Romantik

Romantiken är ingen epok, den är ett tillstånd.

Visst kan man hävda att romantiken blomstrade i början av 1800-talet, och att det fanns för- och efterromantik och så vidare. Så kan man söka definiera vad romantik är, man kan anlägga någon viss aspekt på det hela, och vips är man doktor i litteraturvetenskap.

I min bok däremot har romantiken alltid funnits. Man brukar till exempel dra fram Milton och Shakespeare och säga att de är föregångare till romantiken; de är inte förromantiker à la Schiller och Goethe, nej de är proto-romantiker, uråldriga förelöpare till den enda sanna romantiken i 1800-talets början. Kannstöpa kan man ju alltid - men är det inte lättare att säga att romantiken alltid har funnits?

Jag finner romantiska element både här och där, gripande passager i både gamla och nya texter, i antika såväl som moderna. Min slutsats blir alltså att romantiken alltid har funnits: en drömmande attityd, en känsla för det sublima och fantastiska. Att leva på ordens mångtydighet istället för deras entydighet, att baka katedraler och susa genom omöjliga länder; detta är eviga stämningar, en odödlig nerv i all konst. Det är alltid läge att vara romantiker. Man må för den skull inte hata analys och vetenskap, reduktionism och nykterhet, men dessa inordnas av romantikern i ett större universum där dans och glada grabbar, skogsfiol och flöjt anger melodin.

Som romantiker har man rätt att vara lite motsägelsefull. "I contradict myself? Well then, I contradict myself" sa till exempel Walt Whitman. Och inom sf-gebitet har vi en sån som Poul Anderson, som i och för sig hyllade exploatering och dominans (titeln "We Claim These Stars" talar sitt tydliga språk), men samtidigt gillade fågelmänniskor och nordiska epos. "Han är romantiker i botten och kan inte ha en verklighetsbild med helt entydiga räta linjer, eftersom en sådan inte skulle vara romantisk." Detta sa Bertil Mårtensson i Nova SF 2/84.

I blogrollen kan man klicka på "symbolism" och läsa om urbilder, drömtecken och det undermedvetna, och detta kan ledigt hänföras till romantiken av den som vill. Så join the crusade och bli en drömtung romantiker du också: pynta din salong med affischer av Caspar David Friedrich, Dante Gabriel Rossetti, Patrick Woodroffe och John Bauer, tänd rökelse och put on a gown, that touches the ground... Läs sedan "Trollkarlen från Övärlden" om Roke och Puke, vindspel och vågsurf i nordiskt smeksamma nejder, sedan Tormod Haugens "Slottet det vita" om ett skymningshus i den oändliga trädgården dit alla stigar leder, och sist Peter Straubs "Skuggrike":

En gång för länge sedan bodde vi alla i skogen, och vi var alla magiker. Nu är endast ett fåtal kvar som bär de hemliga kunskaperna, men ibland föds de som har naturlig fallenhet för att få pennor att sväva eller se saker.

[Straub citerad efter Mårtensson, Nova SF 3/83]

Man måste kunna se, måste anlägga en oförliknelig blick på tingen som Benjamin sa. Eller som Lovecrafts drömmare, som inte riktigt såg samma saker som övriga pojkar i de nejder han gick. Huruvida man sedan likt en Byron måste sitta och grubbla på gravstenar för att bli en sann romantiker, eller dyrka det morbida och vampyriska och gotiska för att anmamma denna stil, well därom tvista de lärde. Jag förespråkar en sundare romantik, men för den skull inte fadd och genomskinlig: nej, full styrka på blomkraften (flower power), bejakande av grönkraften (veriditas, Hildegard av Bingen) och dans till tonspår av Tangerine Dream, Kitharo och Jean-Michel Jarre: romantisk musik spelad på moderna instrument, syntetiska toner för en ny syntes.




Relaterat
Clark Ashton Smith var en amerikan
Tolkien och Jünger

Katedralbyggare och kritiker

Jag sitter här och lyssnar på Bertil Mårtensson, en privatutgiven CD han skickat mig. Opuset heter "Munkarna i Toypé" och är perfekt meditationsmusik, tonala bakgrunder för ett liv i kontemplation.

Bertil Mårtensson var en ogemen syntsnajdare, en katedralbyggare i toner, om man betänker hans andra verk såsom "Planetära fantasier" och rymdoperan "Fingals fjäril". Samt poplåtarna "Slow Down", "Pacific Rock" och "Intåg i Samarkand".

Mårtensson är även författare. "Maktens vägar" har han till exempel skrivit. Han var dessutom litteraturkritiker, i 80-talets Nova SF. Här kan man till exempel se spalten i 4/1982 där han går hårt åt Thord Johanssons "En nödvändig historia" samt Mogens Jacobsens "Kl. 24.05". Mårtensson är inte så förtjust i den rapportform dessa romaner har, han gillar konventionell romanstil bättre. Det må vara så att sagda romaner gav ett blekt intryck, men nog är rapportformen som sådan en framkomlig väg: se bara på Ballards "Running Wild" ("Pangbournemassakern") samt Alexander Kluges "Massdöden i Venedig" och "Personakter". Där hettar det till må jag säga, där når den torra referatstilen kritisk massa. Sedvanlig romanform må vara mer lättläst, det är den man konsumerar till vardags, men vad tråkig sf och litteratur i allmänhet vore om ingen vågade experimentera.

I samma spalt (4/82) recenserar Mårtensson min favorit A. E. van Vogt. Mårtensson kallar van Vogt föregångare till 60-talets friformiga, nyvågiga inner space-prosaister, om än van Vogts egen stil inte riktigt räckte till för att gestalta hans idéer:

van Vogt föddes med en fantasi som inte matchades av hans
litterära talang... annars hade vi haft en sf-Shakespeare i vår
famn. Nu har vi något vildare, primitivare men ändå "sense
of wonder"-fyllt.

Detta säger Mårtensson och jag håller med. Han säger vidare att van Vogt är "ojämn på det viset att han kan prestera litterärt helt lysande avsnitt, åtföljda av mycket platta sådana. Det får man stå ut med..." Något liknande skrev jag själv en gång här på bloggen om van Vogt. Han var en diskret guru, en författare som i sina bättre verk ständigt överraskar. BM:s slutkläm om van Vogt (apropå andra isherromanen "Väktarna från Isher"):

På något vis har denne gamle pulpförfattare inte bara lagt
grunden till den högklassiga rymdoperan /som "Dune" etc/,
utan även till den djuppsykologiska symbolistiska sf där
verklighetsbegreppet strider med de inblandade personernas
känslor och öden. I Frankrike lär man ha utgett hans
samlade verk i skinnband. Tja, varför inte? Även opolerade
diamanter kan ha sin lyskraft.

I Nova 2/85 preciserade BM ytterligare vad denne van Vogt stod för:

van Vogts böcker bygger nästan helt på ett utnyttjande av
primala känslor, ett frammålande av besynnerliga bilder som
ges en nästan arketypisk kraft för att de framspringer ur en
naivistisk berättarsjäl. [recension av "Makten och stjärnorna"]

Detta är van Vogt på pricken. Han kunde slänga in en massa effekter i sina verk, beräknade efter den sense of wonder de skulle åstadkomma. Om i så fall språket saggade efter, om stilen blev lite slö, kunde det riskabla i metoden lysa igenom och obarmhärtigt avslöja verket som fantasterier utan syfte, som tanketomma simulacra, som en kulissvärld. Men när isen bar ledde han oss ut på sublima färder, kunde han ge oss ojämförliga sf-konstverk som en Asimov eller Heinlein aldrig mäktat med -- som i "Minnet", "Härskarna" och "Cargills universum". Det var svindelkänsla och gåtfullhet, det var symbolism och drömkänsla, det var moderna myter: det var van Vogt.

Jag återgår till Nova 4/82. Där recenserar Mårtensson även även Sam J. Lundwalls "Crash", om en sf-författares bitterljuva romans med en litterär agent. Man möts på en sf-kongress och tror sig ha funnit varandra - men det är blott "en promenadernas gemenskap, en replikernas gemenskap, en drömmarnas gemenskap" (BM). Själv minns jag denna roman som flyhänt skriven och snabbläst, men den skulle säkert tåla en omläsning. Det är inte snutet ur näsan att kombinera sf-världen med äkta känslor, äkta tragik (om nu inte det är ett för stort ord). "Crash" berörde mig trots allt; den hade ett visst tonläge, en tonträff bortom det lite hippa och världsvana där Lundwall annars brukar röra sig.

- - -

Mer i ämnet. I Nova 3/82 gäller Mårtenssons bokspaning till exempel Douglas Adams' "Liftarens guide till galaxen". Adams jämförs med andra sf-humorister som Sheckley och Vonnegut, men:

Medan Sheckley och Vonnegut är bundna av den egna
logik de skapat så sätter sig Adams suveränt över allt.
Man kan aldrig räkna ut vad som ska hända i nästa
mening.

Jag instämmer till fullo, detta är charmen med att läsa Adams. Adams kändes ny och fräsch, han tuggade inte bara om bekanta teman och gav dem ironisk vinkling - eller så var det precis det han gjorde, men allting kändes originellt och nyskapande. Jag läste nyligen om denna hans första bok och mindes såklart handlingen i stort, men blev ändå överraskad här och där. Sådana är klassikerna: man finner nya saker i dem vid varje genomläsning.

Mårtensson sa för övrigt att en klassiker är en bok man minns efter tio år, en gammal klassiker en man minns efter tjugo år, och en modern klassiker en man minns efter fem år...

I 5/83 behandlar vår guru Phil Dicks "Glimmungs värld", och avfärdar myten att Dick vore en dålig stilist:

Han strävade aldrig efter att skriva direkt vackert, men
han kom nära ändå. Framför allt skrev han effektivt. Han
gjorde de vildaste fantasiutflykter vardagsnära och de
mest vardagsnära händelser kunde hos honom till sist
framstå som märkligheter.

Att "skriva effektivt" kan minsann ha sin charm det med, det kan bli en poesi i sak som det heter. Det blir knappast citerbara lyrismer, men det är skönt att läsa och läsa om.

Om en sydsvensk kollega dristar sig Mårtensson säga:

Dénis Lindbohm faller ofta in i overstatement när
en understatement-teknik skulle varit effektivare
och sagt lika mycket. Det är kanske hans litterära
svaghet. (1/85)

Jag beundrar själv Dénis Lindbohm, gillar hans självbiografiska böcker för deras tematiska innehåll, men jag är inte alltid så förtjust i hans stil. Mårtensson ställer den nödvändiga diagnosen.

Några enstaka stilblommor så, diskreta fotparader och subtila blinkningar som åtminstone jag gottat mig åt. Om Heinleins realistiska noveller från den nära framtiden heter det: "Tänk så många rätt plausibla framtider vi gått miste om." Och Stephen Donaldson med sina trippeltrilogier får BM att tänka på Horatius: "Helt klart tänker Donaldson uppföra ett monument över sig varaktigare än brons." (Ni fattar ironin va: Donaldsons välartade trams kommer så klart inte att bestå, han är ju bara en plastguru i pilotbågar.) Om den andra liftarromanen: "Boken är en ganska god handledning till universum, som jag minns det från mitt förra besök." Samt den avslutande rekommendationen för Lundwalls "Crash" (se ovan), som ju inte är sf men bra ändå, väl värd att unna sig: "Rymdskeppen får avgå en annan dag än den när du läser den här romanen..."

Mårtenssons räkor i gamla Nova innehöll många guldkorn: filosofiska spånor, lärda anspelningar och smarta reflektioner, inte bara över litteratur och författare - och det hela gavs liksom en passant, i avsidesrepliker. Det var som någon sa om Alf Henrikson: "stor lärdom, lätt buren".




Relaterat
"Maktens vägar"
A. E. van Vogt
Science fiction från höger
Arthur C. Clarke
"Neuromancer"

Kollage LS

Hårdrockens A-Z

Det skrivs en hel del om hårdrock här på bloggen. Så även idag; härmed en A-Z över intressanta företeelser inom denna genre.

AC/DC behöll sin popularitet från medio av 70-talet över 80-talets nya HM-våg och vidare. En grupp som diggades både av punkare och hårdrockare, en bedrift de delade med Motörhead.

Biografi - en bra biografi över en heavy metal-artist är Mark Putterfords "The Rocker" om Phil Lynott. Tragedi på slutet (han dör) föregått av en brokig karriär. Dylan ansåg till exempel att Lynott var ett geni.

The Cult var ett vanligt rockband, men ett stormigt sådant. Vid ett tillfälle lämnade trummisen bandet och gick med i Guns 'n' Roses istället, för att få lite lugn...

Deathmetal, mörk metall skapad av Black Sabbath. Vad denna dödsdyrkan kan säga en esoteriker som mig vet jag inte, men kanske: för att se ljuset måste man ha sett mörkret.

Elektrisk kyrkomusik var vad Jimi Hendrix kallade sin musik. Ett annat namn var "free feeling"...

Flares eller vida byxor användes inom hårdrocken ännu 1975 (se till exempel Jimmy Page i "The Song Remains the Same"), men med punkens ankomst förstod man vad klockan var slagen och övergick till stuprörsbrallor.

Glasögon bärs inte ofta av hårdrockare, men dock: Noel Redding, basist åt Jimi Hendrix, Ian Paice, trummis i Deep Purple samt sångaren i Linkin Park, har glömt namnet.

Headbanging - uppfanns av Ozzy Osbourne, som ett sätt att skaka av sig svetten och kyla ner sig.

Iron Maiden klottrade Ozzy Osbourne en gång på en vägg i sin hemstad Birmingham, långt innan själva bandet Maiden bildades i London. Annat han skrev var "Ozzy - Iron Man"...

Judas Priest - en biografi över detta band har skrivits av Neil Daniels. Den heter "Defenders of the Faith - The True Story of Judas Priest" och fokuserar på de tidiga åren då en viss Al Atkins var med, han slutade efter andra LP:n.

Kerrang! - punkens ikonografi speglades väl i fanzines och NME:s dagstidningspapper, men den nyuppväckta hårdrocken krävde glansigare papper; säga vad man vill om den nya metallvågen, men den hade en aura av fest och show. Därför startade Kerrang! som en fyrfärgsbilaga till Sounds 1980, och snart blev den en egen, bivecklig blaska. Det är än idag roligt att läsa dess texter av Mick Wall, Sylvie Simmons och Dave Dickson.

Loudness var ett japanskt heavy metal-band på 80-talet. Det svängde rejält kan jag meddela.

Metal som i "heavy metal", ett namn på aktuell genre som kommer från Steppenwolfs "Born to Be Wild" om MC-åkning: "heavy metal thunder". Sandy Pearlman ska senare ha applicerat termen på hårdrock. Eller om det var någon Rolling Stone-skribent som hade ett finger med i spelet också.

Nu-metal är dagens hårda rock, 2000-talets "ännu hårdare, ännu tyngre, ännu mer komplicerade" rockmusik... Svarta kläder och rakade skallar, street credibility som i en liten ask. Och sedan drar alla åstad och gör ett konceptalbum över Moby Dick, följt av samarbete med symfoniensemble; hårdrocken är sig lik, igår och idag...

Oljud, att spela på hög volym. Inlett av Hendrix som drog upp stärkarna på 10, följt av Spinal Tap som drog upp dem på 11. Idag tycks även poppigare band spela rätt högt, det är tidens melodi kort sagt.

Publiksurfning - uppfanns av Ozzy Osbourne.

Queen att Queen har rötterna i hårdrock är ingen hemlighet, Brian May gör sina solistiska metalluppvisningar - men in alles har denna grupp brutit genregränserna och inkorporerat det mesta i sin musik, även opera, jazz och vaudeville förutom sedvanlig pop och schlager.

Riot som i Quiet Riot, ett amerikanskt metalband som definierade genren i början av 80-talet. Covrade Slade, "Com On Feel the Noize" var det väl.

Stagediving - uppfanns av Ozzy Osbourne...

Thin Lizzy - deras namn kommer sig av en seriefigur i "The Beano", en "Tin Lizzie" som är ett vedertaget namn för "Plåtlisa". Därav kallas även T-Forden för "Tin Lizzie", men Lynotts grupp fick inte sitt namn av bilen om någon nu trodde det.

UFO var ett engelskt hådrocksband som levde under de svåra åren från mitten av 70-talet till 80-talets början. Men hur svåra dessa år var kan diskuteras; hårdrock var förvisso ute från 1977 och framåt, kritikerna svek och något nytt skapades sällan, men publiken var trogen och hård musik dånade ännu över västvärldens villaförorter och höghusområden...

Van Halen var liksom UFO ett late seventies rockband, med ett speciellt sound skapat av gitarristen Eddie van Halen. Han nyttjade bland annat halvtoner, som uppstår om man lägger fingret löst på vissa punkter av gitarrsträngen.

X som i Racer X, det band som Judas Priests nuvarande trummis tidigare spelade i. Travis är amerikan och bevisar återigen att USA tagit ledningen över England som metalland; även de gamla englandsbanden måste söka sig västerut för nytt blod...

Y&T var ett amerikanskt band i tidigt 80-tal, lett av Dave Menketti och med minnesvärda låtar såsom "Forever" och "Meanstreak".

ZZ Top med sin boogierock gouteras av de flesta hårdrockare. Någon sa att deras "Eliminator" från 1983 var "ljudet av kassaapparater världen över" - men om det nu är så lätt att skapa ett kommersiellt sound, varför kunde inte denne någon profitera på det själv och skapa en succé? Svaret är att ZZ Tops 80-talssound var resultatet av mångårigt lirande, slutprodukten av en intern, gåtfull process. Det är som träsnidaren som fick frågan hur man gör en dalahäst, på vilket han svarade: "Man tar bort det som inte är häst..." På "Eliminator" hade ZZ Top tagit bort det som inte var "ZZ Top"...




Relaterat
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)
Reportage: kyrkogården
Edith Södergran: krigiskt sinnelag
Bertil Malmberg hedras i Härnösand
Boye: Kallocain (1940)
Gedin: Verner von Heidenstam -- ett liv (2006)

Kustomiserade, choppade, sectionerade och channelerade bilar

Det handlar om snygga bilar, customiserade och choppade. Ja kanske även channelerade och sectionerade.

Bilderna är från Mårten/Svammelsurium. Överst en Chevrolet '54, därnäst en Olds '57 och sist en Mercury '50. Det är bilkonst på hög nivå, bilförädling ska jag väl säga - för med ett fult basmaterial blir customiseringen ful den med.

Idealet för de tidiga californiska hembyggena i den här riktningen var att göra bilarna lägre, få dem att se modernare ut. Det började med förkrigsmodeller som man lät sänka fjädringen på, kapa taken och slimma, för vid den här tiden -- efter VKII -- fanns det få nya bilar att köpa. Så man skapade sig sin egen nybil av skrotet man hade på gården.

Så fortsatte det med George Barris taksänkning (= chopping) av en Mercury '49:a, mycket likt den gröna 1950:an vi ser ovan. Men för att bilen inte ska se konstig ut med taket sänkt, för att helhetens proportioner ska bevaras, måste man i regel avlägsna en horisontell remsa av karossen också, så kallad sectioning. Sedan skalar man bort lite överflödigt krom, sänker spiralfjädringen ett eller två varv och vips har du en skönhet.

En specialitet för att sänka bilen var channeling: man lät ta upp inverterade kanaler i durken för ramen att löpa i. Inte så svårt som det låter.

Lägre och längre var idealet, och det fattade även de stora bilbyggarna i sinom tid. GM:s Harley Earl hade detta på sin agenda. Och han började sin karriär just som customiserare i Californien. Fast han byggde inga sänkta Mercurys, snarare var det lyxförädlade vagnar åt filmstjärnor och liknande.

Chevan och Oldsen ovan följer i stort sett Barris' recept. Om Chevan kan sägas att den har Corvette-grill (1953?), stötfångaren läckert målad i samma färg som karossen och instrumentbräda från en Cadillac.




Relaterat
Fenor och krom
Wagner: Nibelungens ring
Gustaf Tenggren målade bakgrunderna till Snövit
Mythago Wood

Iron Maiden: Piece of Mind

Den fjärde skivan är alltid speciell: Black Sabbaths "Vol. 4", Zeppelins "Stairway to Heaven", Deep Purples "Machine Head" och Priests "Stained Class"... Föga förvånande då att Iron Maidens fjärde var en höjdare: "Piece of Mind".

Det är action från början till slut, trumhinnorna attackeras av 40 riff i sekunden. Och trumskinnen attackeras med bravur av Nicko McBain som riffar på trummorna, spelar ett konstant solo. Lägg till detta massiv sång, drivande bas och gitarrharmonier och du kapitulerar. Ja, musikstilen är lite speciell, lite originell till och med för hårdrock - men denna stil är Maidens egen. Love it or leave it.

Man måste gå igenom låt för låt. "Where Eagles Dare" handlar om Macleans Örnästet, där solot är speciellt snyggt - ja, det svävar. Trots den smattrande attacken. "Revelations" är för sin del skriven av Bruce Dickinson, hans första låt med Maiden trots att han varit med sedan "Number of the Beast" - men på den fick han inte skriva något av kontraktsskäl. En lite jobbig låt som tvärstannar två gånger, det är ju dessa taktbyten, men helheten är snygg. Och sann (om än gammaldags) poesi finner man i raderna:

She came to me with a serpent's kiss
as the Eye of the Sun rose on her lips,
moonlight catches silver tears I cry.
So we lay in a black embrace
and the seed is sown in a holy place
and I watched, and I waited for the dawn...

"Flight of Icarus" av Adrian Smith och Dickinson är min favorit: en aningen softare låt, anpassad för radio sägs det, men nog är den hård så det räcker. Ja denna melodiska hårdrock, må den leva... "fly on your way like an eagle, fly as high as the sun - on your way like and eagle, fly touch the sun"... Påminner vagt om "Riding on the Wind" med Priest.

"Die With Your Boots On" målar upp domedagsvisioner, nästan trovärdiga. Maidens skräcklåtar är sagoboksskräck sägs det, men nog ryser jag en aning inför dessa rader:

In 13 the Beast is rising
the Frenchman (= Nostradamus) did surmise,
through earthquakes and starvation
the walord will arise.
Terror, death, destruction
pour from the eastern sands,
but the truth of all predictions
is always in your hand.

Sista raden är vis: fanstyg må förutspås, men sant vara skapas i vårt hjärta. Vi kanske hamnar i krig, men då är vår plikt att inte låta förståndet fara utan att lindra nöd. Tidigare talas om domedagsprofeter som förutsäger "war for millions, in the hope that one appears" - och det är såklart förkastligt, att på detta sätt njuta av svartmålningen. Man måste stå emot smittan, förhindra att bli ett med eländet som kan komma. Man måste slå vakt om de förutsägelser man kan göra själv, om visionen av en bättre värld som ska komma efter debaclet: "the truth of all predictions is always in your hand".

"The Trooper" har delvis samma tema, krigångest à la åttiotal i form av ett fältslag med hästar och musköter. Nåväl, det är tajt och melodiskt och gav Dickinson möjlighet att fjanta runt med en värja på scen...

"Still Life" är en annan höjdpunkt, baserad på en novell av Ramsey Campbell: om att glo ner i en damm där röster kallar på en. Mycket ångest är det, och Harris är ganska ångestdriven syns det... Vad bra då att det finns hårdrock att leva ut sina skräcksyner i. Campbells novell hette förresten "The Inhabitant of the Lake" och kom 1964.

"Quest for Fire" är en jigg, kanske inspirerad av Thin Lizzys försök i genren såsom "Emerald" och "Black Rose": keltrocken lever... Men för aktuell platta ett något svagare nummer. "Sun and Steel" åter rusar iväg på Miyamoto Musashis svärdsegg, med budskap från hans "Fem ringars bok"; det är en svärdskonst i harmoni med de fem elementen, våra vanliga fyra plus tomheten, shûnyatâ:

Through earth and water, fire and wind,
you came at last, nothing was the end.
Make a cut by fire and stones,
take you and your blade and break you both
in two - break you both in two...

Sunlight falling on your steel,
death in life is your ideal,
life is like a wheel...

"You killed your first man at 13" heter det i början, och det var precis vad Musashi gjorde. Samurajen skred fram som en ung gud i detta 1600-Japan, kunde ostraffat döda envar som ställde sig i vägen.

Vad gäller "To Tame a Land" så har den viss episk bredd, denna tonsättning av Herberts "Dune". Men boktiteln fick inte nämnas i låten för Herbert hatade hårdrock och Maiden i synnerhet, antagligen påverkad av hajpen kring föregående skivan "The Number of the Beast". O well, en lämplig slutvinjett för en mästerlig skiva är det allt, särskilt efter de klimaktiska raderna:

The time has come for him
to lay claim his crown,
Messiah supreme,
true leader of men...

Härliga allmaktsfantasier att njuta av i sitt pojkrum anno 1983, när plebicismen och jantelagen härskade oinskränkt: "As the mighty eagle, I need room to breathe!"

Judas Priest: Sad Wings of Destiny

Härmed en titt på Priest-plattan "Sad Wings pf Destiny". Först en introduktion över gruppens allmänpoetiska gärning.

Sångare och låtskirvare i Judas Priest var Rob Halford. Han var poet. Det är inga överord. En spontanistisk poet måhända, men det är en erkänd genre; se bland annat Greitz och Gyllenstens "Camera Obscura", en modern klassiker. Och ser vi till rocken var ju Bowie en rätt god nonsenslyriker, fast det är en sak för sig: "It's on America's tortured brow / that Mickey Mouse has grown up a cow"...

Halfords poesi finner man både här och där, inte bara i låtarna, nej den pryder även omslagen. Vem minns till exempel inte prosaskissen på "Defenders of the Faith"-LP:n:

Rising from darkness where hell hath no mercy and
the screams of vengeance echo on forever, only
those who keep the faith shall escape the wrath of
the Metallian...

Undertecknat "Master of all Metal". På Plattan före, den med den glada gula örnen, fanns en liknande blurb:

From a distant land came a winged warrior. Nothing
remained hallowed, nothing remained sacred as it
uttered its battle cry: Screaming for Vengenance.

Det sista var ju också titeln på plattan.

- - -

Dessa skivor kom på 80-talet, men redan i början var Halford igång som omslagspoet. Ta bara titeln på 1976-plattan, "Sad Wings of Destiny", detta är poesi in nuce. Lägg till detta Woodroffes bild och du har en klassiker.

Anslaget är pampigt redan från början med ett pianopreludium. Sedan dånar man iväg med "Tyrant", en svidande vidräkning med totalitära regimer. Diktatorer i öst och väst drog åt sig öronen när Judas Priest morrade:

Tyrant conqueror of all,
tyrant he is destructor,
tyrant, every man shall fall...

"Genocide" är lika politisk den: en låt mot folkmord. Priest låter hela världen veta: vi stödjer inte folkmord...

Sedan kommer den stilla balladen "Epitaph": piano och skönsång. "The old man sitting there, his head bowed down"... Slutet tonas ut för att explodera i "Island of Domination", en rivig sak, lagom lång och utan tempobyten: "Now we are taken... on to the Island... of Domination...!"

Sidan två på detta första, riktiga Judas Priest-vax ("Rocka Rolla" räknas inte) inleds stilriktigt med "Victim of Changes", en episk saga om en dam som super ner sig:

Whiskey woman don't you know that you are driving me insane?
The liquor you give stems your will to live and gets right to my brain.
You try to find your way through life, try to get some new direction.
Another woman's got a man, she wont find no new connection.

Takes another drink or two, things look better when she's through...

Låten går i tungt malande tongångar, blytungt är ordet. Sin definitiva form har denna låt inte här, nej den lät bättre senare, till exempel live på "Rock Pop Heavy Metal Festilval" i Dortmund 1983. Nåväl, det är en episk låt väl värd att närgranska. Efter en tunggungande gitarrövergång kommer vers två:

Takes another look around, you're not going anywhere,
you've realised you're getting old and no one seems to care.
Try to find your way again, try to find some new...
Another woman's got her man, she wont find a new...

Takes another drink or two, things look better when she's through...

Efter en "gitarrvirvel" (ett Tiptonriff först spelat sakta, så snabbare och snabbare) kommer så en märklig Halfordgrej: låten stannar upp och vi får ett recitativ med korthuggna rader:

You've been - foolin' - with some - hot guy.
I want - to know - why is - it why.
Get up - get out - you know - you really blew it.
I've had enough - I've had enough - good God, pluck me...

Så kommer ett sedvanligare gitarrsolo, och efter ett snyggt tempobyte fortsätter låten i lugnare takt, med de odödliga raderna:

Once she was wonderful, once she was fine,
once she was beautiful, once she was mine.
Now change has come over her body,
she doesn't see me anymore...

Changes... changes... changes...
Victim of Changes!!!

Det sista skriks ut i ett klimax, och så ros låten hem av Tipton-Downing i tunga ackordföljder. Man är mållös; detta är ett sant rockepos, över sju minuter långt och med väl avgränsade satser, men väl ihoplött och synnerligen koncentrerat i uttrycket. Att det är så många satser beror på att detta opus var två låtar från början, Al Atkins "Whiskey Woman" och Halfords "Red Light Lady". Atkins var sångare i början av gruppens karriär.

Därnäst på plattan "Sad Wings..." kommer "Ripper", om en viss kvinnomördare i London. Vass. Ersättaren för Halford på 90-talet, "Ripper" Owens, fick jobbet just för sin förmåga att ta de höga tonerna i den här: "In for suprise, you're in for a cho-aaaaa!!!"

Plattan rundas av med "Dreamer Deceiver", en rätt snabb sak som pekar fram mot tajtare nejder. In alles är denna platta bra på alla punkter, utom att det saknas lite polityr, lite finish. Många av låtarna får sina definitiva versioner först på live-LP:n "Unleashed in the East" (se nedan i denna etikett). Men allt som gör Judas Priest stort finns här: snabbrock och invecklade ackordföljder, Halfordsång från ljusaste falsett till mörkaste källarvalv, samt både tuffa låtar och softare tongångar.




Relaterat
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Science Fiction Seen from the Right (2016)
Actionism (2017)

Johanna Schartau: Passagerna i Paris

Den 29 mars skrev jag om Paris passager, ett som många (inklusive dess kartograf Walter Benjamin) trodde försvann i och med 1900-talets gryning. Det var triaden "prostitutionsförbud, bredare trottoarer och friluftskultur" som ska ha gjort slut på dem - men de dog inte, de levde vidare och är idag synnerligen vitala.

Detta får jag veta idag via ett mail från Johanna Schartau, som varit där och fotograferat och gjort en bok: "Passagerna i Paris", som utkom i december förra året. Bilder plus personliga kommentarer, fin recension på bloggen Occident. Johannas egen blogg med bilder ur detta fotoprojekt finner ni här.




Relaterat
Möte med Mannerheim
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

"Eld och rörelse" och stjärnorna

Edit 2017: pdf:en till boken kan laddas ner här. Bra länk, den går till Dropbox.

Jag är inte så såld på astrologi. Men jag hajade till när jag såg att de två ledorden för mitt tecken, skytten, är eld och rörelse...

Ledorden för exempelvis lejonet är eld och vila, och för jungfrun jord och rörelse. Så det var någon mening ändå att jag skrev "Eld och rörelse"... Denna bok kan ni läsa mer om under etiketten här till vänster, hur man beställer den och så vidare. En länk i blogrollen finns även: ett faksimil.

Måste gå till botten med den här astrologiska grejen, för här finns mer att ta på. De tolv stjärntecknen kan delas in i tre huvudgrupper, "ledare", "vila" och "rörelse". I varje grupp får varje tecken så sitt element: eld, jord, luft eller vatten.

I ledargruppen är till exempel väduren eldtecknet, och det kan stämma bra: många militärer sägs vara vädurar. Då gäller det så klart arketypiska militärer, ledare och stridisar, inga trosskuskar och ingenjörer hör hit. Vädurar är ledartyper och gillar elden.

De övriga ledartecknen är stenbock, vågen och kräftan, som hänförs till respektive jord, luft och vatten. Ledartecken (även kända som kardinala tecken) är som ni förstår ledartyper, chefsämnen, och vilket element man hör till visar på speciell böjelse för detta ledarskap, visar på variation i sättet att leda.

Gruppen "vila" så, även kända som konservativa tecken: något passiva eller ska vi säga harmoniska typer. Lejonet, oxen, vattumannen och skorpionen hör hit, med tilldelning av respektive eld, jord, luft och vatten. Eld är här som för förra gruppen att vara eldfängd, brinna för något, och jord är att vara stilla, luft betyder eterisk natur och vatten är att ha en flytande karaktär, med allt vad det innebär.

Så sista gruppen, rörelsegänget. Fiskarna hör till vatten, tvillingarna till luften, jungfrun till jorden och skytten - mitt tecken - till elden.

Och det stämmer bra. Jag hör hemma i rörelsegruppen, är varken harmonisk eller vilopräglad, är inte heller någon ledartyp. Och element: jag är otålig, snabb, måste ha rytm i det jag gör. Varje egenskap kan ha sin negativa och positiva sida, och det goda med min karaktär är så klart att få saker gjorda, att inte söla, medan det sämre är benägenhet för stress och jäkt.

Jag är en snabbrörlig typ. Men, enligt schemat, också lagd åt elden. En dödlig kombination! Men jag blir lätt entusiastisk, flammar upp men falnar lika snabbt - i värsta fall. Jag är lättrörd och lättstörd, man får en reaktion från mig av det ena eller andra slaget.

Som sagt, stämmer bra att skytten är ett eld- och rörelsetecken. Sedan behöver man inte låsa sig i det här, man kan om det krävs ta kommandot och leda om man måste, och man kan låna kraft från vatten och jord och svalka sig i luftens eteriska strömmar. Man kan slå sig till ro i vilans tecken.

Så att: vill ni ha en litterär gestaltning av "eld och rörelse", vill ni ha en Svenssonbok med denna titel, vill ni ladda ner pdf:en till boken går ni till detta inlägg. Där länkas till pdf:en, tillgänglig gratis via tjänsten Dropbox.

Fula amerikanska bilar

Härmed en titt på fula amerikanska bilar. Det gjordes en del horribla saker i det stora landet i väster, även under den gyllene eran 1945-70.

Jag såg nyss "Fright Night II", en rysarkomedi från 80-talet. Roddy MacDowall spelar en vampyrjägare, en gammal kuf som dragit sig tillbaka, men som till sist måste ge sig ut och bekämpa ondskan. Så han tar sina krucifix, sitt armborst med träpilar och sin dunk med vigvatten, går ut till sin bil och kör iväg -- men bilen är inte vilken som helst, nej det är en silverfärgad Studebaker Lark '61!

En udda bil för en udda man, se översta bilden. Även fula bilar har sin mytologiska nisch; tråkigt vore om det alltid var snygga Cadillacs, Buicks och Lincolns som förekom i filmer och reklam. Tråkigt om bara de har ikonisk status.

Så är det... men i övrigt har jag inget gott att säga om dessa bilar. Bland bilderna för detta inlägg kommer Nash '56 därnäst, och den är ful, fronten är ihoptryckt. Formgivaren har velat göra något annorlunda, har inte velat kopiera Fords och GM:s snygga linjer -- men resultatet är bara tragiskt.

Sedan kollar vi in fronten på Hudson Hornet '56, ett kaos av linjer som bara förvirrar. Formspråket på denna tid var förvisso inriktat på pynt och krom, men det betyder inte att alla skönhetsanspråk måste fara och flyga. En horreur!


Nash Ambassador '55 kommer sedan, och det är bara att titta och rysa: en ful bil. Den följs av Raymond Loewy-designen Studebaker ´54. Här finner man viss elegans, men helheten är misslyckad. Något är fel, kanske har han velat ge bilen europeisk prägel men sen tvingats pynta den à l'amerique.

Sist en godbit: Packard Brougham '41: en av de sista bilarna med öppet förarutrymme, här fanns bara ett löstagbart lädertak... Denna idé med chauffören ute i kylan var passé i det demokratiska samhället. Och sedan blev chaufförskörda bilar allmänt en sällsynt företeelse. Marcus Wallenberg körde till exempel rätt ofta själv sin Saab 900.

Dessutom har denna Packard ful form: passagerarutrymmet har takhöjd anpassad för gubbe i cylinderhatt. Det hela ser ut som en 1800-talsvagn monterad på ett bilchassi.







Relaterat
Fenor och krom
Japansk bilindustri
Channeling, sectioning, chopping...

J. G. Ballard: Solens rike

J. G. Ballards mest berömda roman kom 1984. Den heter "Solens rike".

B-29:or som släpper kanistrar över nejden, kanistrar med konserver och chokladkakor och Reader's Digest: det är en bild som etsar sig fast.

Den hungrande Jim kastar sig över innehållet, äter sig mätt under sin irrgång i risfältens ingenmansland. Sedan ser han ett ljussken i fjärran, och då är det samma B-29:or som fällt atombomb över Hiroshima. Liv och död, uppdrag som uppdrag...

Redan före Pearl Harbor och japanernas intåg i Europeiska enklaven är denne Jim flygintresserad. Och krigsintresserad: närvaron av japanska soldater känns bara exotisk. Så kommer 7 december 1941 och tillvaron rasar samman, det blir skilsmässa från föräldrarna och kringdrivande i Shanghai, kamp för tillvaron - och slutligen internering. Men riktigt hemskt är aldrig kriget, nej han gillar att se planen starta från flygbasen intill, han hurrar åt såväl Zeropiloter som Mustanger som anfaller basen.

Lägret är framför allt trygghet: man får ett mål mat om dagen, bättre än ingenting. Så när japanerna slutligen ger sig av sommaren 1945 kommer tuffare dagar: kringirrande i risfältens landskap, ett externaliserat psyke, en tidlös geografi. Döden ligger på lur, bland parkerade bilar på en stadion, i kanalerna och i lastrummen till B-29:orna, samma B-29:or som fäller förnödenheter. En paradox, en oxymoron som "tung lätthet", "rörelsen som tillstånd", "en sorg i rosenrött"...

Spielbergs film av denna "Solens rike" håller jag ganska högt, en av hans bättre filmer måste jag säga (jämte "Duellen" och "Närkontakt av tredje graden", ja "Hajen" var också bra). Men J. G. Ballards roman ger mycket den också, den rör sig på en nivå där "japanskt fångläger"-romanen annars inte rör sig:

Väster om kajerna, i en grund lagun, låg det utbrända skalet av en B-29 vars stjärtparti höjde sig i dunklet likt en annonspelare av silver som gjorde reklam för sina egna flottiljemblem.

---

... det dis som blåste upp från de blekta fälten, stridsvagnsdikena och gravhögarna - samma ljus som Jim hade sett från olympiastadion, som förebådade slutet på ett krig och början på nästa.

---

B-29:orna ingav Jim vördnad. De väldiga, strömlinjeformade bombplanen var själva sinnebilden för Amerikas hela styrka och skönhet. Vanligtvis flög B-29:orna högt över den japanska luftvärnselden, men bara två dagar tidigare hade Jim sett en ensam flygande fästning sväva över risfälten väster om lägret, bara hundrafemtio meter ovanför marken. Två av dess motorer stod i brand, men åsynen av detta enorma bombplan med dess höga, svängda stjärtparti övertygade Jim om att japanerna hade förlorat kriget.

---

[Tidningarna] var fulla av rubriker och slagord från en världhan aldrig lärt känna och en massa obegripliga namn - Patton, Eisenhower, Himmler, Belsen, Jeep, AWOL, Utah Beach, von Rundstedt, Ardenneroffensiven och tusentals andra detaljer om kriget i Europa. Tillsammans beskrev de ett heroiskt äventyr på en annan planet, fyllt med scener av offer, stoiskt mod och ofattbar djärvhet, ett universum skilt från det krig Jim lärt känna på stränderna av Yangtsekiang.

Övergången är svårast, otryggheten finns i interregnumet. Sommaren 1945 på Kinas landsbygd flyter allt, man vet inte om kriget är slut eller om ett nytt just börjat, om atombomben skapat en ny värld eller ett nytt krig. Det är civilisationens sammanbrott, om än för bara några veckor; det är kaos och anarki, ljuva att drömma om i centralvärmens gos men mindre trevliga att utsättas för som 12-årig pojke i främmande land.

Det är som antytts en veritabel subgenre detta, berättelser från japanska fångläger. Titlar som "Kejsarens gäster", "Bron över floden Kwai" och Clavells "King Rat" kommer för en, liksom filmerna "Merry Christmas, Mr. Lawrence" och "Fem vilda höns". Ballards bok rör sig som sagt på en mer avancerad nivå än dessa, stilen är förhållandevis koncentrerad och metaforrik. Egentligen gör sig Ballards prosa bäst i novellformat, jag har aldrig riktigt gillat hans tidiga katastrofromaner ("The Drought", "The Wind from Nowhere" etc) eller Afrika-fantasin "The Chrystal World" (det finns en novell på samma tema, "The Illuminated Man" som ger romanen in nuce) - men i denna roman kommer Ballards prosa till sin rätt, de litterära piruetterna kryddar anrättningen som i övrigt är ganska rapp; stilen i stort är ordinär och det är som det bör vara, man måste kunna slöläsa en roman anser jag - men tack och lov finns här ingen sidutfyllnad, narrativet är koncentrerat.

Med andra ord: en hörnsten i varje sann Ballardälskares bokhylla.

(Not: Originalet hette "Empire of the Sun" och kom 1984, den svenska översättningen 1986. Spielbergs film kom 1987.)




Relaterat
Hieroglyfer i ett landskap
Ballards sämsta
Lär dig sanskrit
Evola: Metaphysics of War (2011)

Herbert George Wells

"Som den osynlige mannen ser vi inte Claude Rains"... 

Detta skrev DN när filmen "Den osynlige mannen" visades en gång. Det tyckte jag var roligt.

Jag har inte läst boken men sett filmen, 30-talsrullen baserad på Wells' roman (som kom 1897). Men jag minns inte så mycket av den. Dock har själva idén vunnit burskap; det har till exempel gjorts en osynlig man-film med Chevy Chase, den utspelade sig i San Francisco vill jag minnas. Den kom på 90-talet. Minns här även TV-serien "Den osynlige mannen" från 70-talet, den med David McCallum.

Nåväl, det ska handla om H. G. Wells. "Världarnas krig" från 1897 har ännu energirik aura, namnet lever - inte bara för att det gjordes en film på den härom året, nej själva idén med anfall från yttre rymden etablerades här för första gången, Wells skapade en odödlig arketyp. Spoilervarning: nu avslöjar jag slutet i boken. Och slutet med utomjordingarna som besegras inte av våra vapen, utan av jordiska virus, har snotts av mer än en fantasilös författare av invasionsstories...

Annars har jag viss svaghet för filmversionen från 50-talet. Vid ett tillfälle försöker man atombomba varelserna; storyns hjältar ser på, och det enda man behöver som skydd är skyddsglasögon...

"Doktor Moreaus ö" är för sin del odödlig på grund av raderna:

Not to suck up drink, that is the law; are we not men?
Not to walk on all fours, that is the law; are we not men?
Not to claw bark off trees, that is the law; are we not men?

Djur omdanas till människor av en galen vetenskapsman. Märklig idé, ja hart när obergiplig. Men spännande bok.

"Tidsmaskinen" från 1898 är ännu en arketypisk sf-idé, lanserad av denne Wells. En idé omöjlig att förverkliga, men lika omöjlig att vara utan för tankelekar om framtiden.

Slutligen Wells' krigsstories: "The War in the Air" (1908), "The World Set Free" (1914) och "Things to Come" (1936).

Den sistnämnda utgavs i samband med filmatiseringen av "The Shape of Things to Come". Denna roman från 1929 var ju en sannskyldig tegelsten, en magistral avhandling om framtida nejder, medan boken från 1936 ("Things to Come") var en kortare roman, skriven av Wells och på samma tema, en bokatisering av filmscenariot om man så vill. Vad gäller specifika inslag i boken-filmen så tog han fel apropå gasanvändning i nästa krig (skedde ej i VKII som vi såg, som ur 1936-synvinkeln var "nästa krig" - men vad vet man, det kan ju komma i senare krig...). Hur civilisationen helt brakar samman fångas bra i denna bok, ja man ser det även i filmen: olika tidningssidor fladdrar förbi och rubriker om "Motstånd till det yttersta", "Kannibalism" och "Vandrarsjuka" uppfattas, det är sceniskt väl fångat. Gripande.

Så återuppstår civilisationen och man får inomhusgallerior och slängkappor, rulltrappor och en rymdraket. Nu vet vi att en månfärd i sig inte ger oss något, man måste även förändra människans sinne. Att förmedla detta återstår, detta såg Wells inte. Han var i stort sett blind för allt det esoteriska.

"The World Set Free" skildrar även den ett storkrig, samhällskollaps och skapandet av en ny civilisation. Lite pratig roman, ospännande. Som en essä. Noterbar för att ordet "atom bomb" först förekom här. Rätt OK i början, där händer det lite, men annars mest en kuriositet. "The War in the Air" skildrar för sin del hur luftskeppen blir allenarådande, planen "tyngre än luften" klassas ut av den motordrivna ballongen. Global intrig, teutoniska tekniker och amerikanska ingenjörer; luftslag, dans och glada grabbar.

Denna Wellsroman var förebild för Moorcocks "The Warlord of the Air" (1971), där en engelsman från 1900-talets början kommer till en framtid där imperiets luftskepp styr världen. Denna roman lever högt på själva scenen där huvudpersonen kommer ut ur en grotta i Himalaya, reser sig och får se ett gigantiskt luftskepp i de engelska färgerna; han tas upp i det och får veta att året är 1973... Det är själva det definierande ögonblicket, som när Blish' New York stiger mot skyn eller Nivens äventyrare approcherar Ringworld: fängslande sinnebild, odödlig symbol.




Relaterat
Science fiction från höger

Att se själen i spegeln

Symbolismen var inte bara en fluga hos överhettade fin de siècle-konstnärer, vilket man kan få för sig efter att ha läst Kristoffer Leandoers introduktion i ämnet (Pequod 2007). Att begränsa symbolismen i tiden på detta sätt blir för facilt. Själv anser jag att detta med symbolism är centralt för all konst. Varje konstnär värd namnet är litegrann symbolist. Ritar du en gubbe och ett träd är detta inte bara ett hugskott, nej undermedvetet har du ritat Människan och Livets träd...

Det finns bra konst och sämre konst, verk som träffar rätt och verk av skralare slag. Men den goda konsten är lika med symbolism i min bok; ett konstverk som säger oss mycket gör det eftersom det når utöver sig själv, avbildar mer än sin jordiska förebild. Leonardos "Mona Lisa" kan få oss intresserade av modellen han målade av, utan tvekan - men när denna research fått sitt återstår motivet i sin gåtfullhet, leendet och hela gestalten, kort sagt Kvinnan och varför inte Människan. Detta är symbolismen: motivet uttrycker något outsägligt, talar till vårt undermedvetna.

- - -

Finns det symbolism i C. D. Friedrichs verk? Det gör det nog. Han själv var insatt i eidetisk teori, kunde sin platonism, denna perenniala filosofi som symbolismen utgår ifrån. CDF ansåg till exempel att man skulle fatta motivet med sitt inre öga; nog hade han blick för landskapet as such, men lika ofta komponerade han sina motiv i ateljén, efter att ha bearbetat det lekamliga ögats intryck. Kort sagt, efter att ha sett motivet med sitt inre öga, skådat det i symboliska termer.

CDF ansåg att den timliga världen är spegel för den eviga världen, för den himmelska; det är motsvarighet och korrespondens, det är form som finns där för att idén ska ha något att visa sig i. Ett synligt ting är symbol för ett högre, verkligare ting; påtagliga föremålet är blott en avbild av en himmelsk förebild, en återgivning "här nere" av en urbild "där uppe".

CDF såg med andra ord det gudomliga speglat i naturen (sa Nordiska muséets utställningskatalog "Romantiken i Dresden"); sinnevärlden var en uppenbarelse av en översinnlig värld. Det sedda var blott symboler för något ännu verkligare.

Man kan också säga: vad vi ser i världen är tredimensionella återgivningar av en fyrdimensionell, högre verklighet. Svårigheten att föreställa sig denna högre verklighet visades av E. Abbotts "Flatland", där en tvådimensionell figur får besök av ett klot, en tredimensionell sak: först ser 2-D-killen en punkt, därefter en cirkel som vidgas, kulminerar och sedan krymper igen. Klotet har passerat 2-D-världen utan att bli sett för vad det är, en tredimensionell kropp.

På samma sätt är det svårt för oss att tänka sig en fyrdimensionell värld. Men Kasimir Malevitj' "Svart kvadrat på vit botten" sägs vara en avbildning av denna högre verklighet, denna suprematiska dimension.

- - -

Så vad är symbolism?

Är det som Asmodis konsthandbok säger förmågan att se bilden å ena sidan samt själva symbolen å den andra, att skilja den vardagliga tolkningen ("björken vid Slinde", "två män betraktar månen", "fällande örnar") från det ideella innehållet?

Är det att i bildmässig form ge en avbild av sina drömmar?

Är det att uttrycka idéer i former, alltså symboler?

Är det förmågan att se motivet inte som ett föremål, utan som ett tecken för den idé man förnummit?

Är det konsten "att se själen i spegeln", som Hermann Bahr uttryckte det?

Är det "att förvandla intryck plus reflexion till ett skenbart realistiskt mönster"?

- - -

De Chirico ville i konsten införa en magisk anda, lansera ett synsätt varmed allt blev till symbol. Som jag sa inledningsvis: alla konstnärer är litegrann symbolister, för allt man avbildar blir per defintion till symbol; det som hamnar på duken "är" inte det avbildade föremålet, det är blott en symbolisk representation för detta.

Chirico ville måla enkla ting som gaturum och torg, ville fånga den metafysiska egenskapen hos landskap, föremål och platser. En modern Chirico-lärjunge kan således gå runt i sin stad och anlägga en oförliknelig blick på omgivningen, fånga den glädje och smärta som döljer sig i ett gatuperspektiv, en viadukt, en kylarmaskering och en bussdörr. Man förstår att tinget omsluter en hemlighet, en gåta - och när man löst gåtan (medvetet eller omedvetet) uppenbaras en hel värld bortom det synliga.

Världen talar till oss i symboler, och vi kan iaktta dessa, grunna över dem dem och låta diskreta processer verka. Sedan kan vi själva uttrycka oss i symboler, gestalta världen i fattbara figurer som på ytan ser konkreta och vardagliga ut men som egentligen är eviga symboler. Voilà symbolism in nuce, en konstnärlig strategi som ännu är gångbar - en metod för måleri och dikt som vill säga något utöver det banala, som vill nå både dagspublik och kommande tider, både samtid och framtid.

- - -

van Gogh skilde aldrig symbol från verklighet sägs det. Gör detta honom till symbolist eller till realist? Är målningen av ett par kängor symbolism eller realism?

Man ser samma tvehåga hos Cézanne: denne var formellt ej symbolist, nej han "var naturen fanatiskt trogen" - men hans strävan att till exempel göra "en absolut bild" är ju inget annat än metafysik. Återigen kan detta ge fog för tanken att all konst är symbolisk.




Relaterat
Actionism -- How to Become a Responsible Man (2017)
Borderline -- A Traditionalist Outlook for Modern Man (2015)
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Ett rike utan like -- Sveriges historia (2017)
Richard Wagner -- A Portrait (2015)
Science Fiction Seen From the Right (2016)
Målning: Robert Svensson