Bertil Mårtensson: Vakthundarna

Jag har just erhållit en bok av Bertil Mårtensson. Det är en diktsamling, ”Vakthundarna” från 1979.

Mårtensson känner jag hittills som en prosapoet, en man vars berättarstil kan röra sig på lite högre stilmässiga nivåer utan att det blir patetiskt.

För traditionell ordkonst har han en säker blick. Och det ser vi även i denna samling, där det rör sig om REN POESI och inte något prosaiskt:

Rymdskeppen reste sig stolta högt över trädens gröna kronor.

Så börjar en dikt och detta är för mig poesi. Det är ett odefinierbart poetiskt anslag. Det har inget med metaforer eller förkonstling att göra, det är ”medfött handlag” skulle jag vilja säga.

Även denna bild som inleder ”Skogsnymfen” visar på säkert handlag inom den traditionella skolan:

När natten faller tyst över klargrön sjö,
och daggens tunga friskt fuktar alla strån,
och månens gyllengula skiva
speglar sig trolskt i de mörka vattnen –

Men det är inte bara ljuv musik. I ”Vakthundarna” anslås ett enkelt tonfall – enkelt men omisskännligt poetiskt:

vårt eget försvarssystem
är perfekt: RADARN
varnar oss om någonting skulle komma
som inte identifierar sig
med en KODSIGNAL
(vilken skiftar varje timme
enligt ett hemligt programmerat
mönster, som är alltför komplicerat för att
tillräckligt snabbt
kunna sönderanalyseras, innan
ett nytt mönster tar vid
i serier av skenbara regelbundenheter)

Det handlar om några män på en övervakningsstation i omloppsbana. De ska övervaka fientliga kärnvapenanfall. Men ändå bryter kriget ut och allt går åt pipan. Att förmedla den där apokalyptiska tragedin är nu inte lätt, det visar även denna dikt, men det ska inte förta att dikten visar på att episk, berättande poesi fortfarande går att skriva.

Det är episk och ENKEL poesi, som ni ser i citatet. Inga liknelser, inga sökta bilder, bara ”rapportprosa” - nej, rapportpoesi! - som ges klang av något immanent. Poesi i sak.

- - -

Denna samling har lite av varje. Det finns en stilla humor i vissa dikter, något som K. G. Johansson och Gunilla Dahlbom ogillade i sin recension i tidskriften Summa när det begav sig. Själv tycker jag det lätta handlaget piggar upp. Tänk bara på Södergran och Heidenstam, även de kunde skoja till det ibland.

Mårtensson är poet, sann poet. Men ibland räcker inte ens det. Jag saknar en esoterism, en djupare världsbild. Vissa dikter utmynnar i hopplöshet och förtvivlan och där hänger jag inte med. Nej, det gör jag inte!

Men man får vara glad att han inte alltid frossar i undergång och svartsyn – glad att han inte drar på med de stora, nihilistiska kanonerna. Han kan mer än så, hans credo har TROTS ALLT vissa högvibrerande, förtröstansfulla, kosmiska toner:

Den dag rymden kom
var alla stilla,
träden blå.
En viskning spred sig genom natten
och allt var här.

Jag kan inte tänka mig ett bättre uttryck för helhet, mening, här-och-nu. Detta är zenbuddhism, frid och ro.

Att Mårtensson har vissa meditativa reserver vet jag sedan förr, baserat på de prosaverk jag läst av mannen. Nu ska jag inte göra honom till esoteriker och fullblodsmystiker; vi rör oss nog inte riktigt i samma skogar. Men i den poetiska transens ljuva nejder ser jag uttryck jag till fullo kan ta till mig. Mårtensson har nämligen blick för DET OSYNLIGA, han har i tillvaron sett NÅGOT. Han har lagt örat mot kosmos och hört universums hjärtslag:

Vi drömmer om nya världar,
vi drömmer om expansion.
Vi drömmer om att överskrida ljusbarriären
och besegra universums sista horisont.
Den horisont där allt förskjuts mot rött.
Den är begynnelsen och slutet
för vår längtan.

Det spegelteleskopet inte ser
det hör vi i radion,
ett brus som verkar vara
världalltets andetag.
(”Stjärnorna väntar”)

Det om Mårtenssons diktsamling. Han har förekommit tidigare här på bloggen, bland annat här, där jag citerade ur hans sf-kritik.

"Smaragden" recenserad

Nyss gav jag ut romanen "Till Smaragdeburg". Den handlar om en pilgrims väg till ett fjärran mål och de personer han träffar på vägen.

Boken fann genast sina läsare. Nu har den även recenserats, och det av ingen mindre än Peter Öberg på bloggen Spektakulärt.

Öberg har ett och annat kritiskt att säga om boken. Fattas bara annat. Men han tycks ha gillat det höga tempot i romanen, mångfalden i möten. Trots "en viss repetivitet".

Romanen sammanfattas så här:

Pilgrim lämnar Metallstaden för att finna det mytiska Smaragdeburg. Ömsom vandrande, ömsom nyttjande något transportmedel (allt från tåg till flygande hästar) träffar han på sin resa den ena personen/personligheten efter den andra. Vissa har sina förebilder bland filosofer och historiska personligheter, andra är påhittade av författaren. Alla kommer de med en kort filosofisk utsago om Smaragdeburg eller livet i allmänhet.

Det är väldigt koncist och träffande. Och slutsatsen:

Vad Smaragdeburg är och om staden överhuvudtaget finns har karaktärerna i boken olika uppfattningar om. Kanske är staden en symbol för någon sorts slutmål eller tillfredställelse, en släkting till Nirvana eller Michael Moorcocks stad av vila, Tanelorn. Poängen verkar vara att det är resan som är viktig.

Hela recensionen finner du här.

Judas Priest: ett porträtt

På den tid det begav sig frågade jag mig ofta: vilket är egentligen det bästa metalbandet, Priest eller Maiden...? Idag, 30 år och många lyssningar senare, kan jag svara: Priest.

Det är JUDAS PRIEST som är rikslikaren, grundbulten, mitt sine qua non i hårdrockslivet. Jag menar, inget ont om andra metalband -- men -- det där lilla extra får man från Priest: poesi, fantasy och en ojämförlig frontman.

Och med det sagt kan man ju fråga sig hur detta band började en gång i tiden...?

Då svarar jag: Judas Priest bildades i Birmingham, England, 1969. Det var klasspolarna Ian Hill och Kenny "K. K." Downing som var trötta på skolan och industriatmosfären och ville ge sig ut i musiska marker. Det enda de tyckte var roligt var att spela -- "och inte ens det kunde vi på den tiden" sa K. K. i en intervju ("The Hammer" 5/84).

Kenny kom på namnet, såklart inspirerad av filmen "Exorcisten", för när Max von Sydow anlänt säger man där: "The judas priest is here..." Möjligen är detta fel, kanske kommer bandnamnet från en Dylanlåt: "The Ballad of Ricki Lee and the Judas Priest".

Nåväl. Den förste sångaren var med i bandet sex månader, sedan begick han självmord. Via en bekant fick man så tag på Rob Halford som sjöng i bandet Hiroshima, "ett stort namn på en liten grupp" enligt Rob (ibid). Strax fick man skivkontrakt. Bolaget Gull ville att de skulle ta in en keyboardist för att bredda sig. Men Priest sa nej, så det fick bli ännu en gitarrist istället: Glenn Tipton från The Flying Hat Band.

Man gick in i studion och spelade in "Rocka Rolla" -- men resultatet blev påvert, vilket delvis var producentens fel. Han förstod sig inte på tung rock och ditchade de snygga, invecklade kompositionerna som "Tyrant", "Genocide" och "Victim Of Changes", som offentliggjordes först på den andra LP:n. Men gruppen själv var också lite otajt, man saknade den där extra lilla skickligheten som behövdes för att nå fram.

Den andra LP:n blev i alla fall "Sad Wings of Destiny" 1976. Den har ett klassiskt omslag av Patrick Woodroffe: en fallen Lucifer som hamnat i helvetet, omvärvd av lågor. Här tog fantasyrocken fart och gruppen kunde visa upp sig från sin ekvilibristiska sida, ja även på uppföljaren "Sin After Sin" och "Stained Class", betraktad som en klassisk trilogi av de inbitna fansen. Musiken var ganska invecklad med tempobyten och 48 riff, det var preludier och helvetesbesök, men även stilla ballader och rakare rock.

- - -

Man jobbade på och bytte trummis oftare än Spinal Tap. Så hade man ett tag irländaren Les Binks; han plågade skinnen på "Stained Class", "Unleashed In The East" och "Killing Machine". Men gruppen gillade egentligen inte hans stil, han var för teknisk. Man ville ha en enklare, mer hårtslående kille -- och det fick man till slut med Dave Holland från Trapeze. I denna grupp var också Glenn Hughes, känd från Deep Purple, med en gång, liksom Maidentrummisen Clive Burr vill jag minnas.

Holland intog trumpodiet, man skrev 1980 och gruppen fick sitt genombrott med "British Steel". Som vi sett hade det gått halvknackigt ända sedan starten -- och det antagligen för att man var den sista gruppen i den första generationen hårdrocksband, man kom med på sluttampen i vågen Purple-Sabbath-Zeppelin och marknaden var mättad. Ungefär samtidigt som Priest kom förvisso Thin Lizzy och AC/DC, men dessa lyckades faktiskt skapa sig en nisch innan punken kom och frös ute halvetablerade hårdrockare som Priest.

Så var det. Men från 1980 och framåt var det bara uppåt, en ny hårdrocksvåg hade startat och Priest fick en flygande start. Den klassiska sättningen från denna tid var Ian Hill, bas, Dave Holland, trummor, Kenny Downing, gitarr, Glenn Tipton, gitarr och Rob Halford, sång.

- - -

Låt oss titta närmare på 80-talets Judas Priest. "British Steel" från 1980 recenserades här. Så vi går vidare till "Screaming for Vengeance" från 1982, en annan höjdpunkt. Här gillar jag "Riding on the Wind", "Electric Eye", "Pain and Pleasure", "Take these chains", "Devil's Child" och "Fever", ja jag har långt om länge börjat gilla även "You've Got Another Thing Coming". Denna har länge haft klassikerstatus men har inte funnit nåd hos mig: den har ju ingen refräng... Men tack vare sitt idéinnehåll uppskattar jag numera denna låt högt och rent. Viljestyrka och vision.

Titellåten på denna 1982-platta är såklart imponerande. Men favoriten är nog "Riding on the Wind". "Electric Eye" är för sin del Priest-poesi av ädlaste märke:

I'm made of metal,
my circuits gleam,
I am perpetual,
I keep the country clean.

I'm elected, electric spy,
I'm protected, electric eye...

Och slutet:

Protected - Detective - Electric Eye.

Denna passage visar var skåpet ska stå, liksom.

- - -

Från 1984-plattan har vi "Heavy Duty/Defenders of the Faith" som är en lovsång till kampen:

Let's all join forces,
rule with an iron hand,
and prove to all the world
metal rules the land!

"Defenders of the Faith" från 1984 är litegrann "more of the same" enligt Priest-receptet. Ett brittiskt HM-sound anpassat för USA. Låtar som "Freewheel Burning" och "The Sentinel" är snabbrock och våldsrock. OK. Men "Rock Hard Ride Free" har sin elegans: en midtempo låt med långt solo -- gitarrduell. Den sammanfattar Priest väldigt bra må jag säga. Sedan har vi boogiegunget i "Love Bites". Ihop med det överstyrda gitarrsoundet är detta nästan åt ZZ Top-hållet.

- - -

In the cities of the world,
you know every boy and girl
goes crazy to the beats of rock'n'roll.
And as the volume's soaring,
all the crowd is roaring:
"Let it roll!"

Så låter "Rock You All Around the World" från "Turbo", 1986. En trallvänlig sak från en melodiradioanpassad skiva, inte min favorit men okej ändå. Tuff är till exempel "Private Property", och "Parental Guidance" är en allsångstjoare mot Tipper Gores städprojekt: ingen censur, men varningsetiketter på hård musik. Hon hade ju velat förbjuda "Eat Me Alive" från föregående Priest-LP:n, dumfjollan, hon fattade inte vad metaforer är...

Bäst på "Turbo" är "Reckless". Denna (liksom, från övriga plattor, "Grinder" och "You've Got Another Thing Coming") är Actionism i heavy metal-form.

Vi går till "Ram it Down" från 1988. Här var det hårdare tongångar, även om allt i grunden är melodisk hårdrock av beprövat snitt. "Monsters of Rock" är en lätt parodisk sak om hårdrockens födelse i "the Black Country", den reella Birminghamnejden som här blir mytisk: ett rockmonster föddes, och "millions cheered this spectacle on stage, as it bellowed out in rage"...

"Blood Red Skies" är tung kamprock, och titellåten harmonisk snabbrock. Generellt speglar plattan hårdrockens övermognad, mid-to-late-eighties var inga kreativa guldår, det var bara mer av samma medicin.

Efter "Ram It Down" så har jag inte följt bandet.

- - -

Hur ska man karaktärisera Priest, vad är det speciella med dem...?

Tung, ekvilibristisk rock hade spelats före Priest, som i sin begynnelse gjorde vad det kunde med sina långa låtar, tempobyten och pompa och ståt -- men det höll inte hela vägen, det lät inte riktigt bra. Men det var den förkättrade punken, den som körde ut dem i kylan, som bar på svaret: ökat tempo och kortare låtar.

Den speciella Priestmixen står klar på "Killing Machine" och "British Steel", med låtar som "Hell Bent for Leather", "Running Wild", "Rapid Fire", "Grinder" och "Steeler"... Man kan säga: detta är punk spelad av hårdrockare, på samma sätt som Nirvana tio år senare var hårdrock spelad av punkare.

Nämnda Priestlåtar har vissa invecklade drag, vissa tvära kast och finesser, men allting döljs under en polerad yta av rostfritt stål. Man märker inte strukturen, ser inte stålkonstruktionen under alla dessa riff och rytmer, denna maskinpoesi.

Jämte detta har man också kvar sina stilla ballader, sina något längre låtar ("Victim of Changes" på sju minuter osv.) och partyrökare, men kärnan i Priestsoundet är snabbrock spelad med total ekvilibrism. Punkinspirerat, men utan all punkens svagheter: nihilismen, motviljan att bli skicklig på sitt instrument och motviljan att ge ut mer än fyra album.

Judas Priest: de är inte kungar, de är gudar -- metallgudar -- Metal Gods, marching in the streets, dragging iron feet...!




Relaterat
Halford som poet
Sin After Sin (1977)
Blue Öyster Cult

I rörelse

Här handlar det om min novellsamling "Eld och rörelse".

Det finns en författare som heter Fredrik F. G. Granlund. Nyss vann han Vetsagas essätävling. Tidigare har han publicerat diktsamlingen "Annorlunda men ensam". Han är dessutom verksam med bloggen Marmeladkungen.

Granlund har nu på sin blogg recenserat min novellsamling "Eld och rörelse". Han siktar in sig på bokens titelberättelse, kortromanen "Eld och rörelse". Så här säger han bland annat:

Den avslutande kortromanen ”Eld och rörelse” är kafkaesque. Stilistiskt lik många av Franz Kafkas verk – huvudpersonen tituleras till och med F. Jag erinrar mig att författaren läst ”Processen” flertalet gånger – samt förstått dess innebörd. För den här texten nyttjar i och med att läsaren dras med i en krigssituation någonstans, i någon tid, Kafkas styrka i berättandet, då man som läsare inte vet vem som krigar mot vem, vart det utspelas och om huvudpersonen F. är ond eller god. Slutet är dessutom allt annat än man tänkt sig, vilket är en STOR styrka! Men under tiden är det vemodigt, ödesdigert, synnerligen medryckande och gripande (även när man inte förstår militärjargongen).

Sedan går Granlund i närkamp med texten:

Svensson utnyttjar samtidigt extrema berättargrepp som jag inte är säker på om han själv reflekterade över vid skrivandes stund. Det är välskrivet men skiftar kraftigt (!) i tempus. Här följer ett exempel där jag skriver ut tempusskiftningarna i versaler:

"Han HEJDAR sig där vägen LÖPER in i skogen; trädkronorna STRÄCKER sig mot varandra och BILDAR en tunnel – långt därborta ÖPPNAR sig terrängen igen, därifrån och bortom Bortom kan han i andanom se träkors utan tal, rad efter rad av kopplade gevär, demolerad fiendemateriel, fångkolonner, nedslagsbrisader, framryckande låglinjer, retirerande soldater, ambulanser i skytteltrafik, ksp-soldater med ammoband i kors över bröstet, pansarspetsar, attackflyg, söndersprängda kroppar, trotylsvarta himlar, vita vajande fanor.

Plötsligt STANNADE motorcykeln med ett hostande. F. VAKNADE upp ur sin dagdröm och KICKADE igång maskinen, DROG upp halsduken över nästippen och STYRDE tillbaka till förläggningen. Han SER tysta trädridåer fladdra förbi, han KÄNNER en bitande vind, han HÖR ventilernas sång. Maskinen HAR tydliga växellägen, distinkta bromsar och lågt lufttryck i däcken." (sid 126; recensentens egna versaler)

Saken är den att detta ovan påpekande av hur det skiftar i tempus faktiskt fungerar. Men det borde inte göra det. Hade jag inte recenserat den här boken hade jag förstås ändock observerat det. Men då främst i kapiteluppdelningen, för vartannat kapitel berättas i presens, vartannat i imperfekt. Efter några kapitel blandas dock detta mitt i kapitlen. Kanske sådant en van läsare, kanske rentav en kritiker, märker, tänker du nu. Men så är inte fallet. Här skiftar och varierar Svensson mellan presens och imperfekt lite hur som helst genom denna berättelse.

Så en vägande passage i recensionen. FG:

Göran Lundstedt, kritiker på SydSv, har noterat ”en genomgående känsla av ödslighet i Svenssons noveller, en hård värld där drömmen flytt”. Titelstoryn jämförde han med Ernst Jüngers ”Sturm”. Och undertecknad kan bara hålla med. Kortromanen Eld och rörelse ska publiceras igen!

Detta säger Grandlund om mitt opus. Och han säger än mer:

... skillnaden gentemot andra novellsamlingar (av debutanter) är att vi här har en titelnovell som är såpass bra att med lite redaktörskap, en typograf, och annan kunnig förlagspersonal skulle kunna bli en klassiker. Ändå finns här ingen charm. Bara ödslighet. Hade författaren ifråga publicerat denna kortroman alléna i bokform hade jag imponerats mer än jag gör av novellsamlingen per se. Därmed inget illa sagt om novellsamlingen i sig; det är bara det att jag vill ge närmast all kudos till titelnovellen, för just så bra är den.

Där har ni det hela från en säker källa.

Boken är annars på 146 sidor och har omslag i svartvitt av Anatol Boström, föreställande sökarljus mot en nattlig himmel. Innehållet består av 14 noveller, med titlar som "Synkrongeneratorn", "Ett svenskt Roswell", "Latonia", "Kvartsklippan" och "Åsiktskonstnär", förutom titelstoryn och lite annat.

Granlunds hela recension läser ni här. Och hans egen diktsamling finns recenserad här.

Svensson: The Middle Zone (short story)

Morpheus Tales is a British magazine, a semi-prozine for science fiction, fantasy and horror. Issue #8 has just arrived. And one of the contributors is "P. H. L. Svensson", that is, me. Per Hugo Lennart are my given names.

I'm a contributor to Morpheus Tales. And since the story in question is rather short, and since the immaterial rights to the work belongs to me, I'm going to publish it here too. So here it is, "The Middle Zone".

- - -

I have this vision of a planet in synchronous orbit around a sun, making it turn the same side to it all the time. Right?

Right. And if so, one side must be in daylight all the time, and the other one in darkness, and the zone in between in perpetual twilight – or dawn, depending on how you see it. Right?

Right. And now let’s say that people live on that nameless world, focusing to begin with on the dark side. And here on Darkside we have a town, and in that town we have a guy called Geezer, and this Geezer one day suddenly finds that he has had enough – enough of the darkness, let there be light! I must see the light he says to himself. He has heard of the other side of the world bathing in it, and so he decides to seek that side out.

However there is one small problem: the town in which he lives is ruled by – of course – The Prince Of Darkness, so he has to seek this fellow out in his palace of basalt and obsidian. Not an easy task, to seek liberation from this tyrant – but Geezer sums up all the gumption he’s got, obtains an audience and asks:

”Hey man, o Great Prince, ruler of this Dark Land – can’t I just leave this Valley Of The Shadow Of Death, this Mirkwood, this eternal Night that we dwell in?”

That our dear Geezer asked, to which The Prince replied: ”Why?”

”Well,” said Geezer, ”I’ve heard of a demesne of eternal light on the other side of the planet, and I simply want to go there. I’m fed up with all this darkness.”

”Indeed? Well, go ahead!”

”What?”

”You heard me, go ahead. You have my carte blanche, just you migrate. I can’t stop you.”

”Really?”

The Prince Of Darkness nodded.

”So we’re not enslaved here?”

”Not by me anyhow. And should you perchance be, well, then you are prisoners of your own device, as they sing in ”Hotel California”.

”Nice guitar solo there,” Geezer said.

”Yeah,” The Prince said. ”But did you know that Judas Priest has ripped that one off, in ”Hell Bent For Leather”? They’ve just sped it up a little.”

”The solo?”

”Correct,” The Prince said. ”At least that’s what it sounds like.”

Geezer thought about this as he left the room, a bit puzzled about the digression but glad to having obtained this green light to leave Darkside. So he took his belongings, left The Dark and started walking towards The Light.

A resolute guy, eh? He just wanted to leave the darkness, and now already he was on his way to brighter prospects. And slowly the surroundings got brighter and brighter still, and in time he reached a milieu where it was neither day nor night: it was The Middle Zone, by some called The Morning Land, by others The Twilight Zone. What you named it was a matter of taste, of your mentality, your frame of mind.

Geezer looked back the way he had come: all dark. And the way ahead was one of increasing light. And it was nothing mystic about that, there are zones like these on all planets in sun-synchronous orbits.

Sauntering through this land he soon came to a house with a front porch. A man in a rocking chair was sitting there, and Geeezer stopped and said:

”Do you live here?”

”I do,” the man said.

”But how can you? Isn’t it a bit lugubrious, a bit neither-nor, so to speak?”

”I see your point,” the man said, ”It’s a bit like lukewarm water, neither hot nor cold. But I like it I must say. It’s the golden mean we have here, the happy medium; the best of two worlds!”

Geezer thought about this, ”like lukewarm water”... Now wasn’t that some half-baked paradise, some sordid goal after having lived in darkness all your life! Nay I say, on to new worlds, to clean air and bright sunshine! To the eternal light, lux aeterna!

Geezer bade the man farewell, left The Morning Land and continued his walk to The Light.

Daylight increased, shade gave way to light. Indeed how light everything became; it was so bright Geezer had to wear shades. But he liked it, he enjoyed freely flowing light for the first time in his life. Light from the sun, natural light, not artificial light as on Darkside.

Slightly dazed he walked into The City of Light and stopped a man at the square, The Lord Of Light himself as it proved to be, dressed in silver breeches, brazen hat and a golden tunic. He asked The Lord how it was to live in this splendid demesne.

”It’s wonderful,” The Lord said. ”It’s spiritual. It’s lucidity and clearness, it’s angelic, yeah, verily, it’s divine! Hallelujah!”

”I see,” Geezer said and sat down on a bench, the walk having made him tired. ”That sounds swell...”

”It’s more than that, it’s outright fantastic,” The Lord said. ”Here we live for ever in pure bliss, until one day when we simply dissolve and sail off into thin air.”

The Lord left him to his broodings. And Geezer brooded for sure, he mulled and mused and thought about what to do and where to go and what’s the matter with me...

He was at his goal and he was unhappy. He couldn’t feel any joy. He was blinded by the light in this Land Of Bliss. For certain The Lord Of Light had talked about how splendid and lucid everything was here, how spiritual and free, but Geezer for his part could only think about the poet who wrote: ”It’s so light that everything goes black for me”...

And that settled it. Geezer got up and left The City Of Light, retracing his steps – but not all the way back to The Night Land; no, he stopped half-way in The Middle Zone. There he again saw the man on the porch, who after exchanging courtesies said:

”So you’re planning to stay here.”

”Yes, if I can,” Geezer said.

”Sure you can; just build your own house and settle down. Welcome!”

Geezer thanked the man, looked around and was seduced by the faint but promising lustre over the lands. He had learned some things during his walk, seen darkness and light, and knowingly said to himself that moderation is best, lukewarm water maybe isn’t so bad after all. He built himself a house with windows in each direction; the one with eternal dawn, the other with eternal twilight. You could choose your view according to your particular mood.

Finally he built a porch to his house, and there he used to sit and speculate on whether the solo for ”Hell Bent For Leather” really was lifted from Eagles and ”Hotel California”. In time he also came to know a certain type of angels living in this region, melancholy angels in the spirit of Dürer. Because on Nightside The Prince Of Darkness ruled, on Dayside The Lord Of Light, and here in The Middle Zone The Melancholy Angels, these fellows being a bit ”neither-nor and that-as-well-as-that”. They were beings that made you think of phrases such as ”bitter-sweet”, ”heavy lightness”, ”agree to disagree” and so on. What’s the word for it now? Oxymoron, that’s right, oxymoron, plural oxymora. Clear muddle, happy desolation; such was life in The Middle Zone.

- - -

Das war das. Here you have Morpheus Tales' homepage.




Related
SF Seen from the Right
(In Swedish) Antropolis (roman 2009)
(In Swedish) Eld och rörelse (noveller 2007)
(In Swedish) Till Smaragdeburg (roman 2010)

Algaspel (slutet)

Jag har talat om ALGASPEL här på bloggen. Här är länken till etiketten. Och idag i korthet om några brädspel jag inte nämnt än.

"Den försvunna diamanten" var ett synnerligen enkelt spel, bara slå tärning och gå runt i Afrika och vända på brickor, men det hade feeling. Av någon anledningen gillade jag mer att få rubiner och smaragder än DIAMANTEN för då var liksom det roliga slut...

"Nya finans" hade många gåtfulla ord: obligationsdragning, bilacciss, räntesatser och vad mer... Lika ball som Monopol var det inte, det var lite för abstrakt, och att äga tomter i Finans kändes som ett nerköp jämfört med Monopols färgrika adresser.

Men vi hade kul med Finans ändå: det roligaste var att han som ägde spelet, Lillis, hade tagit reservkorten i chanshögen och skrivit "tjenare fläskis" och "hur går affärerna fläskis" på dem - så när man råkade dra dem gällde det att hålla masken, man fick mumla något om "det var något om bilar" och lägga kortet underst i högen, försöka låtsas som om det regnade. Det lyckades inte alltid...

"Nya bondespelet": vi hade en 70-talsutgåva med blommig, proggig estetik men det var OK ändå. Rätt kul mytologi med olika grödor och trappstegen torp, bondgård, herrgård och SLOTT. Småkul men ingen höjdare som Monopol eller Finans.

Vi spelade även ett icke-algaspel som hette "Kapital". Fula plastkoppar som pjäser, rund spelplan, företagsloggor... blev aldrig någon succé.

Succé var dock "Cluedo", om att lösa mordgåta med de illustra professor Plommon, överste Senap, tant Brun och fröken Grön och vad det var. Helsnygg grafik: kort, pjäser, spelplan och små mordvapen av metall (pistol, dolk, blyrör...), ja detta spel hade allt. Klassiker. Kanske inte så finurligt spelförlopp, det var uteslutningsmetoden som gällde, men jag minns ändå detta spel med värme.

"Eld och rörelse" och gensvaret

Sommaren 2007 gav jag ut novellsamlingen "Eld och rörelse" på eget förlag. Jag skickade ut några ex till folk som räknas och jag fick genast svar. Förre DN-kritikern Torsten Ekbom sa sig till exempel gilla boken; han noterade att novellerna hade ett brett register och spände över "sf, fantastik, absurdism - kul att läsa".

Och Göran Lundstedt, kritiker på SydSv, noterade för sin del en genomgående känsla av ödslighet i novellerna, en hård värld där drömmen flytt: "Entleerung der Sinngehalte", för att tala tyska. Titelstoryn jämförde han med Ernst Jüngers "Sturm".

Vederhäftig kritik. Men apropå "Entleerung" så finns i boken även dess motsats: uppfyllande av drömmen, till exempel i "Norrlandsproblematiken". "Eld och rörelse"s action och närvaro ställde sig Lundstedt en aning frågande inför - men då kan jag bara säga att närvaro, saklighet och skogsbrynet 100 m var precis vad jag ville att storyn skulle förmedla. Ingen distans, ingen ironi, inga om, inga men -- "just pure impact".

Poeten och dramatikern Percival ringde mig och sa att han gillade novellerna om riddaren samt "Nineves skatt". Den förra hade stram, klassisk form och kunde tjäna som teaterpjäs, och den senare förenade folksaga med exklusivitet, som något ur "Tusen och en natt". Och finare beröm kan man väl inte få; man tackar och bugar.

Jag fick även glada tillrop från Erik Andersson, Peter Englund, Per Landin och Bertil Mårtensson. Den sistnämnde tyckte till exempel att boken var snyggt gjord, snyggt producerad. Boken har även recenserats av BTJ och Nova SF; för det sistnämnda, se här.

Boken är på 146 sidor och har läckert omslag i svart-vitt av Anatol Boström, föreställande sökarljus mot en nattlig himmel. Innehållet består av 14 noveller, med titlar som "Synkrongeneratorn", "Ett svenskt Roswell", "Latonia", "Kvartsklippan" och "Åsiktskonstnär", förutom titelstoryn och lite annat.

Algaspel, del II

Jag talade här om spel man spelade som barn. "Algaspel" kallar jag det trots att fabrikaten kunde variera. Nu ska det handla om kungen av spel, Monopol.

Mina syskon och jag ägde ett engelskt Monopol, köpt i England av pappa på 50-talet. Det var ett oerhört tjusigt spel med sans serif-typografi, klara färger på gatorna, inte Algas bubbelestetik. Det hade dessutom pjäser i form av silhuettfigurer, tennpjäser föreställande ett lok, ett segelskepp, en Rover och ett Biggin Hill-lok. Och en Crusaderstridsvagn, militärgrön, oerhört illusorisk.

Man lärde sig engelska bra med detta spel: "Take a trip to Marylebone station, and if you pass "GO", collect 200 pounds" - "marriage in family" - "doctor's fees" och allt vad det var.

Billigaste gatorna var Old Kent Road och Bond Street, bruna. Och dyrast var Mayfair och Park Lane, violetta. Ja sicken konst.

Generellt sägs det att när Monopol togs fram så ogillades det av testarna: spelet tog för lång tid, över en timme, och en klar vinnare var svår att utse. Men nu vet vi ju att det är en klassiker. Och själv älskade jag det. En metod som dock kan behövas för att snabba upp spelet är att DELA UT GATOR till spelarna, efter någon halvtimmes spel eller så, detta injicerar nytt kapital. Att bara leva på 200:- per varv är lite för lite.

För övrigt har jag spelat italienskt Monopol också. Rätt ofta faktiskt: mina italienska tremänningar hade lämnat ett spel i en viss sommarstuga. Så efter att ha lirat det gick man och sa "andante sino al Via", "ritriate 2000 lire", "matrimonio in famiglia" och annat dagen lång...




Relaterat
Algaspel, del I
Att vara Västerbottensförfattare
Lumpen
Memoarer från barndomen i Åsele

Bilden föreställer ett engelskt Monopol, snarlikt det jag spelade som barn.

Algaspel

När man var barn var det ALGASPEL som gällde. Det var sällskapsspel, enklare brädspel. Vissa av dem minns jag än idag från min 44-åriga höjd och här tänkte jag berätta om några av dem.

Ett som jag tydligt minns är "Tjuv och polis". Det var en snygg spelplan föreställande en stad med kvarter utjorda av banker, postkontor, polisstationer och tjuvnästen, se bild. Som tjuv kunde man besöka post och bank och där kvittera ut vissa belopp, alltså RÅNA dem. Kunde man sedan med sin spelpjäs nå ett TJUVNÄSTE innan polisen hann upp en, ja då var pengarna säkra.

Tjuv och polis hade enkla spelpjäser som flyttades med tärning. Det fanns även en POLISBIL som kunde åka snabbare, och det fanns SPÅRVAGNSLINJER som både tjuv och polis kunde ta. Polisbilen var en svart träsilhuett, ni skymtar den till vänster på bilden ovan, en bild jag fått från nätet. I vårt spel försvann nämligen den där polisbilen, kvar blev blott ett minne av denna svarta gåtfulla pjäs... För det är ju så att "det man förlorat besitter man för evigt" - i minnet.

Åter till spelet. Hade man rånat ihop en viss summa kunde man lämna staden antingen via hamnen i botten av spelplanen eller flygplatsen överst. Fin symbolik: man far upp till himlen eller ner åt fanders... Spelet var i alla fall snyggt layoutat och tecknat i den upplaga jag och mina syskon hade, 60-talsvarianten. Jag minns särpräglade pjäser med tjuvansikten, mysiga "tjuvnästen" och så den ståtliga banken i mitten av spelplanen.

Det handlar om ALGASPEL, sällskapsspel, kalla det vad ni vill; "Algaspel" är mitt samlingsnamn för det hela. Och när jag var barn var nästan alla spel Alga: "Alla spelar Alga" hette deras slogan. Och ett Algaspel jag minns och som kanske var lite mekaniskt att spela var PIRATEN. Men det hade snygga låtsasrubiner och pärlor, därför gillade jag det trots allt.

Upplägget var att man som två-fyra spelare hade varsin hemmahamn (Genua, Venedig...) och därifrån skulle segla till den centralt belägna SKATTKAMMARÖN för att där HÄMTA SKATTER: guldtackor, romtunnor, rubiner och pärlor. Bara en viss maxlast fick tas och så förekom slumpfaktorer i form av chanskort och lite annat.

Alltså rätt mediokert. Men snygg spelplan och mysiga skatter, de var roliga att hantera: viktiga saker i min spelvärld, då som nu. Och romtunnorna använde jag senare för att göra gipsformar kring och gjuta tenntunnor av, perfekta att ha som kruttunnor till mina 25 mm napoleonska Prince August-figurer. Tunnorna var cirka halvcentimetern höga och hade perfekt storlek för detta.

Ett annat spel man spelade som barn var MONOPOL. Mer om det här.




Relaterat
Att vara Västerbottensförfattare
Lumpen
Fil kand i indologi
Memoarer

Modern pilgrim

Pilgrimen i Bunyans roman, God bless him, färdades bara till fots. Han gick och gick, gick och gick och gick. Pilgrimen i min roman däremot, "Till Smaragdeburg", han färdas både per apostlahästar, bil, flyg och båt, ja även med diesellok en bit.

Han är en modern pilgrim i ett psykologiskt landskap. Han möter kända märkesmän som Goethe och Jesus, Jünger och Sartre, men även typiska typer som Soldat, Ironisk, Virrhjärna, Skönheten och From. Samt typer ur egen fatabur som Ancyra, Mikrolina och Nannvel Storness.

Ja, det är inte lite han möter! Pilgrim traskar ständigt mot öster, mot ljuset, mot soluppgången och den mytologiska Smaragden, Smaragdstaden eller Smaragdeburg, en gåtfull entitet som radierar verklighet, sanning och godhet över nejden. Han beger sig dit för att han vill det; i sin Metallstad har han hört om denna fabulösa Smaragd där allt ska vara frid och ro, vänskap och sällhet, så han lämnar denna stad av brons och järn och beger sig österut. På vägen träffar han alla dem som jag nämnt plus några till.

Ännu en kan vara Perukstock som Pilgrim möter i ett hus på en savann:

Jag traskade i eftermiddagssolen, kom till en savann, fann en flod, släntrade nerför den och kom snart till ett hus bland akacior. Där inne i ett bibliotek satt en man, flintskallig, rynkig och med stålbågade glasögon.

- Jag är Perukstock, sa mannen utan att se upp från den bok han läste.

- Jag är Pilgrim, sa jag. Jag är på väg till Smaragden.

- Smaragden, vad är det? sa Perukstock. Den har jag aldrig läst om.

- Men kanske hört...?

- Jag håller mig bara till sånt jag läst, sa mannen och la ifrån sig boken, annars finns det inte. Man måste kunna ange källan för sin kunskap, källa i form av en bok, med sidnummer, titel och författare.

- Jaså.

- Ja, sa min värd. Ty så står det i självaste "Elementa för boklärda", Gebhard von Brotbeutel, tredje utgåvan.

- Sidan...?

- 328.

Jag tog en stol och satte mig. En inbiten satan men kanske trevlig ändå, tänkte jag. Åtminstone harmlös.

- Så du bor här?

- Ja, på savannen: "glest trädbevuxet slättland eller torrskog", som det står i Fet Uppslagsbok, sid 6722. Uppslagsordet skrivet av signaturen "KM", alltså Kippson Mallamoo.

Så kan det gå till i Terra Incognita, romanens spelplats. Pilgrim vandrar genom detta land till sitt fjärran mål; ska han lyckas i sitt uppsåt, ska han nå målet trots att han på vägen möter både Fan och Döden, Skönheten och Galosch, Rebell och Negativ?

(Bilden visar den autentiska savann som Pilgrim genomvandrar i Terra Incognita, savannen där han omsider träffar Perukstock i citatet ovan.)

Till Smaragdeburg!

Strax innan jag flyttade hit hämtade jag ut en bok på tryckeriet, Kph i Uppsala. Det var romanen "Till Smaragdeburg", skriven av mig och utgiven på Etherion Press. Den officiella utgivningsdagen är idag.

Boken är på 136 sidor mellan hårda pärmar. Den har skyddsomslag och den har 25 kapitel, det säger väl allt?

Inte? Men man kan även säga detta om boken; den är

- en modern variant av "Kristens resa"

- en fantastikroman i ett Terra Incognita

- en exposé över livsåskådningar i form av en quest story, skildrande en vandring till det fjärran Smaragdeburg

- ett osökt möte med folk som Nietzsche, Swedenborg, Simone Weil, Ernst Jünger, Heidenstam, Jesus, Paulus, Goethe och många fler

Bokbandet är i röd klot med guldprägling. Skyddsomslaget är tecknat av Robert Svensson, på papper i matchande aprikosgul ton. In alles håller produkten samma hantverksmässiga nivå som "Antropolis", min förra roman.

Härnösands domkyrka

Igår besökte jag Härnösands domkyrka.

Det första intrycket är: kallt vitt yttre - varmare interiör - pelare i röd marmor - läktare - långhall - kupol över högaltaret.

Den ligger bra till, den presiderar på en höjd och kan ses från alla håll i stan. Den byggdes på 1840-talet i klassisk stil. Tidigare fanns där en kyrka från 1500-talet.

Den är klassisk som så mycket annat i detta Norrlands Athen: kolonner och frontoner. Sådana hus finns lite vars stans här. Det är stilen helt enkelt, det är kultur och bildning. Något liknande finns inte i industristäderna som omger oss, Övik och Sundsvall. Även om de på senare tid också profilerat sig med bildning och andliga värden, så att säga.

Domkyrkan rymmer 900 personer läste jag på en skylt: 600 i hallen och 300 på läktarna. Det är inte så lite.

Samtidigt som jag besökte kyrkan var det en klass döva där. De guidades av en präst som kunde teckenspråk. Själv satt jag ner i en bänk för enskild andakt. I och för sig söker jag likt de ryska munkarna efter den ständiga bönen, ett sätt att vara som ständigt har en inlänkad på det gudomliga. Men visst hjälps man för denna känsla av upplyftande miljöer, som tempel. Därför gillar jag att besöka kyrkor.





Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

Besöket gjordes i dagsljus. Bilden är från ett senare, nattligt tillfälle.