In Swedish. -- Här följer en novell av Lennart Svensson, författare till en rad verk. Dit hör essän "Borderline -- A Traditionalist Outlook for Modern Man" (2015) och romanen "Redeeming Lucifer" (2017). -- Den novell vi nu ska bjudas är en gripande vision av en möjlig framtid.
Härmed alltså novellen "Möte vid vattenpölen".
Det är en aktuell novell. Den handlar om vad som händer efter atomkriget. För säkert som amen i kyrkan kommer atomkriget vilken sekund som helst nu. Så är det ju, säger envar internet-pundit med förnöjt leende. Det är ju det mest naturliga...!
Och det är det ju. Krig är tingens naturliga ordning. Krig råder redan. Framtidens krig är bara en fråga om eskalation. Jojomensan.
Atomstormen kommer och den överlevs bara av en råtta och en kackerlacka. Det vet vi ju; detta är så vedertaget att man knappt behöver nämna det. Och vad som i denna situation händer med denna råtta och insekt, det ska jag nu berätta...!
- - -
Det sista kärnvapenkriget hade rasat. Alla människor hade dött. Kvar var bara en kackerlacka och en råtta.
Det var en morgon i icke-tiden efter katastrofen. En blå himmel välvde sig över ett landskap med ruiner. Och här var det så att en råtta smög sig fram under en betongbalk, en grå parodi på ett byggelement med armeringsjärn utstickande från den i en vanmäktig gest.
Och råttan då, vad gjorde han i sammanhanget...? Jo, ser ni, råttan, sjuk av radioaktiv strålning, han smög ner till en pöl med radiaksmittat vatten.
Han tog sig en slurk och såg sig matt omkring. Jojo, tänkte han, människan dog i denna atomstorm som just timat. Men jag, råttan, överlevde...! Åtminstone ett tag.
Då kom ett litet väsen krypande från under en hög med krossmassa. Han gick på sex ben och hade ett exoskelett.
"Nej men, vad är du för en liten figur?" utbrast råttan. "Knappt en tvärhand hög. Och sex ben."
"Jag är en kackerlacka," sa varelsen. Och minsann, han var det: han var en insekt. En motståndskraftig liten rackare också, som vi snart ska se...!
"OK," sa råttan. "Så du har också överlevt."
"Ja," sa kackerlackan, "och mer än så. Ty jag står lägre på närings- och utvecklingskedjan än du. Jag andas med trakéer och absorberar även en del vatten den vägen. Jag gör inte som du, äter andra djur varmed du får i dig relativt större dos radioaktivitet med ditt näringsintag. Därför kommer du strax att dö!"
"Oj," sa råttan, "ja det stämmer ju. Jag mår inte så bra..."
"Nej!" sa kackerlackan. "Du dör snart av radiakförgiftning. Men jag, jag lever vidare!"
Och se, i det ögonblicket la sig råttan ner och dog.
Men kackerlackan, han skuddade stoftet av sig; han gick soligt leende in i framtiden, traskande iväg över ett öde ruinfält. Han log ty han visste att hans tid, insekternas tid, var kommen.
Och det var den ju. För just i detta nu såg den lille sexbente rackaren en rymdflotta i skyn -- en flotta spakad av hans insektsbröder, den mest livskraftiga arten i universum. Nu var de här för att ta över jorden.
Det var också vad som hände.
Och tror ni mig inte, så goggla
insect alien. Jämte humanoider, små grå och katt- och fågelmänniskor, är insektsalien en väldigt vanlig art i universum.
Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Byxdress i Düsseldorf
Dräneringsmönstret från senaste istiden
Återvinningscentralen
