måndag 10 september 2018

Good Reads Lately, September 2018


Hereby some succinct reading tips. [If you want a rather similar text in Swedish, telling about other books I've just read, check this out.]




Jules Verne, Robur the Conqueror (1886). A credible conceptualization of the principle "heavier than air" (and not "lighter than air" such as balloons); a powerful "preachment in prose" that this heavier stuff would ultimately conquer the skies. "To be stronger than air you must be heavier than it"... Also, this novel has a main character with an adorable superman persona.

Samuel Delany: Babel-17; Empire Star (both 1966). A kind of brainy space adventures. Top notch. Serious literature in popular form. You might say that regarding life-style etc. etc. Delany veered off into uninteresting lands in the 70s. However, he was no mad man, no, in his 60s novels he spun yarns having rightfully become classics of sf. As good as Philip K. Dick, sometimes better, I'd say.

Carl von Clausewitz, On War (1832). A great read for civilians (military minds can read Schlieffen). A book about what war is (and it's an activity hard to formalize, you can only grasp it by a system of axioms, Clausewitz means). -- The book could demand some preparation, some reading up on Clausewits's approach, but it isn't so very hard to understand. Clausewitz comes through as very readable.

Nietzsche, On the Use and Abuse of History (1874). The latter half is the usual diatribe against the author's dislikes. However, in the former part Nietzsche (among other things) advocates the study of history leading to great deeds and heroism. "Monumentalist history" he calls it. To stand in awe as before Plutarch's heroes is the lodestar of history.

Goethe, Faust, Part 1 (1808). The best strain of this classic is the occult. It isn't all histrionics; Goethe had some esoteric knowledge. And Faust and Mefisto sauntering about in this world and the next is the perfect duo: hero and sidekick, sidekick and hero.




Related
Table of Contents for This Blog
Good Reads, November 2017
Timeline of Conservative SF

torsdag 30 augusti 2018

Antivitismen och dess olaglighet


This is an article in Swedish on anti-whiteism. Here's a text in English on the same subject. -- Härmed några rader om ett aktuellt, politisk ärende. Det handlar om den antivita attityden. Det må vara att denna attityd grasserade värre i början av seklet än just nu. Men den finns latent och kan när som helst blossa upp igen. Därför måste den bekämpas. Och det kan göras med legala medel.




Det finns en "anti-attityd" mot vita idag. I västvärlden. Och inte minst i Sverige.

Detta är ett syndrom, en tendens.

För att ringa in detta syndrom kan jag samla ihop en rad indicier. Som antivita uttalanden av Fredrik Reinfeldt, Noel Ignatiev mfl:
. ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” – Fredrik Reinfeldt vid ett besök i Södertälje 2006
. ”Det var faktiskt inte vi svenskar som byggde Sverige. Det var människor som kom utifrån.” - Maud Olofsson, 2006
. ”Jag tror det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.” – Mona Sahlin på AB:s hemsida Ungt Val 15/3 2002
. "Vi bör blandas upp. Den vita hyn är värdelös. Det har vi alltid vetat men aldrig accepterat. Därför har vi i århundranden försökt påvisa ett icke-existerande samband mellan vit hud och överlägsen intelligens, eftersom ett sådant samband skulle ursäkta det faktum att vi faktiskt utgör den den av mänskligheten som är sämst rustad för överlevad. (...) Men varför finns den vita rasen över huvud taget? Bortsett från en ibland förekommande genetisk defekt, så är vi ganska onödiga." - Carina Rydberg i Bonniers blogg 13/5 2012
. "Målet, som är den vita rasens avskaffande, är så önskvärt att det kan vara svårt att tro att det skulle möta motstånd från andra än övertygade vita rasister.” - Noel Ignatiev, citerad efter bloggen Reaktion 18/5 2012 [ej längre online]
Hade dylika utsagor förekommit riktade mot till exempel svarta hade det tagit hus i helvete. Det hade varit Haagtribunalen direkt.

- - -

Låt oss tittta närmare på förre statsminister Reinfeldts uttalanden. Han ansåg till exempel inte att "svensk" var en folkgrupp. Det sa han i en debatt med Jimme Åkeson hösten 2010. Och detta är ganska grovt: Sveriges dåvarande statsminister förnekade att majoritetsbefolkningen saknade status som folk.

Detta är för sin del ett brott mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, där varje människa har rätt till en nationalitet (paragraf 15, se här).. Med "nationalitet" menar jag en etnicitet: "natio" är latin för "jag är född", och den nation man tillhör är det folk man tillhör. Att förnekas sin etnicitet på detta vis anser jag rättsvidrigt.

Att förneka ett folks existens: så gjorde man till exempel med ester, letter och litauer sedan deras länder erövrats 1940. Idag sker samma sak i Levanten där palestiniers existens som ett folk förnekas.

I Sverige förekommer alltså antivitt sentiment. I spetsen för detta gick på sin tid statsminister Fredrik Reinfeldt; se ovan. Det var inte ägnat att förvåna. Han stödde ju även terrorism: 110 miljoner till FSA i Syrien, det var han stolt att sända dem. (Källa: Fria Tider.)

Att han även hyllade uppror i förorten ("Husby inger mig en varm känsla") torde inte förvåna.

- - -

Härmed lite mer upplysningar om Noel Ignatiev, som citerades ovan. Han är en amerikansk professor.

Wikipedia skriver för sin del: "He [= Ignatiev] is best known for his work on race and social class, and for his call to "abolish" the white race."

Han säger sig vilja dekonstruera vitheten teoretiskt. Men det är förberedelse till folkmord i mina ögon. Det skulle nog Haagtribunalen anse om någon, till exempel, lika frenetiskt talade om att avskaffa négritude. Négritude är franska för "svarthet" och är ett begrepp som används för att beskriva de svarta folkens särart.

- - -

Vi vita existerar. Vi är 600 miljoner här i världen. Huruvida vi kommer att utplånas eller inte, det får framtiden utvisa. Jag kommer i alla fall att motsätta mig att såväl dödas, dekonstrueras som att avskaffas som begrepp.

Om antivitism sätts i system närmar det sig folkmord. Och folkmord är illegalt enligt FN-konventionen CPPCG = Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide, 1948.

Folkmord är allvarliga saker. Och det handlar inte bara om att fysiskt döda folk. Till exempel torde alla former av antivita, svenskfientliga påståenden vara åtalbara som "förberedelse till folkmord". FN:s konvention om folkmord från 1948 är formulerad så heltäckande att även uttalanden, påståenden, utsagor och annat som förhindrar ett folks, som de vita folkens, förkovran och levnad, kan rendera åtal i Haagtribunalen.

- - -

Ännu ett relevant dokument i sammanhanget är FN:s deklaration om rasism från 1966. Detta dokument, ICERD (= International Convention on the Elimination of All Forms of Racial Discrimination), säger detta om rasism:
I denna konvention ska termen ”rasism” ses som varje form av uteslutning, inskränkning eller förmån baserad på ras, hudfärg, börd eller nationell eller etnisk härkomst, vilka har till syfte eller verkan att upphäva eller försämra erkännandet, åtnjutandet eller utövandet på likställd fot av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på samhällslivets politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden.

-- ICERD, antagen i New York i mars 1966
Vi vet alla att vita diskrimineras idag. Startar du en svensknationell kulturförening får du till exempel inga bidrag. Har du däremot "rätt", ickevit hudfärg eller nationalitet får du miljoner. Detta är en oskriven lag. Det sitter i väggarna när Ungdomsstyrelsen och Kulturdepartementet ska ge ut bidrag till projekt.

Vad antivitismens kolportörer sysslar med är rasdiskriminering av vita. "Varje form av uteslutning eller inskränkning, baserad på ras": det är straffbart enligt ICERD.

- - -

Ett sista dokument som kan behöva anföras i ämnet är detta: vår egen regeringsform. Den har av antivita använts för att stödja deras sak. Men här är de formellt fel ute. Så för protokollets skull: Sverige är INTE mångkulturellt. Det står INTE i grundlagen.

Säger någon att ”Sverige är mångkulturellt, det står i grundlagen”, så är det lögn. Termen ”mångkulturell” osv. förekommer inte i Regeringsformen. Det som folk syftar på när de säger detta är en sats i paragraf 2 som säger att minoriteters ”möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas”. Före 2010 stod det ”bör”, den nya skrivningen med ”ska” var en skärpning. Men det var såklart långt ifrån någon klausul om att Sverige skulle vara mångkulturellt och att etniska svenskar därmed upphört att existera.

Att hävda denna mångkulturella vinkel är bara en maktdemonstration, en propagandafint av PK-falangen. Det är, kan man säga, ännu en del av folkmordssentimentet. Det sentiment som förnekar svenskarna en existens som folk och rätten till Sverige.




Relaterat
Nationaldagen 2018
Ett rike utan like (2017)

fredag 24 augusti 2018

Burning Magnesium -- presentation på svenska


Nyligen gavs min roman Burning Magnesium ut. -- Edit 28 februari 2019: Motpol har nu recenserat boken och gett den betyget 4/5: "För den som vill läsa en krigsroman som avviker från det moraliserande, pacifistiska perspektivet, har Jüngers I stålstormen länge varit det uppenbara alternativet. Med sitt verk, Burning Magnesium, har Lennart Svensson givit oss ytterligare ett alternativ."




Burning Magnesium är en roman om östfronten. Språk: engelska. Den kom ut tidigare i år. Se presentation på engelska här. Och en recension på Motpol här.

Den engelska språkformen gör att den först och främst vänder sig till engelskspråkiga läsare.

Men nu nås jag av signaler som säger att även en del svenska läsare köpt denna bok.

Vilket såklart gläder mig. Och det föranleder mig till denna text.

- - -

Burning Magnesium är en roman på engelska. Och den språkliga redigeringen, gjord i samarbete med ett proffs i sammanhanget, är ypperlig. Så mycket kan jag lova.

Handlingen då...? -- Huvudpersonen är en svensk med dubbelt svenskt och tyskt medborgarskap, en viss Arno Greif. Fadern är tysk, modern svensk; han är född i Sverige 1919. Han gör först svensk värnplikt.

Sedan, 1941, kallas Arno in i tyska armén. Han kan teoretiskt strunta i detta och hävda att hans svenska värnpliktsstatus gör det illegalt för honom att lämna landet. Men han gör det ändå, beger sig via Norge till Das Vaterland för tysk inryckning i Hannover.

- - -

1942, efter soldatutbildning, är det östfronten som gäller för Arno Greif. Det blir strider i Stalingrad, Charkov, Kursk, Kamenets-Podolsky, Warszawa och Berlin. Detta upptar romanens huvuddel, s 20-250 (hela romanen är på 390 s).

Och mer ska jag inte avslöja. Annat än att jag gjort min läxa i att kolla in krigshistorien. Både strategiskt och i detalj. Både för hela arméers rörelser och för hur små förband beter sig.

- - -

Mer finns egentligen inte att säga. Här presenteras boken på engelska med citat mm.

Jag kan slutligen rekommendera en titt på Logiks sida för boken. Med en baksidestext som inte skrivits av mig. Denna text jämför boken med Jüngers I stålstormen.

- - -

Köp boken på Logik: som hård- eller mjukpärm.

Köp boken på Amazon.co.uk: som hård- eller mjukpärm eller e-bok.




Relaterat
Recension på Motpol
Min Jüngerbiografi: presentation på svenska
Aktuell essä: Trotylstorm i öster
Burning Magnesium: presentation på engelska på denna blogg
Eld och rörelse (2007)

onsdag 1 augusti 2018

Heinlein: Starship Troopers (1959)


This is a post in Swedish. About Heinlein. A post in English about him can be found here. -- Härmed en titt på romanen Starship Troopers av Robert Heinlein... och för mer av samma vara, läs SF seen from the right.




Starship Troopers är en odödlig sf-klassiker. Och en högerklassiker. Man kommer inte undan den i ämnen som "sf från höger" och liknande.

Gällande svenska utgåvor av romanen så kan detta sägas. En svensk utgåva från 90-talet har sin titel på engelska, uttryckligen "Starship Troopers". Det var väl för att associera till filmen som då var aktuell. Sedan finns det en svensk utgåva från 80-talet som heter Stjärnsoldaten. 90-talsutgåvan torde vara något bättre översatt.

Så vad ska man säga om boken annars då, så här inledningsvis...? -- Jag kan bara säga: du som är högerradikal "måste" läsa denna bok. Den har mycket att ge vurmaren för krig och heroism. Dessutom ger den argument för ett auktoritärt styrelsesätt.

Det är ju till exempel så att denna bok har fostrat en ny generation svenska högerradikaler. Det kan jag själv vittna om. Många har hört av sig till mig och sagt att Heinleins bok var en ögonöppnare.

Och dessa högerradikaler var inte libertarianer eller moderater. Ånej, mer än så: sverigevänlig anti-PK-höger, det var vad de var.

Så Heinleins gångbarhet i radikala kretsar ska inte underskattas. Hans opus från 1939 till 1959 var ett under av radikalkonservatism. Det hävdar jag i boken Science Fiction Seen From the Right.

- - -

Starship Troopers utspelar sig i en interstellär framtid. Människan har råkat i krig med en aggressiv art. Totalt krig råder. Och vi får följa menige John Rico där han tar värvning i "mobila infanteriet", en rymdskeppsburen stormbrigad som slår till än här, än där mot fiendens planeter.

Boken är spännande och realistisk. Heinlein hade varit sjöfficer och kunde sina saker i ämnet "hur en flotta opererar". Heinlein kan berätta, han ger oss interiörer från Ricos bana vid värvningen, i grundutbildningslägret och i stridszonen.

Berättarperspektivet är första person. John Rico för ordet. Stilen kan nog bli lite överdrivet tuff här och där. För en genuint "civil" person kan det ta lite tid att vänja sig vid stilen. Såsom inledningskapitlet furiösa action. Men överlag är bokens stil "helt rätt". Heinlein låter inte kriget bara bli en antiseptisk, lättöverskådlig verksamhet såsom hos Gordon Dickson i sin militära sf (Dorsai, Tactics of Mistake). Här är det liv och blod och kriget som totalt, elementärt fenomen.

Boken är även teoretiskt intressant. Samhällsteori diskuteras och det görs relativt lättåtkomligt. Heinlein har den stil som krävs för att ledigt stoppa in seriösa resonemang i berättelsen. -- Frågan som främst diskuteras är: hur skapar man ett styre som förenar auktoritet med ansvar? Diskussionen i romanen sker dels i form av lektioner hållna av en skollärare, återgett som Ricos minnen av hans skoltid. Dels i form vad som sägs av en lärare i det militära. Båda påverkar bokens huvudperson, båda belyser ämnet "ansvar" ur olika synvinklar.

Så in alles är detta en tidlös klassiker inom sf, ja litteratur överhuvud taget.

- - -

Ska man nämna fler av Heinleins böcker som torde passa för en svensk högerradikal så finns det förvisso mycket. Om lätt episodiska men ändå matnyttiga rymdresor, med konservativa visdomar portionerade ut medan ljusåren piskar rymdskeppsskroven, handlar romaner som Varning för okänd planet och Stjärnorna väntar.

Sjätte kolonnen handlar för sin del om hur USA invaderas av ett asiatiskt imperium. I frigörelsen från detta diskuteras bland annat rasliga skillnader mellan vita och gula. Ingen annan sf-författare än Heinlein har behandlat ras så öppet. Så denna roman är rätt unik av detta skäl. Och läsvärd även i övrigt som en operativ studie av en motståndsrörelse som tar tekniken till hjälp.

Novellsamlingarna Bortom jorden och Mannen som sålde månen är inte så kontroversiella. Men Bortom jorden är för sin del ett fint exempel på Heinleins vision av en framtid i solsystemet. Och Mannen som sålde månen är åter en sådan där "operativ" story. I projektet "hur ta sig till månen och tillbaka" ger Heinlein sin nyktra version, med teman som ingenjörskonst, finansiering och hur man leder en komplex organisation. -- Dessa två böcker må vara en aning tekniskt passé men det stör verkligen inte. Nerven och energin i berättandet är tidlös.

Den sista rejälare Heinleinboken var Revolt mot jorden från 1966. De som kom senare bör undvikas av den seriöse högerradikalen. Hans bästa verk skrevs 1939-1959. Men då var å andra sidan praktiskt taget allt bra. Så där har man en 30 böcker att botanisera bland.

- - -

Ännu en bok om att ta värvning i rymdkåren, ta ansvar och bli en man, lite som Starship Troopers men mer som en ungdomsbok, är Rymdkadetten. Som roman är den ändå utmärkt. Den är tämligen trovärdig i sin skildring av hur man tar sig igenom grundutbildningen, och upp i graderna, i det miliära.

Rymdkadetten skrevs 1948 och då höll Heinlein igen lite på de soldatiska attityderna. 1959, då han skrev Starship Troopers, gick han "all in" och struntade i konsekvenserna. Han skrev nu medvetet lite på gränsen, lite chauvinistiskt. Mycket riktigt ville inte hans förläggare tills dess, den som gett ut Rymdkadetten med mera (Scribner's), ge ut Starship Troopers. Den fick ges ut på ett mer vuxenorienterat förlag. Och blev en klassiker för tid och evighet.




Relaterat
Sf från höger
Tidslinje: konservativ sf

måndag 30 juli 2018

I'm on Red Ice


The pod season has begun.




Recently I was interviewed by Red Ice Radio.

The show was called "The Hero's Journey". It covered my two latest books, Actionism and Burning Magnesium.

Check it out on the Red Ice homepage. The first hour is free.




Related
Red Ice Radio: The Hero's Journey
Rebel Yell Interviewing Me on My Authorship
Burning Magnesium

tisdag 24 juli 2018

Omstridda fenomen


In Swedish. -- "Omstridda fenomen": märkliga gråzons-företeelser. Som sjöodjuret i Loch Ness och dylikt. Det ska jag avhandla här.




Ända sedan 1980 har jag levat i gråzonen. Då läste jag boken ”Naturligt – övernaturligt”. Den handlade om OVNI:s, pyramider, Loch Ness-odjuret och liknande saker.

Sedan vidtog läsande av tidskriften Borderline, ett semiprozine. Samt böcker som ”The Illuminoids” av Wilgus och ”Cosmic Trigger” av R. A. Wilson. Och när jag skaffade internet på 00-talet fick jag fler ledtrådar genom att läsa en och annan webbsida.

Så härmed en översikt över allsköns gåtfulla fenomen, med försök till svar.

. Atlantis -- nog hade Platon och Edgar Cayce rätt i att denna kontinent existerat. Förutom deras vittnesmål är Drunvalo Melchizedeks "The Ancient Secret of the Flower of Life" (2000) en bra källa till Atlantismysteriet.

. Lemurien -- var en kontinent, eller ett slags arkipelag, i Stilla havet väster om Sydamerika. Öarna sträckte sig från Hawaii till Påskön. Lemuria har liksom Atlantis sjunkit. Melchizedek har skrivit även om Lemuria i nyssnämnda bok.

. Loch Ness -- det finns, enligt focusonrecoverys ”Wave Transcript”-källa, cirka 50 sjöormar i denna sjö. Det låter mycket. Men OK. Respektive individ är cirka 40 fot lång. De lever i undervattensgrottor. De kan enligt andra källor antas vara relikter från jordens geologiska medeltid (Jura).

. Monstruösa typer -- focusonrecoverys lapidariska källa i ”The Wave Series Transcripts” säger att ”the Beast of Bauvan” (franskt monster 1764-67), West Virginias ”Mothman” och Londons ”Spring Heeled Jack” var varelser från en annan dimension. De kom oförhappandes hit genom en reva i dimensionsväven. Detta är en förklaring jag härmed bara noterar.

. Pyramiden -- jag har inte på något sätt uttömt mysteriet med Giza-pyramiden här. Men det är en början kan man säga.

. Påskön -- dess statyer föreställer enligt uppgift Nefilim, en 3-4 meter lång art jättar som även nämns i Bibeln (”Guds söner” i 1.Mos 6.1-4).

. Tunguska -- sibiriska Ryssland, 30 juni 1908: en explosion fäller träd över ett stort område. Smällen var 1000 gånger kraftigare än Hiroshimabomben. Enligt focusonrecovery skedde detta pga. desintegrerandet av en fissionsreaktor på ett robotskepp sänt ut av ”konfederationen”. Skeppet hade slutat fungera och styrdes därför till en ödemark där det skulle orsaka minsta tänkbara skada på människor. Det blev Tunguska i Sibirien där det sprängdes. – Enligt en annan källa på samma sajt var det ett kometfragment som orsakade denna detonation. Frågan vad Tunguskasmällen egentligen var kvarstår alltså.




Relaterat
Hancock: Fingerprints of the Gods
Jordkrönikan
Målning av Robert Svensson (1963-2016)

söndag 1 juli 2018

Interviews With Me


"Podcast radio" is a fine invention.




The pod season of spring 2018 was fine. I did an interview.

It was on Red Ice Radio in March. It was about my latest books, Burning Magnesium and Actionism. I and Henrik Palmgren had a fine conversation, flowing naturally from the battles of WW2 to the contemporay way of living, in need of willpower and striving.

The same month I was on another American show, Rebel Yell. This one also focused on Actionism. [Edit 2025: the show went offline some years ago, but recently it resurfaced on archive.org. Thus...] Here is the soundfile.

That was the doings of 2018. And the previous year, in 2017, Red Ice interviewed me about my book on SF.

So in all, there is some pod material out there to listen to. If you want to hear me talk.




Relaterat
Red Ice Radio: The Hero's Journey
Rebel Yell: Svensson and Actionism
Redeeming Lucifer
Actionism
Burning Magnesium

söndag 24 juni 2018

The God Concept of Actionism


I beleive in God. And my philosophy of life mirrors it.




Discussing God is like discussing gold – meaningless. You’re either moved by it or not. As symbols of “the best, the highest, the essential” they simply are.

And so, while you know that Actionism is theistic, while you know that I, LS, the creator of Actionism “believes in God,” that I’m feeling a divine presence in me, I don’t really have to elaborate on that. I’ve got nothing to prove.

However, some Actionist remarks on the subject of God can be delivered. It gets more interesting that way. Below I will venture out into that impossible grey area of trying to conceptualize God.

- - -

“The chief purpose of life... is to increase according to our capacity our knowledge of God by all the means we have, and to be moved by it to promise and thanks.”

This was said by J. R. R. Tolkien. And it rather well sums up the feelings of a god believer.

And while Actionism isn’t primarily devotional like the attitude Tolkien intimates, neither does it exclude such sentiment. As shown in Borderline and the 2017 book the god concept of Actionism is in the realm of, “I have the divine light within,” “ye are gods” and such. But – an individual, human god believer, feeling “god inside,” being able to say "aham brahmâsmi = I am god,” of course isn’t above God. God has created him while he hasn’t created God. Thus, a little bit of devotion, like that of Tolkien seen above, is pertinent for an Actionist and for all divinely disposed people.

Tolkien was moved to thanks by God. Contrariwise, the lack of having someone to thank in this way defines the atheist: “The worst moment for the atheist is when he is really thankful and has nobody to thank,” as Dante Gabriel Rossetti said.

- - -

This is about God. And to illuminate this complex concept, we may focus on its intimated opposite for a while, atheism, the stance denying the god concept.

So, what can be said about atheism from an Actionist point of view? – I think this quote from an unknown source sums up it up:
When people stop believing in God, they don’t believe in nothing – they believe in anything!
Atheism isn’t just “another world-view” along with theism and agnosticism. I’d say, the only viable atheism is the ontological, “Buddhist” one, even though it discards elements like “an eternal soul”. However, in Buddhism you nonetheless lead a life of awe and wonder, piety and kindness. Not that ordinary atheists can’t be kind – but – it’s their claim of being above essential reality that sets them apart. The delusion that they think they can explain away God, the source of reality, just like that.

You cannot get around the concept of God. I mean, you can be anti-clerical, attack the whole external aspect of religion like church and priesthood and such. Even St. Paul and Luther did that, advocating “the universal priesthood” where every conscious individual becomes his own priest in his personal relation to God. But – you have no ontological right to discard the existence of a supreme force, a supreme source for reality -- for everything.

Being in the grey area of agnosticism is better than being so sure of the non-existence of God.

Do you, as an individual, think you can triumph over creation?

A man is just “another being in reality,” another Seiendes im Sein. He can’t place himself above Sein merely with some casuistry.

- - -

Atheism is the scourge of our times.

And I figure, people become atheists because of a lack of intuition, their brains suffering from a kind of “crossed paralysis,” being cut off from the invisible aspect of reality, lacking the ability to sound out their inner depths.

For its part, atheist materialism abounds in later-period, overripe societies. Ancient Rome and India also had the same strain: stoicism, epicureanism, mimansa. But perennial tradition (whereof Actionism is a part) conquers all, conveying as it does a timeless truth.

- - -

So, where does this take me? I will end where I began, in quietly praising God. I will declare the divine side of reality, without trying to “explain”.

Shirley MacLaine called the nature of God “Divine God Intelligence Field”. That could remind you of Philip K. Dick’s theophany, leading him to call the divine force invading his life “Vast Active Life Improvement System”. His divine “1974 experience,” in the end beneficial but also harrowing and trying, I have covered in my essay Science Fiction Seen from the Right.

As intimated above (aham brahmâsmi, “I am god”) an individual human being has the divine inside of him. A man is a “god in being” by being created by the eternal light, having a fragment of this eternal light inside of him. You could say that a man is a god because of (1) having an eternal soul (2) having specific bodily proportions, being created in god’s image.

This means: to be a god in physicality, a physical angel. “A man is a mortal god, a god is an immortal man.” – Herakleitos.

- - -

Having the divine approach in life is about seeing the invisible, seeing Beyond the Beyond, seeing beyond the conditioned. Fathom the unfathomable.

And faith is both to fall down in amazement before the wonders of the cosmos – and to elevate yourself above the blandness of everyday reality. "When I'm down on my knees that's when I'm closest to Heaven". And “humble pride” as the Prophet said, a fine oxymoron; being aware of your shortcomings as a human being but also feeling pride over what a man nonetheless can accomplish. Again: man as “a god in being”. “God-realization” as man’s most noble goal.

God is more than you can grasp mentally. But you can still be conscious of the immanent presence of God. This means having god-consciousness.

- - -

Actionism is unity, holism, integration – not divisiveness, dissection, “critical theory” eating everything up and spitting it out as green goo. Actionism is spiritual gold mining.

Actionism means a divine approach, an integration into a divinely meaningful world: God-bred, spirit-led, inspiration-fed.

This is the world-view of god-given insights, inner voice, divine providence.

This is the world of the individual having a personal relation to God.

This is the world of believing in God: spera in deo.

The world of, “have no fear, just believe.” Of, “if you believe, anything is possible.”




Related
Actionism -- How to Become a Responsible Man (2017)
I Declare You the Spiritual Superman
Universal Acclaim for Actionism
Borderline -- A Traditionalist Outlook for Modern Man (2015)
Science Fiction Seen from the Right (2016)
Ascended Masters -- Some Notes

fredag 22 juni 2018

Some Notes on the Career of Charles Yeager


Edit, November 2018. -- My new book is out now: Commanders -- American Generals from Lee to Schwarzkopf. One of the chapters of the book is the following, taking a look at the career of American aviator Charles Yeager (1923-). The main source is "Yeager: An Autobiography" by Yeager himself and Leo Janos (New York: Bantam 1985). (A Swedish version of the post can be found here.)




We would like to say that Charles Elwood “Chuck” Yeager was courageous. Details aside, he represents courage in his roles as fighter pilot, test pilot and breaker of the sound barrier, a man being able to fly almost any plane after only brief instructions. The pinnacles of his career deserve some awe. You can’t just relativize it and say that “he was merely the right man in the right place, if he hadn’t done it someone else would have done it” – which, for its part, is an attitude ending up in a grey no man’s land where there is no bravery, no responsibility, no creativity, no zest, no pizazz, no glory – nothing.

Yeager was born in 1923 in West Virginia as a hillbilly; he uses the term himself in his memoirs, belonging to a stock of poor white mountain-dwelling people. But it was a happy childhood with time off spent in the woods, like hunting and fishing. In 1941 he enlisted in the air force, he started as a mechanic and became a pilot because of an opportunity that presented itself. It quickly became clear that he had an inborn talent for flying.

WWII was raging by this time and the pilot cadets were taught the basics in the plane Bell P-39, a single-seat fighter with nose wheel and the engine behind the cockpit; disliked by combat pilots it had been reduced to the role of trainer aircraft. Yeager for his part liked the plane but he knew the chant (technically a limerick):
Don’t give me a P-39
with an engine that's mounted behind.
It'll tumble and roll,
and dig a big hole –
don't give me a P-39.
When the training was completed Yeager was stationed in England as Mustang pilot with the 9th Tactical Air Command. The year was 1944 and the task was to escort bombers on raids over Germany, and thanks to the Mustang the fighter squadrons now could follow the bombers quite a long way – for previously, when only Spitfires were available, the fighter escorts had to leave and return home when reaching the German border because of shorter range for this aircraft type. The Mustang, however, had drop tanks assuring a longer range – and it had four to six machine guns and a sleek design, a fine example of “what looks good usually is good”.

Another American landmark plane now putting its mark on history was the Thunderbolt, a more ungainly design but this single-engine fighter was better than the Mustang in the attack and ground support role. For instance, in the battle environment the radial engine of the Thunderbolt could sustain machine gun fire better than the Mustang inline engine.

Yeager’s WWII service over Europe was dramatic but we’ll bypass it here and move on to his postwar career, which began no less dramatically with him being a test pilot for the air force. It was an interesting time with jet planes coming of age and the implicit approaching of the mystic sound barrier – the very barrier that Yeager would be the first in the world to break through. It would be done in 1947 in the Bell X-1, a rocket plane designated for this.

- - -

The speed of sound is approximately 1,000 km/h (= Mach 1). Already when reaching 800 km/h, for example with a piston engine aircraft in a dive, it was noticed how the plane started shaking and how the controls seemingly “froze,” they got stuck. This was due to pressure waves being formed at the speed of sound, shock waves hitting rudder and stabilizer making the plane uncontrollable; many had crashed in these circumstances. For example, the Brits at the time were flying their tailless de Havilland DH 108 very close to “sound barrier velocities” – but – the three extant DH 108 prototypes eventually crashed, one after the other. Due to it having no tail, like a Me 163...? Due to the magical qualities of “the sound barrier”...?

The signs were ominous. It was thought by some that the sound barrier was very tangible, a solid wall that all planes slammed into when they approached 1,000 km/h.


The American company Bell tried to approach the problem of supersonic speed with the system Bell X-1, a rocket plane carried by a B-29 bomber taking it up to cruise altitude, 7,500 m. When released from the mother ship, the X-1 pilot would ignite the plane’s four rockets and attempt at Mach 1 in a climb, not a dive. Also, the whole stabilizer could be tilted, operated with a servo, avoiding the controls to be stuck when the pressure waves hit.

This, with Yeager at the controls, did it. It took many flights, many briefings and de-briefings to get to the heart of the problem (like actually using the tilting stabilizer), but they did it. “The best men will have the best machines” as Jünger once said. It was state-of-the-art technology and timeless bravery in cooperation; like, at one stage in the program Yeager had the feeling that he really would make it, that the sound barrier was a myth, and this “willpower-and-vision of the hero” is crucial to get things done in this world. This is material in writing history. You can’t sit in a lab (or an HQ, or a café) and plan success – no, you have to “get up and go” too, tangibly test the system in real life.

Yeager’s historical Mach 1 flight (actually Mach 1.07 = 1,126 km/h), the breaking of the sound barrier, was done at Muroc Air Force Base in California, on 14 October 1947.

- - -

Yeager stayed on for some years as test pilot at Muroc, subsequently renamed Edwards, flying rocket planes and prototype jet aircraft, designs benefiting from the research data gained by the X-1 flight. For instance, he tested what would become the Century series, planes like F-100 Super Sabre, F-104 Starfighter and so on, titanium shimmering symbols of the jet age. F stands for “fighter” and as fighter pilot Yeager belonged to the US Air Force Tactical Command; there were also bombers in the Strategic Air Command and air defense of the US mainland in the Air National Guard. Next, after being a test pilot Yeager had to serve in the Air Force “cold war front line” for a while, being appointed squadron commander of a fighter group, based in Germany; it had planes of the type F-86 Sabre.

An event worthy of note is the Hungary Crisis of 1956 when all NATO airbases were on alert; Yeager’s group even loaded small atomic bombs on their planes and were prepared to fly towards the Soviet Union to bomb it if necessary. But the alert was called off and Yeager was glad of this, for instance, because of not having to go bomb Moscow and thus not having to walk back, the range of the F-86 being rather limited for missions like these. “Being forced to go home by foot when you’ve dropped an atomic bomb” may sound irrelevant but it’s details like these you as a human can relate to, while a thing like dropping an atomic bomb over the enemy is difficult to really imagine.

- - -

In the mid 60s Yeager was commander of the air force astronaut school in the X-15-project, based at Edwards. This was a further development of X-1 the and other experimental planes of the 50s, this one intended as a spaceship that could land aerodynamically and not as a space capsule virtually fall right down after launch and orbit. The X-15 project was subsequently wound down precisely in favor of “capsules and rockets” but it did contribute to the later concept of the Space Shuttle. And the X-15 itself really did go out into space, like in 1963 reaching the altitude of 107,000 m, the legal limit for space being 100,000 m. The X-15 would be taken up to normal flight altitude by being carried under the belly of a B-52; then it was released, switching on its rocket engines, striving for 80-100,000 m altitude and then glide down.

Yeager never flew this plane, he technically never was out in space but he did make one attempt at an altitude record in a F-104 Starfighter used at this astronaut flight school, the aircraft being equipped with an extra rocket engine at the rear enabling the ship to reach 30,000 m altitude, an altitude were the laws of aerodynamics stopped being applicable and you had to have special nozzles with hydrogen peroxide mounted on the plane to operate it. Thus equipped the plane roughly reminded you of an X-15 which was the whole point, the astronauts getting used to near-space properties flying it.

- - -

One day in 1963 Yeager got the urge to set a new altitude record for aircraft having started by its own engine. The Russians had the current record, 38,160 m – and Yeager took the specially treated F-104 and got going. In the film The Right Stuff (1983) this is well rendered, a last heroic feat, a “final shot at glory” by Yeager to end the movie, the drama having begun with his X-1 flight in 1947 and having the Mercury space program in between. Yeager also, of course, tells of this height record attempt in his memoirs – and, there we read that he took the plane up to 10,000 m with ordinary jet engine power – and then switching on the booster rocket to strive for 30,000.

However, in this critical phase he began to lose control, having neither the power to go further up nor the power to pitch down the nose to get a better angle of attack, this “pitching down” to be done with the peroxide nozzles. Because, the air around was still too dense for the trustors to have any effect, they only worked in vacuum or near-vacuum. And the ordinary rudder and stabilizer didn’t work in this thin air. So he lost control of the plane and went into a spin, being finally forced to emergency eject by the catapult seat, gliding by parachute to the ground.

Details aside it was a dangerous ascent, like Yeager when free off the plane being hit by the ejected seat itself and, also, having difficulties to breathe. All told, a heroic feat.

As for the purpose of pitching down the nose, it was intended at reducing the pitch angle just a little and then continue the ascent to 38,000 m and higher to beat the record. The problem with the weak nozzles began at 32,000 m height.

- - -

Yeager also had a tour of duty in Vietnam, for instance flying fighter bombers and lecturing the pilots on how to do it. By this time he became Brigadier General, a rank he also had when he retired. He admits that he was a good pilot while also not so versed in the theoretical side of flying. The latter, however, is needed when being a test pilot – but – when Yeager was flying the X-1 he had one fine engineer ally, breaking down the facts and figures for him. Otherwise, Yeager had a fine technical instinct bordering on intuition.

We shall end this with a few anecdotes from the memoirs – Yeager.

Pro primo. When jet planes came of age Yeager went around demonstrating this new phenomenon to the public, flying a P-80 Shooting Star. He would then fool people that the plane was started like a blow torch, having to put something like a burning newspaper behind the exhaust. Someone in the audience was asked to do this, light a newspaper and hold it behind the plane, and then Yeager would sit in the cockpit and start it the usual, correct manner by switching on the engine, which no one saw.

Pro secondo. When Yeager was test pilot, his wife was so accustomed to him risking his life on the job flying jet prototypes, that when he one day came home pale and sweaty after work she thought that he had been in a car accident. She didn’t connect it to the flying activity but this time it was a near run thing, he had been close to crashing in an X-1 A rocket plane. 

Pro tertio. Yeager was familiar with Jackie Cochran, a woman record-holding pilot married to a millionaire. When the husband died, his last wish was to have his ashes scattered over the large property he had. Yeager and a pilot buddy decided to spread the ash by aircraft. Said and done and up in the air, where one was at the control and the other spread the dust through an open door – but then it was noticed that this was no good method, half of the ashes blew back into the plane because of backwash...




Related
Commanders -- American Generals from Lee to Schwarzkopf (2018)
The Legacy of Space
Actionism (2017)
(In Swedish) Same Text as in the Above Post, in Swedish
The aircraft on the book covers is Northrop F-20 Tigershark, a prototype developed from Northrop F-5 Freedom Fighter.

söndag 10 juni 2018

Intervjuer med mig


"Podcast radio" är en fin uppfinning.




I våras gjordes två intervjuer med mig.

Den första var i mars på Red Ice Radio. Den handlade om mina senaste böcker, Burning Magnesium och Actionism. Showens värd Henrik Palmgren är svensk men intervjun sker på engelska.

Samma språk är den andra intervjun från i år gjord på:
. Rebel Yell från sydstatsradion Identity Dixie. Samtalet rör Actionism, Burning Magnesium, Ernst Jünger, science fiction och mycket annat. Täcker in så gott som hela mitt författarskap.
Tilläggas kan att jag var med på Red Ice sommaren 2017 också. Då handlade det om min bok om SF.

Så, in alles, här har ni lyssningsvärt material. Bara att luta sig tilbaka och njuta. Om man vill höra mig prata.

Vad gäller att göra intervjuer på svenska så gör jag det ibland också. Förra hösten var jag till exempel med i Radio Motgift.




Relaterat
Jag på Rebel Yell
Jag på Red Ice Radio: Actionism
Red Ice: SF from the Right
Högerradikal science fiction på svenska
Min sf-bok, presenterad på svenska på denna blogg
Actionism, presenterad på svenska på denna blogg
"Pterodaktyl över lavaflod". Målning av Robert Svensson.

fredag 8 juni 2018

Timeline of Conservative SF and Fantasy


This is a timeline of conservative SF and fantasy. Of books and films in the genre of fantastika. Of works having some discernible relation to eternal values -- values like faith, duty, honor, courage, willpower, justice and modesty. [A Swedish version of the post can be found here.]




1917 – Burroughs, A Princess of Mars
1923 – first issue of Weird Tales
1926 – first issue of Amazing Stories
1927 – Lang, Metropolis (film)
1927 – Lovecraft, The Dream-Quest of Unknown Kadath
1934 – Williamson, The Legion of Space
1937 – Tolkien, The Hobbit
1937 – John W. Campbell becomes editor of Astounding
1937 – Smith, Galactic Patrol
1939 – Jünger, On the Marble Cliffs
1945 – Lewis, That Hideous Strength
1946 – van Vogt, Slan
1948 -- Orwell, Nineteen Eighty-Four
1948 – van Vogt, The World of Null-A
1949 – Heinlein, Space Cadet
1949 – Jünger, Heliopolis
1950 – Lewis, The Lion, the Witch and the Wardrobe
1952 – Simak, City
1953 – Campbell’s Astounding is awarded the Hugo for best sf magazine
1953 – Bradbury, Fahrenheit 451
1954 -- Hubbard, To the Stars
1954 – Anderson, The Broken Sword
1954-55 – Tolkien, The Lord of the Rings
1956 – Heinlein, Time for the Stars
1957 – Jünger, The Glass Bees
1959 – Heinlein, Starship Troopers
1959 – Dickson, Dorsai!
1960 – Anderson, The High Crusade
1963 – Simak, Way Station
1965 – Herbert, Dune
1965 – Campbell gets his eighth and last Hugo for Astounding as best sf magazine
1968 – 2001, Kubrick movie and Clarke novel
1971 – Dickson, Tactics of Mistake
1972 – Spinrad, The Iron Dream
1973 – Raspail, The Camp of the Saints
1975 – Niven, Tales of Known Space
1977 – Jünger, Eumeswil
1977 – Lucas, Star Wars (film)
1979 – Pournelle, A Step Farther Out (essay)
1980 – Hodges, Flash Gordon (film)
1981 – Herbert, God Emperor of Dune
1981 – Boorman, Excalibur (film)
1984 – Holdstock, Mythago Wood
1984 – Lynch, Dune (film)
1997 – Verhoeven, Starship Troopers (film)
2001 – Kendall, Hold Back This Day
2001-2003 – Jackson, The Lord of the Rings (film series)
2004 – Wilson, Utopia X
2005 – Adamson, The Lion, the Witch and the Wardrobe (film)
2012-2014 – Jackson, The Hobbit (film series)
2014 – Vox Day’s “Hugo Wars” begins
2016 – Faye, Archeofuturism 2.0
2016 – Svensson, Science Fiction Seen From the Right (essay)
2017 – Svensson, Redeeming Lucifer




Related
Science Fiction Seen From the Right
Redeeming Lucifer
Heinlein and My SF Study
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)

onsdag 6 juni 2018

Reflektioner på nationaldagen 2018


Det är nationaldag idag. Då är det åter dags för mina årliga nationaldagsreflektioner.




Nationaldag... verkligen?

För mig är varje dag en nationaldag.

Men OK. Något ska jag väl kunna säga, dagen till ära.

Och jag anser detta: kampen är förvisso hård. Kampen för ett fritt Sverige är inte över än.

Men.

Det finns en del orsaker till optimism.

Minns ni förra hösten...?

I USA, i kölvattnet av Charlottesville, rev man ner statyer i parti och minut.

Traditionella monument över sydstatsgeneraler vanhelgades och togs ner.

Och sedan kom samma syndrom hit.

Man försökte åtminstone.

Men se, det blev inget av det...!

Man hotade med att riva ner Karl XII från sin piedestal i Kungsträdgården.

Men det gick inte. Det hela rann ut i sanden.

Varje nationalist och Sverigevän måste glädjas åt detta. Åt att traditionella statyer i Sverige inte kan angripas och utraderas hur som helst.

Detta är en symbolhändelse av stort värde.

Sverige är inte USA. Vi svenskar är ett folk med mångtusenåriga traditioner i detta land.

Detta är vår fädernejord. Genom att vara här och hävda vår rätt, drar vi kraft ur jorden.

Man kan säga: genom att propagera och verka här, på vår mångtusenåriga fädernejord, sätter vi kraft bakom orden -- kraften från jorden.

- - -

Mer som är...? Anledningar till optimism...? "Reasons to be cheerful, part two"...?

Jodå.

Vi strider ju lite till mans mot antivitismens olagligheter. Och det är inte bara en kamp i uppförsbacke. Ty kulmen för antivitt sentiment i det här landet kom, anser jag, i början av 2010-talet. Med Facebook-gruppen "Vita kränkta män" osv.

Sedan kom maj 2012. Då statsministern nämnde "etniska svenskar" i förbigående. Låt mig här citera ur Ett rike utan like:
Fredrik Reinfeldt nämnde svenskar i maj 2012. Inte bara det; han nämnde etniska svenskar som om de existerade. Detta lyfte oss, detta förde oss ur det skuggornas rike vi levat i sedan 1945 då svenskar skulle förtigas och mörkas.

Man frågar sig om Reinfeldt sa detta för att smickra en vaknande nationalistisk opinion eller om han försa sig. Jag börjar luta åt det senare alternativet.

Nu finns den etniske svensken åter. Vi sju miljoner etniska svenskar har officiellt sett dagens ljus ånyo. Vi har förstås alltid funnits. Det var bara Reinfeldts utsaga i maj 2012 som gav ”etniska svenskar” plats i debatten. Att någon debattör i TV sa att "etniska svenskar" är "ett oerhört farligt språkbruk", det ändrar inget.
Detta var kulminationspunkten i slaget mot antivitismen, så vitt jag kan se. Helle Kleins ryande om hur farligt det är att ens nämna "etniska svenskar", klingar idag ohört.

Etniska svenskar är idag ett begrepp.

- - -

Det är inte helt mörkt. Kampen för ett fritt Sverige, där dess traditionella majoritetsbefolkning kan känna sig trygg, fortgår.

Man kan inte krossa det traditionella Sverige så lätt.

Detta skriver jag också om i Ett rike utan like. Jag går igenom hur "Sverige" varit ett traditionellt begrepp, även före den programmatiska nationalismens 1800-tal. Jag skriver bland annat:
Så, ärevördiga medieelit och akademiska historiker, finns Sverige eller inte? Har svenskar existerat som en historisk verklighet sedan urminnes tider? Har gult och blått förekommit som nationella vapenfärger sedan medeltiden? Ropade Karl XII vid Poltava ”svenskar, svenskar” eller inte? – Den som betvivlar detta har ett omfattande förnekelsearbete framför sig.
Detta sägs i kapitel 5 av Ett rike utan like -- Sveriges historia.

Detta är den enda svenska historiebok idag som säger att svenskar existerar som ett särpräglat folk.

Alla andra samtida historiker förnekar det.

Nu säger en röst inom mig att man kanske inte ska vanhelga nationaldagen med att sälja böcker under den. Men jag kan heller inte tiga om detta. Ett rike utan like är mitt statement som nationalist. Jag puffar för denna bok hela året, inte bara på nationaldagen. Därför vore jag ju galen om jag programmatiskt undvek att tala om den idag, 6 juni, Sveriges nationaldag.

- - -

Sverige är mig kärt. Och nog har jag snappat upp en del nationalistiska memer under min levnad. Utan att jag för den skull varit organiserad nationalist.

Till exempel: i mitt föräldrahem under 60- och 70-tal rådde kanske inte programmatisk nationalism. Men heller inte "antinationalism".

Vi ärade Sverige helt enkelt, i en tyst men omisskännlig anda.

Under min ungdom tog jag till mig gamla, undanskymda och förtigna slagord som...

"Flamma stolt, mot dunkla skyar..."

"Sjung, svenska folk..."

"Varer svenske..."

Och sådana nordiska kraftord kommer åter för mig när jag nu, nationaldagen 6 juni 2018, tänker på mitt älskade Sverige, hånat och släpat i smutsen av ovärdiga makthavare.

Sverige av idag lider. Regeringen för en galen, antisvensk politik.

Men ännu finns i folkdjupet något av den gamla, nationella glöden kvar. Och konjunkturmässigt är allt inte svart. Se ovan, med mina reflektioner om statyernas icke-nedrivande i detta land och antivitismens kulmen 2012.

Så Sverige går ännu att rädda.

Folkets kamp är folkets hopp...!




Relaterat
Ett rike utan like
Högerradikal sf på svenska
Bloggens tioårsjubileum
"Svecia". Akvarell av Robert Svensson.