Bildreportage: Domkyrkan

Domkyrkan i Härnösand håller på att renoveras. Gudstjänster kan hållas men den är stängd för besök under veckorna. Men exteriören går ännu att beskådas så detta är vad man kan se. Först är det en vy från Storgatan där den löper in på ön, Härnön, den ö som centrala staden ligger på.


Detta är en vy från hörnet Storgatan-Västra kyrkogatan.



Vi ser kyrkan från olika vinklar här, genom en rundtur, en promenad runt den. Kyrkan är orienterad med ingången i väster och koret i öster. Den byggdes i mitten av 1800-talet i klassisk stil med rundbågar och kolonner. Den renovering som pågår ska fräscha upp koret, byta golv bland annat.



Härnösands domkyrka är Sveriges minsta domkyrka. Dock rymmer den 900 personer. Jag älskar den. Den är min nuvarande sinnebild för "kyrkan" av det enkla skälet att det är hit jag går för att dyrka min Gud.


Bilderna togs i slutet av januari. Sedan dess har det töat en del och gatorna är rätt snöfria, välplogade och danna, men än ligger snön tjock på ängar och gräsmattor så dessa januaribilder speglar Härnösand i slutet av mars ganska bra. Härnösand lär ha fått mest snö i landet och det märks. På min bakgård tornar t ex ett veritabelt snöberg upp sig, ansamlad och ihopskottad snö från jag vet inte var.




Relaterat
Eld och rörelse: fri pdf
Anundsjö kyrka

Mellanösterns geopolitiska historia

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: krisen i Mellanöstern är långt ifrån över. Stora förändringar är på gång. Så för att ge lite kött på benen inför det som ska komma ger jag er följande historiska och geografiska rundmålning över Mellanöstern och dess egenart.

1. Fyra världskulturer

Ända sedan andra världskrigets slut har Mellanöstern varit i fokus. Det har varit och är politisk oro där nere, tillspetsat sedan i december 2010 då oroligheterna i Tunisien gav upphov till den så kallade Jasminrevolutionen. Regionen är i stöpsleven. Förändringens vind drar genom Mellanöstern.

Det ska här handla om Mellanöstern ur olika aspekter, med tonvikt på geografi och äldre historia. Enklast är att börja med geografin så att vi vet vad vi talar om.

På den eurasiatiska landmassan finns fyra världskulturer, fyra geopolitiska nischer: Europa, Kina, Indien och Mellanöstern. Genom historien har dessa fört mer eller mindre självständiga liv. Omvänt: ingen har någonsin härskat över alla fyra. Alexander den store, ”världshärskaren”, styrde bara över Mellanöstern plus Grekland. Mongolernas enda bestående erövring blev för sin del Kina. Och Hitler behärskade bara Europa plus en remsa av Nordafrika.

Dessa fyra kulturer (Europa, Kina, Indien, Mellanöstern) är mer eller mindre separata beståndsdelar, separata geostrategiska nischer. Detta en smula djärva påstående får gälla som utgångspunkt för mitt resonemang. Och bland de fyra var det Mellanöstern det skulle handla om. Vad är då ”Mellanöstern” rent geografiskt?




2. Mellanösterns geografi

Mellanöstern ligger öster om Bosporen, söder om Kaukasus, väster om Takla-makanöknen, och väster om Pakistan. Pakistan må ha influenser från Mellanöstern (islam), men geografiskt och språkligt är Pakistan en del av Indien. Geografiskt vänder ju Pakistan ryggen åt Iran; de båda länderna skiljs i söder av öken, och från Afghanistan skiljs Pakistan av bergskedjan Hindukush. (Det må förekomma trafik över dessa berg idag, kanske taktiskt viktiga förflyttningar av rebellgrupper, men detta ändrar inte mitt resonemang. Pakistan hör geografiskt till Indien.)

Vi går vidare i vår gränsdragning av Mellanöstern. Dess centralland är såklart Iran, Irak, Arabiska halvön, Levanten och Egypten. I nordväst är Turkiet ett gränsland (som redan antytt, se ”öster om Bosporen” ovan). Utöver Egypten skulle jag vilja räkna Afrika norr om Sahara till Mellanöstern; se på Kalifatet och Osmanska riket, dessa båda inkorporerade Nordafrika.

Detta är Mellanöstern, den logiska utgångspunkten för all annan diskussion om regionen: strategiskt, historiskt, kulturellt. Man må tala om "arabvärld" och "den islamska världen", men det förra är för trångt och det senare för vitt som begrepp. Iran hör till exempel inte till arabvärlden. Och vad gäller islam som företeelse, som religion så har den anhängare i Indonesien och Afrika (och Europa, USA...) utöver i Mellanöstern, så detta förbigår vi här. Detta utan att förneka islams roll i Mellanöstern, tvärtom; jag återkommer till detta.

När man nu lagt grunden för ett resonemang om Mellanöstern, var ska man fortsätta? Kanske i den brännande frågan: kan det bli fred i Mellanöstern? Svaret på det får bli att jag är skeptisk – på kort sikt. Regionen är inbegripen i en omstöpning à la Kina före Shi-Huang-Di, Indien före Ashoka. Att tro på status quo är naivt, speciellt med tanke på revoltvåren 2011. Detta är bara början på större förändringar.

Men (säger någon), Shi-Huang-Di och Ashoka skapade ju imperier? Ska det bli ett imperium av Mellanöstern?




3. Kalifatet

När det gäller Kalifatet kan man ju fråga sig vad detta var. Detta var det muslimska storrike som styrde Mellanöstern från 600-700-talet, tills det avlöstes av turkarnas Osmanska rike på medeltiden. Osmanska riket i sin tur bröts slutligt upp i början av 1900-talet, och då fick vi mer eller mindre dagens situation med enskilda stater.




4. Mellanösterns självbild

1900-talets mellanösternhistoria har återgetts ofta medan förhistorien är mindre känd. Och Kalifatet är förvisso en stor händelse, det var ett i sig lysande rike med hög kultur på alla områden. Som historiker och analytiker kan jag dock inte låta Kalifatet bilda något slags ”år noll” för regionen; detta rike var blott en överlagring på gammal kulturjord. Mellanösterns urtid inleddes ju av sumerernas rike, parat med Egypten och dess pyramidkultur från cirka 3000 f Kr. Dessa forntidsriken får inte glömmas bort, de är viktiga för förståelsen av Mellanöstern…!

Detta är grunden för deras kultur, grunden för den stolthet och livskänsla envar främre oriental må ha av att leva där han lever. Europén ser längtansfullt mot Roms och Greklands ruiner, kinesen drömmer om Shi Huang Di och kinesiska muren, indiern ser stolt på Ashokas lejon – och folk i Mellanöstern skapar sin självbild på basen av ”de fyrtio sekler som blickar ner från pyramiderna”, på minnet av Ur och Uruk, Babylon och Ekbatana.

Här avses ingen heltäckande kulturell rundmålning av Mellanöstern, men att regionens särart utgörs av flertusenåriga minnen är klart. Allt skapades inte med oljans upptäckt eller ens med Kalifatets upprättande. Islams instiftande var förvisso en stor händelse, det sine qua non förutan vilket dagens Mellanöstern ej kan tänkas; monoteismen, en moralisk Gud och införandet av fridslagar gjorde araberna och hela regionen gott på det hela taget. Men allmänt taget byggde inte 600-talets människor på hälleberget, de sådde i rik mylla.

Ska man nämna en politisk milstolpe före Kalifatet får det bli Perserriket. Scenen för detta rike hade beretts av assyrierna, som jämnade städer med marken och förde folk i fångenskap; om detta kan läsas i Bibeln. Assyrierna slog sönder gamla strukturer och la allt i stöpsleven. Så kom då Kyros med perser och meder och skapade ett hyllat rike; återigen kan man konsultera Bibeln, här vad gäller hur Kyros ses som Herrans utsände, som befriade judarna ur babylonsk fångenskap och lät dem bygga upp Templet igen.




5. Coda

Det viktigaste för oss här och nu är att konstatera, att det Perserrike som upprättades på 500-talet f Kr mer eller mindre motsvarar det geografiska Mellanöstern jag talade om inledningsvis: Turkiet, Levanten, Irak, Iran och Afghanistan plus Egypten. Det var nischen Mellanöstern man fyllde ut, man visade för första gången vad ett storrike kunde vara – såväl i Mellanöstern som världshistoriskt. Kina fick sedermera sitt Qin-rike (varav ”Kina” etymologiskt kan återföras) och Indien fick sitt Ashokarike. Och Västeuropa blev tyngdpunkten för Romarriket.

Det första patriarkala imperiet, det första ”världsriket” i sin art var dock Perserriket. Och på dess grunder byggdes Kalifatet 1000 år senare (via parternas och sassanidernas riken).




Relaterat
svd svd svd svd dn dn dn dn

Självmord, ångest och depression

Självmord är ett tragiskt, och märkligt, fenomen.

En viss Yukio Mishima tog livet av sig för att han ville det. Hans seppuku var sedan länge förberett och gjort efter konstens alla regler. Egentligen var det hela en komplex historia, med inslag som "en teatermans död", "politiskt påstående" och "en konstnärlig akt".

Nåväl, men hur är det med andra författarsjälvmord då? Ser man till Sverige får man för sig att de var deprimerade: Gullberg och Moberg (som båda gick i sjön), Dagerman, Boye, Martinson...

- - -

Varför ta livet av sig när man ändå är stor författare, har all tänkbar framgång...? Men så inser man så klart att framgång inte är allt, man måste även trivas i sin vardag. Trivas här och nu.

"Det finns bara här och nu" säger Don Juan till Castaneda. En visdom som förtjänar att upprepas. Dessa deppiga författare som tog livet av sig glömde denna tumregel: det finns bara här och nu! Du kan styra ögonblicket, välja hur du vill ha det här och nu! Det spelar ingen roll vem du är, vare sig du är stor eller liten, misslyckad eller framgångsrik; tar du inte kontroll över ögonblicket är du förlorad.

Man kan vara deppig utan att det leder till självmord, men det kan vara nog så jobbigt. Som Per Holknekt, Big Brother-deltagare, skejtare på 80-talet och idag kläddesigner. Som skejtare i USA bjöds han på hasch, tvekade att ta det men började sen röka på - och blev fast. Gick över till sprit här hemma.

Vad kom först, ångesten eller drogerna? Holknekt blev i vart fall alkoholist, ren A-lagare med förorten som operationsbas. Kände ångest och stillade den med flaskan. Sen blev det rehab - där han lärde sig kontrollera ögonblicket! Han sa sig upprätta en brandvägg mot ångesten genom att ta några djupa andetag. Låter simpelt, men det är enda vägen: lugna ner dig, det finns bara här och nu.

- - -

Det är på viljan det kommer an. Holknekt säger att inget i hans liv (han är idag miljonär) spelar någon roll om han inte lärt sig kontrollera ångesten.

En annan ångestman förekom i en TV8-dokumentär. Det var en fransman som hade familj och fint jobb på UNESCO -- men allt var lögn. Han hade under lång tid byggt upp sin livslögn. Det började som student på läkarlinjen. En dag kände han nämligen att han inte kom ur sängen, rädslan att misslyckas på en viss tenta var för stor. Föräldrarna hade stora förväntningar på sin son, underkänt förekom inte på kartan...

Så han slutade plugga men bluffade och sa att han fortsatte, och fick jobb som läkare med ännu en lögn. På detta sätt tog han sig fram, han skaffade familj -- men han mörkade även för dem, han sa att han jobbade på UNESCO i Schweiz.

Sedan byggdes denna livslögn och den psykiska pressen upp till att han blev han galen och tog livet av sin familj, men det är lite överkurs här. Grunden för allt var ångesten inför att misslyckas på en tenta. Man kan skylla på föräldrarna, men till sist måste man fejsa upp emot demonerna själv. Fejsa rädslan, ta några andetag och bemästra ögonblicket.




Relaterat
Hur man botar oro och ångest
Doriel

Här diskuterar jag flygmemoarer, bland annat ULF BJÖRKMANS Ett liv i det blå (1992)

"Ett liv i det blå", "Yeager" och "Krig i en nätkasse" anmäls här. Det är böcker skrivna av flygare.

Jag har just läst Chefsingenjörens blogg där han berättar om livet som Viggenpilot. Incidenter, off the record, på gränsen: mycket läsvärt!

Jag brukar själv flyga ibland. Dock ej Viggen. Och bara som passagerare.

Jag åker till en flygplats, går till en gate och går in i planet. Och då kan man fråga sig: Varför sitter dörren alltid på planets vänstra sida?

Ja, varför? Men nu har jag forskat lite och det lär ha varit så här: de första piloterna var i regel ryttare och hästar kliver man upp på från vänster sida. (Av någon anledning; högerhänthet, lättare uppsving på så vis?) Detta bruk följde med till de första flygplanen, man klev upp i dem från vänster sida, med påföljd att man på denna sida monterade fotsteg, handtag och med tiden dörr för att kunna kliva in i kabinen.

Så var det med den saken. Själv brukade jag flyga Uppsala-Övik en gång i tiden. Det var roligt. Numera åker jag buss. Snart blir det väl Botniabana = tåg hela vägen.

Som ung var jag flygtokig, läste Pilot och planerade en karriär som stridspilot. Sedan fick jag glasögon och tänkte nu är det kört -- men kanske transportpilot går an, kanske kan man få flyga Hercules, där är månde kraven inte så hårda...?

Så kallades jag in i armén och glömde allt flygtrams, armismen blev min ledstjärna. Men en och annan flygbok har man väl läst sen dess och än behåller denna värld sin fascination. Det är ju så eteriskt och fint att vara pilot, tänk bara på Saint-Exupéry och Richard Hillary, filosofer i sittbrunnen...

Filosofer åsido, de bästa flygböckerna är de rakare memoarerna, som Yeagers och Charles Lambs. Den sistnämnde skrev "War in a Stringbag" (på svenska som "Krig i en nätkasse"), om livet som marinpilot i Royal Navy under VKII. Han flög Swordfish, de där dubbeldäckarna som var riktiga bitvargar får man säga, sänkte Bismarck och allt. Lamb var inte med där men han var med och sänkte italienska flottan vid Taranto 1940. Säg vad ni vill men sådant där är spännande.

Lamb hamnar även i Nordafrika på spionflygningar (frakt av spioner), men störtar och tas till fånga, och detta skapar sin egen episod i boken. En välskriven, omväxlande sak således. Författaren är pugilist och kan bita ifrån sig med båda nävarna; en man med full koll och elegans, en officer och gentleman.

Chuck Yeagers memoarer å sin sida, om livet som Mustangpilot i Europa 1944 och testpilot på Bell X-1, är en annan höjdare. Miljön kring Rodgers Dry Lake, Murocbasen och californiaöknen är väl fångad, se här filmen "Det rätta virket" som har den i inledningsscenerna. Barägaren "Pancho" Barnes porträtteras med värme, ett rivjärn med hjärtat på rätta stället. En hundans kvinna.

Yeager flög både här och där, chefade divison och flottilj i Västtyskland och Vietnam och slutade som brigadgeneral. Som pilot var han gudabenådad, men som officer var han antagligen blott genomsnittlig. Han går den byråkratiska befordringsgången helt enkelt; gör man inga misstag så skuffas man sakta men säkert uppåt.

En tredje flygmemoar är Ulf Björkmans "Ett liv i det blå" och nu snackar vi Sverige. Björkman blev stridspilot 1943 och sedan spakade han sig igenom Mustang samt alla jetplan som kom. Han var därtill en oregerlig typ som ofta fick disciplinstraff varför karriären gick lite knackigt. Jämför med Yeager, denne strulade aldrig till det och befordrades därför, även om han och Björkman i övrigt är samma andas barn: födda piloter, snitsiga snajdare. Björkmans bok är bland det bästa jag läst -- och detta generellt bland memoarer, inte bara vad gäller flygböcker. Han har en och annan vitsighet att dela med sig av, à la "äktenskapet slutade lyckligt, det vill säga med skilsmässa", "stadens han- och honoratiores", och "overheadapparat = ombudsmannarespirator"...




Relaterat
Om J. G. Ballard, en annan pilot
"Saab Kliszow" (novell)
Jag och Flygrevyn
Katedralbyggare och kritiker
Jim Ballard

Irans historia

Mellanösterns tre största makter är Iran, Egypten och Turkiet. De har cirka 70 miljoner invånare vardera. Härmed ett inlägg om Iran och dess ärevördiga historia. DN DN SvD

Det rör på sig idag både i Egypten och Iran. Det har nyss demonstreras på båda hållen. I Egypten fälldes en viss härskare men i Iran sitter regimen kvar.

Mubarak fälldes och militärregimen vacklade men bestod. Men den iranska regimen sitter i orubbat bo. Och så vitt jag kan se kommer den att fortsätta göra det. Iran går inte att jämföra med Egypten. Och här ska det handla om Iran, vad som skett där igår och hur det är idag.

Iran går inte att jämföra med Egypten. Den avgörande skillnaden är denna: Iran är ett självständigt land medan Egypten är en USA-allierad. Så långt det är möjligt står Iran på egen grund här i världen medan Egypten får militärt mm stöd av USA.

För västbedömare må detta betyda att man håller på Egypten, här finns ”framtid, västdemokrati” osv. Men här sysslar vi inte med dylikt önsketänkande, här ser vi det hela realpolitiskt. Vi ser längre än till vem som har mest dollar i kassan. Man måste istället se till immateriella faktorer som renommé, popularitet och självförtroende och här leder Iran. Regimen har uppebarligen stöd av mer än 50% av sin befolkning. Och Shia-inriktningen till trots torde även andra mellanösternkrafter se Iran som ett slags föredöme. Det har att göra med revolutionen i Iran 1979.

Detaljer åsido så betydde händelserna i Iran 1979 att USA fick pisk, stormakten jagades iväg. Från att ha haft Iran som främsta stödjepunkt i regionen tvingades USA att helt fly från detta land. Sådant ger råg i ryggen på de befriade, detta är sann nationell frigörelse. Det måste man erkänna även om man ogillar vissa diktatoriska drag i mullornas regim. Man måste överhuvud frigöra sig från partiskhet när man analyserar fenomen som detta.

- - -

Mellanöstern dominerades en gång i tiden av det Ottomanska riket. Detta turkiska välde började förfalla på 1800-talet. Iran (”Persien”) lyckades för sin del styra fritt både från engelskt och turkiskt välde. Iran var för sin del ett gammal ärevördigt land. Det hade rötter i antiken med Kyros den store som portalgestalt. Inför islams anlopp kuvades man temporärt. Sedan blev man en muslimsk stormakt under safaviderna.

Vid tiden för andra världskriget utövade USA och England hegemoni över Iran; tillsammans med Sovjet kontrollerade man regionens viktiga oljetillgångar. Kung var Shah Reza Pahlavi. På 1950-talet ville så premiärminister Mossadeq frigöra Iran från västberoende och nationalisera oljetillgångarna. Han störtades genom en CIA-kupp: operation Ajax.

Iran blev så en trogen USA-stöttepelare genom 1960- och 70-talen. Iran moderniserades och religionen kom i skymundan. Allt detta vändes i och med revolutionen 1979, då starka krafter vände sig emot kungadömet och ett religiöst ledarskap inrättades. Oppositionella fraktioner åsido så hade och har regimen förmodligen stöd av majoriteten av iranier. Återigen: jag legitimerar inte regimen i sig genom denna analys, jag bara skildrar hur det är utan att snegla på ”vad man som liberal västmänniska ska tycka”. Jag går inte i någons ledband. Jag skisserar en utveckling samt vad som är sannolikt framöver, vad vi har att vänta oss. Och det är att regimen i Iran idag sitter förhållandevis säkert i sadeln och att den inte kommer att vackla så som vi sett den egyptiska göra, denna USA-lakej.

Irans regim har till exempel ännu kraften att slå ner uppror med våld. Svaga regimer däremot tenderar att inte vilja ta till våld för att försvara sig. Se på Ryssland 1917, Östeuropa 1989, de föll för att man inte ”vågade” skjuta på demonstranterna. Säga vad man vill men detta är det politiska styrets järnlag.

Vi får se vilka andra regimer i regionen som har styrkan att stå emot. En nackdel i det rådande läget må vara om de är av typen "västvänliga/sekulariserade". Då saknar de den ideologiska kraften att motstå det som är det främsta politiska vapnet i regionen idag: islamismen.




Relaterat
Vad skulle Kyros ha gjort
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

Antikens kvinnor

Nu skriver jag om kvinnor. Vågor, vågor mina systrar. Antika systrar, antikens kvinnor.

När det gäller antikens kvinnor kommer man osökt att tänka på Herodotos som ger några lödiga porträtt. Det är till exempel Nitokris, drottning i Babylon. När hon dör låter hon begrava sig i en kista som placeras över en av stadens portar. På kistan hade hon låtit inskriva att det fanns pengar i den, där att använda för envar framtida Babylonhärskare. Senare, när hon dött och Darius intar staden får han reda på detta, hittar kistan och låter öppna den. Men där finns bara en lapp med innebörden: "Ha-ha, lurad! Nu står du där med smäleken att ha vanhelgat en kista bara för att stilla din girighet!"

En liknande färgstark figur var massageternas drottning Tomyris som försvarade sitt land mot Kyros' invasion. Vid ett tillfälle ingicks vapenstillestånd och Tomyris ville att man slöt fred, men Kyros vägrade och fortsatte invasionen. Så dödades han i en strid, Tomyris lät hugga av honom huvudet, stoppa detta i en säck full med blod och sända den åter med meddelandet: "Nu har er kung fått sin blodtörst stillad!"

Tuffa tjejer. Men ännu en dylik finns hos Herodotos, nämligen Artemisia som är galärkapten i Xerxes invasionsflotta 480. Hon har en respekterad ställning och kungen lyssnar ofta på hennes råd, men bortsett från detta gör hon en väldigt ful sak vid Salamis när slaget går perserna emot och Artemisia hamnar i ett trängt läge. För att rädda sitt skepp låter hon då nämligen ramma och sänka ett av de egna skeppen för att bli tagen för grekiskt skepp, och därmed kommer hon undan. Maken till fräck krigslist får man leta efter. Ska denna fräckhet hänföras på hennes kvinnlighet? Å andra sidan säger man ju att i krig och kärlek är allt tillåtet.

Men vad med vanliga kvinnor då? Jag kommer här att tänka på Fokions' maka, som trots att maken var Athens härskare höll ett enkelt hushåll och till och med knådade brödet själv. En betagande bild. Fokion levde på 300-talet f Kr.

Man får även en bra bild av antikens husmor i Ordspråksboken:

Hon har planer på en åker, och hon skaffar sig den;
av sina händers förvärv planterar hon en vingård.
Hon omgjordar sina länder med kraft
och lägger dristighet i sina armar.

För den betryckte öppnar hon sin hand
och räcker ut sina armar mot den fattige.
Av snötiden fruktar hon intet för sitt hus,
ty hela hennes hus har kläder av scharlakan.
Sköna täcken gör hon åt sig,
hon har kläder av finaste linne och purpur...

[Ords. 16-17, 20-22]

Ett kvinnoporträtt av betänkligare slag är Tacitus' av Poppaea, Neros maka. Jag avstår från kommentarer och invändningar, vill bara säga att här står en människa framför en med både fel och förtjänster:

Hos denna kvinna fanns allt utom anständighet. Hennes moder, sin tids vackraste kvinna, hade givit henne ett ärat namn och skönhet; hennes rikedom motsvarade hennes ädla börd; hennes konversation var vinnande, hennes begåvning inte ringa.

Hon visade ärbarhet och hängav sig åt lösaktighet. Sällan framträdde hon offentligt; när hon gjorde det var det med en slöja över en del av ansiktet för att inte tillfredsställa nyfikna blickar eller för att det passade henne. Hon skonade aldrig sitt anseende...

["Annaler", bok XII]

De spartanska kvinnorna hade för sin del stor erotisk frihet sägs det. Men erotisk frihet med vem frågar sig vän av ordning, med sina män som ju var bögar...? Men detta är en myt, spartanerna älskade kvinnor. Och gällande spartanska kvinnor så hade de ruter i sig. Herodotos berättar ju om joniern Aristagoras som i samband med det joniska upproret är i Hellas för att värva stöd för sin sak; när han är i Sparta lyssnar kung Kleomenes intresserat, men när denne får höra hur långt det är till huvudstaden i det perserrike varemot man gör uppror - tre månaders färd - slår han dövörat till och ber joniern åka hem.

Aristagoras försöker dock en sista gång få spartanernas stöd och går hem till kungen med en olivkvist i handen. "Tala", säger kungen. "Sänd iväg barnet först", säger Aristagoras, syftande på kungens nioåriga dotter som råkar stå vid sin fader sida. Men hon får stanna och joniern börjar nu erbjuda kungen pengar för att gå med honom, buden blir högre och högre, men när han nått 50 talenter säger flickan, Gorgo vid namn: "Far, det är bäst att du går iväg, för annars kommer främlingen att fördärva dig."

Kleomenes uppskattar varningen och går in i ett annat rum. Aristagoras lämnar snart Sparta med oförrättat ärende. Bättre lycka har han i Athen men det är en annan historia.

Om detta och annat kring antiken kan man läsa i "Skallet från den kapitolinska varginnan", en essäsamling i pdf-form. Du hämtar den här.




Relaterat
Svensson: bibliografi

Den tolfte imamen

Edit september 2012: jag tror inte längre på krig. Varken i Mellanöstern eller i världen überhaupt. Se bl.a här. Men jag låter ändå detta inlägg kvarstå som en arkeologisk lämning av vad jag trodde i februari 2011.

"På onsdagen förvandlades Kairo till en krigszon" SvD Mubaraks välde vacklar DN DN Men detta är bara början, snart stöps hela Mellanöstern om som jag sagt här på Galaxen. Hela regionen kommer att hamna i omvälvning. Fromma förhoppningar om att islamisterna torde gå att inlemma i en "demokratisk process" är helt fel ute. Den tolfte imamen kastar sin skugga framför sig.

Det är dags att bereda sig på intressanta, händelsrika tider. Dags att vakna ur sin dvala, nyktra till från nöjesläsning och drönartillvaro.

Tycker du om att läsa deckare, sf, skräck? Skynda på då min vän, i morgon kan det vara för sent.

Anser du att tio Guds bud bara är nys, att Bergspredikan är ett påhitt? Tyck det då, kom bara inte till mig och be om vägledning om fem år.

Sorterar du sopor och klimatkompenserar, och tror att det räcker för att rädda världen? Stackare.

Hånler du åt troende, åt enkla människor, åt folk som inte har internet och senaste mobilen? Gör det då, tro bara inte att någon beundrar dig om fem år för din platt-tv, plattskalle!

Nostradamus spår att en laggivare ska komma på en vit häst: "He will elevate the humble, will vex the rebellious, / no rival will be born on earth." Sånt kan du, din urbane dandy, småle åt. Kom bara inte till mig och lipa när denne laggivare uppenbarar sig på sin vita häst. Den tolfte imamen, hinduernas Kalki, Kristi återkomst: du vet vad jag talar om.

Oppositionsrörelsen kommer att ena Mellanöstern till ett storrike. Så sluta dröm om fredlig omdaning av Mellanöstern till ett plast-Europa; de kommande åren blir inte långtråkiga, det kan jag försäkra. Vi är på väg ut i Terra Incognita, och där överlever endast den som har tillgång till dolda, andliga reserver. Quelle aventure!




Relaterat

Det flammande svärdet (novell)
Dénis Lindbohm
Niven: Ringworld

Målning Bruce Pennington

Vad skulle Kyros ha gjort?

John F. Kennedy hade en försvarsstabschef som hette Maxwell Taylor. Denne var hjälte från andra världskriget, såg bra ut och var rätt bildad. Tillfrågad om hur, säg, en kris i Mellanöstern skulle lösas, så vore det typiska Maxwell Taylor-svaret: "Vad skulle Kyros ha gjort?"

Och i dagens mellanösternkris, med uppror i Egypten och Tunisien och annat, så ställer även jag mig frågan: Hur skulle Kyros ha gjort? Vad betyder krisen för hela regionen, vad betyder dessa "lokala oroligheter" för den geopolitiska nisch vi kallar Mellanöstern, Främre Orienten, den region som genom historien varit plats för imperier som det assyriska, det persiska under Kyros, Alexanders rike och sassanidriket, som Kalifatet och det ottomanska riket?

Vad skulle Kyros ha gjort? Vad gjorde Cyrus kanske man först borde fråga sig? Jo, han drog upp mot Babylon, intog det och frigav judarna, vilket renderade honom åtskilliga eulogier i Bibeln. Förmodligen förtjänade han det, det finns inte mycket att anföra mot denne perserkung, storsint handlande tycks ha legat för honom.

Kyros drog upp mot Babylon, intog det och infogade det i riket. Med tiden erövrade han hela Mellanöstern med Mindre Asien, Egypten plus Medien och Mesopotamien. Detta var vad Kyros gjorde. Han skapade ett imperium. Inget konstigt i det. Vid samma tid fanns det ett storrike i Kina och strax kom ett liknande i Indien, Ashokas välde. Och i väst fick vi framför allt Romarriket.

Det är detta perspektiv man måste ha på Mellanöstern. Man måste se de imperiala traditionerna, se kontinuiteten från Perserriket över Alexander och följande välden, över Kalifat och Ottomanska riket. Man får inte närsynt fråga sig: "Vad ska hända med Egypten, vad ska hända med Tunisien, Israel, Libanon...?" Man ska fråga sig: kommer ett nytt storrike att skapas i regionen? Mitt svar på den frågan är: sannolikt ja. Varför? För det har funnits storriken där förr.

Vi har idag inga problem med att ha ett enat Kina, ett enat Indien. Moderna storriken. Även vårt EU är ett sådant liksom USA. Varför då denna ängslan kring Mellanöstern? Kanske är det Israels roll som spökar. Som israel skulle jag i och för sig rädas imperiala tendenser i regionen. Och att hoppas på en ny Kyros, en ädel kejsare så som han hyllas i Bibeln, en judarnas räddare från babylonsk fångenskap, se ovan, är kanske att hoppas på för mycket. Men osannolikt är det inte. Detta arabiska-muslimska tal om att "utplåna Israel" ser jag som uttryck för nihilism, men över religionsgränserna finns faktiskt en broderfolkskänsla i regionen. Detta förstår inte vi européer. Vi stirrar oss blinda på holocaust-retorik och tror ett nytt Tredje Riket kommer bara för att Isralefientligjhet förekommer bland muslimerna. Här bör man dock se till symbolhändelser, som den israeliske och egyptiske general som gick arm i arm efter undertecknandet av stilleståndsavtalet efter Yom Kippur-kriget. Det är främreorientalisk broderkänsla, något som lovar gott för framtiden. Innan en eventuell rosig framtid får vi dock räkna med att det kommer att flyga gnistor.

Mellanöstern revolterar, skuddar av sig moderna regimer och inför muslimsk populism à la Iran. Detta är inget jag personligen önskar, det bara är så här, detta är det sannolika scenariot. Liberala drömmar om 1989-1848-1990 är i detta sammanhang löjliga, lika löjliga som att likna Irak 2.0 vid befriandet av Frankrike 1944.

Mellanöstern revolterar och islamiserar sig. Vad det innebär för Europa och väst kan vi lämna därhän. Mellanöstern kommer iaf att reda sig själv framöver. USA har ingen roll att spela där. De har redan överansträngt sig i Irak och Afghanistan. USA kommer att gå samma väg som Alexander och romare: ingendera kunde sätta sin prägel på regionen: den förre assimilierades till oriental, de senare härskade över Mesopotamien 117-119 och drog sedan hem igen.

Mellanöstern är en svårfångad storhet i västvärldens geopolitiska kalkyler, så under antiken och så idag. Under antiken var dock regionen rätt svag. Idag skuddar den stoftet av sig och reser sig. Det får man erkänna även om det vore bekvämare med en "västerlandisering" av Mellanöstern med liberalism, kapitalism och nihilism. USA kommer att tvingas till reträtt, vi går mot ett nytt kalifat och Kyros' ande kommer att vila över det hela.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
(Bild: Kyros' mausoleum i Pasargade)

Lovecraft och etnicitet

Varje gång jag skriver om H. P. Lovecraft brukar jag få en kommentar från signaturen Magister som anmärker på diverse fel i inlägget. Jo jag vet vem du är och vi har träffats IRL, no hard feelings, jag bara retar mig på detta robotaktiga felletande och aldrig ett vänligt ord. Sån é ja.

Det ska handla om H. P. Lovecraft och ras. Man behöver inte leta så länge innan man träffar på diverse rasrelaterade passager i hans fiktion.

Vad gäller raselement hos HPL kommer jag spontant att tänka på novellen "Arthur Jeremyn", aka "The White Ape" (1920). Där ska efterforskningar till ättlingen till en Afrikaresenär leda till upptäckten att denne har en apa som förfader. Det rör sig alltså om simianska anor i rätt sent led här, inte om något darwinskt koncept.

En möjligen besläktad story är "The Lurking Fear" från 1922, om inavlade bergsbor som med tiden förvandlats till aplika varelser. Detta är ett bra exempel på en lite bisarr, icke-PK Lovecraftnovell.

Allmän motvilja mot sydeuropeiska invandrare visar Lovecraft i sina New York-noveller, som "He" (1925). Lovecraft bodde själv i staden ett tag men han hatade den kan man lugnt säga. Han avskydde trafiken, stojet och nyinflyttade italienare och greker, han hatade stressen och den moderna arkitekturen. Allt blev till honom en skräckvision av framtiden där själlösa horder rör sig till djävulsk musik, visat i just novellen "He". I samma story finner dock berättarjaget lite lindring i att vandra bland New Yorks bakgator och se på gamla hus och lämningar från koloniala tider.

- - -

Under kolonialismen var det bra säger HPL, under engelsmännens välde styrde de anglosaxiska folken med sin känsla för "freedom, justice and moderation". Sedan kom annorlunda folk från Sydeuropa och förde med sig kriminalitet och laster. En novell som skildrar detta visar en by vid kusten som blomstrar under 16- och 1700-tal, sedan blir allt sämre. Bygatan går från god kultur och hästkärror till degeneration och biltrafik. Novellen heter "The Street" och är en tidig novell, publicerad 1920. Lovecraft levde för övrigt 1890-1937.

Novellen "The Street" är en pärla även stilmässigt; den undviker årtal och geografiska namn och för därmed över berättelsen till ett tidlöst, nästan symbolsikt plan. Gatan -- The Street -- blir därmed till den arketypiska gatan i vilken stad som helst, gatan i Varjestad - den blir din gata, skildrad från urtid till nutid.

Lovecraft var förvisso poet också. Och vad han ansåg om de svarta i USA visas av följande rader, med prosaöversättning av mig:

When, long ago, the gods created Earth,
in love's fair image Man was shaped at birth.
The beasts for lesser parts were next designed;
yet were they too remote for humankind.
To fill the gap, and join the rest to Man
the Olympian host conceiv'd a clever plan
a beast they wrought, in semi-human figure,
filled it with vice, and called the thing a n-gg-r.

När gudarna för länge sedan skapade Jorden / skapades människan till kärlekens avbild. / Sedan skapades djuren för smärre roller, / men de var för långt avlägsnade från människan. / Så för att överbrygga klyftan till människan / kom de Olympiska gudarna på en smart idé; / de skapade ett djur, en halvmänsklig figur / som de fyllde med laster och kallade n-gg-r.




Relaterat
Lovecraft: Skuggan över Innsmouth (2008)
Lovecraft: The White Ship, Celephais, Polaris

En gång i tiden sålde jag Christina Lindberg en artikel

Härmed en berättelse ur frilansandets verklighet.

Det här hände våren 1997.

Jag bodde i Uppsala på den tiden. Och på bibblan fanns ett tidskriftsrum jag brukade besöka. Och där hade de flygtidningen Mach.

I Mach skrev redaktör Olsson en gång en artikel om andra världskriget och dess stridsflyg, om striderna kring D-dagen och liknande. Det var intressant och samtidigt något jag kunde skriva om, tänkte jag. Jag hade lite koll på liknande saker. Bland annat om situationen i Stilla havet.

Så jag gick hem och kollade mina böcker om kamikazeflyg. Jag tänkte att detta kunde man kanske brassa ihop till något. Det gjorde jag också, en 30-sidors artikel med dubbelt radavstånd blev det.

Olsson fick omsider artikeln och tyckte den var bra.

Men så gick Mach i konkurs i denna veva.

Och jag -- ja, vad gjorde jag?

Jag sände artikeln till konkurrenten Flygrevyn så klart, chefad av Christina Lindberg, se bild.

I parentes sagt var det hon som en gång var utvikningsbrud. Och som spelade i filmer som "Rötmånad", "Anita" och "Was Schulmädchen verschweigen".

Hon köpte i alla fall min artikel och slog upp den på fyra sidor i nr 3/97. Illustrationerna gjordes av min bror Robert. Det är alltid roligt att bli publicerad och här var det med en genuin berättelse -- en historisk sådan men likafullt en story, en som har den där auran av "berättelse i brasans sken".

Den yttre formen är "historisk faktaartikel" men innebörden är myt och legend. Tidlös heroism. The divine wind...

Det var verkligen en gudomlig vind som svepte fram där över stillahavsvidderna 1944, en senkommen avläggare till den storm som fick den mongoliska flottan mot Japan att gå i kvav 1279. Så nu dök de från skyn, alla tillgängliga japanska plan med beslutsamma piloter vid spakarna, pannband om huvudet och "dö för kejsaren" på läpparna.

Ett smakprov på den odödliga stilen i Flygrevyns Svenssonartikel:

Klockan 10.40 befann de [= planen ur den första kamikazedivision som sattes in] sig över Leytebukten. Sikten var perfekt. De amerikanska fartygen där nere tillhörde Spragues eskader. De hade retirerat under striden mot Kurita och sökte nu skydd i bukten. Kurita hade ångat iväg en knapp timme tidigare. När de amerikanska sjömännen upptäckte planen trodde de att faran redan var över.

Klockan 10.53 dök löjtnant Seki. Han rammade eskorthangarfartyget S:t Lo i förstäven. Ett stort hål revs upp i fartygssidan. Så kom ytterligare ett plan. Det träffade på samma ställe. En explosion skakade skeppet. Lågorna steg 300 meter upp i luften. S:t Lo gick till botten.

Detta är historiskt, detta står sig för tid och evighet: att med två bräckliga plan, bestyckade blott med 250 kg bomber, få ett hangarfartyg att gå till botten.

Det är David mot Goliat i modern form.

Det kan inte bli mer mytiskt än så här. Och det var detta mytiska skimmer som fick mig att intressera mig för ämnet i förstone. Mina källor var A. J. Barkers "Självmordvapen", Inoguchi/Nakajimas "Kamikaze" samt i viss mån "Jag var en kamikazepilot" av Ryuji Nagatsuka.




Relaterat
Dröm: "Heil dir im Siegeskranz"
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)

Nu är hon jordad

Det var i fredags. Det var en grå dag: grå, fuktig och kall. Vi skulle begrava min mamma, född i oktober 1934 och död i januari 2011.

Om kyrkceremonin, i korthet och med nyckelord:

Värdiga former, fin orgelmusik, tårar, "Gläns över sjö och strand", formsäker präst i vit skrud och gyllene stola, tårar, många gäster, prästen som berättade koncist om mammas liv, psalmsång, vit kista, blommor, tårar.

Jag grät. För mig och mamma men inte bara för det, jag grät även för mänskligheten. Det må låta märkligt men jag gjorde det. Det var när vi sjöng "Härlig är jorden", det fick mig att tänka på när man har korum i "Okänd soldat" och denna psalm sjunges. Finland ska ut i krig 1941 och nu, i Arnäs kyrka 21/1 2011, kom allt över mig: tankar på krig, på framtiden, på krisernas år, på Mayakalender och allt. Svenssonska tårar på mammas begravning, tårar om allt och inget.

Inte så att jag låg rödgråten på golvet. Det var ungefär som jag väntat mig. Vissa sägs bli galna när det är begraving (som Ozzy Osbourne, q v Sue Crawfords biografi) och andra måste ta lugnande medel. Själv hade jag hade viss fattning ifall ni undrar. Jag har varit på begravning förr. Men man grinar vare sig man vill eller inte: ateist eller from, mystiker eller vardagsmänniska, alla drabbas.

Sedan gick vi till Församlingshemmet för kaffe och tårta. Jag höll ett tal:

Hej då mamma, farväl Kerstin -

Nu har du vandrat vidare; ja, du har som man säger vandrat vidare. Jag föreställer mig nu att du går i ditt älskade Sörbyn, din norrbottniska barndomsnejd och plockar blommor.

Du har fått komma hem, du har fått träffa dina sörbynska släktingar och vänner - som du så ofta talade om. Och nu är du som sagt där, nu går du där och plockar blommor på ängen. Och nu ser jag något märkligt - jag ser hur ängen liksom sträcker sig oändligt, upp i skyn - och nu ser jag dig vandra bort på den ängen.

Hej då mamma, farväl.

Min ambition var att fånga något esoteriskt utan att nämna Gud för mamma var inte religiös. Och utan att förhäva mig kan jag säga att talet blev uppskattat. Vad gäller sessionen i sig så hade jag det trevligt, det var prat med allehanda kusiner och släktingar jag inte träffat på länge. Jag mötte även en del lokala människor som mamma känt, okända för mig men de ville alla trycka min hand och det fick de gärna. De ville symboliskt beklaga sorgen och, gissar jag, få en sista kontakt med Kerstin via mig.

För att summera mammas sjukdom (jag var hemma i december då hon låg inlagd) och begravningen nu, kan man säga: Jag har träffat människor. I processen av mammas borttynande mötte jag sjuksköterskor, en läkare, en kurator, vårshemspersonal osv: förträffliga människor. Och nu på begravningen träffade jag kända och okända människor, folk jag gärna växlade några ord med. "Jag deltar gärna i människornas liv" skriver Jünger någonstans och detsamma gäller mig i fall som dessa.

Mamma är död men hennes själ har vandrat vidare, sådan är min esoteriska övertygelse. Hon har lämnat oss och den senaste tiden har varit lite intensiv, men: under sorgen och oron så har jag mött människor.

(Arnäs kyrka, högaltaret)

Min mamma dog nyss

När mammor dör,
då förlorar man
ett av vädersträcken.
Då förlorar man
vartannat andetag:
då förlorar man en
glänta.
När mammor dör,
växer det sly överallt.

Göran Tunström skrev dikten. Min egen mamma har nämligen dött nyss efter en tids sjukdom.

Jag var hemma över jul och nyår, besökte henne på sjukhuset och såg henne bli sämre och sämre. Vården var bra, ingen tvekan om det. Hon hade eget rum största tiden. Men nu är hon död.

Det har varit tårar. Och lugn. Ja även ett slags lugn. "Jag har tagit det med fattning". Men vi får väl se framöver hur lugn jag är. Begravningen är nästa vecka. Kanske bryter jag ihop då. Nej det ska jag väl inte, jag får samla mig och ta hand om pappa.

Pappa: han hade ju sin incident i maj. Han överlevde. Och så nu det här.




Relaterat
Vid min mammas grav
Bildreportage: Härnösands kyrkogård
Mitt liv i Åsele