Härmed en saga från rokkanska länder, den evigt skimrande nejd där äventyret lever och myten är vardagsmat.
En hjälte var ute och red i Rokkana på jakt efter Rosen Som Aldrig Vissnar. Uppdragsgivare var en vesäll kung han hamnat i tjänst hos, en pungslående Preben som överfallit honom när han red genom dennes rike. Han hade låtit sina trupper föra honom till slottet, och väl där sa han kort och gott: hämta mig Rosen eller så dödar jag dig.
Blasko gick motvilligt med på det hela. Han red ut och började leta efter Rosen och fick omsider veta att den växte i Solgläntan, även känd som Esperian. På vägen till Solgläntan kom han en dag till en brinnande flod, kallad Belibimba eller bara Brinnande floden. En gåtfull man i en båt av järn rodde honom över, med häst och allt. Färjkarlens namn var Thonon, och när han rott över sa han:
- Haha, du är lurad! För att komma tillbaks måste du åka med mig igen, men då ska jag överlåta sysslan på dig! Du ska bli fast här i evighet, så som jag har varit dömd till denna syssla!
- Aj då, sa Blasko, det var illa. Nåväl, vi får ta det där sedan, för nu ska jag finna Rosen Som Aldrig Vissnar.
Han red iväg och tänkte: bra att jag passerat floden för gläntan ska ligga bortom denna, sägs det. Passera Belibimba så är du snart i Esperian. Men dessförinnan ska man komma till byn Huger och därefter till staden Mosicca.
Blasko red vidare. Och innan gläntan nåddes kom han mycket riktigt till en by, en samling gårdar längs en bygata. Det var Huger, av allt att döma en välmående by för alla hus var tjärade och hade ornamenterade fönsterluckor, grönmålade dörrar och spåntak. Men trots det var byborna ledsna.
- Varför är ni ledsna? sporde Blasko som hjälten hette, och en man i vadmal och slokhatt svarade:
- Vårt guldäppelträd ger inte frukt längre.
Härvid pekade han på ett träd i byns mitt, ett fullkomligt kalt och förtorkat träd.
- Jag vet inte hur ni ska göra. Men jag kanske kommer på något, för jag återvänder strax.
Blasko red vidare och kom så till en stad med korsvirkeshus, kullerstensgator och en brunn på ett torg: det var staden Mosicca. Men folket han mötte var även här sorgsna. På hjältens fråga varför sa en fet man i barett, slängkappa och knäbyxor:
- Vår brunn har sinat. Vad ska vi göra?
Hjälten red fram och såg ner i schaktet, och såg att botten bara bestod av sten. Han skakade på huvudet och sa:
- Aj aj då. Jag får fundera på saken, kanske jag kommer på något. För jag återkommer strax!
Han red vidare och kom till en skog. Träden i denna skog växte förhållandevis tätt; man såg både granar, aspar och björkar samt videsly, hassel, nyponbuskar och ormbunkar. Och ingen skog utan djurliv; i kronorna hörde man en koltrast sjunga, humlor flög och samlade nektar till sin hummelhonung och ibland såg man en hare stanna upp mellan några träd innan den försvann.
Han red under tystnad en stund. Plötsligt nådde han en blomsteräng. På högra sidan farvägen såg man en skylt, en träskylt på en påle nerslagen i marken. Han red närmare, böjde sig ner och läste:
- "Följ denna stig så kommer du till Solgläntan, även känd som Esperian." Solgläntan! tänkte Blasko. Esperian! Men det är ju precis platsen jag söker! Och skyltat och allt!
Han slängde benet över hästens manke och hoppade ner på marken, lämnade sin häst att beta gräs, tog ett djupt andetag och slog in på stigen till Solgläntan. Äntligen, tänkte han, mitt sökande närmar sig sitt slut... kanske finner jag här rosen, den sägenskimrande Ros Som Aldrig Vissnar...
Blasko följde stigen in i den gåtfulla, fridfulla skogen och kände det som om han inte hade ett problem i världen. Och vad det led rundade en krök på stigen och kom ut i en glänta, och i gläntans mitt såg han något som glänste. Han gick fram böjde sig ner och såg att det var en gyllene ros, underbart vacker, skinande som solen. Han kände på den; den var mjuk som en levande växt, men lystern var inte att ta miste på, det var guld.
Han drabbades av ett ögonblicks tvekan: vad gör jag nu? Ska jag verkligen plocka denna vackra växt? Vore inte det helgerån? Men då sa en röst:
- Plocka mig!
- Vad? sa hjälten.
- Du hörde mig, sa rosen - för det var den -, plocka mig! Du har sökt mig vida omkring, och nu har du hittat mig!
- Aha, du kan tala!
- Ja visst, sa blomman. Men jag känner också på mig att du har några frågor; passa på och ställ dem nu, för när du plockat mig kan jag inte längre tala.
- Gott, sa Blasko. Jag passerade på vägen hit en by med ett guldäppelträd som inte gav frukt; vad är problemet?
- En mus ligger och gnager på roten; döda musen så ska trädet åter ge äpplen.
- Tack. Sedan såg jag en stad med en brunn som sinat; vad är problemet?
- Under en sten i brunnen bor en padda; döda paddan så ska brunnen åter ge vatten.
- Åhå, tack, sa Blasko.
Sedan frågade han hur han skulle göra med Thonon, färjkarlen som hotat att överlåta sitt ämbete på honom. Rosen gav ett svar även på detta.
- Tack ros för dina råd, sa hjälten, nu plockar jag dig!
- Härligt, sa rosen.
Hjälten fattade stjälken och knipsade av den med blotta fingarna, tog rosen, höll upp den mot solen och strålade ikapp med dess sken. I samma stund hände något märkligt; där rosen vuxit sköt en ny, likadan blomma upp, lika vacker och lika gyllene.
- Det var konstigt, sa han för sig själv. Men den finns där förstås för näste äventyrare som får ett likandne uppdrag. Eller så är det bara så att det ska växa en gyllene ros här, skapelsen är inte komplett utan den.
- Det är så, sa den nya rosen: det ska alltid finnas en ros här, som föremål för drömmar. Allas drömmar.
- Jag förstår, sa Blasko. Så farväl växande gyllene ros i denna glänta; må du bli mål för en annan äventyrare, eller må du blomstra här i evigheters evighet!
Han stoppade den plockade rosen i en innerficka på kolten och gick stigen tillbaka. Tillbaka vid ängen fann han sin häst, besteg denna och red iväg i den soliga eftermiddagen. Så kom han till staden med den sinade brunnen, Mosicca. Vår hjälte red rakt in på torget, kallade baskermannen till sig och sa:
- Jag har lösningen på ert bekymmer. Under en sten i brunnen bor en padda, och om ni dödar denna padda kommer brunnen att ge vatten igen.
Man lät genast ordna rep för att fira ner en smal, modig man till brunnens botten. Väl där vände han på stenarna, fann paddan och dödade den med en hirschfängare. I samma stund började vattnet flöda och mannen hissades upp.
Alla kunde snart se att brunnen gav vatten igen. Man hurrade för riddaren och bjöd honom på en festmåltid i stadens rådhus. Där bjöds han god, fet mat. Trött av måltiden beslöt han att övernatta där, och nästa dag lämnade han staden till allmänt jubel.
Han kom så till byn med det förtorkade trädet, byn Huger.
- Svaret på lösningen med ert vissnade träd, sa Blasko när han träffat på mannen i slokhatt, är att en mus gnager på roten. Döda musen så ska trädet åter ge frukt.
Man ordnade fram spadar och började gräva runt trädets rot. Snart fann man den lömska musen och dödade denne med ett spadhugg. I samma ögonblick började trädet grönska och bära gyllene äpplen.
- Varsågod, sa mannen i slokhatten, ta ett guldäpple som tack!
Blasko såg på det glänsande gula äpple som räcktes honom och tänkte: guldros, guldäpple, ingen dålig skörd.
- Tack, odalman. Men nu måste jag vidare.
Han stoppade äpplet i sin andra innerficka och red vidare mot Belibimba, den brinnande floden. Väl där mötte han Thonon, färjkarlen, som väntade med sin båt:
- Ro över mig så ska vi göra upp sedan, sa Blasko.
- Gott, sa Thonon.
Hjälte och häst klev ombord och roddes över Brinnande floden - men väl över lopp Blasko i land med sin pålle, räckte lång näsa åt Thonon och red iväg. Detta var det råd rosen gett vår Blasko: att för allt i världen inte ta emot den andres åra, då skulle allt vara förlorat.
Så Blasko red tillbaks till den kung som tvingat honom hämta rosen, kung Preben. Och väl i tronsalen tog Preben emot rosen.
Då steg en hovman fram och sa till kungen:
- Det sägs att om man tar bladen från ett flertal dylika rosor, mal dem och utvinner rosenolja, så får man ett livselixir: en dryck som gör en odödlig!
Kungen nickade åt detta. Han frågade Blasko var han funnit rosen, om det fanns fler - och det fanns det förvisso sa Blasko, det växte ju upp en ny sedan han plockat den första. Han tänkte: detta blir ett bra sätt för mig att ge igen på denne vesälle kung jag tjänar, denna pungsugande nidung, denna nattsvala! Så Blasko gav honom vägen till Belibimba, till Brinnande floden - och kungen, sugen på fler rosor, fler exemplar av denna den eviga rosen, eftersom bladen i viss mängd alltså kunde alstra ett livselixir, gav sig av till den Brinnande floden och Solgläntan bortom den, till Belibimba och Esperian.
Preben red iväg på en grå häst, red iväg med hermelinsmantel och kungakrona på huvudet. Men väl vid floden räckte honom Thonon åran så att han, kungen, blev fast för evigt som färjkarl medan Thonon lopp i land och blev en fri man.
Här slutar vår saga. Blasko var för sin del nöjd med att ha straffat kungen på så vis, red iväg till en sjudande metropol och levde livets glada dagar som säkerhetskonsult. Men det är en annan historia.
Detta var ett äventyr från Rokkana.
Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf
