Härmed några rader om min skönlitterära debutbok: "Eld och rörelse" från 2007.
1. Info
Härmed info om en bok skriven av mig. I fortsättningen av detta inlägg kommer jag att omtala mig själv i tredje person. Ske alltså. Boken det gäller är denna:
Titel: Eld och rörelse
Författare: Lennart Svensson
Utgivningsår: 2007
Förlag: Etherion
Boken är på 146 sidor. Den innehåller 13 noveller plus en kortroman, själva "Eld och rörelse". Bland novellerna kan nämnas "Riddaren, djävulen och döden" (gillad av dramatikern Perceval), "Mordet på Olof Palme betraktat som recension av fiktiv kriminalroman (gillad av Amelia Andersdotter) och "Norrlandsproblematiken" (gillad av Björn Lindström).
Boken gavs ut i pappersform 2007. Sedan ett bra tag är den slutsåld.
2. En recension
Nyss nämndes vad några ansåg om samlingen. Härmed en mer utförlig recension.
Recensionen är skriven av Fredrik F. G. Granlund. Han har gett ut diktsamlingen "Annorlunda men ensam". Liksom ett flertal noveller, nu senast i Catahyas antologi 2014.
I december 2008 recenserade Granlund "Eld och rörelse" på bloggen Marmeladkungen. Han siktar där in sig på bokens titelberättelse, kortromanen "Eld och rörelse". Så här säger han bland annat:
Den avslutande kortromanen ”Eld och rörelse” är kafkaesque. Stilistiskt lik många av Franz Kafkas verk – huvudpersonen tituleras till och med F. Jag erinrar mig att författaren läst ”Processen” flertalet gånger – samt förstått dess innebörd. För den här texten nyttjar i och med att läsaren dras med i en krigssituation någonstans, i någon tid, Kafkas styrka i berättandet, då man som läsare inte vet vem som krigar mot vem, vart det utspelas och om huvudpersonen F. är ond eller god. Slutet är dessutom allt annat än man tänkt sig, vilket är en STOR styrka! Men under tiden är det vemodigt, ödesdigert, synnerligen medryckande och gripande (även när man inte förstår militärjargongen).
3. I närkamp med texten
Sedan går Granlund i närkamp med texten:
Svensson utnyttjar samtidigt extrema berättargrepp som jag inte är säker på om han själv reflekterade över vid skrivandes stund. Det är välskrivet men skiftar kraftigt (!) i tempus. Här följer ett exempel där jag skriver ut tempusskiftningarna i versaler:
"Han HEJDAR sig där vägen LÖPER in i skogen; trädkronorna STRÄCKER sig mot varandra och BILDAR en tunnel – långt därborta ÖPPNAR sig terrängen igen, därifrån och bortom Bortom kan han i andanom se träkors utan tal, rad efter rad av kopplade gevär, demolerad fiendemateriel, fångkolonner, nedslagsbrisader, framryckande låglinjer, retirerande soldater, ambulanser i skytteltrafik, ksp-soldater med ammoband i kors över bröstet, pansarspetsar, attackflyg, söndersprängda kroppar, trotylsvarta himlar, vita vajande fanor.
Plötsligt STANNADE motorcykeln med ett hostande. F. VAKNADE upp ur sin dagdröm och KICKADE igång maskinen, DROG upp halsduken över nästippen och STYRDE tillbaka till förläggningen. Han SER tysta trädridåer fladdra förbi, han KÄNNER en bitande vind, han HÖR ventilernas sång. Maskinen HAR tydliga växellägen, distinkta bromsar och lågt lufttryck i däcken." (sid 126; recensentens egna versaler)
Saken är den att detta ovan påpekande av hur det skiftar i tempus faktiskt fungerar. Men det borde inte göra det. Hade jag inte recenserat den här boken hade jag förstås ändock observerat det. Men då främst i kapiteluppdelningen, för vartannat kapitel berättas i presens, vartannat i imperfekt. Efter några kapitel blandas dock detta mitt i kapitlen. Kanske sådant en van läsare, kanske rentav en kritiker, märker, tänker du nu. Men så är inte fallet. Här skiftar och varierar Svensson mellan presens och imperfekt lite hur som helst genom denna berättelse.
4. FG gillade boken
Fler än aktuell recensent gillade boken. FG säger detta:
Göran Lundstedt, kritiker på SydSv, har noterat ”en genomgående känsla av ödslighet i Svenssons noveller, en hård värld där drömmen flytt”. Titelstoryn jämförde han med Ernst Jüngers ”Sturm”. Och undertecknad kan bara hålla med. Kortromanen Eld och rörelse ska publiceras igen!Detta säger Granlund om opuset. Och han säger än mer:
... skillnaden gentemot andra novellsamlingar (av debutanter) är att vi här har en titelnovell som är såpass bra att med lite redaktörskap, en typograf, och annan kunnig förlagspersonal skulle kunna bli en klassiker. Ändå finns här ingen charm. Bara ödslighet. Hade författaren ifråga publicerat denna kortroman alléna i bokform hade jag imponerats mer än jag gör av novellsamlingen per se. Därmed inget illa sagt om novellsamlingen i sig; det är bara det att jag vill ge närmast all kudos till titelnovellen, för just så bra är den.Detta ansåg alltså Granlund om "Eld och rörelse".
Boken är som sagt på 146 sidor. Pdf:en innehåller bara text, men pappersutgåvan hade för sin del ett omslag i svartvitt av Anatol Boström, föreställande sökarljus mot en nattlig himmel (se nedan). Innehållet består av 14 noveller, med titlar som "Synkrongeneratorn", "Ett svenskt Roswell", "Latonia", "Kvartsklippan" och "Åsiktskonstnär", förutom titelstoryn och lite annat.
Granlunds hela recension läser ni här. Och hans egen diktsamling finns recenserad på denna blogg, här.
5. Om författaren till "Eld och rörelse"
"Eld och rörelses" författare heter Lennart Svensson. Svensson föddes 1965 i Åsele. 1985-2010 bodde han i Uppsala, där han bland annat skaffade sig en fil kand i indologi. Våren 2010 flyttade han till Härnösand. År 2007 utgav han på eget förlag novellsamlingen "Eld och rörelse".
2009 kom romanen ”Antropolis”. Nova SF beskrev den som ”lättläst och personligt språk, massor med tankar och resonemang, sympatiskt innehåll” (Mats Linder i nr 20). 2014 utgav så Svensson "Ernst Jünger -- A Portrait" på Manticore Press. Svensson har även publicerat artiklar i tidningar som Flygrevyn, Magasin Provins och Nya Tider.
Relaterat
Mina lumparminnen
Herbert: Dune (1965)
Mårtensson i Nova SF
