Reflektioner på nationaldagen 2018

Det är nationaldag idag. Då är det åter dags för mina årliga nationaldagsreflektioner.

Nationaldag... verkligen?

För mig är varje dag en nationaldag.

Men OK. Något ska jag väl kunna säga, dagen till ära.

Och jag anser detta: kampen är förvisso hård. Kampen för ett fritt Sverige är inte över än.

Men.

Det finns en del orsaker till optimism.

Minns ni förra hösten...?

I USA, i kölvattnet av Charlottesville, rev man ner statyer i parti och minut.

Traditionella monument över sydstatsgeneraler vanhelgades och togs ner.

Och sedan kom samma syndrom hit.

Man försökte åtminstone.

Men se, det blev inget av det...!

Man hotade med att riva ner Karl XII från sin piedestal i Kungsträdgården.

Men det gick inte. Det hela rann ut i sanden.

Varje nationalist och Sverigevän måste glädjas åt detta. Åt att traditionella statyer i Sverige inte kan angripas och utraderas hur som helst.

Detta är en symbolhändelse av stort värde.

Sverige är inte USA. Vi svenskar är ett folk med mångtusenåriga traditioner i detta land.

Detta är vår fädernejord. Genom att vara här och hävda vår rätt, drar vi kraft ur jorden.

Man kan säga: genom att propagera och verka här, på vår mångtusenåriga fädernejord, sätter vi kraft bakom orden -- kraften från jorden.

- - -

Mer som är...? Anledningar till optimism...? "Reasons to be cheerful, part two"...?

Jodå.

Vi strider ju lite till mans mot antivitismens olagligheter. Och det är inte bara en kamp i uppförsbacke. Ty kulmen för antivitt sentiment i det här landet kom, anser jag, i början av 2010-talet. Med Facebook-gruppen "Vita kränkta män" osv.

Sedan kom maj 2012. Då statsministern nämnde "etniska svenskar" i förbigående. Låt mig här citera ur Ett rike utan like:

Fredrik Reinfeldt nämnde svenskar i maj 2012. Inte bara det; han nämnde etniska svenskar som om de existerade. Detta lyfte oss, detta förde oss ur det skuggornas rike vi levat i sedan 1945 då svenskar skulle förtigas och mörkas.

Man frågar sig om Reinfeldt sa detta för att smickra en vaknande nationalistisk opinion eller om han försa sig. Jag börjar luta åt det senare alternativet.

Nu finns den etniske svensken åter. Vi sju miljoner etniska svenskar har officiellt sett dagens ljus ånyo. Vi har förstås alltid funnits. Det var bara Reinfeldts utsaga i maj 2012 som gav ”etniska svenskar” plats i debatten. Att någon debattör i TV sa att "etniska svenskar" är "ett oerhört farligt språkbruk", det ändrar inget.

Detta var kulminationspunkten i slaget mot antivitismen, så vitt jag kan se. Helle Kleins ryande om hur farligt det är att ens nämna "etniska svenskar", klingar idag ohört.

Etniska svenskar är idag ett begrepp.

- - -

Det är inte helt mörkt. Kampen för ett fritt Sverige, där dess traditionella majoritetsbefolkning kan känna sig trygg, fortgår.

Man kan inte krossa det traditionella Sverige så lätt.

Detta skriver jag också om i Ett rike utan like. Jag går igenom hur "Sverige" varit ett traditionellt begrepp, även före den programmatiska nationalismens 1800-tal. Jag skriver bland annat:

Så, ärevördiga medieelit och akademiska historiker, finns Sverige eller inte? Har svenskar existerat som en historisk verklighet sedan urminnes tider? Har gult och blått förekommit som nationella vapenfärger sedan medeltiden? Ropade Karl XII vid Poltava ”svenskar, svenskar” eller inte? – Den som betvivlar detta har ett omfattande förnekelsearbete framför sig.

Detta sägs i kapitel 5 av Ett rike utan like -- Sveriges historia.

Detta är den enda svenska historiebok idag som säger att svenskar existerar som ett särpräglat folk.

Alla andra samtida historiker förnekar det.

Nu säger en röst inom mig att man kanske inte ska vanhelga nationaldagen med att sälja böcker under den. Men jag kan heller inte tiga om detta. Ett rike utan like är mitt statement som nationalist. Jag puffar för denna bok hela året, inte bara på nationaldagen. Därför vore jag ju galen om jag programmatiskt undvek att tala om den idag, 6 juni, Sveriges nationaldag.

- - -

Sverige är mig kärt. Och nog har jag snappat upp en del nationalistiska memer under min levnad. Utan att jag för den skull varit organiserad nationalist.

Till exempel: i mitt föräldrahem under 60- och 70-tal rådde kanske inte programmatisk nationalism. Men heller inte "antinationalism".

Vi ärade Sverige helt enkelt, i en tyst men omisskännlig anda.

Under min ungdom tog jag till mig gamla, undanskymda och förtigna slagord som...

"Flamma stolt, mot dunkla skyar..."

"Sjung, svenska folk..."

"Varer svenske..."

Och sådana nordiska kraftord kommer åter för mig när jag nu, nationaldagen 6 juni 2018, tänker på mitt älskade Sverige, hånat och släpat i smutsen av ovärdiga makthavare.

Sverige av idag lider. Regeringen för en galen, antisvensk politik.

Men ännu finns i folkdjupet något av den gamla, nationella glöden kvar. Och konjunkturmässigt är allt inte svart. Se ovan, med mina reflektioner om statyernas icke-nedrivande i detta land och antivitismens kulmen 2012.

Så Sverige går ännu att rädda.

Folkets kamp är folkets hopp...!




Relaterat
Ett rike utan like
Högerradikal sf på svenska
Bloggens tioårsjubileum

"Svecia". Akvarell av Robert Svensson.