Dagens on dits 1

"On dit" är franska för "man säger". Med "dagens on dits" menas "vad man talar om idag". Härmed mina unika synpunkter på vad som försiggår runt om i världen. svd svd exp exp
Fria Tider Jan Milld

Dagens första on dit: piratpartisten Amelia Andersdotter uttalar sig om Acta-lagen. Jag bryr mig inte om den. Men om Amelia. I alla fall träffade jag henne en gång på 00-talet och gav henne ett ex av "Eld och rörelse". Hon sa sig gilla novellen "Mordet på Olof Palme betraktat som recension av fiktiv kriminalroman". Nåväl, hon har åsikter om Acta och den handlar om fildelning och sådant. Men mina filer är ju gratis, jag uppmuntrar till fildelning. Så detta berörs inte av några lagar. Ta därför del av denna fil och läs min Palmenovell och allt annat.

Vad mer? Romney går fram i primärvalet. Men glöm honom. Obama vinner. Han är ju så charmig. Och del av en minoritet. Det är synd om honom. Hjälp honom att förverkliga sin dröm att köra USA i botten! Han har ju börjat bra. Världsrekord i budgetunderskott, svag krigsmakt och dollarn ett skämt.

Prinsessan Estelle har varit ute och gått med sina föräldrar. Gott så. Jag börjar i och för sig tröttna lite på dessa Pontecorvetter, de är PK-fanatiker som talar om mångkultur så fort de öppnar munnen. Men visst, andra, värre multikultikrafter angriper dem ju (TV4, Expressen, DN, Mille Markovic) så man känner viss sympati för kungahuset. Och de har ett traditionellt arv jag gillar. Och när vi tagit makten är det vi som skriver talen. Då ska vi tvinga dem att hålla tal som hyllar det traditionella Sverige. Då är det slut med mångkulturhyllningarna i "monarkens årliga jultal" kan jag meddela.

För övrigt var det kul att de döpte barnet efter Folke Bernadottes fru. Denne Folke Bernadotte är inte så omtyckt borta i Levanten av någon anledning. Han mördades där. Se Fria Tider. Namnet Estelle: alltid retar det någon. Själv gillar jag det. Det associerar till de stjärnor vi bör blicka upp emot från och med nu. Plejadiska rymdskepp är på väg, jag har sett det i mina drömmar.




Relaterat
Eld och rörelse
Anarkismen tycks vakna

Uppsala domkyrka

Finland efter 1945

Finland går till val idag. Presidentvalet har sin andra och avgörande omgång. De konservativas Sauli Niinistö är favorit. (Edit 6/2: Niinistö vann som tippat.) Här ska det handla om Finlands moderna historia. Utvecklingen efter 1945 granskas med sedvanlig bravur av Eder utsände i tid och rum, dvs undertecknad. dn dn dn dn dn dn exp exp svd svd

Under efterkrigstiden höll Finland en rätt låg profil utrikespolitiskt. Man bedrev till exempel ingen aktivism så som grannlandet Sverige gjorde. Man låg ju under den ryska stöveln. Finland var i och för sig inte ockuperat av Ryssland men man led under rysk hegemoni. Ryssland hade besegrat landet men Finland hade dock emotstått rysk genombrytning av frontlinjen. Man hejdade rysk framryckning mot landets centrala delar hösten 1944.

Finland kallade sig neutralt och självständigt efter kriget. Det var dock inte så lätt att hävda detta. Ryssland hade till exempel tilltvingat sig en flottbas vid Porkkala inte långt från Helsingfors. Sedan ingick man VSB-avtalet 1948. Den blev inseglet på det finska beroendet av Ryssland.

Förkortningen VSB stod för "Vänskap, samarbete och bistånd". Säkerhetspolitiskt innebar den detta: Finland förbinder sig att försvara sitt territorium "mot Tyskland eller därmed förbunden makt" (vilket kunde ses som Nato). Vid behov skulle Sovjet hjälpa Finland med detta efter konsultationer. Dock förelåg osäkerhet om hjälp skulle begäras ömsesidigt eller om det räckte att den ena staten gjorde detta. Detta var den traktatsmässiga grunden till den så kallade notkrisen 1961. Sovjet tog då ensidigt initiativ till konsultationer vilket närmast var en intervention i Finlands inre angelägenheter, stormaktsfasoner av värsta slag. Den utrikespolitiska katalysatorn till det hela var Berlinkrisen, som av Ryssland utmålades som västtysk aggression. De av Sovjet begärda konsultationerna möttes av Kekkonens krav att Chrustjev skulle återta kravet, vilket lyckades. Resultatet blev att Sovjet erkände att konsultationer skulle begäras ömsesidigt i framtiden.

- - -

VSB-avtalet som helhet var dock inte ömsesidigt. Finland var till exempel inte ålagt att hjälpa Sovjet att försvara sig. Avtalet tillkom dock inte för det utan för att Sovjet skulle kunna kontrollera Finland utan att ha det med i Warszawapakten och utan att ockupera landet fysiskt. Underförstått var tanken att om Ryssland kunde lita på att Finland var sovjetvänligt så kunde de i övrigt lämnas i fred. De fick utveckla sitt politiska liv utan att stöpas i den typiska öststatens form med enpartivälde och statskontrollerade media.

På försvarets område begränsades Finlands styrkor. Man fick inte ha ubåtar till exempel. Armén fick ha högst 47 000 man. Lottakåren förbjöds. Flygvapnet bestod av 60 plan; det var Saab Draken samt Mig 21 och annan rysk materiel.

Finland gjorde vad det kunde för att hävda sin självständighet. Man använde dock inte ordet "självständighet", man sa "neutralitet". Var man neutrala då? 1956 fick man i alla fall tillbaka Porkkalabasen. Man gick även med i FN och Nordiska rådet, vilket tidigare inte tilläts dem av Sovjet. Man fick heller inte ta emot Marshallhjälp - nej, man skulle betala hjälp till Sovjet (= krigsskadestånd).

Men nog var man neutrala till slut. 1955 ska Chrustjev ha omtalat Finland som neutralt och vid Kekkonens USA-besök 1962 fick han Kennedys erkännande på neutraliteten.

- - -

VSB-pakten ingicks alltså 1948. Ekonomiskt innebar den att handeln styrdes österut, det blev med tiden ett slags födkrok, men i början hade man det inte så fett. Man måste som sagt betala ett krigsskadestånd till Ryssland. Man gjorde det dock och kunde från 1960-talet och framåt se viss ekonomisk blomstring. Den finska konjunkturen kunde vara rätt stabil tack vare östhandeln. Västvärldens kriser på 70-talet märktes inte lika mycket i Finland.

På 70-talet ökade också den finska utrikespolitiska aktiviteten. Man höll Helsingforskonferensen 1974 som skulle öppna upp låsningen i stormarksdialogen. Men det var till Sovjets förmån: Helsinforsdeklarationen sa att de gränser som drogs upp 1945 gäller. Accepterade man Helsingforsdeklarationen accepterade man till exempel Tysklands delning i Väst- och Östtyskland, BRD och DDR. I samma deklaration sas dock att östländerna skulle tillåta demokratisk utveckling. Detta blev bas för demokratirörelsen Charta 77. "Ni skrev på Helsingforsavtalet, var så god och tillåt fler partier än kommunistpartiet" sa undertecknarna till diktaturregimerna i öst.

På 70-talet gjorde även Finland ett dramatiskt utspel. Det var Kekkonen som sa att Norden borde vara en kärnvapenfri zon. Även detta gynnade Sovjet eftersom de även med detta upplägg kunde ha kärnvapen på sitt territorium hotande väst (och Norden), medan om väst fördrevs från Norden skulle man ha längre till för att hota motsvarande sovjetiska territorier. Kärnvapen är ett gissel men kärnvapenfri zon i Norden var ett uttryck för prosovjetism. Palme tog upp samma zonidé på sin tid, lika sovjetvänligt och lika dödsdömt för ett Norden som ville hålla garden uppe mot ryssen.

Norge-Danmark hade realiter inga kärnvapen på sina territorier. Detta gällde alltsedan man gick med i Nato på 1950-talet, "kärnvapenfritt" som en gest mot Sverige och Finland i nordismens anda sägs det. Så varför ens torgföra idén om kärnvapenfri zon då? Det skulle vara att kodifiera praxis men det hade antagligen försvagat väst och stärkt öst.

- - -

Finland efter 1945 var ett slags monolit vad gäller sentiment och politiskt klimat. Hotet från Ryssland fick alla att ställa sig i ledet. Man hade sin bräckliga neutralitet. Man försvarade sig själva, ingick inte i Warszawapakten, men hade alltså rätt att begära hjälp från Ryssland om man hotades av "Tyskland eller därmed förbunden makt".

Det rådde enighet i landet om att vara neutrala men att respektera närheten till Ryssland. Man har talat om "finlandisering": ett formellt fritt land som ändå tenderar att agera i harmoni med sin stormaktsgranne. Sentimentet var för lugn och ro, status quo och realpolitik. Ideologiskt styrde ofta borgerliga regeringar eller koalitioner borgerliga-socialdemokrater. Det kommunistiska partiet var relativt stort (uppåt 20% vill jag minnas) men inte så inflytelserikt. President Kekkonen som satt länge var centerpartist (agrar).

Kontinuiteten i utrikespolitiken varade till 1989-91, då Sovjetunionen föll samman och östblocket liberaliserades. Då sade Finland upp VSB-avtalet och orienterade sig västerut. Man köpte amerikanska plan till försvaret (FA-18 Hornet) och man gick med i EU. Dessutom införde man euron som valuta, något man idag eventuellt ångrar. Sant är i alla fall att man lämnat den trygga men ofria ryska hamnen för en friare, men möjligen otryggare framtid i västvärldens famn. Grannskapet med Ryssland är och förblir grundbulten i finsk politik. Man har formellt goda kontakter österut. Men nog skulle jag om jag var finne hålla krutet torrt. Vare sig Ryssland bara vill ha sitt försvar i gott skick så måste man ta nyheter om rysk upprustning i Finlands grannskap på allvar.

- - -

Försvar och säkerhet är, i klassisk indoeuropeisk mening, Tors och Indras gebit, krigsgudarnas handfasta politiska domän. Vidare så är ekonomi Frejs och andra fruktbarhetsgudars område. Slutligen är kultur och andlighet Odens, Varunas och Apollons område. Denna tredelning är harmonisk, detta är vad ett samhälle bör bestå av. Politik, ekonomi och kultur. En tudelning "kyrka-stat" räcker för sin del inte. Kyrka, stat och näringsliv är modellen.

Och nu har jag talat om stat och näringsliv i Finland efter 1945. Så vad med det andliga då, kulturen i vid mening? Det finns en finsk författare under denna tid jag gouterar och det är Väinö Linna. Om hans "Okänd soldat" har jag bloggat här. Vem kan slå hans operativa elegans, hans djupa föreståelse för striden, hans osökta skildringar av inringningar och utbrytningar, mottis och Mattis? "Okänd soldat" berättar inte bara om Finlands krig 1941-44, den berättar om SOLDATEN. Linna ser arketypen, han ser likt Goethe idén oförmedlat.

Går vi till tiden före 1945 har vi förstås Bertel Gripenberg, den finlandssvenske skildraren av jakt och årslag, falkögda flygare och krig i Gobiöknen. Gripenberg var Runebergsstipendiat och bodde i diktarvillan i Åbo som pristagare. Annars var det "Aftnar i Tavastland" och "Livets eko" av minnen från inbördeskriget, från Dansen i Dorpat och mellankrigstidens stormiga finska politiska scen.

Linna och Gripenberg. För övrigt är det kilju och puuko, dans i dimensionen och vida moar. Finland är som Norrland fast plattare. "De tusen sjöarnas land" kallas vårt östra grannland. Sverige har dock fler sjöar sägs det. Nåväl, Finland har sin särprägel. Nu ska jag spela "Valse Triste" och dansa ut över öde moar i vemods skymning.




Relaterat
Linna: Okänd soldat
Livets eko

Bild: Tempelplatsens kyrka. Kyrkan är uthuggen ur berggrunden: den ligger under jord och dess väggar är natursten.

Hommage till Leonard Borgzinner

Häromdagen skrev Oskorei om den norske författaren Stig Saeterbakken. Denne dog nyss, 46 år gammal, och sägs ha varit kontroversiell. Det får mig att tänka på en annan norsk författare: Leonard Borgzinner. En särpräglad man som tog livet av sig 1990.

Jag tillhörde en gång science fiction-rörelsen. Den kallas även "sf-fandom". Jag var aktiv som sf-fan från början av 80-talet. 1983 gav jag ut mitt debutfanzine, "Åstundande". Jag bytte då detta mot andra fanzines och kunde snart läsa texter av folk som Erik Andersson, David Nessle, Dénis Lindbohm och Ahrvid Engholm. I dessa blad fanns ibland även artiklar av en norrman kallad Leonard Borgzinner.

"Borgzinner" var dock en pseudonym, hans skribent-persona. Hans rätta namn var Geir Arne Olsen.

Skribenten Borgzinner var annars en skarp dj-vel, lite grann av fandomens easy rider: S&M, studs and leather, Iggy and the Stooges, MC5...

Borgzinner var lite eljest. Lite väl "out there" kanske. Men när attityden skalats av så fick man en anarkist och vänstermänniska med sinne även för faustiska tongångar och traditionalism, för Heinlein och rymdkolonier, för John Varley och P. J. Farmer, för Werner Herzog och porr. Nå, stryk det sista, det är varken traditionellt eller gångbart. Men borgzinnerskt. Easy Rider, man, avantgarde och anarkism...! Kröka och röka och pöka...!

- - -

Borgzinner var en personlighet. Jag träffade honom aldrig. 1987 var jag i och för sig på sf-festival i Kringsjå, Oslo, men där var inte Borgzinner. Vid denna tid hade han möjligen redan avskärmat sig från samhället. Han bodde mot slutet i en stuga i skogen och skrev sitt sista verk.

Sedan tog han livet av sig. Det var 1990.

Men dessförinnan hade han gett ut essäsamlingen "Anarki og adel": "Man må säga adel innan man kan säga anarki." Detta var andemeningen. Det var en systematisering av anarkins frihetsideal, gjord med en koppling till det upphöjda, till privilegiet att vara lite annorlunda. Det var, kan man säga, en heroisk vänsterståndpunkt. Det var ett förakt för småborgerlighet som ledde honom till att på detta sätt omfatta aristokratin.

Nietzsches lära har för sin del kallats "aristokratisk radikalism". Det tycker jag hör till samma tankegång som Borgzinners "anarki och adel".

Borgzinner hade sinne för det färgstarka, det lite lagom häftiga och kontroversiella. Han var en Easy Rider, ett slags Eric Bloom med spegelglasögon föreställer jag mig. Han utvecklade sitt credo i "Anarki og adel", publicerade artiklar i anarkisttidningen Gateavisa och skrev en roman, "Mara i den trojanska hästen". I en nära framtid experimenteras där med anarkiska rymdsamhällen, som H'alcyonest, en O'Neillsk inverterad värld där man lever på insidan av ett roterande jättehjul som skapar artificiell gravitation. Det är ingredienser som lönnmord, solenergi och smuggling, gestaltat av personer som Anja Titainen, Brav Guede, Llew Güffos och Brigid Morrigan.




Ett utdrag finns publicerat i Erik Anderssons fanzine Der Leuchtturm nr 8 (1982). För övrigt gavs romanen aldrig ut. Men novellsamlingen "Universets varmedöd og andre selvmord" gavs ut av Solum 1982. Allt annat lika kan jag säga: Borgzinner har lämnat intryck. Han hade bredd. Jämte vänsterismen och modernismen hade han sinne för det arkaiska, som Frazers "The Golden Bough" och Robert Graves' "Den vita gudinnan" som han skrev om en gång (Summa nr 16). Han var präglad av Samuel R. Delaneys språkexperiment, en figur som likt Jim Ballard försökte föra science fiction till en högre nivå med sinnesvidgande stilgrepp.

Så även om jag aldrig träffade Borgzinner, och även om jag kan reservera mig mot vissa nihilismer och vänsterismer i hans credo, så kvarstår han som en ikon. Han förenade motstridiga poler, han kunde ge edge åt teknokratiska framtidsvisioner genom att ge dem en underton av Motörhead. Han var en musisk människa, en ideolog och privatlärd: "9-årig folkeskole. For övrig autodidakt" skrev han i en presentation i Summa 14/15. Han visade på hur man naturligt infogar sf och fantastik i en ideologisk ram. Hur framtidsfiktion är idealisk för idédebatt.

- - -

Stämningsfylld slutkläm? Nu när jag skrivit min artikel, baserat på minnen samt mina ex av Der Leuchtturm och Summa, ser jag att Wikipedia skriver detta om honom. Det är lite info om hans övriga fanzine- och publiceringsverksamhet. Levnadsåren 1957-1990 står också. Hur han dog står inte. Jag fick dock höra från säker källa att det var självmord.

Säker källa: jag fick veta det i ett nyhetsfanzine på den tid det begav sig. Det var på hösten 1990. Samma tid hade vi en sf-festval i Uppsala, en liten men god samling för sf-entusiaster. Efteråt, nere på Vivo Studentvägen, träffade jag en gammal fan, en som inte varit med på just detta event. Jag sa i alla fall att vi haft sf-kongress med norska gäster. Han sa då:

"Var Leonard Borgzinner där?"

"Nej," sa jag. "Han är död." Jag berättade då för min vän om det nyligen timade självmordet.

Denna scen har etsat sig fast. Den var inte märkvärdig men i alla fall lite laddad. Jag menar, att på detta sätt ge ett dödsbud i novembermörkret, förmedla ett sista eko från legendaren från Norge, vidarebefordrat mellan Vivos lilla låda och Studentvägens röda punkthus; de 50-talistiska studenthusen i Uppsalas utkant, ett stenkast från Statoil Enköpingstullen och Luthagesplanadens gula ljus - ett dödsbud yttrat medan dagarna blev allt kortare och allting mörkare:

Novembermörker, dagen krymper,
det ljusnar.
Snön faller sakta -

För övrigt sa Borginner i Summa-intervjun (den i 14/15, se ovan) detta: att han planerade att leva åtminstone tio år till. Och det fanzinet kom 1980 -- så, på papperet, sett i återblick, var hans självmord inte oväntat...

- - -

Jag vill som slutligen säga detta: man måste vilja något med sina texter. Jag delade inte alla Borgzinners åsikter -- men -- hans texter hade nerv, de hade liv. Och det är vad man måste kräva av ett verk, det är vad som gör att det fortsätter att lysa.

Här skriver Thomas Hylland Eriksen sin minnesruna över Borgzinner.




Relaterat (på engelska)
Jag och fandom
SF sedd från höger
Heinlein: radikalkonservativ

Bilderna i detta inlägg är tecknade av Borgzinner själv. De är avfotade ur fanzinet Summa 14/15 1980, redigerat av Mats D. Linder. Den nedersta bilden föreställer David Bowie.

Camouflage: utbrytningen

Sverige krigar i Afghanistan. Våra infanteriförband bedriver väpnad strid i detta land. Själv bedriver jag väpnad strid i virtuell form i kriget Gondavien-Mirotanien. Det är samma sak: det är kolonn och linje, eld och rörelse, anda och disciplin. Det hela har jag skildrat i min roman "Camouflage".

Sedan ett år krigar den gondaviska armén i Mirotanien. Nu har man inringats och måste bryta sig ut. Det har gått hyfsat. Men Camouflage' pluton, en skyttepluton i en av gondaviens stridsgrupper, har skilts från de övriga. Man måste ta sig norrut på egen hand, nå egna linjer via en marsch genom fiendeland. Man är så att säga en amöba på drift genom landskapet, en rörlig igelkottsställning på väg hem. Och en vacker dag vaknar plutonchefen Camouflage i ett vassbestånd. Ännu en dag i marschen genom fiendeland förestår:

Han låg och sov i vassen. Det var ett vassbestånd på torr mark, vass intill en liten å, knappt mer än en bäck. Det var hög vass, höga stänglar som gav bra med skugga. Camouflage låg och sov i vassen, låg där och sussade, tog en tupplur.

Grycks kom och väckte honom, ryckte honom i rockärmen; fänriken hajade till och grep efter sin pistol, men han lugnade sig då han såg vem det var, hans ordonnans. Det var utbrytningens tredje dag och man var trötta av allt marscherande och av att hela tiden vara på helspänn, av att spana efter fientliga enheter, men man närmade sig den egna fronten.

Camouflage reste sig, borstade skräp från uniformen, kisade mot solen, gäspade och sträckte på sig. Det luktade surt i markerna, rötmånad med ruttnande blommor och blad.

Man hade som sagt slagit sig ur inringningen tillsammans med kompaniet, detta i sin tur ihop med bataljonen, om än kompaniets utbrytning i sig skedde enskilt. Sedan, efter att man med kompaniet slagit sig igenom hela kordongen och var ute i ingenmansland, med raka vägen hem till egna förband, hade Camouflage’ pluton avskilts från kompaniet, tappat sambandet. Så man fortsatte den återstående dryga milen hem som enskild pluton på marsch genom ödemarken.

Man marscherar norrut, hem till egna linjer. Man är gondaviska armén, även känd som Den Stora Armén. Kriget började med att man erövrade nästan hela Mirotanien, nådde dess södra kust. Men då lanserade Mirotanien en motoffensiv med reserver den haft redo på en öfästning. Man måste lämna kusten och staden Neftalian som varit ett huvudmål med operationen, att ta en hamn för flottexpeditioner mot Söderns Paradis. Gondavien är nämligen en landbunden stat, den behöver hamnar för sin existens. Det södra grannlandet Mirotanien har dylika hamnar.

Man retirerar:

Generellt var det så för Den Stora Armén att man retirerade denna tid, drog sig norrut, avlägsnade sig än mer från kusten och hamnstaden Neftalian vid vilken så många drömmar förknippats: "ner till varma vatten, bort till Söderns Paradis" var nu ett minne blott. Men just detta gjorde inte Camouflage så mycket, han var nöjd att bara vara tillbaks i leden. Han fick åter sitt lystmäte av den drog som hette striden, av sin anima kriget.

Grycks hade väckt sin plutonchef och nu sa denne:

”Jag drömde så underligt, drömde att vi skulle sättas in, hela kompaniet.”

”Jaså?” sa Grycks.

”Ja”, sa fänriken. ”Det kokade och rykte vid horisonten; attackplan flög över himlen, dånade och hade sig, sköt raketer. Stridsvagnar mullrade på tomgång, stod på rad. Ett genombrott hade skapats och vårt kompani skulle fullfölja genombrottet – så vi hoppade upp på bakpansaren och for iväg över en slätt, strålande himmel, jetplansbuller.”

”Gamla drömmar”, sa Grycks med tonfallet hos en veteran, han hade förvisso härdats av utbrytningen denne nykomling. Han började gå från platsen och ledde vägen upp till en banvall, ett järnvägsspår genom lövskogen. Här stod manskapet, knappa tjoget man med slitna uniformer, trasig utrustning och trasiga själar. Det var vapnen i remmen gevär, magasinsväskor, kulsprutor, vattenflaskor och trötta blickar, här och där ett leende. På en ihopsnickrad bår låg en soldat, medvetslös. De två andra sårade man burit på hade avlidit av sina blessyrer.

”Jag kommer att tänka på en målning”, sa Camouflage apropå ingenting, lite lagom tankspritt: "General, detta är allt som återstår av mitt regemente... En officer med två sårade soldater, han anmäler sig inför en general till häst, de står på en lerig väg, på en öde slätt under en mulen himmel.”

Alla lyssnade men ingen sa något – och vad skulle de säga, Camouflage bara tänkte högt. Han sa:

”General, detta är allt som återstår av kompaniet: bandlåda, jeepdunk, segeldukstält. Lindelöv, lindelöv susa.”

Pladder av en granatskadad? Camouflage insåg hur som helst att han svamlade så han fann sig och sa åt soldat Visio att ta täten. Framåt marsch beordrades, båren plockades upp och styrkan började gå: som spejare Visio, därefter resten av kolonnen med Hokums grupp, Marfs ksp-gäng, så Yrkos gäng och så Camouflage med Grycks i kön. Soldatesken gick iväg längs banvallen, genom lövskogen, under en blå himmel och med rötmånadslukt i markerna.

Man går iväg, marscherar norrut:

Männen knallade iväg längs banvallen, traskade på genom ingenmansland. Deras plan var att undvika trubbel, hoppas på det bästa och sjunga en glad melodi. Man förflyttade sig som rörlig igelkottsställning; man var en väpnad amöba på drift i landskapet, en vandrande kittel som kringgick hindren så gott den kunde, rörde sig genom landskapet med ödlelik säkerhet. På ett ställe höll man dock på att inringas, det var i en skog och man hamnade i närstrid varunder Camouflage fick ett sår i pannan av en kniv. Det blödde väldeliga men det gör det alltid i ansiktssår utan att det hela behöver vara så allvarligt; värre är det om man såras i vitala organ som buken, bröstet, hjärtat och underlivet. Vid aktuellt tillfälle drog Camouflage hur som helst sin egen kniv och dödade sin vedersakare.

Hans sergeant, Yrko, redde samtidigt upp situationen genom att finta mot ett skogsbryn så att man kunde slinka ut genom ett annat. Väl ute tog Camouflage fram ett första förband, förband sig själv så gott det gick och sökte samband med resten av styrkan. Den förste av de egna som fick syn på honom sa: "Du ser för djävlig ut"; det gjorde han nog, blod i hela ansiktet. "Tack så inni helvete för det" sa Camouflage och gav honom en magsopare: "Det ska lära dig att skymfa dina befäl!"

Detta är ett utdrag ur romanen. Några har läst den. Häromdagen sa till exempel en läsare som kommentar till detta inlägg: "Har også såvidt sett på Camouflage, og denne teksten gir umiddelbare assosiasjoner til Cervantes. Kampen mot det store alltmer unevnelige trollet..."




Relaterat
Det röda massanfallet
Eld och rörelse (2007)

Sverige, del 3: Rolf Krakes saga

Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Men för all del, vill du ha utdrag för nätläsning, läs den tredelars följetong som ges här. -- Det är hårda tider i landet min vän, villapriserna faller. "Fjättrarna brister, Fenresulven ränner!" Tecknet på det förestående Ragnarök är nämligen fallande huspriser. Nej nu tog jag i. Men jag läser dessa dagar om hednatidens Sverige och då tänker man lätt i banor av Fenresulv, Midgårdsorm och draken Nidhögg som kommer flygande över slätten. Javisst, han kommer flygande över bråkiga doktorander, Christina Doctare och Jens Lapidus där denne går och poserar på Södermalm. Vi kan alla drabbas av Midgårdsorm, drake och Fenresulv i dessa yttersta dagar. Och fallande huspriser. svd

Index: Svensk historia: alla tre delarna

Jag skriver om Sverige. Här berättade jag om Sveriges äldsta kungaätt, Ynglingarna. Det hela utmynnade i några ord om den danske hjälten Rolf Krake. Här ska jag utveckla och precisera vad denne gjorde. Plats alltså för en klassisk nordisk legend, den om Rolf Krake. Den skildrar 500-talet och hur de svenska och danska kungahoven växelverkade och hade en del otalt med varandra.

I föregående avsnitt berättade jag en del om sveakungen Adils. Det var baserat på vad Snorre berättade om denne i sina kungasagor. Snorre baserar sin text om Adils på Skjöldungasagan. Där, säger han, berättas det ”om hur Rolf Krake kom till Adils i Uppsala. Då sådde Rolf Krake guldet på Fyrisvallen”. Sedan berättas hur Adils dog när han föll av sin häst vid disarblotet.

Detta med hur Rolf sådde guldet är gåtfullt men har, som vi ska se, elaborerats av legenden. I en not till den svenska 90-talsutgåvan av Snorres kungasagor står det: ”Berättelsen om hur Rolf Krake tvingas slänga guldet på Fyrisvallen för att komma undan kung Adils män finns i Skaldskaparmål i Snorres Edda och i en 1500-talsversion av Sköldungasagan författad på latin. Den utförligaste versionen av berättelsen finns i Rolf Krakes saga.”

Då går vi alltså till den, ”Rolf Krake och hans kämpars saga”. På norska Wikipedia har jag funnit en del om denna text. Rolfs saga är en fornaldarsaga, en lugisaga eller lögnsaga, en fornsaga vars sanning kan ha betvivlats redan av dåtidens tvivelsjuka satar. Yngre sagor som Egils saga och Laxadala saga rörde sig på jämförelsevis säkrare mark, de hade högre källvärde och sågs som sanna berättelser. Men Rolf Krakes saga är ändå givande att återge för den skildrar många fassetter av det dåtida samhället, det tidigmedeltida. Den har, som jag antydde igår, bevarat sina hedna drag trots att den skrevs ner av kristna munkar under högmedeltiden.

- - -

Rolf Krakes saga är en bred krönika från Nordens forntid. Vissa ledtrådar säger att den skildrar 500-talet; det finns anknytningar till Ynglingasagan, Gesta Danorum och Beowulf vilket gör den svår att förbigå för forskaren. Narrativens överlappande, deras delaktighet i varandra är indicier på att dåtidens Norden var ett utvecklat samhälle. Man hade kungahus och en samhällelig elit som kände väl till varandras riken.

500-talets Norden är ett vitalt samhälle, låt vara en aning gråzonsmässigt och sagoaktigt med sin hedendom och magi. Bredden och de historiska ledtrådarna åsido är intrigen i Rolf Krakes saga möjligen värd att följa. Men jag har ju redan återgett huvuddragen, se föregående avsnitt. Här nöjer jag mig därför med att återge sagans kulmen, Rolfs återkomst till Uppsala för att kräva in det som Adils är skyldig honom efter en legoknektsbravad. För när Adils inte vill ge manskapet dess belöning drar Rolf till Uppsala för att kräva in guldet. Väl framme får han i kampen hjälp av sin mor Yrsa, som ju alltså är svearnas drottning och kung Adils’ gemål.

Mottagandet i Uppsala av Rolf och hans kämpar blir frostigt. Men formellt råder gästfrihet, det var en germansk hederssak. Det bär sig dock inte bättre än att danskarna till slut stängs inne i en särskild gillesal, byggd enkom för detta ändamål. Det eldas väldeliga på en viss härd och Rolf och hans mannar måste göra något. Fly kan de inte, de har ju sitt renommé som Nordens största kämpar att leva upp till. Men:

- Vi kan hoppa över elden, säger Rolf. Att hoppa över något är inte att fly.

Så då hoppar man över flammorna. Men man är fortfarande fångna i salen. Då bryter man med förenade krafter ner en yttervägg. Det är starkt gjort. Timret ger vika som balsaträ. På den tiden fanns bara trähus men att "krossa en timmervägg" är min själ inte det lättaste. Men detta är ju som sagt en lugisaga. Det betyder förstås inte att Rolf eller Adils inte existerat, vilket tvivelsjuka forskares avfärdanden tenderar till: "Denna saga är påhittad" - Jaha, så då fanns ingenting av det den berättar då? "Men det har jag inte sagt." - Men din nihilism leder lätt till en sådan tolkning. Rätt eller fel, svart eller vitt; sådant är det magistrala sentimentet.

Jag avviker. Åter till Rolfs saga. Rolf och hans mannar har sluppit ur sin dödsfälla. Bäst är att fly stället. Nu ger Yrsa sin son av Adils guld, det som han skulle kräva in. I skatten finns ringen Sveagris. Det var en guldten att bära virad om armen, med varje ände formad som ett svinhuvud. Rolf och hans mannar rider så iväg från kungsgården. Efter sig får man genast kung Adils och dennes mannar. På ”Fyrisvallen”, som jag väljer att förlägga till Uppsalaslätten även om den förstås kan ha legat ”någon annanstans”, gör då Rolf detta för att hejda sina förföljare: han strör ut guldet han fått. Detta var ”att så guldet på Fyrisvallen” som legenden omtalade. Adils stannar, får syn på Sveagris och petar upp ringen på sitt spjut. Då passar Rolf på att angripa denne bakifrån med ett svärdsslag, sägande:

- Nu bugade sig sveakungen för danakungen. Han syftar på att Adils var nerböjd för att få upp ringen. Sårad räddas Adils av sina mannar medan Rolf och hans män rider bort, utan guld men rika på bragder.

Efter att på detta sätt ha sått Fyrisvalls säd återvänder Rolf och styr Danmark till sin död. Han bränns slutligen ihjäl av svågern Hjarvard. Alla Rolfs kämpar dör också utom en som låtsas svära trohetsed till Hjarvard, men sedan dräper denne istället. Rolf var den sista av danskarnas legendariska Sköldungaätt. Sköld var son till Oden på samma sätt som den svenska Ynglingaätten sades härstamma från Oden.

En intressant sak som Wikipedia säger är att många av sagans namn finns med i Beowulfkvädet. Detta utspelas till stor del i hovet vid Lejre på Själland. De gammalengelska namnformerna ger Hrodulf för Rolf (Krake), Halga för fadern Helge, Hrodgar för Roar, Healfdene för Halvdan och Scyldingas för Sköldungar.

- - -

Ynglingaätten fortsatte sedan med namnen Öystein, Ingvar och Anund, kallad Bröt-Anund eftersom han ägnade sig åt att röja skog till nybyggen i Närke. Anunds son var ett intressant fall: Ingjald Illråde. Denne rensade upp i småkungavegetationen och beredde marken för Svea rikes framtida storhet. Trots detta nödvändiga politiska arbete har Ingjald fått stämplen som skurk. Det märks på binamnet Illråde vilket jag tyder som ”ger dåliga råd” = illrådig. Ingjald sägs ha fått vargnatur av att ha ätit ett varghjärta som barn. Som kung tog han också till hårda metoder: han bjöd in och dödade de småkungar han som Uppsalakung hade hegemoni över. Det var som en maffiabjudning med påföljande massaker; småkungarna ifråga brändes inne i en för tillfället uppförd gillesal. Ingjald stupade sedan för ett uppror. Hans sista tid, uppsökande sin dotter Åsa i Räninge med vilken han innebränns, är kongenialt skildrad av Heidenstam i ”Svenskarna och deras hövdingar”.

Ingjald hade två barn, Åsa och Olof. Olof får tillnamnet Trätälja och växer upp i Västergötland hos sin mors fosterfader Bove. Efter faderns död blir Olof kung över Värmland. Hans son Halvdan Vitben drar sig ännu längre västerut och blir stamfader för den norska kungaätten, som Snorre sedan använder merparten av ”Nordiska kungasagor” åt att skildra. Ynglingaätten får genom denna norska utväg en efterblomstring, ungefär som när omajjaderna fann en oväntad utväg i Spanien. Omajjaderna styrde ju Mellanöstern ett sekel i islams första tid, och efter att ha besegrats av abbasiderna flydde man till Spanien där man med säte i Cordoba regerade i flera hundra år till, cirka 750 – 1000.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla 3 delar som finns online

Målning, Robert Svensson

Sverige, del 2: Ynglingaätten

Edit 2018: en följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Här ges ett online-smakprov i tre delar. -- En svensk uppfinnare var Christoffer Polhem. DN meddelar att Tekniska Muséet har en utställning om denne Polhem. Han föddes nämligen för 350 år sedan i år. Polhem var en svensk storman, ett karolinskt geni som konstruerade lås, slussar och mycket annat. En annan nordisk storman var Snorre Sturlasson, vars svenska kungalängd jag tänkte titta närmare på här.

Index: Svensk historia: smakprov: alla tre delarna

Här skrev jag om hur stammen svear gav namn på Sveland och i överförd bemärkelse Sverige. Källan för svear eller "sviones" var romaren Tacitus. En nordisk källa till Sveriges äldsta tid är Snorre Sturlasson som jag perifert berörde i nyssnämnda inlägg, inlägget "Sverige, del 1". Här, i "Sverige, del 2", ska jag se närmare på Snorres så kallade Ynglingasaga.

Geijer nämner att Sveakungen bland annat fick sitt renommé ”genom trott gudomligt ursprung”. Han stödjer sig här på Snorre Sturlassons ”Nordiska kungasagor” (Fabel 1991). Där sägs att arla i urtid invandrade asarna från Asien och tog Sverige i besittning. Den förste kungen enligt denna legend var Oden, den andre Frej. De var människor men ska genom den dyrkan de fick ha förvandlats till gudar efter sin död, de genomgick en apoteos. Frej kallades Yngve Frej och från detta Yngve härleds namnet Ynglingarna och Ynglingaätten. Sedan följde kungarna i linje med allittererande namn som Domalde, Domar, Dyggve och Dag, Agne, Alrek, Erik, Yngve och Alf, Hugleik och Hake, Aun, Egil, Ottar och Adils.

Det finns en del att berätta om alla dessa. Och myter åsido, gudahärstamning åsido: Uppland torde som sagt ha styrts av någon form av kungar under denna tid. Ynglingarna är i så fall kandidater så goda som några. Danmark har sina Sköldungar, vi har våra Ynglingar: en mytisk början, dock en början. Man kan återigen säga: Ynglingaätten är en hypotes, en modell över det tidigmedeltida, svealändska styret. Så om man antar något slags kungaätt och linje som härskade över det gamla Uppland så är det med Ynglingaätten man måste börja. Ynglingasagan har också den fördelen att den har ålderdomlig, forntida prägel. Den är nedskriven av 1200-talsmannen Snorre men denne har inte lagt till samtida bruk och seder som ringbrynjor, adelsmän och kristendom, något som annars kan hända fornsagor nerskrivna av kristna (q v Mabinogion, Arturssagan). De nordiska sagorna som Rolf Krakes saga, Sigurdssagan och Hervarasagan har samma ålderdomliga, icke-moderniserade prägel: det är hedniskt och gammelgammalt, ej så värst anpassat till sina högmedeltida nedtecknares världsbild.

Att Oden och Frej en gång styrt över Sverige tror inte ens jag. Men narrativet som anger Oden som den förste svenske kungen är en svensk berättelse och jag tänker inte förtiga det bara för sakens skull. Oden var stamfadern; han tog landet i besitnning och förlänade det åt sina undersåtar som i sin tur offrade till honom när de skördat. Enligt Snorre dog Oden sotdöden och blev sedan dyrkad som en gud. Sedan ska den likväl gudaberömde Njord ha regerat, och efter denne den likaledes gudomlige Frej som kallades Yngve Frej. Av honom fick som sagt ätten namnet Ynglingarna.

Frejs son Fjolner gästade för sin del en gång danske kungen i Lejre. Man drack mycket så Fjolner kände ett trängande behov mitt i natten och gick ut för att lätta på trycket. Men nedanför den loftgång han gick längs fanns ett mjödkar; han föll ner i detta och drunknade.

Det fanns under sagotiden vissa jordandar, kanske troll men i synnerhet dvärgar som vistades i berg. Detta finns speglat i eddasagornas Nifelhem, Tyrfingsmederna Durin och Dvalin som bodde i en sten samt Tolkiens Moria land som är ett bergskungarike. En dylik gnom lurade in Fjolners son Svedger i en sten där han försvann. Svedger blev med andra ord bergtagen.

Svedgers son hette Vanland. Denne togs av daga av en häxa.

Vanlands son hette Visbur. Han blev innebränd.

Om man räknar Oden som den förste så är den åttonde Ynglingakungen Domalde. Denne offrades till Frej för bättre äring vilket avbildas i Carl Larssons tavla ”Midvinterblot” från 1915: en naken kung dras på en släde till ett hedniskt offeraltare med allmoge, lurblåsare och krigare i bakgrunden. Kunganamnen i denna ätt har som sagt allitterationer; vi har sett Vanland och Visbur, och efter Domalde kommer Domar och Digner, som båda dog sotdöden. Därnäst kom Dag den vise som stupade i strid. Detta, kan man säga, gör honom till den förste svenske krigarkungen.

- - -

En förklaring till varför forntidens Gamla Stan i Stockholm hette Agnafit ges av näste kung i raden, Agne Skjafarbonde. En legend som Snorre berättar slutar med att denne Agne hängs i sin halskedja på den ö som fick hans namn, Agnafit.

Agne hade två sönder som blev sveakungar. De hette Alrik och Erik och dödade varandra i handgemäng (se bild; de använde sina hästbetsel som vapen). Nästföljande kungar var söner till Alrik och hette Alf och Yngve, vilket alltid får mig att tänka på den svenske sf-författaren Alf Yngve. Även Alf och Yngve dödade varandra. Alfs son hette Hugeleik; denne begrov sig enligt vikingased på ett skepp. Nyssnämnde Yngve hade en son som hette Jorund. Denne blev sveakung men slutade sina dagar i en galge, hängd av danske kungen.

Kungarna nummero nitton till tjugotvå av Ynglingaätten är belagda i andra källor såsom Beowulfkvädet. Det är Aun, som dog på anstiftan av sin hird, Egil, som blev ihjälstångad av en tjur, samt Ottar som stupade i Danmark. Adils föll av sin häst under disarblotet.

Adils är värd att fokusera på. När han levde hade han ju sitt mellanhavande med danakungen Rolf Krake. Om dessa figurer funnits så kan det hela hänföras till cirka 500-talet e Kr. Snorres legend om det hela börjar med Adils vikingatåg till Tyskland eller Saxland som det hette då efter stammen saxare. Här ska Adils enligt Snorre ha rövat med sig en flicka vid namn Yrsa. Hon var en vacker och duktig flicka och befordrades från trälinna till kungagemål; Adils gifte sig med henne, Yrsa blev drottning i Svitjod.

Senare anfölls Svitjod av danske kungen Helge Halvdansson. Adils flydde inför denna stora invasionshär. Helge härjade och tog byte samt rövade med sig Yrsa. Väl hemma i Lejre på Själland gifte han sig med henne. De fick en son vid namn Rolf Krake. Eventuell äktenskapslycka grusades av att en viss Ålov, tidigare endast omtalad som härskarinna i Saxland, nu kommer till Lejre och säger åt Yrsa att Helge är hennes far och hon, Ålov, hennes mor. Då for Yrsa tillbaks till Adils i Svitjod och fortsatte sitt regentskap som drottning till sin död. Helge föll i strid, okänt var, och Rolf valdes till ny dansk kung. Han var då åtta år gammal.

Fortsättningen på denna legend, som skildrar Rolf Krake och hans expedition till Uppsalahovet, följer här. Det blir alltså "Rolf Krakes saga" plus något om de Ynglingakungar som kom efter Adils.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Sverige, del 1: om svioner och svear
Index: Svensk historia: alla tre delarna

Sverige, del 1: svioner och svear

Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Här ges ett tredelars smakprov. -- "Svea rike är av hednavärld sammankommet av Svealand och Göta" heter det i en gammal urkund. Sverige består av Svealand och Götaland samt Norrland. Detta är Sverige.

Index: Svensk historia: alla tre delarna

Att inleda en text om Sveriges historia är vanskligt. Det riskerar att bli ett kannstöpande om källor, om svenskar och Sverige överhuvudtaget finns och så vidare. Själv anser jag dock att svear finns belagda från äldsta tid och att denna stam sedan gav namn åt Svealand samt hela Svea rike, dagens Sverige.

Detta anser jag. Vad anser andra då? Ja, vi har ju en sådan som Dick Harrison [”Sveriges historia, del 2”, s 50] som förnekar att Tacitus' ”svioner” är samma folk som de senare svearna och svenskarna. Detta förefaller mig övermåttan tvivelsjukt.

Här kan inte mycket bevisas, däremot mycket visas. Dvs: jag kan själv inte bevisa att suiones är svear. Men jag anser att det är mer än sannolikt. Jag anser att man kan, som jag gör nu, visa på att suiones är svear. Det kan uttryckas som: Tacitus' passage om svioner är ett starkt indicium på att svenskarna finns belagda som ett germanskt folk från början av vår tideräkning.

Det är alltså den romerske historikern Tacitus som omnämner germanstammen svioner (lat. suionum; ”u” uttalas som ”v”). Dessa svioner sades bo på en ö i den norra oceanen, alltså Skandinavien som man då trodde var en ö. Källan är skriften ”Germania” från 98 e Kr.

Tacitus vet berätta en hel del om dessa svioner. De har skepp som ser likadana ut i för och akter. De framdrivs med antingen segel eller åror. Det är alltså urtypen för vikingaskepp vi ser beskrivna. Vidare är folket rikt, det finns en sedvanlig germanskt krigshövdingeskap, men i tider av fred behåller inte de fria männen sin rätt att bära vapen utan dessa låses in. Vad än man kan tolka denna politiska finess som står det klart att svearna, enligt Tacitus, var ”mäktiga icke allenast genom manskap och vapen utan även genom flottor”. Svionerna är en avgörande del av vårt ursprung, en del av det som skulle bli det svenska folket. Svionerna är, jämte andra germanstammar som goter, daner, jutar och andra, embryot till de stridbara nordmännen som skulle låta höra om sig under folkvandringstid och vikingatåg.

På 500-talet e Kr nämner så den gotiske historieskrivaren Jordanes ”suehans”. Detta folk sägs ha ”utmärkta hästar liksom tyringarna”. Och detta är om ni frågar mig, som inte driver reduktionism in absurdum, samma folk som Tacitus omnämner, alltså vad vi idag kallar svear. Dessa svear kallades lokalt svithiod, sveafolket (efterledet av ger. theod, folk, stam). Detta blev med tiden namn på provinsen de bebodde: Svithiod. Detta överfördes omsider till hela Mellansverige som blev Svealand. Detta sistnämnda blev tidigt ett sedvanebegrepp, ty i Kristoffers landslag från 1442 står det att ”riket är av hednavärld sammankommet av Svealand och Göta”. Svea rike blev hos en Olaus Petri på 1500-talet till ”Sverike”, och genom förenkling av uttalet har stavningen Sverige uppstått. På medeltidslatin kallades detta Sveavälde/Svealand/Svithiod för Svedia, Svecia, Sveconia. Svensk på latin är sveco: sveco sum, jag är svensk. Detta Svecia och så vidare betecknade redan då dels Mellansverige med Mälardalen, ”Svealand” i motsats till Götaland, Gauthiod, Gothia; dels betecknade det hela riket med Svea- och Götaland inklusive Blekinge.

Hur svear blev namnet på hela regionens folk kan sägas vara ett sedvanebruk, en konvention. Jämför Danmark: där kallades ju regionens folk daner även om de kunde separeras i jyllänningar, själlänningar, halläningar och skåningar.

Detta ska alltså handla om Sverige och dess begynnelse, sveaväldet. Låt oss att börja med att se vad sägnen förmäler om en viss svealändsk kungaätt. Enligt Snorre Sturlasson styrde i det forntida Uppsala Ynglingaätten. Den hade namn av stamfadern Yngve Frej. Någon historisk existens ges denna ätt inte av dagens nihilister. Den enda källan vi har tycks vara Snorres Ynglingasaga, i sin tur delvis baserad på ett kväde som heter Ynglingatal. Huruvida de tre Uppsalahögarna är resta över ynglingarna Aun, Egil och Adils som Ture Nerman hävdat betvivlar i och för sig även jag; det finns indicier på matriarkala lämningar i högarna och föga mer. Men Beowulfkvädet nämner förvisso sveakungen Eadgils som kan ge ett indicium på att Ynglingaätten existerat. Namnet Eadgils kan vara en sammandragning (synkopering) av de Egil och Adils Snorre berättar om som separata kungar. Snorre nämner vidare Ottar vilket speglas i Beowulfkvädet som Othere.

- - -

Mycket till bevis har vi inte i detta komplex, sveaväldets äldsta historia. Men ”frånvaro av bevis är inte bevis för frånvaro”. Folk i Uppland med omnejd måste ha styrts av någon under denna tid. Man kan inte lura i mig att folk i Svealand bara odlade säd och åt gröt dagarna i ända, år ut och år in, århundrade efter århundrade, tills ”historiskt styrkta” konungar som Erik Segersäll och Olof Skötkonung magiskt dyker upp kring år 1000. Jag ser istället framför mig hur Uppland under tidig medeltid, under ”mörka århundraden” styrdes av en lokal härskarätt, yttrad i en kung med religiösa funktioner som detta att föranstalta vissa offer, likt dem omtalade av Adam av Bremen. Dessutom var kungen befälhavare i krig, i regel sjöburna företag mot främmande kuster, plundringståg av sedvanligt, årligt slag: när det var vår drog man ut och plundrade. Det var den germanska livsstilen, skildrad av Tacitus i ”Germania”. En av de germanska stammar Tacitus nämner är som sagt svionerna. Jag ska strax återvända till dem.

”Kung” var på den tiden envar ledare med ett krigiskt följe. Adam av Bremen säger också: ”Svenskarna hava konungar av gammal ätt, men vilkas makt beror på folket. Vad det beslutar bekräftar konungen, någon gång giver också folket, fast ogärna, efter för konungens önskningar. Hemma glädas de att vara lika; när de gå i striden lyda de alla konungen.” [Adam citerad efter Geijer s 128]

Detta är samgermanskt: kungen hade befälsrätt i krig men var annars mest en primus inter pares. Jämför även Tacitus ord om svionerna; deras samhälle var enligt romaren rikt genom folk, skepp och vapen. De regerades av en kung som lät låsa in vapnen mellan krigen, en enligt mig sund åtgärd för att hindra fejdande och misshandel, ”vilda västern-beteende”. Tacitus antyder ett slags kungligt envälde men, säger Geijer, den tidens ”einvalldshöfdingi” var inte en kung med makt över liv och egendom, med fogdar och garde, utan den som bland ”ett helt folk övade högsta makten, här helgad genom trott gudomligt ursprung och ärvt prästerligt anseende. Denna ur en krigisk religion härledda makt var likväl i inhemska förhållanden en fredsmakt. Den kunde förbjuda vapnens bruk, såsom ock skedde inom de fredlysta offerställena.” [Geijer s 19]

- - -

Nu frågar sig vän av ordning: var finns då anknytningen i detta till det uppländska Uppsala? Då svarar jag: den finns. Snorre nämner till exempel i ”Nordiska kungasagor” att man måste åka in i Mälaren för att komma till Uppsalahovet. Han säger även att Ynglingaätten styrde över Tiundaland innan Olof Trätälja utvandrade till Värmland. Gällande ”det kungliga” så fanns det på den tiden många kungar: småkungar som styrde över smärre bygder. Och fribrytande germanhövdingar till havs kallades sjökungar. Men i Svealand torde Uppsalakungen torde ha varit ett slags överkung, en primus inter pares, den främste bland jämlikar. Uppsala förefaller av Adam av Bremens skildring ha varit ett religiöst centrum. Och det in i vår tid bevarade Uppsala högar, samt märkena efter pålar under den nuvarande kyrkans grund samt smågravarna i söder, allt detta säger oss något, att platsen var speciell. Jag behöver personligen inte ta gift på att Ynglingarnas kungahov låg precis här, jag kan leva med rön som säger att det låg någon annanstans. Men det sedvanliga Gamla Uppsala får bli min kandidat till var det låg. Det är min arbetshypotes. Platsen var speciell; jag väljer att se termen ”Uppsala” som ett kraftfält, som ett svealändskt inbegrepp för ett forntida sakralt kungasäte med hegemonistatus.

Den exakta platsen åsido så talar Geijer om ”[de] gamla Uppsalakonungarnas på prästerlig myndighet från början grundade överhärskap både över svear och göter” [ibid s 124]. Då fick vi med göterna också, ett komplext ämne. I korthet: vad med göterna? Var inte Götaland rikets vagga istället för Svealand-Uppland? Götalandskapen var förvisso ingen avkrok, de kristnades tidigare än Svealand till exempel, men inget hindrar väl att på detta vis en mer primitiv provins (Uppland-Svealand) vinner dominans över en mer avancerad i detta avseende (Götaland). Nordliga barbarer som besegrar och vinner hegemoni över ett mer kultiverat syd är annars ett vanligt fenomen i historien (q v Kina, Vietnam, Theoderik den store). Uppsalakungarna var hedningar och hedendomen var sällan avog till krig; på så sätt kan man se det dåtida Uppsalaväldets styrka i relation till Götaland.

Erik Gustav Geijer: Svenska folkets historia 1. Världslitteraturens förlag, Malmö 1928
Snorre Sturlasson: Nordiska kungasagor. Fabel 1991




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla tre delarna

Återtåget är inlett

Colin Powell var USA:s försvarschef på 1990-talet. Han formulerade en doktrin: USA skulle kunna utkämpa två begränsade krig samtidigt. Den doktrinen gäller inte längre. USA måste dra ner på ambitionerna: "Markstyrkorna ska bantas vilket innebär att USA inte längre kan vänta sig att vinna två krig samtidigt" skriver DN.
Wiseman's Wisdoms Fria Tider

Obama har hållit ett tal i Pentagon där den nya amerikanska storstrategin presenteras. Det är ett historiskt tal, ett offentligt erkännande att man inte längre kan starta krig som Irakkriget. Stora markoperationer hör till historien. Den marktrupp man har får antagligen fokusera på polisuppgifter. Eller på att försvara USA, det där som Ron Paul sagt ska vara prioritet.

Det är slut med USA, krönet är nått. Återtåget är inlett. För att täcka återtåget anlägger Obama dock en arrogant ton med sentenser som:

- Vår militär kommer att vara slimmad, men världen ska veta - USA kommer att bibehålla sin militära överlägsenhet.

Och:

"Obama sade... att försvarsbudgeten även fortsättningsvis kommer att vara stor - ”större än ungefär de nästa tio länderna sammantagna”."

Wow. Men erkänn USA, ni har haft ert imperiala skede. Storheten ligger bakom er. Så kom inte och hota oss. Ni är slut. Krönet är passerat.

Barack Hussein Obama, USA:s president, måste erkänna att det är slut med USA:s makt. Den ekonomiska oron medger inga större krigsäventyr. Att ha markstyrkor är dyrt och något större antal "boots on the ground" kan man inte uppbåda. "Krig på marken får lägre prioritet" skriver DN. Dock ska man hålla Kina och Iran under lupp, man ska fortsätta att trakassera dessa makter. Varför?

Imperialism är ordet. Obamas plan går ut på att ha ett slimmat försvar men ändå ska man djävlas med folk:

Planen ska förbereda USA på utmaningar från Iran och Kina med fokus på flygvapen och flotta, samtidigt som utdragna markkampanjer som Irak eller Afghanistan kliver tillbaka. Planeringen kommer i en tid av nedskärningar för USA men Obama, som under valåret kan vänta sig kritik från Republikanerna, hävdade att USA:s militära makt är ohotad.

"Ohotad"? Kriminell förnekelse kallar jag det. "You're in denial."

USA ska dra ner på sin truppnärvaro i Europa, vilket torde betyda Tyskland. Sedan 1945 har USA praktiskt taget haft Tyskland som lydstat. Tyskland har inte full kontroll över sina väpnade styrkor. USA kontrollerar bränsleförsörjningen, mer här. Men nu ska USA:s truppnärvaro i Europa minska; den minskade redan på 1990-talet och ska nu antagligen minska till "korprals postering". Skönt i så fall.

USA drar ner på sina markstyrkor. Man kommer alltså inte längre att kunna invadera andra länder...? Kanske. Man blir en perifer makt, krigande med UAV:er och stridsflyg, de sistnämnda främst baserade på hangarfartyg. Nålsticksattacker alltså. Eurasiens kärnland kommer att behärskas av Kina och Ryssland. De har arméstyrkor så det räcker. De har ett veritabelt samverkansorgan kallat SCO. Där är också Iran med på ett hörn. Så vad säger man - är detta framtidens makter? Är USA slut?




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf
Östeuropa -- kärnlandet i Eurasien

Anarkist i Harens år

Häromdagen sa jag: ensamma terroristdåd ger sällan effekt, Kaczynski och Baader-Meinhofs gärningar ledde till intet. Men då sa mig signaturen Utlandssvensk att det är fel, tänk på Princip! Gavrilo Princip var en lönnmördare som fick Österrike att starta krig mot Serbien vilket drog med sig resten av Europa i krig. (Princip var österrikisk undersåte men bosnisk separatist, han ville att hans hemland Bosnien skulle tillhöra Serbien istället för Österrike.) Vi har även, sa Utlandssvensk, en sådan som John Brown som utförde ett attentat i amerikanska södern på 1850-talet. Det bidrog till att skärpa läget mellan nord och syd och trigga inbördeskriget. svd svd ab dn

John Brown åstadkom en del. Utlandssvensk skrev så här:

... John Brown, den militanta vita slavmotståndaren som ställde till en massaker i Kansas och även angrep den federala arsenalen i Harpers Ferry strax innan amerikanska inbördeskriget. Han avrättades som terrorist men hans handlingar hade utan tvekan stor effekt: "Historians agree that the Harpers Ferry raid in 1859 escalated tensions that, a year later, led to secession and the American Civil War." Wikipedia

Så man ska inte räkna ut ensamma aktörer, eller synbarligen ensamma med viss uppbackning. Princips medlemsskap i ett hemligt sällskap som ville Bosniens frihet är till exempel dokumenterad; han var med i "Unification or Death" (Ujedinjenje ili Smrt), känd som Svarta Handen. Källa. - Ensamma dåd, "black swan events" med våldsprofil, galna anarkister som slänger bomber och skakar samhället. Och Breivik har förvisso skakat Norge. Kanske får hans dåd än större effekt med tiden. Hamnar man i tidningen en gång i veckan betyder det NÅGOT.

Man är rädda för Breivik. Jag säger som Goten sa i sin kommentar till samma inlägg: "Det kommer nog aldrig att hållas någon rättegång mot Breivik i Norge. Norrmännen kommer inte klara av det, så man får ordna det på något annat sätt."

Man vill inte att Breivik ska stå i vittnesbåset och tala. Han är nämligen förberedd. Regimen vill nog helst låsa in honom som galning och hålla honom där med diverse förvaltningsbeslut. En rättegång med Breivik blir explosiv: tänk TV och tidningar, tänk alla bloggar, tänk alla utspel om alla detaljer, tänk påfrestningen på samhället, på det norska och svenska, ja hela västvärlden...

- - -

När jag skriver om Breivik, och genomsnittsläsaren läst så här långt, brukar helvetet bryta lös i deras sinnen. Jag har inte bett om ursäkt för Breiviks dåd! Inte tagit avstånd! Inte frånsagt mig delaktighet i idén om politiskt våld som framkomlig väg! Jaha. Detta är min länk till er.

Nu närmar vi oss 2012, Drakens år i kinesiska kalendern. Redan 2008 diktade jag om detta år, ett gammalt inlägg som nu mysteriöst seglat upp på Topp 10 här på bloggen. Drakens år ska medföra "stora förändringar och förstörelse av det gamla". Det år vi just är på väg att lämna, 2011, var för sin del Harens år. Detta kännetecknades av att det "tar stora språng framåt". Det stämmer nästan bra det! Året har sett en på många håll regimförändrad Mellanöster, den har sett kravaller i London och Athen och andra europeiska städer. Det är ingen lek längre, sentimentet har hårdnat. Och samtidigt fått folk att förstå att, till exempel, invandringskritik inte är rasism.

2011 for fram i snabba hopp: euron är skrotfärdig, USA lämnade Irak och inget blev säkerhetsmässigt bättre där (inte ens de skitdyra säkerhetsföretag som styr landet uträttar något av värde). Hela världen är på väg att omstöpas och 2012 blir spännande. Jag har talat om detta länge. Jag kommer att känna igen mig.

2011 var Harens år. Och nu blir det intressant...! Haren kännetecknas i kinesisk myt som "trickster", en joker, skämtare och ful figur, en man inte riktigt vet var man har. En liknande trickster har visat sig i år i form av Guy Fawkes-masken, den har setts i demonstrationer i västvärlden som Occupy Wall Street (se bild). Maskens ursprung är att den används av huvudpersonen i filmen "V for Vendetta". Denne är terrorist, tänka sig, dock en fin vänstervariant. Men i alla fall: han är ensam aktör, han har sin sardoniskt smilande mask, han är en trickster och Breivik var möjligen i samma division. Det var portalhändelsen, den anarkiske föregångaren till Stora Förändringar. Väktare, vad lider natten? Vad lider natten?




Relaterat
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)

Melina Starr

Miljöpartiet utmanar sossarna. De förra har i och för sig bara hälften av S:s 25 procent men de ökar, de tycks ha vind i seglen. Detta enligt SIFO-mätningen som publiceras idag. MP drar till sig kvinnliga väljare från S uppges det. Kvinnor! Kvinnor är den magiska kraften i samhället tycks det. Allt vad kvinnor gör är bra. I SvD intervjuas på annat håll Åsa Ravik, chef för den norska gymkedjan Elexia. Det rör deras chefkriterier och handlar inte om kvinnor per se men tänk, Ravik är ju kvinna, det är bra det. Kvinna och chef. Wow. Något har hänt. "Kan även en medelmåttig kvinna bli chef har vi nått jämställdhet" sa någon. Inte så att jag anser att Ravik är en medelmåtta. Jag vet ingeting om henne, jag läste ju hennes namn för första gången för en minut sedan. svd exp exp

I dagens DN har vi också en rad kvinnor: kvinna dödsbränd i hiss, Estrid Bengtsdotter har pyntat sitt hus och Karin Tunér-Munters Ford Flexifuel tål inte den etanol den ska gå att köra på. Hon måste tanka bensin och missar därmed den miljöaspekt som bidrog till att hon valde just denna bilmodell, Ford Flexifuel.

Temat för detta blogginlägg är kvinnor. Kvinnor kan. De kan rösta på MP, de kan chefa, de kan äga en etanolbil. Vad har jag själv att bidra med då? Jag kan bidra med Melina Starr. Jag föreställer mig hur denna andliga sökare ger sig ut på en resa, en resa till Sanningen. Det hela börjar med att Melina går runt i en fransk trädgård. Hon beser de klippta häckarna, de raka gångarna. Själva hennes tänkande påverkas; hon finner sig tänka sterilt och rätlinjigt, hon finner sig förbise gåtfulla fakta medan hon går där. Parken påverkar henne, leder hennes tänkande längs uppgjorda spår. Så hur råda bot på detta? - Enkelt: hon finner osökt en passage till en engelsk park där hon går, hon slinker bort genom en pergola och kommer ut i ett nytt landskap: smäktande kullar, en ringlande å. Denna park är annorlunda, den lockar fram andra korrespondenser.

Hon går bort längs en rad med almar, finner en grusgång och styr stegen mot en damm. Och väl sittandes i detta skulpterade landskap, med blicken på några grönhalsade änder och skuggad av några pilträd, får hon en ingivelse: jag ska ut och resa, jaga nya korrespondenser, nya impulser. Jag ska lämna denna stad, denna min Azurstad. Jag ska bli djärvare och samtidigt lugnare: ett stilla äventyr vill jag ha. Allt ska vara andligt och dannt men så är jag ju också en nationalist-donna, en modern aktör. Jag är Melina, Melina Starr, kvinna i tillvaron, kunskapare på livets stråt, operatör med hjärtat på rätta stället.

Hon kastar en blick på ett solur: halv tre, jaha... Få se tänker hon, jag går och hälsar på Aspilian för att ta farväl, sedan åker jag med sjutåget.

Aspilian är hennes guru.

Hon går bort i Azurstadens layout, ett virrvarr av gator och esplanader. Omsider når hon ett hus som är både palats och kyrka, tempel och borg, synbarligen ägt av en vansinnig.

Hon går in och träffar ägaren som är Aspilian. Denne visar henne på en Pisarromålning på väggen och säger att impressionisterna var ointresserade av både historiska och litterära ämnen, ja även människor i vardagen; för dem var allt en lek med ljus och skugga, ett glaspärlespel av impressioner.

- De trodde sig bara vara iakttagare av verkligheten, säger Aspilian, men minns Heisenberg!

- Man kan inte iaktta utan att delta, visst, säger Melina. Men vissa Monet är väl vackra, som "Impression, soluppgång", den där bron och några andra.

- Vackra kanske, säger Aspilian, men vad mer? Ofta är impressionism bara platt realism. Man måste väl uttrycka något med sin konst, ha en djupare idégrund än att bara "fånga ljusspelet bland löven" och allt det där.

De går till en salong, sätter sig i en alkov och delar en vinare. De diskuterar om landskap eller porträtt är bäst; Aspilian anser porträtt, men Melina anser att landskapet är ett externaliserat psyke, ett psykiskt landskap. En målare målar alltid sitt självporträtt, vad han än målar.

- - -

Melina reser iväg söderut, tar tåget till Maskinkusten och träffar där sin syster, som är på genomresa. Denna, Zinnia vid namn, äger en gul Peugeot 407, en slim sportbil som hon vant hanterar längs en oändlig motorväg i nattens mörker. Melina sover på passagerarplatsen, drömmer om tangorött och cybergrönt, monstralblått och halmgult, grålila och orange. Vägen går bortom Maskinkustens alla städer, passerar dem i förbifarten, och de enda spår man ser av dem är tysta förorter, diamantkorsningar och stadsljus speglade i skyn, gråviolett skimmer.

I gryningen, efter att ha passerat vida tallmoar, kommer man till en stad med slussar och björkalléer. Man går på en krog; väggarna har blommiga tapeter, brunt och orange. De beställer in löksoppa med gratinerade brödtärningar. Melina säger:

- Du som kan det här med religion, var inte Jeschuà en märklig man...?

- Du menar Jesus? säger Zinnia och blåser på soppan. Jo, nog var han annorlunda, "älska dina fiender": ingen lära kan vara mer kontroversiell! Men när vi lärt oss den är vi förvisso klara för en ny epok.

- Men en sak i taget. Låt oss ordna samhället i trygga former innan vi tar oss igenom slutet av Kâli Yûga.

- Sant, säger Zinnia. Jesu lära var nog bra för eremiter men vi lever ju i samhället. Vi kan inte alltid älska våra fiender. Det må vara ett ideal men vi kan inte älska alla vi möter, det kan man inte kräva av kreti och pleti. Att älska någon som, säg, stal min Peugeot 407 - det kanske vore högsint men det vore också puckat.

De avslutar löksoppan och tar in varmrätten som är marmite på gös, rödspätta och palsternacka.

- Tjuven ska fördömas, säger Melina. Han bryter mot budet "du ska inte stjäla". En from människa kan å sin sida inte anklagas för att hon inte ger bort sina ägodelar. Man får ofta höra det: Jesus gav även manteln till tjuven som stal livklädnaden. Alltså: "ge hit dina prylar, du är ju Jesusdyrkare!" Det resonemanget funkar inte. Som esoteriker och religiös ska man inte behöva få Jesu eremitlära kastad i ansiktet jämt. Det blir en övertolkning, ett överbud.

- - -

Zinnias projekt för närvarande är att starta ett retreat på en ö, än så länge hemlig. Inte ens Melina får veta var den ligger. Men hon får tips att fråga en viss Topsy i Storstad om dess läge.

Melina tycker detta låter konstigt, men låt gå.

Dessutom - visar det sig - saknar Zinnia medel för att driva verksamheten på sitt retreat. Men Melina lugnar henne med att hon, Melina ska finna guld åt henne; hon har på känn var hon kan göra det. Så efter krogsittningen skils de, och Melina går för sin del iväg genom ett tujabestånd, ser solen sila ner genom det täta grenverket. En fågel sjunger och säger "lev livet subjektivt, så når du med tiden det objektiva". En björn brummar i en glänta: "Positivt tänkande är ständig bön." Och en räv slinker förbi, sägandes: "Livet är en dröm vi drömmer, fast vi tror oss vakna."

Hon kommer ut ur skogen, vandrar över vida ängar och känner saltstänk i luften, hör vågornas brus och glider iväg på Odödlighetens sjö, seglande i en snäcka. På böljan möter hon en delfin, till vilken hon säger:

- Jag är essé, det vill säga "en som förbidar". Jag förväntar mig inget, är nöjd med vad jag har. Solen ovan mig, morallagen inom mig.

- ... "and the angel of death behind", säger delfinen.

- Ja, det också! säger Melina:

Medvetande om döden och ändock fröjd,
medvetande om döden och därför fröjd.

Delfinen gör en paulinsk utvikning om detta, om att man efter döden vilar i kosmiskt koma, men Melina tar honom ur den villfarelsen. För om själen är det som ger kroppen liv, säger hon, så måste ju själen leva vidare efter den somatiska döden. Själen kan ju inte hibernera, frysas ner eller ligga i dvala, nej tvärtom:

- "Idag ska du vara med mig i Paradiset" sa ju Jesus till den korsfäste rövaren.

- Aha du, säger delfinen, själen återuppstår så att säga direkt efter döden...

- Du börjar fatta, säger Melina, bra. Ge dig därför mysticismen i våld, simma med Vishnu-ananta-shâyin och träd ut i aromernas rike, lär dig popens roll, hör kattens purr och se Swedenborgs leende.

- - -

Melina når land och går in i ett vitt hus, läser gåtfulla hieroglyfer och beundrar deras former, fattar allt intuitivt.

- Har jag nått målet? säger hon till sig själv. Kanske jag inte behöver samla fakta mer. Aspilian har trots allt lärt mig en hel del. Jag ser idén i vitögat, fattar världen symboliskt. Jag behöver inte längre tänka diskursivt, tänka särpräglat och analytiskt, nej jag kan omfatta världen som helhet. Jag har omtolkat världen till ett klarare tecken, som Södergran sa!

Hon går ut över vida fält, ser en regnbåge i fjärran, når dess ände i en dunge - och där, i dungen, finner hon en kruka, till brädden fylld med guldmynt. Hon tar med sig krukan och går vidare, tänker "detta ska bli mig ett tecken". Kanske kan jag använda detta guld på den där ön jag sett för min syn...?

Genom en nejd full med blommor vandrar hon, kommer till Storstad, sover över hos en bekant och får instruktion om var hon kan möta Topsy. Denne skulle ju veta var Zinnias ö låg.

Så hur ska det gå? Du har just läst del 1 i följetongen om Melinas resa. Del 2 finner du här. In alles är det sju delar. Så om du ogillar delfiner, dialoger och svallande vågor kan du sluta läsa här.

Relaterat
Castaneda: att möta kunskapen
Domkyrkan i bilder
Simone Weil

Målning: Robert Svensson

Spengler: Människan och tekniken

Ett tåg i Skåne har kört i maxfart med öppna dörrar. Detta rör teknikens titaniska sida. En viss komponent i så kallade led-lampor kan störa annan elektronik. Detta är en teknisk nyhet. Följetongen om Saab rör en delvis högteknologisk produkt, de moderna Saab-bilarna. Vi läser om forskarna vid Cern som bedriver vetenskap med dyra, högteknologiska maskiner: detta är faustiskt så det förslår, Big Science. Och hur trafiken i Slussen i Stockholm ska ordnas rör i högsta grad Människan Och Tekniken, detta som Oswald Spengler skrev en bok om 1931: "Der Mensch und die Technik". Samma år kom den på svenska på Hugo Gebers förlag. Titeln var: "Människan och tekniken - bidrag till en livsfilosofi". -- Edit 2012: boken har nu kommit i en nyutgåva på Arktos förlag. dn dn dn dn dn dn kvp exp ab svd svd

Man kan säga: en gång bodde vi alla i skogen, samlande bär och nötter och vad som fanns att få. Sedan sken förnuftet in i vårt sinne och vi började använda verktyg. Vi röjde upp i skogen och började timra oss hus och odla marken. Vi började använda verktyg. Detta var traditionellt sett "teknikens födelse". Men allt kom inte som i ett trollslag; vi var ju tekniker, vi nyttjade teknik i bemärkelsen metodik redan före vi lärt oss bruka klubbor och tillhyggen.

Teknik är nämligen inte bara en fråga om maskiner och prylar. Att till exempel som jägare närma sig ett byte på ett visst sätt, det är att använda en viss teknik. Spengler gör oss uppmärksamma på det i denna bok, "Människan och tekniken". Han skildrar hur vi höjer oss från barbarstadiet till ett civlisationsbyggande stadium. Dock finns det hos honom inget yttre, inget högre förnuft, inget andligt-gudomligt. Primitivism är ordet, vitalism utan några högre esoteriska dimensioner. Allt är instinkt, sublimerat till ett högre plan. Ideal finns inte: "ideal är feghet". [kap III] Spengler skulle ha gillat den tidige Artur Lundkvists rader om hur den primitva människan blir civiliserad men inom sig bevarar vilden:

Nu har vi byggt ett strålande himlavalv uppöver oss -
är det inte av glänsande stål?
I ljus badar vi. Våra lemmar badar i ljus.
Men djupt ini oss drömmer en uråldrig mörk skog -
där lever ett djur, gömt i snåren:
om natten vrålar det ut sin hunger
och i en obevakad stund störtar det fram likt en tiger
och river vår vackraste hind -

Vi blir civliserade, vi bygger städer, vi bygger maskiner. Maskinen antar en metafysisk roll. För tekniken sådan den var fram till, säg, Spenglers död, sådan den var med ångmaskiner, järnvägslok och bilar, blir maskinen själva sinnebilden och symbolen, den vägledande tekniska arketypen. Sedan dess har nätverket kommit att bli en mer vägande sinnebild för teknik: kommunikation, kontroll och växelverkan är idag viktigare än maskinell kraft och fysisk rörelse. Men låt oss ändå uppehålla oss vid maskinen. Spengler är nämligen inte blind för dess skönhet. Och än vaknare för maskinens estetik är Ernst Jünger i "Feuer und Blut" från 1925:

[M]askinen är vacker, den måste vara vacker för den som älskar livet i dess fullhet och våldsamhet. - - - Det har vi ju märkt ibland när vi sett ett expresståg blixtrande och dundrande susa genom landskapet, racerförare skjuta in på banan ur den doserade kurvan, när metallfåglar kretsat över våra städer och när vi i stora glastäckta hallar stått mellan kolvar och sprakande svänghjul, medan manometrarnas kvicksilverpelare stigit och fallit och de röda visarna på... kraftmätarna darrat, att här måste finnas ett överskott på liv, en lyx, en vilja att helt och hållet förvandla livet till kraft.

Spengler målar upp teknovärldens triumf. Det är som "Tider skola komma" och "Metropolis" i koncentrat. Men så kommer teknikens problem som miljögifter, bilköer, skogsskövling, energikris och konsumism. Men för nihilisten och preussaren Spengler finns bara kamp och undergång och därefter intet. Naturen är fienden, det sägs klart ut. Och om teknikens utveckling stannar av, ja då är det "pacifism i kampen mot naturen". [kap XII] Maskinen förtär sin skapare och allt man kan göra är att sikta på en grandios sorti. Vi måste leva efter Akilles' måtto: "Hellre ett kort liv fylld av dåd och ära än ett långt utan innehåll":

Tiden låter icke hejda sig, det går icke att vända om, det hjälper icke att avstå från något. Endast drömmare tro på utvägar. Optimism är feghet. -- Vi är födda i denna tid och måste tappert gå den väg till ända, som är oss förelagd. Det finns ingen annan. [Vi måste hålla ut på vår förlorade post] som den romerske soldat, vars lämningar man funnit utanför en port i Pompeji, och som dog, emedan man vid Vesuvii utbrott glömt att avlösa honom. Det är storhet. Detta hederliga slut är det enda, som man icke kan beröva människan.

Det är manande, heroiska ord detta, men någon väg att seriöst överväga är det inte, denna spenglerska kamp mot naturen tills vi stupar. Jag röstar istället för fortsatt högteknologi och kristallteknik, rimlig miljöhänsyn och andlig utveckling inom ramarna för Fayes arkeofuturism.

Men visst har Spenglers bok något att säga oss. Man kan dock hoppa över de första kapitlenas primitiva spekulationer hur språket uppstått ur ordergivningen - kom hit! gör det! Detta var urspråket enligt Spengler. Tillåt mig tvivla. Men i övrigt är hans bild av teknik och kamp, av heroiska konstruktörer och äventyrliga stadsbyggare, av maskinlivet som livsstil, nyttig som alternativ mot liberala godnattsagor där tekniken antingen bara uppstår och bringar lycka åt alla, eller bringar lidande åt de stackars plebejer som måste sköta denna moderna grottekvarn. Spengler går fri från dylika moralismer; han accepterar tekniken, han ser tekniken som en livets taktik. Och därmed förmår han se teknikens poetiska sida - han ogillar poesi men gillar teknik, se där en poetisk strategi som heter duga. Spengler föraktar"... den ståndpunkt, som intogs av de flesta katederfilosofer och till och med många historiker ända ned till litteratörer och esteter i våra moderna storstäder, vilka anse författandet av en roman viktigare än konstruktionen av motorn till ett aeroplan." [kap I]. Jünger säger detsamma i "Feuer und Blut"; han hånar den "Nietzsche, vilken i sitt renässanslandskap inte hade något rum för maskinen".

Så jag säger: man måste bejaka tekniken estetiskt. Och praktiskt vara beredd att modifiera den så att den inte förtär oss. Spengler såg själv hur trafikproblem i storstaden visar hur maskinen kan bli kontraproduktiv. Men han såg ingen utväg, såg inga sätt att förfina tekniken. Nej öka intensiteten i exploateringen bara tills vi stupar av miljöförstöring. Knappast en gångbar filosofi i något läger idag.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Guillaume Faye

Ruben Östlund: "Play" (2011)

Jag kallar fenomenet för "sprickorna i muren". Det är när någon MSM-skribent går utanför ramarna och kritiserar PK-monoliten. Nu senast är det Lena Andersson i DN. Hon har sett filmen "Play" och är emottaglig för budskapet. Hon har, kan man säga, börjat inse att invandring också för problem med sig. dn dn dn dn svd

Ruben Östlund har gjort filmen "Play": Den visar hur invandrarungdom i dagens samhälle äger gatan. De kan bete sig lite hur som helst mot omgivningen, ofta svenskar som systematiskt utsätts för angreppen. Och de vita ungdomar som drabbas kan inte göra motstånd. Då kallas de för rasister.

Invandrargängens dåd behöver inte ens vara stöld. De övertalar vita barn att räcka över prylarna. I filmen är det i form av en invandrare som säger till en svensk, "min bror blev av med sin mobiltelefon i en stöld, därför måste du ge mig din". Det är "brorsantricket" och det utövas inom ramen för sentimentet: invandrare får inte kritiseras, vita måste alltid be om ursäkt. Motstånd är inte socialt acceptabelt om förövaren är svart.

Ruben Östlund problematiserar dylikt i sin film. Inte alla förstår greppet. Jonas Hassen Khemiri gråter. Åsa Linderborg i AB reagerar ungefär, "vad är detta för SD-propaganda"? En ärligare analys står Lena Andersson i DN för. Hon förstår filmens budskap. Det handlar om hur vita pojkar devriliserats i PK-samhället, de får inte hävda sin identitet. Och i motsvarande grad har de svarta ungdomarna fått ökad makt. Andersson:

De svarta pojkarna i filmen, och i den verklighet den bygger på, utövar en förfärande makt över sina offer. Dessa gör inte motstånd, ringer inte polisen, är inte rasister, har inte förtjänat behandlingen. De är apatiska av skräck men vet att världen ser ut så här. Hot, makt, gäng och tråkningar mot svennar, det vill säga töntar, är en del av skolvardagen.

"Play" vänder upp och ner på idealbilden tycks Andersson mena. Vanligtvis ska det vara de svarta man tycker synd om. Det är detta som förvirrar tittaren. Men det anti-vita sentimentet har gjort invandraren helig, har gett honom oinskränkt makt i vissa lägen. Andersson förstår vad Östlund siktat in sig på, maktutövningen hos de svarta ungdomarna:

Om Östlunds film handlade om den fattiges nöd skulle rånarna ta vad de behöver och dra vidare till nästa mobilinnehavare. Men de har gott om tid. De har hela dagen på sig och drar ut på njutningen i att förnedra. De leker och har roligt med sin makt, såsom maktmissbrukare alltid har gjort.

Den svarte på filmduken ska enligt regelboken vara "den andre", en god och fin människa. Det blir en veritabel dyrkan av den främmande, det där som Faye kallar xenofili. Att skildra svarta som idioter och bufflar går inte för sig, därför upprör "Play".

Andersson orkar problematisera, hon orkar ge sig in i den gråzon Östlund skildrar i "Play". Heder åt henne. Men en sak i taget: jag faller inte i trans över denna avvikelse. Likt andra MSM-skribenter som vågat sig på att kritisera PK-ismen (Marcus Birro, Kjell-Albin Abrahamsson, Ulf Nilson) så lär hon tassa försiktigt. Hon lär med andra ord inte gå samma regimkritiska linje i varje krönika hädanefter. Det blir kanske lite slalomåkning mellan det korrekta och det oppositionella. Men man kan inte få allt.




Relaterat
Jordkrönikan
Eld och rörelse: fri pdf
Memoarer