhet.


Det drar alltså ihop sig till bröllopsdag. Du ska fira din fru, du ska hylla din bättre hälft på årsdagen av ert giftermål. Här ska det handla om hur du skriver en dikt som du läser upp för henne aktuell dag: på er bröllopsdag. Den kan läsas upp efter en bättre middag, eller vid en paus under en vandring i naturen, eller var du nu väljer att göra det. Det väsentliga här är vad du ska säga.

Och du ska säga följande. Du ska inte leta upp någon i och för sig vacker dikt om kärleken etc. Det finns nog bra sådana. Men bättre är att du läser upp en dikt, eller en prosadikt, du skrivit själv.

En prosadikt är en dikt utan rim och meter, men med något slags koncentration och rytm. Den löper så att säga över hela papperet, det är ingen strofisk dikt. Men den säger din mening med snits och precision.

Här är mallen för dikten. Fyll i dina egna uppgifter och sedan har du den...! Du kan läsa upp den innantill. Men du ska läsa med lugn, värdighet och kraft. Och kärlek.

Så här kan en prosadikt till en maka, på hennes bröllopsdag, låta:

Kära [namn]. Det är idag XX år sedan vi gifte oss. Det var en [väder] dag i [datum]. Jag kommer ihåg att jag på morgonen tänkte [fyll i vad du tänkte]. Och när vi stod [i kyrkan/i rådhuset/whatever] så var det [beskriv miljön]. Och jag tänkte [beskriv vad du tänkte].

Så var det när vi gifte oss. Men jag kommer även ihåg den första gång vi möttes. Det var på [plats] den [datum]. Vädret var [beskriv vädret]. Du var [beskriv vad din fru arbetade med (motsv) då] och [beskriv varför hon var på den plats där ni möttes]. Och jag var [beskriv varför du officiellt var där]. Du var klädd i [beskriv din blivande frus klädsel] och du hade håret i [beskriv hennes frisyr]. Du hade även [beskriv ännu en detalj i hennes stass, som eventuella smycken, typ av makeup etc].

Ja, det var idag XX år sedan. Jag älskar dig lika mycket nu som då, ja kanske mer. Så därför hyllar jag dig idag min kära [namn]. Tusen kyssar.

Här avslutas det hela lämpligen med en, eller tusen, riktiga kyssar. Du väljer.

Med detta har du i alla fall en personlig text att läsa upp, en som garanterat kommer att uppskattas. Att ta en färdig dikt ger ett lite stelt intryck. Men OK, om du hittar någon bra, kör på den och läs upp den. Det ovanstående är i alla fall ett ärligt menat bidrag till bröllopsdagsfirandets moderna lyrik. Poängen är att man ska ordna upp firandet, man ska så att säga rama in en hyllning som denna. Den är i sak banal - en rak prosatext, se ovan - men det är oväsentligt. Kvinnor älskar att bli firade på bröllopsdagen så ge henne den äran och fira henne, till exempel så här. Det är hon värd.




Relaterat
Hur man håller tal
Rosen i solgläntan

Vittorio Matteo Corcos: Il ventaglio (1884)

Nya Tider nr 8 ute nu

Det senaste numret av Nya Tider har just kommit i min brevlåda.




Alternativa medier fortsätter att vinna mark. Webbsidor som Fria Tider och Flashback och printmedia som Nya Tider går, bokstavligt och bildligt talat, sin vår till mötes. Här debatteras det som inte debatteras på andra platser, här belyses vad regimen mörkar. I senaste Nya Tider skildras bland annat att REVA-projektet (polisens framgångsrika jakt på illegala personer) och gränspolisens på Arlanda arbete. Vad gäller REVA så ogillar vänstern i detta land att polisen på detta sätt gör sitt arbete. Maria Ferm (MP) kallar polisens taktik för "rasprofilering". Detta läser jag på sidan 2 i aktuellt nummer av NyT.

I detta nummer recenserar även Svensson Guillaume Fayes "Whe We Fight" (2011). Faye är en läsvärd skribent, van att pricka in poänger. Hur mycket större chans då när han angriper massinvandrings-, HBT- och nihilistregimerna av idag. Jag håller inte med om allt Faye säger, men det mesta. Hans "Archeofuturism" recenserades här.

En bred artikel om gruff mellan Kina och Japan ges även. Jag tror inte att det hela leder till krig. Men något är på gång där. Och det sägs att övrig svensk media inte rapporterar om detta.

NyT nr 8 skriver även om gruppvåldtäkter, enligt uppgift utförda av invandrare. Det är ett obehagligt ämne. Men ett nödvändigt ämne att behandla. Framför allt gör Torbjörn Ström det på s 8-9. Detta är garanterat något som gammelmedia förtiger. Vill man prenumerera på NyT så går man hit. Betalningen sker på vanligt internetbanksvis. Efter att ha skrivit in rätt bankgironummer och belopp skriver man sin adress, i form av meddelande, i rutan för "OCR eller meddelande". Man får inte skriva för mycket. Man skriver typ så här: "Pren helår NyT // Nils Nilsson // Parkvägen XX // XXXXX Småstad". Alltså med en löpande rad utan radbryt, då tror jag det ska få plats. Jag får i alla fall min tidning regelbundet efter dylik inbetalning. Annars kan man ringa/maila redaktionen och fråga om betalningssätt. Mailet är kundtjanstATnyatider.nu, telefonnumret är 08 - 410 677 70.




Relaterat
Nya Tiders hemsida
Faye: Archeofuturism (1998)
Folk jag mött

Att träffa kvinnor -- tips och råd

Jag älskar kvinnor. Härmed mina tips om hur man träffar dem, kommer dem in på livet och så vidare. Vare sig det gäller din blivande fru eller bara en flickvän.




1. Var hängiven det du gör

Hur gör man som man för att komma närmare det andra könet? -- Den första regeln är: det finns inga regler. Var dig själv och gör det du gör. Gestalta ditt liv så som du vill ha det. Då blir du en energirik, vital typ vilket i sig attraherar kvinnor. Var till exempel inte rädd för att framhålla en viss hobby du har. Alla hobbies, intressen och läggningar kan någon gång, ur någon synvinkel, stämplas som ohippa. Snarare ska du bli mer hängiven det du håller på med, vare sig det är dataspel, löpträning eller bokläsande eller vad. Bli någon annan -- dig själv.




2. Stil

Med det sagt så finns det vissa objektiva regler för hur man lyckas i dejtingspelet, brudraggandet, "komma-i-kontakt-med-kvinnor"-komplexet. När det gäller din yttre stil är det till exempel alltid en fördel att vara kortklippt och välrakad. Och ha propra, hela kläder; det måste inte vara kavaj, huvudsakligen är att det ger ett energirikt intryck. Trasiga kläder gör nämligen inte det.

Dessa råd kan tyckas "tråkiga och ohippa" för dig som läser detta. Men du har fel. Tjejer vill oftare ha en "tråkig, välvårdad" typ än en "easy rider". Undantag finns, en äkta rebell har nog sin plats i detta spel, men är du en äkta rebell då...? Nej, den välvårdade stilen går alltid hem. Och "välvårdad" betyder ju inte att ditt inre ska vara tuktat; det ska vara hängivet, se punkt 1.




3. Pengar

Har du pengar ökar dina chanser att vinna kvinnornas kärlek. Kärlek ska förstås vara något ideellt, det handlar inte om att köpa horor här. Men vi lever ju inte i himlen, vi lever i den materiella tillvaron. Även för "normala kärleksförhållanden" måste pengar med i bilden. En ordnad ekonomi är som ett välvårdat yttre: "tråkigt" och "orebelliskt", men i 9 fall av 10 bättre än att vara fattig. Konkret exempel: om du just mött en tjusig dam, hur tror du hon reagerar om hon får höra att du är arbetslös? Svar: hon tänker: denne man är en loser, glöm honom. Undantag finns. Men du måste ha någon färdriktning i livet, du måste kunna utstråla energi. Och pengar är ett sätt varigenom denna energi utstrålas.




4. Karriär

Detta anknyter till "färdriktning i livet". Och till punkt 1: var dig själv. Vad gäller karriär och yrke är alltså rådet: var hängiven det du gör, vare sig du går juristlinjen, satsar på en officerskarriär eller rörmokeri eller är bagerilärling. Kvinnor gillar vitala män (detsamma för män: män gillar kvinnor som utstrålar någon form av liv). "If you so are the plumber, then plumb away...!" som sångerskan Anastacia sa.

Att ha som mål att alltid tjäna mer än sin kvinna kan för övrigt vara svårt då kvinnor idag ofta har egen inkomst. Pengar måste du ha för att vara attraktiv på "marknaden" (se punkt 3), men du måste inte ha mycket. En stadig inkomst, och en färdriktning i livet, är vad som behövs.




5. Kärleken

Som antytt finns det undantag från "välvårdad, målmedveten typ". Man kan vara en fattig typ och ändå lyckas med kvinnor. Men då måste man också ha något mer: man måste utstråla energi, i detta fall "bohemisk energi": detta att vara en personlighet. Även som "rebell" och "easy rider" gäller regeln att kvinnor dras till män som utstrålar något. "Kärleken är blind" heter det. Även komplett omöjliga fall kan få kvinnor. Men vare sig du söker din blivande fru eller bara en sommarflört, kom ihåg att det handlar om att utstråla liv, energi eller bara "något". Att däremot vara en "lovable loser" är dödfött.

Med det sagt, kompromissa inte med den du är. Om du till exempel träffar en tjusig kvinna som råkar vara PK så ska du inte tona ner dina regimkritiska åsikter. Det leder bara till bråk senare. Visst kan politiska skiljaktigheter finnas i ett förhållande men då ska man vara medvetna om dem.

Att vara medveten om att kvinnor förväntar sig en välvårdad, ekonomiskt gångbar man ska heller inte leda till att du alltid betalar, att du blir någon toffelhjälte. Du måste ställa krav på henne också. Kom ihåg det. "Man is the price; let the women compete for us." Nog är kvinnan värd att dyrka men det får inte bli ensidigt.




Relaterat
Hur man botar oro och ångest
Hur man håller tal
Överlägsen teknik

Svensson i Nya Tider: Nydahlbok granskas

Jag har tidigare skrivit om den nya, oberoende tidningen Nya Tider. Se här. Det senaste numret är nr 7, vecka 8. Jag fick det härom dagen.




I detta nummer medverkar jag. På uppslaget s 12-13 recenserar jag Thomas Nydahls bok "Black Country" (2012). Nydahl är en oberoende vänsterman som på sistone börjat bli kritisk mot mångkulturen, i Sverige och i västvärlden. Han är ganska unik i detta land i sin roll som beläst, reflekterande iakttagare. Han skräder inte orden; det vill säga, han formulerar sig väl, men i kärnfrågan om massinvandring ska tillåtas fortgå eller om vi måste få diskutera denna avgörande fråga, så ställer han sig på de oppositionellas sida. Massinvandringspolitiken och blindheten inför islamism och invandrat gängvåld, den agendan har nått vägs ände. Och det måste vi i demokratisk ordning få diskutera utan att bli karaktärsmördade.

Så tolkar jag Nydahls vinkel. Han uttrycker sig inte så direkt, han ger inga svar, men modet att problematisera dessa frågor, i boken "Black Country" och på den egna bloggen gör Thomas Nydahl till en unik röst i detta land. Jag skriver det i min recension i Nya Tider. Boken handlar i sig om Nydahls privat finansierade reportageresa till den engelska Birminghamregionen, förr en dynamisk industriregion, nu en postindustriell, social öken där varken engelsmän eller invandrare verkar trivas. Regionen har problem. Är den storskaliga fjärrinvandringen del av problemet? Nydahl svarar inte rätt ut. Han porträtterar en region med reseintryck och citat ur nya och äldre skrifter. Men han gör det så som ingen annan i detta land, i vart fall inte vad gäller traditionella vänsterskribenter, skulle ha gjort.

- - -

The Black Country är en av hårdrockens födelseplatser. Led Zeppelins sångare Robert Plant var från regionen, samt grupperna Black Sabbath och Judas Priest. Som privat reflektion (OK, jag berör det även i min NyT-artikel, men bara en passant) kan sägas att Black Country är en heroisk, ärevördig plats, platsen där hårdrocken uppstod i skiftet mellan 60- och 70-tal. Liverpool, vid Atlantkusten i väster, var som alla vet en popstad, Floden Mersey gav namn på "the Merseybeat", dvs soundet som skapades av Beatles, Gerry and the Pacemakers med flera. Och i Manchester, inte långt från Liverpool och Birmingham, kom en ny popvåg på 90-talet. Men Birmingham kommer alltid att vara känt som en rockstad. En tung rockstad. Blytung.



Birmingham och London var den brittiska metallens legendariska ursmedjor. Att Black Country idag är en dysfunktionell region ska inte hindra mig från att, som Judas Priest-fan, i andanom ständigt befinna mig på pilgrimsfärd till denna nejd i centrala England och dess hårt klingande ässjor.

- - -

Aktuellt nummer av Nya Tider innehåller mycket. Man kan läsa om den socialdemokratiske politiker som via nätet trakasserat SD-kvinnor (Flashbacktråd här,) om den specielle projektungdom som, inhyst hos prinsessan Christina, stal smycken värda 855.000 SEK, om Sydafrika och läget i Syrien mm. Jag tycker som prenumerant att tidningen är värd sina pengar. Hemsida med prenumerationsinfo här.



En ledare i aktuellt nummer har rubriken "Objektivitet är vår styrka". Är då Nya Tider objektiv? Vissa frågar sig det. Jag, som inte är anställd, bara en frilansare, skulle vilja säga att denna tidning ger ett objektivt intryck. Man skriver korrekt och noggrant om ämnen som finmedia struntar i, ämnen som problem med fjärrinvandring, statens ideologiproduktion av Korrekt slag och utrikesfrågor som MSM vinklar eller förtiger. Inom dagens media är NyT en ny aktör, fri från de ingrodda manér och attityder som etablerade tidningar och etermedia har.

Längst ner på sidan 2 står det att NyT är en obunden nyhetstidning. Den "är inte knuten till någon organisation eller något parti". Och detta stämmer. Chefredaktör är Vávra Suk, vice redaktör är Sanna Hill. De var tidigare verksamma på Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag. Men nu är Suk och Hill inte kvar där. De driver NyT som är en oberoende tidning. De belyser frågor som dagens svenskar vill veta mer om: mångkulturens avigsidor, sammetsdiktaturen, bristen på debatt om vart detta land är på väg. Därför behövs NyT liksom mediala aktörer som Dispatch International, Flashback, Fria Tider och regimkritiska bloggar.

Det är en mediarevolution i det tysta. Gammelmedias tidningar är som Pravda, SVT är som att se Fox News, vänstervariant. Då är det inte så konstigt att nymedia rycker fram och tar terräng.




Relaterat
Pressnytt: Nya Tider
Vaka över ensamheten: Thomas Nydahls blogg
Judas Priest

Boktips: februari 2013

Härmed några lösryckta boktips.




Jag börjar med att tipsa om en bok av Puck Beer: "Fursten och furstinnan" (1974). Den handlade om det gamla Egyptens Echnaton och Nefertite. Man får väl säga kudos åt de annorlunda ambitionerna, det var en gåtfull bok. Dock lite väl gåtfull. Dunkel.

Jag menar: det behöver inte vara epos och Mika Waltari, men man måste kunna förstå vad som berättas. Och då är jag ändå van vid avancerad litteratur som Jim Ballard, Joyce och Dick.

Så att: "Fursten och furstinnan" kanske har sin charm, kanske går hennes bok att förstå vid andra läsningen. Det är ju bara bra om en text ger lite motstånd, sa Stig Larsson en gång. Betyget blir 3+ på en femgradig skala. Värd att kolla upp, dock med reservationen att boken kan framstå som märklig och esoterisk. Beer var, namnet till trots, en svensk författare.

- - -

Vidare till en helt annan bok: att bygga mental styrka, klassisk variant. En bra bok för detta är "The Book of Five Rings" av Miyamoto Musashi. Han var en japansk 1600-talssamuraj som analyserade duellens ontologi. Jag har tidigare sagt detta om Musashis credo [edit 2018, länk död men]:

Musashi nämner i sin bok att det finns fem element vilket är betecknande för asiatisk ontologi. Utöver de fyra som vi räknar med (jord, luft, eld vatten) har man i Ostasien även "tomhet", sanskrit shûnyatâ. Kanske är termen akâsha, rymd, bättre; någon veritabel tomhet existerar ju inte, även världsrymdens så kallade vakuum är ju genomdraget av strålning, energi och partiklar. - Men det har även i väst laborerats med fem element; det talas förvisso om quinta essentia, "den femte substansen" i vissa källor. Målet för fäktmästaren var hur som helst att verka i detta femte element, där allt skulle bli "en lek, ett av sig självt snurrande hjul" för att tala med Nietzsche. Den dag man kunde "dansa på svärdseggen" var man fullärd.

Vad har då elementen med mental styrka att göra..? Allt. Lever du likt Musashi i elementen når du ett större lugn. Du kan aldrig besegras.

Boken finns på svenska som "Fem ringars bok". Stefan Stenudd har översatt. Wikipediaartikel (engelsk) här.

- - -

Slutligen ska jag tipsa om några bra böcker på latin. "Metamorfoser" av Ovidius är vad jag först kommer att tänka på. Detta är episka dikter (noveller i metrisk form) om mytologiska ämnen som Pyramus och Thisbe, Apollon och Dafne, Morpheus, Deukalion mm. Den utgåva jag äger har både latinsk text och svensk text, sida vid sida (uppslagen har svensk text till höger, latinsk till vänster). Detta är pedagogiskt och bra. Man kan snegla från svenskan och lära sig lite latin medan man läser. Det hela är översatt av Per-Erik Wahlund.

Böcker på latin är inte det man slöläser direkt. Men det går. Se ovan. Jag äger även en latinsk bibel, Biblia Vulgata. Och den kan ställvis förstås, även av mig, som inte läst latin systematiskt. Jag har nämligen delar av den svenska Bibeltexten i huvudet, som psalm 23, början av Johannes (i början var Ordet - in principio erat verbum) osv. Då kan man hjälpligt ta sig fram i latintexten.

Sedan lär det finnas tecknade serier på latin, som Asterix (som utspelas i antiken, om upproriska kelter under Caesar). Det är en komisk äventyrsserie.




Relaterat
Eld och rörelse: fri pdf
Jim Ballard
Philip K. Dick

Project Montauk: experiment med tiden

Philadelphiaprojektet var ett gåtfullt projekt, utfört 1943 av USA:s flotta med fler aktörer. Det var enligt uppgift ett försök att resa i tiden med elektromagnetiska medel. Projektet drevs omsider i en bas i Montauk, Long Island, New York. Därför omtalas allt nedan av mig som Projekt Montauk. Det hela bedrevs fram till 1980-talet. Min källa är del 2 i Project Camelots intervju med David Wilcock, kallad ”The Road to Ascension”, gjord i juni 2007. [källa] -- Varför berättar jag då detta? Varför återger jag detta gråzonsnarrativ? Tror jag att tidsresor är möjliga? Nej, inte på rak arm. Men de indicier som ges kring detta och annat är, som fenomen betraktat, intressant. Som teorier och hypoteser är det nedanstående värt att sätta sig in i. Därför detta inlägg. Man kan även säga: som science fiction-författare är detta mammas gata för mig. Så jag kan förstå om mina mer vardagligt orienterade läsare inte vill följa med här. Men no offense, det är bara att klicka er vidare i internets fascinernade värld. Det är en fri värld och en värld av fri information.

1. Källan ”Daniel”

David Wilcock satt en gång på ett snabbmatshak i New York, del i kedjan Denny’s. Han läste en bok som hette ”The Montauk Project” av Preston B. Nichols och Peter Moon (1992). En viss Daniel råkade då komma förbi. Han sa att det som stod i boken var sant. Wilcock tvivlade. Men Daniel började berätta om det hela, för han hade varit med.

Hände detta möte? Mötte Wilcock verkligen denne Daniel på matstället? – Jag har personligen inga problem med att godta Wilcocks påstående om detta. Wilcock satt och läste boken och oförhappandes kom Daniel, som kände till det boken skrev om, förbi. Märkligare saker har hänt. Vad sedan Daniel berättade var förstås nära, och bortom, science fiction.

Centralt i Montaukprojektet, sa Daniel, var stolen. Det var en stol ur ett OVNI, sa han, använd som växelverkare med medvetandet på den människa som satt i den. Projekt Montauk konstruerade en stol för att göra resor i rumtiden genom den virvel som skapades av denna växelverkan.

Sätet i ett OVNI fungerar så här: man växelverkar mentalt med det. Man sätter sig i det, tonar in, föreställer sig resans mål mentalt. Därmed öppnas en virvel framför dig, en öppning i rumtidsväven. Skeppet åker igenom virveln, väven stängs bakom dig och du har synbarligen försvunnit eftersom du, bortom Bortom, rest vidare mot ditt mål. Därför förefaller OVNI:s ibland att försvinna och dyka upp obetingat. En viss spole i oktahedronal form fungerade som antenn för denna stol.



2. Duncan Cameron

En speciell person i projektet, Duncan Cameron, var expert på stolen. Man försökte reverse-bygga en men misslyckades. Man fick istället ta en ur aktuellt OVNI, själva originalet. ”There was something about these Helmholtz coils that had to be altered" (Wilcock). Väl i stolen sägs ens hjärnvågor växelverka med 22 våglängder som stolen skapar. Första steget är att komma till ro, lugna ner psyket. Detta görs, som alla förstår, med viljestyrka, inget annat. Man måste vilja bli lugn. Utan detta lugn kommer vågorna att fluktuera. Med sinneslugn plattas vågorna ut, they flatline. Det hela kan sammanfattas som: växelverkan mellan maskinen, med 22 vred som kalibreras, samt stolspersonens inre sinne; stabilitet är målet.

Det hela krävde mycket elenergi. Den nyttjade en ovanlig hertzgrad, bortom 120. Men väl igång kunde man utöva herravälde över materien. Mind over matter, medvetandet kan skapa materia visade det sig. Tänk på ett bord, se bordet materialiseras. Och sedan stanna där beroende på hur starkt man visualiserar. Sedan fann man att man kunde resa med stolen: man tänker på en plats, en öppning skapas. Man kan även sända andra på resor till avsett mål. Men stolsoperatören, mannen i stolen, måste sedan dra en sådan resenär tillbaka med medveten ansträngning, detta för att få denne tillbaka från resan och inte bli strandsatt eller utplånad via tidsreseparadoxer mm.



3. Zero Time Reference

Montauk-figurer som kan nämnas förutom Duncan Cameron är Al Bielek, Preston Nichols och Stuart Swerdlow. Dessa brukar nämnas när detta projekt kommer på tal. De är högst verkliga. Nichols skrev ju boken som Wilcock läste, nämnt i början av detta inlägg, och Bielek har intervjuats här och där (se nedan). Daniel kände alla dessa när han själv var där. Swerlow shanghajade för sin del luffare och barn för dylika tidsresor. Det hela hade sina hänsynslösa sidor. Nåväl, tidsresor blev vad man med tiden gjorde. Och då måste man ha sin Zero Time Reference i ordning.

”Zero time reference” är en hävdvunnen term inom elektroniken. Det är den referenspunkt i tiden från vilken opererandet av vissa radarkretsar mäts. Och för mätandet av jordtid kan Greenwich Mean Time sägas vara (noll)tidsreferensen. I Project Montauk fick begreppet även tillämpning på humanvetenskap: ens zero time reference (ZTR) sägs där vara födelseögonblicket, den tid då ens själ eller astralkropp reellts knyts till fostrets fysiska kropp.

Egentligen har själen knutits till den fysiska kroppen redan i livmodern, men för detta resonemang kan sägas att vår nolltidsreferens är när vi emanerar i den fysiska världen. När man föds har astralkropp och fyskropp beröring med zero time. Med tiden skapas en vidgande kon mellan fysiskt och metafysiskt jag. Det, sägs det, är ens biologiska ålder.

ZTR bestämmer ens absoluta biologiska ålder. Om man reser till framtiden åldras ens kropp i motsvarande grad. Reser man tillbaka föryngras man.



4. Högenergisvetsning

Idén om ZTR har klar anknytning till detta projekt. I Montauk/Philadelphia rubbades nämligen ZTR för vissa besättningsmän. Det var under seglatsen med jagaren USS Eldridge.

Allt detta startade nämligen på 40-talet. Ursprunget ska enligt Wilcocks källa ha varit högenergisvetsning man sysslade med inom flottan: arc wielding. Detta ska ha utförts på USS Eldridge 1943. Högenergetiska pulser skapade hål i rumtidsväven, hål i vilka verktyg försvann. Man kan säga att ett slags svarta hål skapades. Man forskade kring detta och fann att elektrisk energi kan göra hål i rumtidsväven, eller i Wilcocks termer skapa en förbindelse mellan rumtid och tidrymd. Man kan komma till den märkliga värld där tiden är tredimensionell, till astralvärlden.

Detta projekt ska även ha fått besättningsmän att försvinna, att hamna i en gråzon där de var halvt synliga och halvt osynliga. Detta låter otroligt och har avfärdats av normalvetenskapen. Men förklaringen till detta med ”halvt synlig, halvt osynlig” är enligt Daniel att besättningsmännen fått sin Zero Time Reference rubbad.

Om USS Eldridge och experimenten 1943 kan mycket sägas. Jag berör detta nedan. Men nu lämnar jag detta skepp och går vidare till vad Wilcock säger om Project Montauk. Bilden av det hela är dimmig, medges, men sluta läsa då om ni ogillar detta. En detalj i Project Montauk var i alla fall denna: en snubbe i Montauk sägs ha rest bakåt i tiden och dödat sin fader; sedan reste förövaren tillbaks till sin egen tid.

Det hela gick formellt bra. Men sedan blev denne man dödad i en trafikolycka. Lärdom: tiden reparerar de revor som skapas.

- - -

I detta projekt talas även om en ”20-årsloop”. 20 år var, sägs det, redan en konstant, en naturlig harmonisk del i jordens rotation. Man kunde utifrån vågen plotta i vilken tid någon var, baserat på hur långt vågen gick. Om vågen for en bit och sedan stannade kunde de t.ex säga att detta var 15 januari 1996. Men alla vågor flatlinade 21/12 2012, uppstigningens dag som vi ju sägs ha upplevt förra året.

Resor beyond the Beyond kunde enligt uppgift vara kosmiska: man blev universum, man kunde vara en atom, en galax, vad du vill. Som jag sa i början, detta liknar science fiction. Jag hävdar inte att allt är sant. Men de spekulativa narrativ som dessa i övrigt sansade figurer som Wilcock, Daniel och Bielek återger – de narrativen förtjänar att studeras som teorier.



5. Skåpet med ZTR-generatorn

Project Montauk är verkligen spekulativt. Det tänjer på bilden av vad som är möjligt. Jag menar, nog har man inom science fiction-litteraturen hört talas om tidsresor. Men att det hela skulle ha praktiserats av ett amerikansk regeringsprojekt...?

Men det är vad David Wilcock, hans källa Daniel och Preston B. Nichols och Peter Moons bok ”The Montauk Project” påstår. Det hävdas även av sajten oriontechnology. Där står bl.a en del apropå projektets tidsslinga (timeloop) som jag nyss var inne på. Den sägs ha löpt mellan 12 augusti 1943 och 12 augusti 1983, och oriontechnology säger i fallet detta: ”The vortex locked on the 12 august 1943 test and formed a loop.” Detta ska alltså betyda att Project Montauk på 80-talet sattes i esoterisk förbindelse med Project Philadelphia på 40-talet. På oriontechnology står även att ”[t]he cabinet with the zero-time reference generator was intact”, vilket ju låter vederhäftigt – vederhäftigt som uttryck, som rad i en sf-bok...

Och det är så jag i detta inlägg behandlat Project Montauk: som ett narrativ, en spekulativ berättelse, en hypotes, en teori och en modell. Denna teori har redan visat oss vissa intressanta förhållanden, som detta med en persons Zero Time Reference.

Kan den visa oss något mer intressant?

Källan till det följande är alltså sajten Orion Technology. Och där sägs vidare detta om tidsloopens under, om USS Eldridge-experimentet 12 augusti 1943 och Montauk-projektets experiment samma datum 1983:

The important thing is that there were two tests that were exactly 40 years apart to the day. It was a 40 year separation in hyperspace. Now, the Earth itself has a biorhythm that peaks on a 20 year cycle on August 12th. It "just happened" to peak and provided the connecting link through the fields of the Earth for the two experiments to lock up in hyperspace. Walk-in efforts are aided if they occur during this peak.

6. John von Neumann

Instant sf finns även i följande passage. En viss John von Neumann, en tyskfödd fysiker, var med i detta projekt. Han är bl.a känd som uppfinnare av vissa datatekniska koncept, som detta att skilja hårdvara från programvara. Nedan nämns förvisso hur han byggde en dator. Det var i Project Montauk där han en gång ska ha talat med en strandad utomjording.

Återigen, detta är spekulativt, men det hela har återgetts på en formellt seriös sajt, och i form av en massiv wall of text, så var glad att jag luskat fram följande godbit:

Von Neumann asked it [= utomjordingen] what the answer to the invisibility problems could be. He learned that he had to go back and do his homework in metaphysics. The nature of the problem was that the personnel on the ship were not locked to the zerotime reference of the ship. Humans are normally locked to the point of conception as a time reference, not a zero-time reference. The time stream lock allows the person to flow in synch with the system so interaction is possible.

Time locks are fragile. All the power of the project disrupted the time-locks of the people on the deck on the ship. When the ship came back in time, the people didn't come back to the same reference.

Von Neumann realized that he needed a computer, as well as some knowledge of metaphysics in order to be able to lock the time reference of the people to the time reference of the ship. He built a computer in 1950 for the purpose. It was ready to be installed in 1952 and a test was performed in 1953 that was successful. They didn't go floating off into space when it was over. At this point, the Navy canceled Project Rainbow and changed the name to project Phoenix.

Så långt oriontechnology. Biblioteca Pleyades skriver också om det hela. Man nämner ”Time machines anchored in the 40 years rift”. Till exempel. Det är samma dokument som Orionsajten nyttjat så detta är bara en kopia, dock ger jag länken här.



7. Al Bielek

Mer i ämnet finner man på sajten Crystallinks. Den kunniga, och skeptiska, Ellie som driver sajten skriver i frågan om timelock och ZTR. Återigen blir dett sf-aktiga saker, otroliga när man ser dem nämnas rätt upp och ner. Men andra får döma om detta är rätt eller fel, jag fascineras av det hela som fenomen:

Bielek claims that his brother time traveled to 1983 and lost his 'time-lock'. As a result, his brother aged one year every hour and eventually died. Bielek then claims that his brother was reborn.

Otroligt? Ja. Intressant? -- ja, det också...

Mer från samma sida är detta. Det handlar om Einsteins fältteori som ska ha legat till grund för det hela – en hemlig, komplett variant av denna teori:

The principle that lay behind the Philadelphia Experiment was the Unified Field Theory. This theory states that gravity and magnetism are connected, just as mass and energy are connected through the formula E=mc2. Einstein never solved the Unified Field Theory, but the very nature of the Philadelphia Experiment suggests otherwise. It is probable that this theory has become a government secret because it is capable of doing many things, possibly even space travel without the assistance of rockets.

Och strax efter detta stycke kommer detta om ZTR och den där 20-årscykeln, som Wilcock hävdar är en jordisk konstant:

In a search for actual technical data on the experiment, not much information can be found that isn't tainted with doubt and speculation. The basic design has two large Tesla coils (electromagnets) placed on each hull of the ship. The coils are turned on in a special sequence and their magnetic force is so powerful that they warp gravity itself. Bielek also says that on August 12 every twenty years, the magnetic field of the Earth reaches a peak and allows the synchronization between the Tesla coils.

Därefter berättas bl.a om den maskin om bord på USS Eldridge som berörts ovan, apparaten som kallas Zero Time Reference Generator. Och hur von Neumann på Montauk (med ”stolen”?) kunde öppna en tidsvirvel tillbaks till 1943.



Sammanfattning

Jag har inget att tillfoga till detta idag. Sant eller ljug? Jag vet inte. Project Montauk kan dock, tänker jag mig, ge uppslag åt en vetenskapligt intresserad person. Och för mig, som gillar att vistas i gråzonen mellan sf och vetenskap, har det hela sina poänger. Alla sf-författare gillar att umgås med vilda idéer och spekulera över vad som för samtiden är ”fiktiv vetenskap”, som förutom tidsresor är sådant som färder fortare än ljuset, materietransmitters och ESP. ”Project Montauk” är som företeelse ett fullt legitimt intresse för en sf-människa.

Den, och andra spekulativa sidor jag läst, får mig att undra om tidsresor och materietransmitters kanske ändå är möjliga. Månresor ansågs ju av många kunniga människor helt omöjliga, ännu på 50-talet, men ack vad de bedrog sig när vi verkligen åkte till månen 1969. Därför tror jag att sådana begrepp som ”tidsresors omöjlighet” och ”omöjligheten att ögonblickligt överföra materia från två vitt skilda punkter” kanske kommer att ifrågasättas snart inom vetenskapssamfundet. Omöjligt är det inte.

Vad gäller de politiska implikationerna av detta projekt så tror jag inte det finns några. Likt andra Black Ops med mörka skuggor (som detta att man tvångsvärvade luffare och förrymda barn till exeperimenten) är Project Montauk nedlagt sedan länge. En annan enligt uppgift nerlagd Black Op är Looking Glass, en manick med vilken man kunde se in i framtiden. Wilcock berättade om den i "The Source Field Investigations" (2011).

Återigen, de mer konkret vetenskapliga resultaten av Project Montauk kanske kommer med tiden. Kanske kommer vi att kunna resa i tiden under kontrollerade former. Inom de ramar som diskuterats så kan man tydligen interagera med det förgångna, men man bör inte döda sin egen farfar och liknande. Man försvinner då inte som i en blixt, men man kan riskera att dö efterhand. ”Naturen balanser sig”, ”tiden reparerar de skador som uppståt” så som det antyddes ovan, om han som for tillbaks i tiden, dödade sin förfader, kom tillbaka – och sedan dog i en bilolycka.

Med andra ord: utmana inte ödet. Utöver det är det tydligen fritt att som tidsresenär turista i det antika Egypten, 1700-talets Paris eller 1950-talets Sverige. Bara man har sin Zero Time Reference i ordning via lämplig generator. Och någon som vid denna manick ser till att dra en tillbaks till ens egen tid när det är dags.




Relaterat
Wilcock: The Source Field Investigations
Redeeming Lucifer
Hancock: Fingerprints of the Gods
Kring David Wilcock