Bildreportage: Graninge kyrka

Visst ska man få diskutera rivning av kyrkobyggnader. Till exempel hade vi ju Maglarps nyare kyrka som stod oanvänd. Därför rev man den. Men det gick inte utan protester. Detsamma med H. B. Hammars påstående nyss att vi bör riva eller hyra ut fler kyrkor till världsliga ändamål. Jag säger: man kan inte betrakta kyrkor som vilka hus som helst. Då försvinner ju deras särart, själva vitsen med dem. Visst kan oanvända kyrkor avsakraliseras och även göras till bostäder, men omdaningen bör ske med vördnad. svd svd svd svd svd

Vi skulle åka inåt landet. Vi skulle fara från Härnösand till Övik via en sväng inåt bygden. Så det blev mot Viksjö och vidare åt nordväst via Graninge, för vidare färd över Långsele, Sollefteå, Gålsjö, Sidensjö och Överhörnäs. En tjusig tripp en solig höstdag.

Det var förra lördagen. Det var jag och pappa i hans bil. Jag körde.

I Graninge stannade vi och fikade = intog matsäck. Vi stannade vid kyrkan. Det är en träkyrka invigd 1761. Nuvarande klockstapel är från 1887.

Kyrkbyggnaden är som synes oktagonal. Man har fasat av byggnadens hörn och fått en åttahörning.



Det finns inga fula kyrkor! Alla kyrkor har något speciellt. Så även Graninges lilla kyrka. Läget invid sjön är också väldigt vackert. Ett stenkast bort finns det gamla Graninge bruk med en bruksgata (arbetarlänga). Kyrkan kallas även Graninge bruks kyrka. Själva samhället Graninge ligger en bit bort, mot söder.

Jag besöker gärna kyrkor. Se till exempel här. Gudstjänst är en sak, det kan vara OK en gång om året eller så, men för enskild meditation är kyrkor perfekt. Kristendomen är vår religion, den ska inte bytas ut. Religionsfrihet må råda men då ska andra religioner respektera oss. Det gör de inte alltid (läs: politisk islam).



Ovan ser vi den separata klockstapeln. Nedan ser vi själva kyrkobyggnaden. Graninge kyrka är ganska unik med detta upplägg, med stapel och hall i linje.



Dagens Svenska kyrka, dess ideologi och fixa idéer, ger jag inte mycket för. Den kan inte bara vara en glorifierad omsorgsenhet, utan behov av kyrkobyggnader och tempel för sin verksamhet. Det är såklart viktigt att vara ett stöd i kriser och dösfall. Men den andra linje jämte detta som Hammar nämner, gudstjänstlinjen, de som vill ha sin religion i form av ceremonier och gudstjänster, kan inte bara ignoreras. Vi behöver platser för meditation, för ceremonier och esoterism. Och i framtiden kommer detta att ske inom esoterisk kristendoms ramar. Därför ska vi inte populistiskt snacka om rivning av kyrkor bara för att spara pengar eller tilltala ateister och nihilister. Ateisterna är förresten bara 9%. Resten tror på Gud eller "något". källa

Att kyrkobyggnaderna har många roller att fylla förutom detta, som kulturhistoria, som osökta orienteringspunkter i landskapet och som "akupunkturnålar som leder energi", är givet. Men hur man ska förklara det för en sådan som Hammar som helst vill spränga gamla kyrkor vet jag inte.

Sa han det? Jo, 2/10 på SvD Brännpunkt sa han bland annat: "[F]ör att klara ekonomin: stäng ett antal kyrkor, eller lägg dem i malpåse. Allra helst: spräng dem!"

Den mannen är en idiot.






Relaterat
Arnäs kyrka
Maglarp

Krigscykler

Sverige deltar i Libyenkriget. En Jas-division flygspanar. Insatsen ska vara till och med 24 oktober men kan förlängas. Libyenkriget är inget stort krig. Nej det är "ett skitkrig". Men stort krig eller inte; här tänkte jag tala om de cykler krig kan uppträda i. Det rör Europas krig från 1500-talet till 1945 så Libyen nämns inte alls i det följande. Således: ni som vill veta mer om Libyen, sluta läs nu. Ni andra, bered er på en fascinerande inblick i "vad som sker i det som synes ske". dn dn svd svd ab exp

1.

"Krig är hemska. De förstör arméer..."

Detta lär en rysk officer ha sagt, möjligen syftande på Napopelonkrigens förödelse. Totala krig är så elementära och svårhanterliga, de är som naturfenomen. Bättre då med begränsade krig, överblickbara manövrer och kabinettspolitisk kannstöpning. Där vet man ungefär vad som är att vänta.

I alla fall, härmed en titt på europeiska krig och hur totala krig växlar med mer begränsade. Det vill säga, en titt på fenomenet krigscykler. Det är skillnad på krig och krig: dels har vi de som är totala och allomfattande, dels har vi de som är mer begränsade till sin natur. Detta växlar med en viss regelmässighet vill jag hävda.

Att göra en dylik studie är riskabelt. Ty den vedertagna historiesynen idag verkar vara linjär. Jag hävdar ett annorlunda synsätt, ett cykliskt. Jag tänker för den skull inte ställa upp en tes och leda denna i bevis steg för steg. Istället skildrar jag de europeiska krigen från 1494 och framåt och lägger pussel. Jag försöker fånga en stämning, ett sentiment, en mentalitet: vad det är som gör att vissa krig är långa och förbittrade medan andra är kortare och mer gentlemannamässiga till sin natur.

Man kan säga: den antika sinnebilden för det hela är peloponnesiska kriget. Det varade cirka 30 år, fördes med förbittring och hade en "falsk fred" mitt i (Nikiasfreden). Och slutade med villkorslös kapitualtion (för Athen). Detta må vara några kriterier på vad jag söker teckna här.

Fokus ligger på krigen i Europa under nya tiden. Det tycks vara så att de stora krigen infaller med cirka 100 års mellanrum; utbrotten av totalt krigande har sina 100-årspauser, sina intervaller. I sig varar dessa storkrig cirka 30 år.

Betrakta följande uppställning:

. Renässanskriget 1494-1527
. Trettioåriga kriget 1618-1648
. Koalitionskrigen 1792-1815
. Första och andra världskriget 1914-1945 (hädanefter världskriget)

Vi har här tre saker att utreda. Krigens längd (som antytt cirka 30 år), intervallerna (som antytt cirka 100 år) samt vad som kännetecknar dessa krig, det "totala" i dem.




2.

Låt oss behandla krigens längd först. Trettioåriga kriget behöver ingen mer utredning. Renässanskriget (ett namn jag lanserar här) håller sig någorlunda inom ramarna: 33 år varade det. Koalitionskrigen brukar vanligt vis inte ses som ett krig, man särar på dem som revolutions- och napoleonkrigen, men alla förstår ju att de hör ihop. Så här slår jag ihop dem till ett 23 års krig. Inte så illa.

Världskriget, slutligen, har sin långa fredperiod i mitten, hela 20 år. Det är en anomali i sammanhanget. Jag medger det. Men denna fredsperiod naggas i kanten dels av ryska inbördeskriget med flera 1918-22 samt spanska inbördeskriget 1936-39. Börskraschen 1929 medförde för sin del en tid av strukturellt våld, triggat av krigsekonomin mm. Att se första och andra världskriget som ett enda, sammanhängade 31-årigt krig är jag nog inte den förste att göra.

Intervallerna så, 100-årsperioderna av relativ fred. Mellan renässanskriget och trettioåriga kriget är det 91 år, inte så långt från 100. Mellan trettioåriga kriget och koalitionskrigen är intervallen 144 år -- väl mycket. Men mellan koalitionskrigen och världskriget är intervallen 99 år, så medianvärdet blir just 99 år.

Så till det specifika med dessa krig, deras totala karaktär. Vad gäller mitt på egen hand döpta renässanskrig så förtjänar det nog att avgränsas. Den franske kungen Karl VIII sägs till exempel ha förvånat italienarna när han tågade ner i Italien 1494 och började kriga, ty dessa fransmän stormade städer och tog fångar, något hittills okänt i kondottiärernas manöverkrig. Men italienarna lärde sig snabbt det totala krigets språk (Montgomery 1970 s 212). Italien blev nu skådeplatsen för ett långt och blodigt krig som liksom alla krig i vår lista handlade om vem som skulle ha makten i Europa; det var inget bara ett kabinettspolitiskt schackspel. Stora slag stod i Ravenna 1512, Novara 1513 och Marignano 1515. Århundradets största slag stod vid Pavia 1525. Krigets slutpunkt markerades av Roms plundring 1527. (Formellt avslutades det hela med fördraget i Cambrai 1529, kallad "kvinnofreden" eftersom förhandlingarna sköttes av kvinnor.)

Efter Pavia blev stora fältslag mycket sällsynta, skriver Montgomery (ibid s 222), med Ceresole 1554 och Nieuport 1600 som enda undantag. Jag tolkar det som att Europa var krigstrött, som att det gick in i en fas av manöverkrig och kabinettspolitik. Maktkampen fortsatte som alltid; vem skulle ha makten i Europa? På denna tid var det Frankrike mot kejsardömet, Valois mot Habsburg. På det hela var dock perioden efter renässanskriget fredlig; i den mån man krigade var det inte totala krig.

Trettioåriga kriget var för sin del ett brott mot denna tendens. Åter blev kriget totalt. Arméerna växte: Wallensteins första armé räknade till exempel 150 000 man, den största armé Tyskland sett (Weibull 1962 s 94). Städer intogs och sattes i brand; förra gången var det Italien som drabbades, nu var det Tysklands tur. Arméerna tilltvingade sig furage, proviant och kontributioner av städerna. Konst plundrades; svenskarnas plundring av Prag är härvid symbolhändelsen (se nedan). Om plundring i stort under detta krig tänker jag på denna rad: "Med Guds milda välsignelse i kriget förvärvad," en rad som Kluge anför gällande en viss "general von Ha." och hans släkts förmögenhet. Kriget sägs här uttryckligen vara trettioåriga kriget.




3.

Trettioåriga kriget bilades med westfaliska freden. Följande krig slutade ofta med status quo enligt denna fred. Sverige var till exempel en av garanterna för westfaliska freden; vårt deltagande i både svensk-brandenburgska kriget samt sjuårskriget skedde på basen av detta, att vi skulle spela vår gamla roll av westfaliska fredens garant. Trettioåriga krigets status quo skulle bevaras. Detta krig var den tidens emblematiska krig, "der grosse Krieg" helt enkelt. Allt annat var ringa jämfört med det.

Vi såg, med andra ord, efter 1648 en fas med begränsade krig, kännetecknad av arméer som nog plundrade ibland, men som regel inte konst och annan lyx -- viktigt. Enligt Boberg (1985) var taktiken under 1700-talet övervägande defensiv. Avgörande slag undveks medan manövrering blev huvudsak. Militär förrådshållning ersatte i hög grad plundring; arméernas förflyttningar planerades utifrån förrådsbaser. Mer än fem dagars marsch från en sådan bas borde en armé inte befinna sig, och nya baser tog tid att bygga upp. Förrådshållningen medförde att civilbefolkningen i princip skonades från plundring.

Konkret kan om denna tid sägas att en Marlborough krigade hårt men inte så brutalt. Och Moritz av Sachsen (1696-1750) var en fältherre som sa att man kunde vinna krig huvudsakligen genom att manövrera, inte strida (Beaufre 1966 s 58). Nå, under denna tid gick det, eftersom Europa var krigstrött efter trettioåriga kriget; eftersom man var i en intervall mellan två totalkrigs-perioder. Det är i detta ljus man bör se alla dessa tronföljdskrig (de pfalziska, spanska, polska, österrikiska) och sjuårskriget. Man hade till exempel Preussen på fallrepet i slutet av det sistnämnda men man underlät att härja det med eld och svärd. Det tycks under epoken finnas ett "gentlemen's agreement", medvetet eller inte, att hålla krigen begränsade. "Kabinettspolitik" var ett namn på den rådande stilen. Ett schackrande och manövrerande med små steg. Man kan säga att Europa under denna intervallepok undermedvetet räddes 30-åriga krigets spöke och gjorde vad det kan för att undvika det.

Denna småstegspolitik slogs i spillror när den franska republiken översvämmade Europa med sina massarméer i slutet av 1700-talet. Åter hade vi totalt krig. Krig med plundringar och förödelse, symboliserat av att Napoleon marscherade utan tross (jämför här Wallenstein som sa att arméer över en viss storlek föder sig själva...). Plundring av konst blev vanligt igen under dessa koalitionskrig (konstplundring som fenomen behandlas utförligare nedan).

En symbol för den brutala tidsandan är när fransmännen 1806 intog Lübeck och utsatte staden för tre dagars plundring, vilket inte är lite. Cry havoc, and let slip the dogs of war...! Bland annat härjades det hus som tillhörde en viss Friedrich Philipp Victor von Moltke, far till de senare berömde Helmuth von Moltke, segraren vid Sedan 1870. (källa Moltkeboken).

Man finner sig, som sagt, åter vara inbegripen i ett totalt krig. Alla den franska nationens resurser inriktades på kriget. 1793 drev massutskrivningar den franska republikens armé upp till en miljon man. Och kunde fienden inte besegras militärt skulle han krossas ekonomiskt. Detta kännetecknar för mig det totala kriget. Kan man tänka sig exempelvis det österrikiska tronföljdskriget med alleuropeisk varublockad, medborgararméer och en krigsminister Carnot arbetande dag och natt för att organisera landet i krig? Nej, det kan man inte, för det österrikiska tronföljdskriget var ett begränsat krig. Revolutionskriget var totalt.

Ett citat typiskt för dessa år var den engelske statsmannen Pitts yttrande efter Austerlitz: "Roll up that map; it will not be wanted these ten years." Detta symboliserar för mig ett läge av "Europa i stöpsleven, kabinettspolitikens död". En situation sådan som det totala kriget alstrar.

Typiskt för totalkrigsepoken är att de freder man sluter är "Nikiasfreder". Med "Nikiasfred" menas en uppgörelse med högst temporär varaktighet. Termen kommer alltså från Peloponnesiska kriget, varom mer nedan. "Nikiasfreder" slutna under koalitionskrigen är i mina ögon alla de som slöts från 1797 till och med 1809: Campo Formio, Lunéville, Amiens, Tilsit och Schönbrunn.




4.

Med Wienkongressen 1815 började en ny epok, huvudsakligen fredlig, och de krig som utkämpades var återigen begränsade. Preussens krig 1864-71 var nog så totala för det landet, men länder som inte hotades undvek att intervenera. Man ville inte ha ett alleuropeiskt krig på halsen igen; därtill hade man koaltionskrigen i alltför färskt minne.

Krimkriget och fransk-österrikiska kriget hade något av 1700-talets kabinettskrig över sig, enligt Alf W. Johansson (1994). Och de preussiska krigen hade sina kabinettsartade, "begränsade-krig"-inslag. Såsom det synbarligen kontrollerade diplomatiska spelet, schackdragen som går Bismarck vägen (även om han så klart inte planerade allt i förväg). Samt det faktum att man inte höll någon segerparad genom Wien 1866 -- och att den som hölls i Paris 1871 var synnerligen begränsad, allt på Bismarcks inrådan. Han var ingen total krigare, han ville begränsa de hårda känslorna, och denna tid möjliggjorde dylika band på känslorna. Det var en tid av begränsade krig. Sentimentet var sådant. Man hade koalitionskrigen i alltför färskt minne för att vilja ha det totala, alleuropeiska kriget tillbaka.

Tiden efter 1815 påminner starkt om tiden efter 1945 (föga förvånande, det är ju samma läge i cykeln med "efter Actium"-stämning): två maktblock framträder, varande till Krimkriget, ett öst och ett västblock: Ryssland, Preussen och Österrike respektive England och Frankrike. En viss likhet alltså med det kalla krigets öst och väst, eller hur -- kalla kriget, som var ennan tid av begränsade krig. Post-1945 som "efter Actium", remember...! (För detaljer om denna 1800-talets blockpolitik, se Andolf 1976 s 106 ff. Det var ju annars så att Ludvig Filip på Talleyrands inrådan närmade sig England och en "Entente Cordiale" till allt utom namnet kom till stånd. Sedan gick man skilda vägar (men man blev för den skull inte fiender) för att först 1904 formligen ingå sin Entente Cordiale. Ryssland, Österrike och Preussen kan fram till 1850 sägas vara en konservativ allians.)

1914 bröt det totala kriget ut igen. "Nu släckas ljusen i Europa och vi ser dem inte tändas mer i vår tid", sa lord Grey -- med rätta. Kriget varade inte bara fyra år, det varade i 31 år som jag utvecklat ovan. Versailles var ju "... inte ett fredsavtal, det är ett vapenstillestånd på 20 år" som Ferdinand Foch sa.

Med andra ord, Versailles var en Nikiasfred. Ännu en slående indikation på detta är en skämtteckning från den tid det begav sig. De som dikterat freden som fjättrade Tyskland i evig förnedring, "de fyra stora," Lloyd George, Woodrow Wilson, V. E. Orlando och Clemenceau, kommer ut ur sessionssalen ifråga och får se en pojke gråta i ett hörn. Clemenceau säger, "Curious, I seem to hear a child weeping!" Pojken har "årsklass 1940" skrivet ovanför sig, med betydelsen att denne kommer att få gå i krig om 20 år tack vare fredens hårdhet, dess karaktär av blott temporär lösning. Rubriken på teckningen är: "Peace and Future Cannon Fodder".

Det var en Nikiasfred, en tillfällig uppgörelse i en period av totalt krig. Tyskland hade trots freden ännu inte sett sig besegrade. Man ville ha makten i Europa och startade därför kriget igen, stegvis (Rhenlandet, Sudetlandet, Tjeckoslovakien, Polen), liksom det hade slutat stegvis 1918-1922. USA och England beslutade sig med tiden för att stå emot Tyskland och se fiendens "ovillkorliga kapitulation". Något man förvisso fått kritik för -- "så oförsonligt!". Men något annat kan man inte strida för när det är totalt krig. Peloponnesiska kriget slutade på samma sätt; den Sparta-ledda alliansen tvingade Athen till villkorslös kapitulation.

Efter 1945 har det i huvudsak rått fred i Europa. De konflikter som varit har förts med begränsade medel, i så måtto att krigförande parter inte använt allt de har. Ett exempel, kanske extremt, torde vara att Nato inte använde kärnvapen när det intervenerade i Jugoslavien. Inte heller i Vietnam och Irak änvände man dem, även om man lär ha hotat med dem. Allmänt om tiden post-1945 är det väl så att det rått en viss krigströtthet; ingen regim, varken i öst eller väst, har kunnat mobilisera befolkningen för ansträngningar av världskrigsdimensioner. Inte minst detta är viktigt när man betraktar tiden efter 1945 i Europa.

Och efter 2011-2012 anser jag att storkrig är omöjligt. Se här. Så mönstret med krigscykler ovan kan inte tillämpas numera. Lyckligtvis.




5. Konstplundring

Låt oss nu titta närmare på ett kännetecken för det totala kriget, antytt ovan: konstplundring. Kanske kan denna specialgranskning belysa det komplexa fenomen som det totala kriget är.

. Sverige plundrade rätt friskt från kejsardömet i slutskedet av trettioåriga kriget, i samband med stormningen av Prag. Bland annat böcker såsom Silverbiblen och bronsstatyer som idag står i Drottningholms slottspark.

. Under 1700-talets krig förekom enligt Boberg 1985 föga plundring av konst och litteratur. Konstintresserade furstar köpte sina objekt istället för att röva dem. Fredrik den store intog ju Dresden två gånger men lät konstsamlingarna vara ifred. Och ryssar och österrikare som trängde in i Berlin 1760 lämnade då dess konstföremål i fred.

. Koalitionskrigen däremot såg en ny våg av konstplundring. Vägröjare för denna stil var Napoleon som 1795-99 krigade i Italien på den franska republikens anstiftan. Förutom att pressa ur de italienska staterna reda pengar i form av "kontributioner" så plundrades konstföremål och manuskript som fördes till Paris. Och (enligt Boberg 1973) fick Napoleon order av franska regeringen ("direktoriet") att göra detta. Louvrens konstmuseum blev förvaringen för många av dessa objekt. Och Frankrike tvingades lämna igen många av dem efter 1815. Detta var en av de få punkter där under fredsförhandlingarna Talleyrand var oense med Wellington, sägs det.

. Om Napoleonkrigens plundringsstil kan man läsa i Dumrath (1899). "Kriget skulle föda kriget" sas det. Det var för armén inte tal om att ha förrådsbaser eller betala för sig. Plundring ansågs som soldatens rätt. Armén plundrade, officerare plundrade, soldater plundrade. I denna atmosfär ansågs det även rätt för generaler att ta för sig, inklusive genom konstplundring. Ett exempel är marskalk Soult som såsom prokonsul i Andalusien samlade på sig konstföremål, bland annat Murillos madonna som han sedan sålde till Louvren för dyra pengar.

. Att Nazityskland plundrade konst under andra världskriget, och fick lämna igen det 1945, är allmänt känt. Göring tog ju för sig en del. Ryssland tog även en del konst av Tyskland 1945 som informellt skadestånd, såsom "bärnstensrummet" of Preussian fame.




6.

Fredrik den store lär ha sagt om krigshistorien att förhållanden kan vara likartade men sällan identiska. Detta om krigskonsten, om striden per se, konsten att vinna fältslag. Men för krigshistorien i vid mening gäller samma tendens, man ser vissa drag återkomma utan att förhållandena är identiska.

Detta kan bli en tumregel när det cykliska synsättet ska tillämpas. De totala krigen liknar varandra men är inte identiska, på samma sätt som de långa perioderna av fred liknar varandra utan att vara identiska. Man skulle i så fall kunna säga att historien är cyklisk, inte i den meningen att allt återkommer, utan i så måtto att utvecklingen går framåt i en spiralrörelse. Exempelvis liknar tiden efter 1945 tiden efter 1815 -- men -- de mellanliggande 130 åren kan för den skull inte ignoreras, 1945 är inte samma punkt som 1815.

Få i historikersamfundet tycks vilja anlägga något som helst cykliskt betraktelsesätt på historien. Istället gäller med varianter den linjärt eskatologiska modellen, där allting utvecklas linjärt och steg för steg mot någon dunkel fulländning, vare sig sedd som katastrof eller himmelrike. Är man vänster ser man ljust på läget, allt blir bättre, är man höger ser man mörkare på saker. Den linjära synen har man dock gemensam. Cykliskt synsätt existerar inte, det är en nullitet och absurditet bland mainstreamforskare.

Man ser det hela linjärt. Och därför, vill jag mena, ser så få likheterna mellan exempelvis perioden 1648-1792 och 1815-1914: "intervaller" enligt mitt system, perioder med begränsade krig. Poletten trillar inte ner. Nej, istället söker man ad hoc-förklaringar, som att den förra periodens anda förklaras med upplysningsidéernas välgörande verkan, den senare med Wienkongressen och "den europeiska koncerten". Men upplysningsidéerna brukar också användas för att förklara koalitionskrigens brutalitet...!

Att man, för att belysa fredsperioderna både efter trettioåriga kriget och koalitionskrigen, använder förklaringen krigströtthet, en medvetenhet om vad det totala kriget är och en outtalad vilja att förhindra detta, det har jag aldrig stött på i litteraturen. Den kan skymta, som i Alf W. Johanssons "Europas krig", men den dominerar aldrig. Nej, som antytt kan inte samma förklaring tillämpas på två skilda men likartade perioder med det linjära synsättet, eftersom med detta allting utvecklas, förändras, blir med tiden irreversibelt annorlunda.

Ännu ett exempel på ad hoc-förklaringarnas välde i avsaknad av cyklisk klarsyn, är hur man förklarar förekomst av plundringar. Det har till exempel sagts att det trettioåriga krigets plundringar berodde på att regementena värvades av överstarna själva, inte av staten. Men under koalitionskrigen sattes regementena upp av staten men det hindrade dem minsann inte från att plundra, med de franska revolutionshärarna som paradexempel. Själva direktoriet beordrade ju Napoleon att plundra Italien på konst. Då får man hitta på en annan förklaring, som revolutionsidéernas inflytande eller vad det kan vara. Att säga att det berodde på det totala krigets omvälvning av sederna, "disruption of the social fabric" i båda fallen -- det tycks ingen kunna tänka sig.




Coda

Under antiken utkämpades det peloponnesiska kriget mellan Sparta och Athen. Det varade 431-404 f Kr, 27 år. Det var ett för sin tid totalt krig av den typ jag behandlat ovan, med inslag som ödeläggelse av landsbygd, demagoger, belägrade städer och allmän förbittring. Och det hela slutade med villkorslös kapitulation för Athen. Så ni ser: detta med förödande 30-årskrig är inte ett fenomen som bara hör nya tiden till.

Att utöver detta söka utröna veritabla krigscykler under antiken må vara vanskligt. Men visst fanns det fler totala krig då än det peloponnesiska: första och andra puniska krigen, "Medelhavskriget" 168-133 och inbördeskriget 49-31 var nog så totala krig om ni frågar mig. Jag har redan nämnt tropen "efter Actium", syftande på det sjöslag som lyktade inbördeskriget och inledde kejsardömets Pax Romana. Och 1945 sa ju en viss Ernst Jünger passande nog i sin dagbok att vi nu befinner oss "efter Actium". Det är känslan av en epok som passerar, en tid av totalt krig som lyktar.

Peloponnesiska kriget är som jag sa i början rätt användbart som mall för det totala kriget. Jag återvänder här till begreppet Nikiasfred. Efter ett par års strider i peloponnesiska kriget slöt nämligen Sparta och Athen fred, mäklat av athenaren Nikias. Men freden varade inte. Den visade sig blott provisorisk. I så fall kan man återigen säga om våra europeiska krig att Amiensfreden och Versaillesfreden var typiska Nikiasfreder.

Beträffande antiken kan avslutningsvis en mytologisk reflektion göras. Om vi säger att det totala kriget har en omvälvande karaktär, att det är ett krig av den typ som "förstör spelet", ett krig som lever sitt eget liv, kan detta sägas vara ett krig i Ares' anda. Denne gud stod ju för den oordnade striden medan en Pallas Athena stod för den ordnade, regelmässiga striden. Och i den mån någon planerar ett krig så är det hennes krig man vill ha: begränsade krig, strategi, överblickbarhet -- och inte totala krig, förödande krig, krig som förstör arméer och ändrar historiens gång.




Tid av totalt krig
. "Areskrig"
. "bryta och böja" (Clausewitz)
. plundring av konst
. regelmässig plundring av förnödenheter
. stora fältslag, stora arméer
. freder som sluts i tider av totalt krig tender att vara av typen "Nikias-fred"
. slutar med slag typ "Actium" och en attityd av "villkorslös kapitulation" mot den förlorande

Tid av begränsat krig
. "Pallas Athena-krig"
. "observera och förhandla" (Clausewitz)
. krigföring som "manövreringskonst"
. arméerna betalar för sina förnödenheter
. kabinettspolitik
. reducering av arméernas storlek
. inleds med "efter Actium"-atmosfär




Litteratur
Andolf, Göran: Historien mellan 1815 och 1870. Stockholm: Esselte studium 1976
Beaufre, André: Modern strategi för fred och krig (Introduction à la strategie, 1963) Stockholm: Prisma 1966
Boberg, Stig: 1700-talets historia. Stockholm: Esselte studium 1973
Boberg, Stig: Upplysningstiden. Stockholm: Bonnier 1985
Dumrath, O. H: Det XIX:e århundradet. Stockholm. Geber 1899
Johansson, Alf W: Europas krig. Stockholm: Tiden 1989
Kluge, Alexander: Slaget. Stockholm: Norstedts 1964
Moltke, Helmuth von: Lefnadssaga, bref, tal m.m. Sine loco et anno
Montgomery of Alamein: Krigskonstens historia (A History of Warfare, 1968). Militärlitteraturföreningen: Lund 1970
Weibull, Curt: Historiska problem och utvecklingslinjer. Stockholm: Aldus / Bonnier 1962




Relaterat
Inga fler storkrig idag
Det röda massanfallet

Skämta inte om Hitler, då är karriären över

Härmed en titt på Lars von Trier som riskerade att hamna inför rätta -- för att ha på skämt ha sagt, ”Jag förstår till viss del Hitler, jag kan sympatisera med honom lite grand”...

Det finns en dansk filmregissör som heter Lars von Trier. Han har nyligen förhörts av dansk polis. Det skriver SvD idag. Och vidare:

Förhöret skedde på begäran av åklagarmyndigheten i Grasse i Frankrike, som vill undersöka om von Trier överträtt fransk lag. Han misstänks för att ha förhärligat krigsförbrytelser, skriver den danska nyhetsbyrån Ritzau."

Det var under presskonferensen i samband att hans film ”Melancholia” visades på filmfestivalen i Cannes i maj, som den danske filmskaparen bland annat sade ”Jag förstår till viss del Hitler, jag kan sympatisera med honom lite grand”.

Sedan uppstod kaos och kakafoni. En mediakarusell av sedvanligt slag tog vid med upprörda kommentarer hit och dit. Ett spel för gallerierna? Nja, Trier fick rejält på tafsen och förklarades ”persona non grata” av arrangörerna. Han hade brutit ett tabu.

von Trier hamnade ute i kylan, blev varg i veum. Och hans förklaringar har varit lite lama. Att säga att allt var skämt har liksom inte tagit skruv. Och den franska anklagelsen har ytterligare skärrat honom. SvD:

Mot bakgrund av anklagelsen säger nu Lars von Trier i ett pressmeddelande att han ”måste inse att han inte äger förmågan att uttrycka sig otvetydigt”.

- Jag har därför beslutat att jag från och med i dag avhåller mig från varje offentligt uttalande, säger han i pressmeddelandet.

- Jag kommer från och med nu bara att koncentrera mig på mina filmer.

Så vad är min kommentar till detta? Primärt skulle jag vilja säga att von Trier är naiv. Han är ingen ordets man. Han är filmare. Därför fattar han inte de oskrivna reglerna för det offentliga samtalet. Hitler nämner man inte ostraffat! Det vet väl alla som läst en dagstidning i sitt liv. Alla med koll på debatten och opinionsläget vet det.

Det åsido: den franska domstolen överreagerar tycker jag. Ett missriktat skämt som leder till "misstänkt för att ha förhärligat krigsförbrytelser"...? Sickna primadonnafasoner. Jag menar, om en Natalie Portman slutar anlita modeskaparen Galliano för att denne också "förhärligat Hitler", det är på en lite annan nivå. Judinnan Portman tog illa upp och sa f--k off. Det var hon väl i sin rätt att göra. Men att dra en sak till domstol som i fallet von Trier?

In toto ser vi här ett uppskruvat sentiment, ett lättretat samhällsklimat. Håll dig i ledet, skämta inte! Det kan kosta dig karriären.

Det är som med Muhammedteckningar: man får inte skämta om Muhammed. Då får man en fatwa på sig. Och man får inte tala väl om Hitler ens på skämt. Då får man en västlig fatwa på sig, en PK-fatwa utfärdad av media och domstolar.

Kom ihåg det, fränder medborgare där ute.

Slutreflektion: vad tur att David Bowie inte turnerar längre. Hade han idag sagt sin 1975-replik, den om Hitler som varandes den första stora rockstjärnan (eftersom han visste hur man domderar massauditorier), så hade Bowie helt enkelt spärrats in på livstid. Garanterat. Toleransen för tvetydiga uttalanden finns helt enkelt inte längre. Vi lever i en humorbefriad, enkelspårig demonokrati som ser spöken på ljusa dagen och låter sig styras av dem.




Relaterat
ab
Edit 6/10: oberoende av mig har Gotiska Klubben skrivit om detta. Han har även ett citat plus bild från Bowies "Victoria Station Incident" i maj 1976.

Bild: "Grosse Halle", planlagt av Hitler som praktbygge i ett efter kriget omdanat Berlin.

Svensson: Rosen i Solgläntan (novell)

Min farmor brukade berätta sagor för mig. Ibland handlade de om Rokkana, en främmande dimension med tjusande berg, smäktande sjöar och susande skogar. Med tiden fann jag själv vägen till detta Rokkana; jag vandrade runt i dess "förundrans länder" och fann stoff till egna sagor och berättelser. Omsider skrev jag ner dem. Härmed en rokkansk saga.

En hjälte var ute och red i Rokkana på jakt efter Rosen Som Aldrig Vissnar. Uppdragsgivare var en vesäll kung han hamnat i tjänst hos, en pungslående Preben som överfallit honom när han red genom dennes rike. Han hade låtit sina trupper föra honom till slottet, och väl där sa han kort och gott: hämta mig Rosen eller så dödar jag dig.

Blasko - så hette vår hjälte - gick motvilligt med på det hela. Han red ut och började leta efter Rosen. För att få en bild av denna vår hjälte kan sägas att han var helt klädd i grå vadmal. Det var hans signum. Han kallades stundom "Den grå riddaren". - Blasko sökte Rosen. Omsider fick han veta att den växte i Solgläntan, även känd som Esperian. På vägen till Solgläntan kom han en dag till en brinnande flod, kallad Belibimba eller Brinnande floden. En gåtfull man i en båt av järn rodde honom över, med häst och allt. Färjkarlens namn var Thonon. När han rott över sa han:

- Haha, du är lurad! För att komma tillbaks måste du åka med mig igen, men då ska jag överlåta sysslan på dig! Du ska bli fast här i evighet, så som jag har varit dömd till denna syssla!

- Aj då, sa Blasko, det var illa. Nåväl, vi får ta det där sedan för nu ska jag finna Rosen Som Aldrig Vissnar.

Han red iväg och tänkte: bra att jag passerat floden för gläntan ska ligga bortom denna, sägs det. Passera Belibimba så är du snart i Esperian. Men dessförinnan ska man visst komma till byn Huger och därefter till staden Mosicca.

Blasko red vidare. Och innan gläntan nåddes kom han mycket riktigt till en by, en samling gårdar längs en bygata. Det var Huger. Det var av allt att döma en välmående by för alla hus var tjärade och hade ornamenterade fönsterluckor, grönmålade dörrar och spåntak. Men trots det var byborna ledsna.

- Varför är ni ledsna? sporde Blasko. En man i vadmal och slokhatt svarade:

- Vårt guldäppelträd ger inte frukt längre.

Härvid pekade han på en gård i byns mitt där det växte ett träd. Trädet, rätt likt en lönn, var fullkomligt kalt och förtorkat.

- Jag vet inte hur ni ska göra, sa Blasko sanningsenligt. Men jag kanske kommer på något för jag återvänder strax.

Blasko red vidare och kom så till en större by, rent av en stad. Den hade flera kvarter med korsvirkeshus och stenhus, kullerstensgator och en brunn på ett torg: det var Mosicca. Men folket han mötte var även här sorgsna. Hjälten frågade varför. På detta svarade en fet man i barett, slängkappa och knäbyxor:

- Vår brunn har sinat. Vad ska vi göra?

Hjälten red fram, såg ner i schaktet och såg att botten bara bestod av sten. Han skakade på huvudet och sa:

- Aj aj då. Jag får fundera på saken, kanske jag kommer på något. För jag återkommer strax!

Han red vidare och funderade på sitt äventyr. Sickna gåtor va, hur ska jag lösa dem? Men kommer tid kommer råd.

Vad det led löpte vägen in i en skog. Dess träd växte förhållandevis tätt; man såg både granar, aspar och björkar samt videsly, nyponbuskar och ormbunkar. Och ingen skog utan djurliv; i kronorna hörde man en koltrast sjunga, enstaka humlor flög och samlade nektar till sin hummelhonung och ibland såg man en hare stanna upp mellan några träd innan den försvann.

Han red under tystnad en stund. Plötsligt nådde han en blomsteräng. På högra sidan farvägen såg man en skylt, en träskylt på en påle nerslagen i marken. Blasko red närmare, böjde sig ner och läste:

"Följ denna stig så kommer du till Solgläntan, även känd som Esperian."

Solgläntan! tänkte Blasko. Esperian! Men det är ju precis platsen jag söker! Och skyltat och allt!

Han slängde benet över hästens manke och hoppade ner på marken, lämnade sin häst att beta gräs, tog ett djupt andetag och slog in på stigen till Solgläntan. Äntligen, tänkte han, mitt sökande närmar sig sitt slut... kanske finner jag här rosen, denna sägenskimrande Ros Som Aldrig Vissnar...

- - -

Blasko följde stigen in i den gåtfulla, fridfulla skogen och kände det som om han inte hade ett problem i världen. Och vad det led rundade en krök på stigen och kom ut i en glänta, och i gläntans mitt såg han något som glänste. Han gick fram böjde sig ner och såg att det var en gyllene ros, underbart vacker, skinande som solen. Han kände på den; den var mjuk som en levande växt, men lystern var inte att ta miste på, det var guld.

Han drabbades av ett ögonblicks tvekan: vad gör jag nu? Ska jag verkligen plocka denna vackra växt? Vore inte det helgerån? Men då sa en röst:

- Plocka mig!

- Vad? sa hjälten.

- Du hörde mig, sa rosen - för det var den -, plocka mig! Du har sökt mig vida omkring och nu har du hittat mig!

- Aha, du kan tala!

- Ja visst, sa blomman. Men jag känner också på mig att du har några frågor; passa på och ställ dem nu, för när du plockat mig kan jag inte längre tala.

- Gott, sa Blasko. Jag passerade på vägen hit en by med ett guldäppelträd som inte gav frukt; vad är problemet?

- En mus ligger och gnager på roten; döda musen så ska trädet åter ge äpplen.

- Tack. Sedan såg jag en stad med en brunn som sinat; vad är problemet?

- Under en sten i brunnen bor en padda; döda paddan så ska brunnen åter ge vatten.

- Åhå, tack, sa Blasko.

Sedan frågade han hur han skulle göra med Thonon, färjkarlen som hotat att överlåta sitt ämbete på honom. Rosen gav ett svar även på detta.

- Tack ros för dina råd, sa hjälten, nu plockar jag dig!

- Härligt, sa rosen.

Hjälten fattade stjälken och knipsade av den med blotta fingarna, tog rosen, höll upp den mot solen och strålade ikapp med dess sken. I samma stund hände något märkligt; där rosen vuxit sköt en ny, likadan blomma upp, lika vacker och lika gyllene.

- Det var konstigt, sa han för sig själv. Men den finns där förstås för näste äventyrare som får ett liknande uppdrag. Eller så är det bara så att det ska växa en gyllene ros här, skapelsen är inte komplett utan den.

- Det är så, sa den nya rosen: det ska alltid finnas en ros här som föremål för drömmar - allas drömmar.

- Jag förstår, sa Blasko. Så farväl växande gyllene ros i denna glänta; må du bli mål för en annan äventyrare, eller må du blomstra här i evigheters evighet!

- - -

Blasko stoppade den plockade rosen i en innerficka på kolten och gick stigen tillbaka. Tillbaka vid ängen fann han sin häst, besteg denna och red iväg i den soliga eftermiddagen. Så kom han till staden med den sinade brunnen, Mosicca. Vår hjälte red rakt in på torget, kallade baskermannen till sig och sa:

- Jag har lösningen på ert bekymmer. Under en sten i brunnen bor en padda. Om ni dödar denna padda kommer brunnen att ge vatten igen.

Man lät genast ordna rep för att fira ner en smal, modig man till brunnens botten. Väl där vände han på stenarna, fann paddan och dödade den med en hirschfängare. I samma stund började vattnet flöda och mannen hissades upp.

Alla kunde snart se att brunnen gav vatten igen. Man hurrade för riddaren och bjöd honom på en festmåltid i stadens rådhus. Där undfägnades han med god, fet mat. Trött av måltiden beslöt han att övernatta där och nästa dag lämnade han staden till allmänt jubel.

Han kom så till byn med det förtorkade trädet, byn Huger. Mannen med slokhatt träffades på. Till denne sa Blasko:

- Svaret på lösningen med ert vissnade träd är att en mus gnager på roten. Döda musen så ska trädet åter ge frukt.

Man ordnade fram spadar och började gräva runt trädets rot. Snart fann man den lömska musen och dödade denne med ett spadhugg. I samma ögonblick började trädet grönska och bära gyllene äpplen.

- Varsågod, sa mannen i slokhatten, ta ett guldäpple som tack!

Blasko såg på det glänsande gula äpple som räcktes honom och tänkte: guldros, guldäpple, ingen dålig skörd.

- Tack, odalman. Men nu måste jag vidare.

Han stoppade äpplet i sin andra innerficka och red vidare mot Belibimba, den brinnande floden. Väl där mötte han Thonon, färjkarlen, som väntade med sin båt:

- Ro över mig så ska vi göra upp sedan, sa Blasko.

- Gott, sa Thonon.

Hjälte och häst klev ombord och roddes över Brinnande floden. Väl över lopp Blasko i land med sin pålle, räckte lång näsa åt Thonon och red iväg. Detta var det råd rosen gett vår Blasko: att för allt i världen inte ta emot den andres åra, då skulle allt vara förlorat.

Så Blasko red tillbaks till den kung som tvingat honom hämta rosen, kung Preben. Och väl i tronsalen tog Preben emot rosen.

Då steg en hovman fram och sa till kungen:

- Det sägs att om man tar bladen från ett flertal dylika rosor, mal dem och utvinner rosenolja, så får man ett livselixir: en dryck som gör en odödlig!

Kungen nickade åt detta. Han frågade Blasko var han funnit rosen, om det fanns fler - och det fanns det förvisso sa Blasko, det växte ju upp en ny sedan han plockat den första. Han tänkte: detta blir ett bra sätt för mig att ge igen på denne vesälle kung jag tjänar, denna pungsugande nidung, denna nattsvala! Så Blasko gav honom vägen till Belibimba, till Brinnande floden - och kungen, sugen på fler rosor, fler exemplar av denna den eviga rosen, eftersom bladen i viss mängd alltså kunde alstra ett livselixir, gav sig av till den Brinnande floden och Solgläntan bortom den, till Belibimba och Esperian.

Preben red iväg på en grå häst, red iväg med hermelinsmantel och kungakrona på huvudet. Men väl vid floden räckte honom Thonon åran så att han, kungen, blev fast för evigt som färjkarl medan Thonon själv lopp i land och blev en fri man.

Blasko var för sin del nöjd med att ha straffat kungen på så vis; kungen hade ju oprovocerat överfallit vår hjälte när denne red genom Prebens rike. Sedan hade han hotat honom till livet om han inte fann Rosen. Så går det; som man bäddar får man ligga.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

"Falsk konsensus" skriver Carl-Johan Malmberg

Carl-Johan Malmberg i SvD är en relativt pålitlig penna. En bildad estet, en man med akademisk cred, författare till både fackböcker och prosa. En essäist med dagspressprofil. Och i sin recension av Philip Zieglers fotobok om drottning Elizabeth II gör han en och annan reflektion. svd

Först själva objektet för recensionen: Englands drottning Elizabeth. Malmberg säger sig beundra henne. Han berättar om när han som barn såg Elisabeth på ett Stockholmsbesök och annat dylikt. Detta är personligt på ett sätt som texter i dagspressen sällan är.

Elizabeth är enligt mig inte värd att beundra. Men OK, hon har kanske en screen-presence, någorlunda ägnad att fotografera. Som just i Zieglers "Queen Elizabeth II - A Photographic Portrait" som Malmberg recenserar. Här förekommer inga filmstjärneleenden men här finns värdighet. Efter att ha läst på är jag själv inte ägnad att beundra denna monark. Hon kan antas vara del av den illuminatiska elitklubb som leder denna värld i fördärvet.

- - -

I början av sin text berör Malmberg Londonkravallerna. Minns ni dem? Jag minns dem som något annat än vad Malmberg gör: "... denna sommar som inleddes med slösaktigt prinsbröllop i Westminster Abbey och slutade med våldsamma upplopp i Londons utkanter där skadegörelsen mest drabbade redan utsatta och följdes av absurt hårda tag från rättsmaskineriet. Ett repressivt samhälle förtydligades." Det var inga absurt hårda tag. Det var nödvändiga hårdhandskar för att stävja anarki. Men så låter det i pressen, så fort polisen utövar sitt ämbete är det övergrepp.

Cameron agerade med fast hand. Han var så illa tvungen sägs det. Nästa år är det ju olympiad i London. Då måste man visa för omvärlden att man kan styra landet och garantera säkerhet. Utöver det var Camerons hanterande av krisen i alla fall taktiskt nöjaktig. Man måste våga kommendera ut 16.000 poliser om det kniper. Samt beväpna provisoriska medborgargarden. Jag tvivlar att en Reinfeldt skulle vara en dylik situation vuxen. Han skulle väl bara anta en bekymrad min och skylla allt på SD.

- - -

Åter till Malmberg. I inledningen till sin recension av fotoboken om Elizabeth II nämner han en viss dokumentär av Terence Davies. Den handlar om "det brittiska 50-talet med dess tilltagande konsumism och falska konsensus." Jag gillar slutorden här: FALSK KONSENSUS. Malmberg använder det som synes om ett annat land i en annan tid men jag tycker begreppet är användbart även i dagens Sverige.

För det är vad som präglar Sverige av idag. De sju etablerade partierna styr som fåvälde och är rörande ense om att sabotera landet, motarbeta traditionell svensk kultur och svenska seder. MSM är den ideologiska trumpeten som säger att Sverige är skit och etniska svenskar ska nöja sig med rollen som en andra klassens befolkning. Svensk strävan betyder inget: ett mångtusenårigt växttäcke rivs upp och slängs på sophögen.

Men denna konsensus i att motarbeta Sverige är just falsk. Det finns en tyst majoritet i det här landet, en omisskännlig "konservativ" strömning som fortfarande firar midsommar utan skam, som omhuldar svensk historia lite så där lagom tankspritt men ändå. Man är inte fientliga till det svenska så som eliten tenderar att vara. Man är för sina svenska rötter och sin svenska stil. Man gillar saker, man är inte hatiska till allt som man är inom eliten.

Denna tysta, affirmativa majoritet är vad som håller landet igång. Dagens självhatande stil däremot, den "... is just a passing fancy, going away".




Relaterat
Mythago Wood
Ballard
Reportage: kyrkogården

Ryssland är vår granne

Få se nu: först var Putin president. Sedan blev han premiärminister. Och nu ska han bli president igen...?

Ryssland är vår granne - på gott och ont. Statsskicket är som synes halvtotalitärt. Nu rustar man upp också. I och för sig har varje stat rätt att försvara sig och den ryska krigsmakten är formellt i behov av förnyelse. Det betyder inte att man ska se lättsinnigt på Ryssland.

Inte för att Sverige lär rusta upp. Här är tänket ganska lättsinnigt gällande närområdet. "Nato kommer till hjälp om det svider" - glöm det. Nåja: vi har de grannar vi har. Och generellt tycker jag inte man behöver se så negativt på Ryssland. Se på vår historia! Nog har vi krigat men vi har haft fredligt utbyte också. Själva den ryska staten grundades ju av vikingar som kallats dit: "Kom och styr över oss" sa ju ryssarna enligt Nestorskrönikan. Så präktiga vikingar kom dit och ryssifierades snabbt: Helge blev "Oleg" och Erik blev "Rurik" och så vidare.

Jag kommer här att tänka på en aktuell man: svensk-ryske Oleg Nejlik, 27. Han deltog i en Idol-audition med sin låt "Elektropop". Han antogs till tävlingen men åkte senare ut. Men låten är fortfarande bra. Bästa versionen var själva denna audition, se här. Min poäng är i alla fall att om Oleg ville försvenska sitt namn kunde han enkelt välja att kalla sig "Helge". Men nu är han ju redan känd som Oleg så never mind.

- - -

Vi går vidare i jämförelsen Sverige-Ryssland. Vi är i medeltiden. Och visst var till exempel den religiösa klyftan märkbar då. Ryssland kristnades av den ortodoxa kyrkan, vi av den katolska. Och handelskontakterna var möjligen livligare för oss mot söder och väster än öster under medeltiden. Vi var under tysk hegemoni. Och med ryssarna hamnade vi i krig från 1500-talet och framåt. Med det sagt så såg förvisso Peter den Store upp till Sverige som administrativt föredöme. Att ordna staten med ett kansli och skilda kollegier för flotta, armé och skattkammare tog han efter. Svenskar som blev krigsfångar efter Poltava hamnade även ibland på höga positioner, som Johan Gustaf Renat som kartlade Östturkestan. Renats karta "... kom senare att användas i den stora fejden mellan Strindberg och Sven Hedin. Med hjälp av kartan kunde Strindberg visa, att Hedin inte varit den förste svensken i Östturkestan utan att han haft 200-åriga föregångare." (Alf Åberg, "Karoliner", 1976)

Under 1800-talet förekom viss svensk invandring till Ryssland. Lenins farmors mor hette till exempel Anna Beata Öhrstedt och föddes i Uppsala (Louis Fischer, "Lenin", 1965). Med den finlandssvenska anknytningen därtill så var svenskar i S:t Petersburg ett vanligt inslag, som poeten Bertel Gripenbergs föräldrar och Mannerheim med sin ryska tjänstgöring, bland annat i Chevaliergardet i den ryska huvudstaden 1891-1904.

Sverige och Rysslands historia under 1900-talet är mest en historia av hot och konfrontation: hot från denna stormakt mot vår lilla stat. Det tänker jag inte förtiga. Men visst finns det potential till samarbete och förståelse också. Vi bör hålla garden hög och minnas Catalinaaffären, DC 3:an, Wennerström och Bergling, men någon principiell fiendskap Sverige-Ryssland tänker i vart fall inte jag odla.




Relaterat
Gripenberg: Livets eko
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)
svd dn

Nik Roerich, "Vikingar kommer till Ryssland", 1899

Konstnärer som varit galna

Carl Fredrik Hill var en svensk målare som blev galen. Han ställs ut på Valdemarsudde till och med 29 januari nästa år.

Walter Benjamin hade en särskild avdelning i sin bokhylla: "galna författare". Jag antar att han, likt fallet Hill, menar kreatörer som varit klinsikt galna. Hill använde till exempel bara två färger mot slutet, kadmiumgult och pariserblått. Motiven var också sant sjuka, man blir störd, man blir berörd. I alla fall med facit i hand kan man se det annorlunda i dem. 

Vi kan som vissa (som Ekelöf) se det spännande i dessa motiv, det konstnärligt utmanande: här tänjs gränserna. Men att vara sjuk, sinnessjuk är nu inte roligt. Då blir konsten en väg ut eller nödventil.

En musiker som blev galen var Syd Barrett. Beundraren och artisten Robyn Hitchcock frågade sig vid dödsbudet hur Barrett hade det i den där dimman, varför han inte berättade om den. Sannolikt hade Barrett det usel i sitt tillstånd. Han led så som man gör när man är själssjuk.

Galna författare då...? Vi har ju en Mervyn Peake som väl får räknas dit. Han har kallats "en bildkonstnär på upptäcktsfärd i språket"... Han bryter mot litteraturens regler eftersom han inte vet att de finns.

Nietzsche blev galen mot slutet. Här var det ett slags hybris som inte jag finner så mycket kreativt i just nu. "Varför jag skriver så goda böcker" kunde han skriva om på slutet. Den mer eller mindre ordnade Nietzsche som avslöjar och finner absurditeter i vår tid, den Nietzsche som ironiserar och finner glädjen i en ros, det är mer i min smak.

- - -

Sjuka tänkare, galna författare...? Nog har västvärlden sin del av dessa. Det är lätt faustiskt att vara ett vilsegånget geni i sin vindskupa. Här kommer romantiken in: man beundrar dessa galningar. Men att vara kliniskt galen är nu ingen dans på rosor. Det är att leva i helvetet.

Men man förstår också romantiserandet. Vi romantiserar ju hevetet à la Milton i Paradise Lost...

Och visst kan galenskap fascinera. Se till exempel C. F. Hills målning av en profet som predikar bland isbjörnar, spyende vatten som fontändjur -- gåtfullt, fascinerande, fantasirikt bortom allt förnuft. Hur gör man för att hitta på något sådant? Det är därför Ekelöf vurmar för den sjuke Hill och Robyn Hitchcock för den sjuke Barrett. Det är avundsjuka, konstnärlig förundran över att kunna skapa så där obetingat, obehindrat, synbarligen lekfullt som ett barn.

Edit 25/9: SvD:s Anna Brodow Inzaina berör detta med Ekelöfs fascination inför den sjuke Hill. Själv föredrar hon den friske Hill, landskapsmålaren som var nog så nydanande. Jag kan förstå det men måste själv erkänna att Hills sjukdomsmåleri är oerhört intressant. Det öppnar upp för den surrealism som Ekelöf gillade: Dali och Magritte för att inte tala om poeter som Rimbaud och dadaism. Surrealismen kan då kallas "kliniskt friska konstnärer som vill skapa som om de vore galna". Galenskapsdyrkan kan i och för sig gå för långt men grundsatsen är vital: att nå ner till de omedvetna skikt där verk sådana som Hills "Profet" uppstår.

Att intressera sig för galna konstnärer är fullt legitimt. Man ska bara akta sig för att idyllisera sjukdomen. Och man kan inte rå för att man är frisk: bara för att man är mer eller mindre psykiskt OK ska det inte hindra en från att inspireras av galen konst, av motiv som fångar psykiska landskap, otillgängliga för den sedvanliga geografins mätinstrument.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
dn svd ab

Målning: Robert Svensson

Ljusvallen genombruten?

Är Einstein obsolet? Har vetenskapen kommit ikapp hans påstående om ljushastighetens konstans? Forskare vid CERN i Schweiz har nämligen skickat iväg en neutrino som uppnått 300 006 kilometer per sekund. 300 000 km/s är den påstådda gränsen. Felkällor sägs vara uteslutna även om dagens bedrift så klart inte är etablerat faktum än. svd svd dn dn exp Guardian

Universum - en oändlighet av stjärnor och planeter. Ända sedan urminnes tider har människan lyft sina liljeblå mot rymden och frågat sig vad som finns där, hur man ska nå ut dit. Vi HAR också lyft oss från jorden och åkt ut en bit i rymden, men för interstellära resor har det hittills varit stopp. Ljushastigheten utgör en gräns för rymdskeppens hastighet. Ju närmare man kommer den desto mer bränsle behöver man för att öka farten. Man måste till slut ha oändlig massa för att accelerera.

Alternativ till detta, vad skulle det vara? Hur nå en fjärran stjärna? Vi har ju idén om månggenerationsrymdskepp som inte är så sexig. Att tuffa på i underljushastighet medan rymdskeppets besättning successivt föryngras genom alstring, genom att besättningen får barn med varandra och barnen växer upp för att i sinom tid ta över styrandet av skeppet - det tilltalar i alla fall inte mig som fantast. Så för att iscensätta sina interstellära dramer måste man kringgå ljushastigheten genom någon konstruktion, något koncept. Jag kallar det infrarymd i mina berättelser.

Infrarymd: det är en subeterisk genväg, en interdimensionellt sätt att ögonblickligen ta sig mellan två vitt skilda platser i rymden. På så sätt lyckas vi skapa oss ett rymdimperium. Färder snabbare än ljuset blir möjliga. Snabba rymdfärder blir vardag. Vi möter även andra arter som funnit denna kommunikationsväg och det ger både problem och möjligheter...

Så här beskrivs infrarymden i en text jag en gång skrev. Ett patrullskepp är på väg tillbaka från ett uppdrag på en planet, ett rendez-vous med fientliga ödlevarelser. Soldaten Yoshi Medon sitter och filosoferar efter det första skarpa mötet med fienden, saurierna:

Medon vände sig mot en ventil där han satt, såg ut över rödförskjutna himlakroppar och blev filosofisk. Jag klarade det, jag löste mina uppgifter tänkte han. Alltid något.

Men kampen har bara börjat – kampen för att återta de världar som sauriern roffat ifrån oss. ”Efter segern: spänn hjälmen hårdare om huvudet” som någon sa, det ska bli mitt måtto. Man får inte vila på sina lagrar.

Två signallampor tändes i taket. Det var signalen för infrarymdshopp, en genväg i rymden; en portpassage, en övergång från ett tillstånd till ett annat. Somatiskt märkte man inget av dessa hopp i rymden men mentalt påverkades man av dem, blev en smula äldre för var gång. Alldeles gratis var det inte att utplåna avstånd på detta vis.

Människan hade kommit en lång väg. Hon hade tagit sig ut i rymden från sin hemplanet Jorden för 500 år sedan, expanderat ut i omöjliga rymder med olika färdmedel, ritat kartor med konstiga symboler och navigerat sig ut i virvlande rymder, till nya stränder och stjärnhav.

Hon koloniserade världar, utvecklade teknik och förökade sig – tills hon träffade på sauriern som berövade henne hennes imperium och jagade bort henne till Bononsias hålor, en grottvärld i en avkrok. Men nu hade människan kravlat sig upp ur sina hålor för att ge lika för lika, för att återta sitt interstellära imperium.

Infrarymden är en icke-dimension, ett interdimensionellt något man genar genom för att slippa att fysiskt färdas från punkt A till punkt B. Man utplånar avstånd med infrarymden. Tidigare i denna utveckling tänks man ha färdats via maskhål och Einstein-Rosen-bryggor, svarta hål som fick en att komma ut i ett vitt hål någon annanstans. Men detta krävde rendez-vous vid vissa platser i rymden, krävde att man for till en viss punkt för att nå genvägen. När infrarymden upptäcktes blev allt mycket friare. Man kunde ta sig till en ny plats i rymden från en godtycklig annan plats.

Sålunda har jag konstruerat det i min sf-roman. Jag är inte ensam. Ända sedan Einstein publicerade sin teori förra seklet har sf-författare försökt kringgå hans idé om ljushastigheten som begränsning. Jerry Pournelle sa för sin del i "A Step Farther Out" 1979 att han inte trodde på ljushastigheten som barriär. Med dagens forskningsresultat från CERN kan han ha fog för sin skepsis. Från detta till veritabel färd ut i kosmos och eventuell upptäckt av infrarymd må det vara långt, men man får väl drömma. Och "we are such stuff that dreams are made of", som Shakespeare sa.

Edit: att knyta utomdimensionella resor till dagens partikelexperiment, som jag gör i denna artikel, det är inte så långsökt. Hör bara på The Guardian som citerar en forskare som ger sin förklaring på hur neutrinon kunde bryta ljusvallen:

Heinrich Paes, a physicist at Dortmund University, has developed another theory that could explain the result. The neutrinos may be taking a shortcut through space-time, by travelling from Cern to Gran Sasso through extra dimensions. "That can make it look like a particle has gone faster than the speed of light when it hasn't," he said.

Om partikeln verkligen färdats extradimensionellt vete tusan. Men citatet visar på hur dagens forskare tänker spekulativt. Sf och vetenskap påverkar varandra ömsesidigt och har gjort det sedan modern sf föddes i slutet av 1800-talet. Vilda idéer framförda i sf-berättelsens form stimulerar vetenskapare att tänka utanför ramarna och, omvänt, intressanta forskningsresultat ger stoff åt berättelser. En sådan som Arthur C. Clarke var väldigt vetenskapligt stringent samtidigt som han lät fantasin verka. Om sin relation till NASA, som med sin forskning tänjde gränserna för människans tillvaro, sa han: "I don't work for NASA, NASA works for me"...




Relaterat
Eld och rörelse (2007)

Tyskar som skriver om tro och tradition, finns det?

En rad tyska författare gästar bokmässan: Ferdinand von Schirach, Silke Scheuermann och Nina Hagen.

Nina Hagen kommer med memoarer som bland annat tar upp hennes religiösa sida. Att be till Gud, bekänna synder och vara from är sedan länge ideal hos denna punkdrottning. Det visste jag inte. Jag har bara lallat med i hennes version av Sarah Leanders "Ich weiss es will einmal ein Wunder geschehen". Den förekom först i filmen "Die Grosse Liebe" 1942. Leander framför i filmen sången för en hänförd publik av idel soldater.

"Tysk höst" skriver AB idag 22/9. Man recenserar även Hertha Müllers debutroman. Så det är lite tyskt på gång dessa dagar. Tyskland per se intresserar mig. Främst då dess äldre, tidigare författare. Kulturlivet i dagens moderna, samtida, lobotomerade 2011-republik säger mig föga. Landet är fördragsmässigt vasall under USA och det speglas i kulturlivet, där nedvärderande av egna traditioner är norm och ignorans av gångna seklers lust och kval är högsta mode. Frånsett Hagens fromma hågkomster tycks negativism och autodestruction vara fallet. En Silke Scheuermanns nihilism kanske är ärligt upplevd, den kanske skildrar samtiden, men det betyder inte att jag måste gilla den. von Schirachs snusförnuftiga skildringar av brott och Hertha Müllers frosseri i oförlöst elände får mig att bli pessimist över tillståndet i dagens tyska nation. Är detta det bästa de har, är detta vad som är värt att översätta?

Nej, ska det gälla tyska författare söker jag mig till gångna storheter. Den på svenska aktuella "På Marmorklipporna" av Ernst Jünger visar en förbundenhet med tradition och dans, skildrande som den gör hur forna ideal blir ett försvar när skogstokarna anfaller. När det gäller livet kan man inte bara hänvisa till hur allt är meningslöst. Jünger dog 1998 men hans verk har ännu vital lyskraft, en fyrbåk för tro, trygghet och tradition som dagens bokpublik skulle må bra av, svältfödd på böcker som de som kursas på bokmässan. I "Heliopolis" målade Jünger till exempel upp traditionens makter i strid mot titanism och tekniska goliats. "Der Arbeiter" var kronan på Jüngers teoretiska verk anser han själv: här fick sig den kulturfientliga teknokratvärlden en skarpsinnig iakttagare och kritiker.

En samtida till Jünger var Oswald Spengler. Denne kunde ge samtiden relief med perspektivet bakåt. Dagens kultur har kört slut på sitt krut, kreativiteten från gamla tider är inte för handen längre. Allt som återstår är stilupprepning, ironi och postmodernism. Den sistnämnda termen använde inte Spengler, han dog 1936, men han fångade dess anda.

Så den som vantrivs i dagens tyska kulturklimat har en del att hämta i flydda tider och dess författare.




Relaterat
Dynontologi
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)
ab ab ab ab svd svd svd svd dn dn dn

Intrigen i "Avatar" haltar

"Avatar" var en film av James Cameron som kom 2009. Nu ska den bli temapark på Disneyland skriver DN. Klart 2013 (om någonsin).

Om "Avatar" kan mycket sägas. Men, förlåt en yngling: är inte intrigen lite märklig? Är det inte så att människans framtida rymdimperium upptäcker en gosig planet befolkad av naturfolk, en planet man misslyckas med att erövra i markstrider (mark plus flyg)? Och så ger man sig bara av sedan, människan erkänner nederlaget och lämnar stället med sin rymdflotta. Men varför inte bomba planeten från rymden då?

Parallellen till flygbombning torde vara uppenbar. Visst, strategisk bombning kan inte i sig vinna ett krig, men nog prövar man möjligheten innan man helt ger upp. Därför tycker jag "Avatar" är märklig. Det ovannämnda är ett hål i intrigupplägget.

Bombning från rymden har jag annars skildrat här. Ska man erövra en planet torde en eller annat form av eldförberedelse, en eller annan form av krebabombning behövas. Kreba = KREtsBAnebombning.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

Akvarell: LS

Heder åt Ahlmark

1994 gav Per Ahlmark ut boken "Vänstern och tyranniet". Efter den blev det omöjligt att kalla sig kommunist säger PM Nilsson. Ahlmark visade här en gång för alla hur radikalvänstern stött Pol Pot, Mao och Stalin och kommit undan med det. Men nu luftades allt, byken tvättades offentligt. De utpekade protesterade såklart, hela det svenska kulturlivet avfärdade Ahlmark, men boken blev ett trendbrott. Varumärket "kommunist" fick sig en törn det inte hämtat sig från. Idag återstår bara kulturmarxism och negativism.

Så jag lyfter på hatten för Ahlmark som idag kommer ut med sina memoarer ("Gör inga dumheter medan jag är död"). Man kan där möta allt det negativa som Ahlmark må representera (humorlöshet, påstridighet, uppskruvat tonläge) men jag tänker inte gå den vägen här. Ahlmark var en fighter, en underdog i den välbehövliga, länge emotsedda striden där vänstern skulle synas i sömmarna. Och långt om länge visar det sig att det extrema vänsterfolket inte har något att sätta emot. Så, mina vänner, vinns virtuella strider: dels med texter och debattböcker, men också med TIDEN som bundsförvant. Tiden sållar bort slaggen och visar vad som var rätt och klokt och vad som var puckat och skevt.

- - -

Den svenska elitens förhållande till nazism och kommunism är komplicerat. Man kunde till exempel ha väntat sig att de som stått på radikalhögerns sida under andra världskriget skulle få lida för det. Men nej, folk som Sten Carlsson och Alf Åberg accepterades tyst av eliten. En sådan som Per Engdahl fick det förvisso svårt men han höll högre profil. Gjorde man en stilmässig avbön var man välkommen i salongerna igen.

Så var det strax efter kriget. Men även när 68's radikalvänster seglade upp lät man nazisterna vara. Proggarna tänkte väl att granskar vi dem granskar de oss: radikala ytterligheter som berör varandra. Om detta skrev Bosse Schön i "Där järnkorsen växer".

Sedan kom 1990-talet. Då började vi i Sverige plötsligt granska både bruna och röda. Helene Lööw och Thomas Hübinette skördade lagrar med sina exposéer över radikalhöger då och nu. Och parallellt kom en uppgörelse med vänstern med Per Ahlmarks "Vänstern och tyranniet" som portalverk. Alla hatade denna bok då, när det begav sig. Men nu ser vi ju att det är en klassiker. Man kan inte förtiga sådant här.

- - -

Har man hyllat Pol Pot, Stalin och Mao ska man stå för det. Sentimentet var tills nyligen att högern är instrinsikalt ond, vänstern intrinsikalt god. Detta försvar gjordes inför Ahlmarks påståenden 1994 men nu går det inte längre. Sentimentet har ändrats på denna punkt. Samhällsklimatet är förändrat. Så jag säger, utan ironi: tack för att du bidrog till det Per Ahlmark.

Då frågar man sig: hur ska vi göra för att ändra dagens samhällsklimat, dagens sentiment? Det där invandringskritik stämplas som rasism, islamkritik som islamofobi...? Svaret är bara att vi ska ändra det, med denna blogg och annat.

Perspektivet man får från Ahlmarks verksamhet är att det hela kan komma att ta tid. Men det kvittar ty rim och reson måste få råda.

1970-talet kallades "det galna årtiondet" men vad är då 2010-talet med sin mobbing av SD:are som utför legal parlamentarisk verksamhet, med folk som förlorar jobbet för att de kritiserar invandring, med utfrysning av alla röster som går bortom sjuklöverns agenda...?

- - -

Ahlmark har även varit poet. Tre verk gavs ut på 1980-talet. 1983 kom han till exempel med samlingen "Visum" där han diktade om Olof Palme. Han gjorde det under kod ("Eminensen -- tal till en politiker år 2000") men den som kände till den palmeska retoriken fattade direkt vem som var måltavlan:

Nån släpper liknelser som luft
Låt flytta fram en position och vägra
riva några broar men sparka
andras attentat till avfallskvarnen. Skylta
de sår vi fick i bakhåll och ta
strid för land och svaga. Din stolthet
och rutin: att slunga Davids sten
Bord duka dig (med Svenssons frestelse)
och ständigt ärva ett konkursbo...
Ben i myllan, ögonen i skyn
Evigt mode: slängkappan i vardagsgrått
Och gudar som arkivet stoppat upp
får bräka bifall i ditt
tolkningsföreträde

Det här är bra ännu 30 år efteråt, även sedan de strider det gällde lagt sig. Man märker den ahlmarkska glöden, för att inte säga hatet. Kärlek och hat är tillvarons drivkrafter och hatet mot Palme har här förädlats till sång.




Relaterat
Den svenska vänsterns historia
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)
svd dn

Sagotid

SvD skriver om ett stenåldersfynd man gjort i Motala. Flera kranier har hittats, två av dem monterade på pålar. De torde ha haft viss kultisk funktion, kanske har de varit troféer. En fiendehövdings skalle buren som triumftecken...?

Det är gamla fynd, omkring 8000 år gamla. Det är min själ gammel-gammalt...! Rena sagotidsfynden. Rena pre-historien: inga skrivna källor finns från denna tid. Det lämnar i teorin fältet fritt åt sagoförfattare som Eva Ibbotson, som i dagarna kommit med en ny roman på svenska. Tidigare har hon gjort sig känd för skrönor som "Den stora spökräddningen" och "Häxtävlingen". Den bok som idag är aktuell heter "Jätten på Jämreborg".

Ibbotson skrev sagor och stenåldern är sagotid. Så man kan säga: en naivistisk berättarsjäl som Ibbotson har kvar lite grann av stenåldersmentalitet, denna sedd som intuitiv, drömtung och nära till symbolen.

Svensk stenålder: vad har vi för skönlitterärt om den? Jo, en viss Björn Kurtén har skrivit stenåldersromaner ("Den svarta tigern", 1978, "Mammutens rådare", 1984), som sådan en förelöpare till Jean M. Auel. Det får en också att tänka på Verner von Heidenstam, som i första avsnittet i "Svenskarna och deras hövdingar" (1908) fablade om stenålderns möte med en ny tid. Sjoket om Ura-Kaipa ger oss en bild av stenålderns sumprunkande, stenhuggande jägar-samlarfolk som lever parallellt med bronsskimrande, boskapshållande jordbrukare. Men varje sak omhuldas för sig, något gott finns i båda; en harmonisk samverkan mellan tidsåldrarna, där goda traditioner bevaras, är idealet. Heidenstam har till exempel sin empati även för Ura-Kaipa och dennes kultur trots att man ser att hans hjärta klappar för de mer hjältemodiga indoeuropéerna. En av dem är ynglingen Karilas som villat bort sig och hamnat hos Ura-Kaipas skogsfolk. Men nu har Karilas brutit sig fri och han ser sin första hembygd:

Karilas satt och såg mot den andra stranden, där han hade gått som liten, men som han sedan nästan hade glömt. Det låg ett gult sommarsken över sädesfälten och stackarna vid gårdarna, som trivsamt blinkade fram under heliga askträd. Husen var runda och överklenade med lera och hade toppiga tak. Det vimlade av människor, och han bländades och spratt till, väckt av något, som han genast kände igen. Det var bronslurarnas klang. Folket firade just en fest nere på stranden, och spjutspetsar och stridsyxor lyste som färgade solstrålar, ty allt var av brons. Kläderna var av mjukt, vitt ylle med gula kanter och sållade med smycken. De största bronsbucklorna var inlagda med mörkaktig harts. Kvinnorna bar höga halsprydnader av bronsringar, och det rika håret hölls upp med hornkammar och nät av ullgarn, genomskinliga som spindelväv.

Stenåldern åsido: Heidenstam har en heroisk syn på historien, stora dåd värderas. Gott så. Det behöver vi idag när allt högt och ädelt ska kritiseras, relativiseras, släpas i smutsen om inte helt ignoreras. Men han var också en epiker som förstod att ge scenerna djup; alltför många upphöjda, allvarliga typer gör bilden stel, något mer måste till – som punkare och bönder, dårar och tiggare. Den där udda figuren, X-faktorn och jokern i leken behövs också. Han dyker mycket riktigt upp i olika skepnader i denna bok, som råttfångaren i Karl Knutsson-novellen och samen i ”Arnljot Gelline”, en rollfigur man även tycker sig finna i romanen ”Folke Filbyter” i form av Gisle Härjason, en lappad skogspunkare av evig varaktighet, en dåre förädlad till arketyp av diktarens penna.

”Karl Knutsson och råttfångaren” är för övrigt exemplarisk, den integrerar väl högt med lågt. Heidenstam koncentrerar Knutssons livsbana med alla dess upp och nergångar (kung tre gånger) med möten med råttfångaren under sitt skynke i Stockholms stadsport. Det är som kung Lear mellan dåren och tiggaren. ”Svenskarna och deras hövdingar” visar åtskilliga prov på sådan dramatisk koncentration. Ett annat är ”Adils och hans guldsmeder”. Det är fulländad novellkonst och populärhistoria i ett, utan att pekpinnarna syns. Men pekpinnar fanns det nog, de statliga beställarna (se ovan) hade ett och annat att säga till om. Heidenstam klarade denna balansgång väl. Bäst gick det i de äldre medeltida delarna, där fanns större spelrum att dikta än i de mer kartlagda delarna av historien.

Härmed tre citat som visar briljansen i denna bok, tre slumpvisa nerslag i dess rika och överrika landskap:

När havet glittrade fram mellan Roslagsskären, öppnade Faste armarna mot den soliga havsbrisen och ropade: »Härifrån styrde hövdingen Rurik med sina rospiggar och andra svearoddare och grundade sitt stora Roslagsvälde i öster. Skulle vi vara sämre? Nu är jorden vår.»
(”Grek-konungens gårdvar”)
- - -
Som han [Karl X] nu satt där och ordade om nytt och gammalt, insteg en smärt och kraftig man. Han hette Erik Dahlberg, och det långlagda ansiktet var djupt tankfullt. Med sina rena seder, sin kunnighet och sitt belevade sätt var han urbilden för en äkta nordman. Det var alltid frisk och sval luft omkring honom som kring en tall på ett högt berg.
(”Östersjöns nyckel”)
- - -
Det var redan nära på full dager. Yrvaken rev sig skepparen i håret och gnuggade ögonen. Hell dig, vackra skärgård, så din morgonbris kan friska på! Det är just en kultje, som kan få en gammal skuta att kila. Bara att hissa seglet, så lappat och uselt det är. Och så lägga ut. Lätt i håg, lätt på våg. Och så tobaksdrossen under läppen. Sol och vind, brun om kind. Se, det är en sann skeppares liv.
(”Snillenas konung”)

Vill man ha en lärd, lysande, diktad-men-ändå-sann exposé av Äventyret Sverige ska man läsa denna bok. Det är stenålder, vikingatid, högmedeltid, nyare tid och stormaktstid fram till 1800-talets fredsepok, allt avslutat med en återkomst till Ura-Kaipas gravdös av några samtida ungdomar:

Det var en skara ungdom, som var ute på strövtåg och nyss hade sökt en stunds skydd under de höga träden. Och se, bredvid en bräckt och splittrad fura stod på den soliga gläntan en gravdös av hopvältrade block och med en stor häll till tak.

»Det här måste vara Ura-Kaipas grav!» utropade en halvvuxen yngling och lade stadigt och fast sin hand på kanten av hällen.

»Karilas, Karilas!» ljöd det som en viskning under hällen. »Redan på stämman känner jag igen det gulskinande folket. Karilas, Karilas!»

Men viskningen var så svag, att det knappt var någon annan än ynglingen, som hörde orden. Den lät mer som ett prassel i den stillnande vinden.

Silvergrå mossa täckte stenarna, och på hällen syntes ännu de små gropar, i vilka trälar och fränder efter gravölet länge hade fortsatt att bränna sin offerkåda. - - - Nu stod där den unga skaran, klädd som det är bruk i våra dagar, ty det var nu i år som är. Hallonsnår med mogna bär klängde mellan stenblocken, och ynglingen hette inte Karilas, men han var Karilas' ättling och honom påfallande lik. Jag är inte ens fullt säker, att det inte var du själv, just du, som nu sitter och läser den här raden. Och var det inte du, så gå ut i skogen eller upp på höjderna med dina vänner, eller gå ensam, ty där finner du Ura-Kaipas gravdös!

Just dig var det, som han sökte med sin viskning, fast du växer till en fri man och aldrig vill låta sälja dig till någons träl. Något av dig, något av din egen varelse var också med redan i dina fäders verk och strider, liksom något av dig alltid skall leva kvar i dina efterkommande intill sista led.

Det är ord och inga visor det. Vi skapar själva vår historia genom att intressera oss för den, läsa om den, söka dess spår i skog och mark. I dessa förnekelsens dagar kan man därför själv bidra med något positivt blott genom att tänka, drömma och relatera till Sveriges historia, dess gestalter och lämningar. Inget hindrar oss, vi är fria män, fria att skapa vår framtid på basis av det förflutna.




Relaterat
Folksagor
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
svd svd ab dn

Målning: Robert Svensson