fredag 10 september 2021

Evola: några reflektioner

In Swedish. -- Julius Evola har intresserat mig de senaste åren. Härmed ett försök till sammanfattning.



Vi vet alla att Julius Evola föddes i Rom 1898 och dog i samma stad 1974. Hans tidiga, offentliga genombrott var som abstrakt konstnär, först som futurist, sedan som dadaist.

Idémässigt var Evola redan som ung emot den katolska kyrkans makt. Och han föraktade den borgerliga livsstilen. Dessa två drag – antikatolicism, antiborgerlighet – bevarade han livet igenom. Nietzsche, Spengler och andra andens stormän (Buddha, Weininger, d’Annunzio) gjorde tidigt Evola till en elitistisk vurmare.

Den filosofiska, moraliska, personfokuserade idé som bär Evolas egen prägel kom att bli magisk idealism. Han ville finna tillvarons urgrund och han fann det i människans inre, i den obetingade översjälen, paramātman. Han formulerade det som ”den Abolsuta Människan”, en allsmäktig gudamänniska. Evola gav det hela filosofisk prägel men han betonade i Saggi sull’Idealismo Magico hur man även måste nå bortom sedvanlig akademisk filosofi. Taoism och indisk esoterism behövdes även för att nå sanningen; en alkemisk reaktion måste till, ett genombrott in i en ny verklighet: ”Philosophy is the train of thought that finally sees into its own inadequacy and realizes the need for an absolute action that originates from within” (Evola efter Hansen s. 29). Rent rofyllt tänkande leder ingen vart.

Det hela kan sägas ha drag av Actionism; här ser vi idén om att, likt en underrättelseagent, utföra operationer för att nå kunskap (COTAK = Conduction Operations To Attain Knowledge). Vi ser här även det faustiska vurmandet för en individ som skapar verklighet med sin vilja och vision. Det är en andligt förankrad övermänniska. Evola ogillar förvisso formellt Nietzsches övermänniskotanke; tysken var ju så oandlig. Men med Evolas andlig-idealistiska klangbotten så får vi i denna magiska idealism ändå, i allt väsentligt, en bärkraftig gudamänniska, en andlig övermänniska, en tantrisk divya som höjt sig över det blott mänskliga. Tantra behandlade Evola för övrigt i The Yoga of Power (första versionen som L’Uomo come potenza, Man as Potency; andra versionen sedermera översatt som The Yoga of Power, 1998).

+++

Under mellankrigstiden hörde Evola talas om René Guénon (1886-1951). Denne var en franskfödd sufisk mystiker som bodde i Kairo; kunskap om kristendom och vedānta ledde Guénon till ”den ursprungliga traditionen”, prisca theologia, en urgammal, för alla religioner gemensam urgrund. Polemiskt sammanfattade Guénon sitt credo i The Crisis of the Modern World (franskt original 1927), hur vår moderna värld är en värld av förfall och nihilism; medicinen heter traditionell visdom, meditation och intuition. Dessa åsikter tog Evola till sig. Men man måste understryka att Guénon även hade ofruktbara avvikelser i sitt credo, såsom sin tro på katolicism och frimureri som traditionsbärare (Evola bekämpade å sin sida både frimureri och katolicism). Mindre kontroversiellt kan Guénon allmänt-andligt beskrivas som en prästerlig typ medan Evola var mer ridderlig. Dvs: italienaren betonade hinduismens rajarṣi, cakravartin, dharmarāja, dvs krigaren som bärare av religiös essens, medan Guénon var en något mer stillsam och from vurmare som betonade prästen som religiös symbolfigur.

Evola vidareutvecklade sin traditionsvurm i Revolt Against the Modern World (1934). Här, sa Edmund Dodsworth, fick den tidigare formulerade, något abstrakta ”Absoluta Människan” historisk förankring i kulturer såsom vedatidens Indien, principatets Rom och högmedeltidens kejsardöme med Fredrik II av Hohenstaufen i spetsen. När Revolt gavs ut regerade annars fascismen i Italien; detta kan föranleda några kommentarer om den politiske Evola. (Vi kommer av och till att återvända till det politiska i denna artikel; politik, filosofi och andlighet uppgår hos Evola i en enda holistisk gestalt.)

Evola var i början, låt säga under 20-talet, entusiastisk anhängare av regimen, han uppskattade fascismens anti-kommunism och krigiska sida. Sedan blev han mer kritisk men i soldatisk-lojal anda fortsatte han att stödja Mussolini, även efter det att denne avsatts och bildat Salò-republiken (om Evolas förhållande till fascismen se även Hansen s. 50 et passim). Evola propagerade själv i Revolt för ett hierarkiskt samhälle, ett med metafysisk förankring i eviga värden såsom ridderlighet, ära, askes och med nedprioritering av kristendom. Men fascismen kunde för sin del inte bryta med kristendomen, då hade den förlorat allt stöd, både hos det italienska folket och samhällseliten. Den stödde sig också på den på 1800-talet grundade italienska monarkin, något som Evola dock gillade. Utan kungadöme i botten hade fascismen blivit för plebejisk och banal, ansåg han.

+++

I Revolt Against the Modern World vurmades det för idén om ett ariskt, nordligt urhem i Midgård, det polära Hyperborea, das Reich; detta är världens ideella centrum, mandalans mitt, meditationens mål och den axel som jorden och allt annat roterar kring (Revolt s. 17, 188). Samma vurm finner man i en annan Evolabok, The Mystery of the Grail; i den sägs bland annat att Malorys Morte d’Arthur nämner en mystisk roterande ö. Och detta kan ju passa in på det forna Midgård beläget där på nordpolen, roterande i splendid isolation på världens topp. Vad gäller Arthursagans Gral sägs denna av Evola vara en hednisk myt som först på senare tid (medeltiden) kapats av kristendomen. Det heliga, traditionella tusenårsriket ska byggas på hyperboreal-polar grund med symboler som Gral, dharmarāja, en riddare i skinande rustning; präster och klosterboende munkar har föga plats här.

Midgård eller ”det polära Hyperborea” (eller Thule, Aryiyana Vaejo, den vita ön, Apollos land) blir för Evola den mytisk-politiska symbolen för ansvarig, himmelsinriktad, solar, vertikal, patriarkal, ridderlig makt, en makt i direktkontakt med den metafysiska öververkligheten, det Ena, ”Gud” (som Evola iofs. undviker att nämna, antikatolsk som han är). Detta skapar en tradition som förs vidare till epoker såsom antikens Indien, Rom och högmedeltidens tysk-romerska rike. Denna polära tradition bör då ställas mot en ”sydlig, jordisk, matriarkalisk och lunar” tradition, yttrad i kristendom, islam och judendom. Så kan det vara, islam har ju sin halvmånesymbol. Och i mellanöstern skyr man förvisso solstekta dagen och finner svalka i den månlysta natten. Men vad Evola missar är att kristendomen även har den solare Kristus, sägande ”jag är världens ljus”. Detta är i så fall tämligen ariskt...!

Dikotomin patriarkat-matriarkat hade för sin del bland annat belysts av Bachofen i Das Mutterrecht (1861) och denna skrift åberopade Evola i Revolt som stöd för sin idealbild av polär-solar religiositet, för himmelsförankrat imperium med betoning på manliga gudar såsom Zeus, Dyaus Pitr, Viṣṇu och hans avatarer. Dyrkan av dessa på vindomsusade, himmelssträvande berg ställs mot orgiastiska riter i skogen à la grekiska bacchanter. Kremering och upplösning i eld och luft ställs mot jordbegravning. – Det polära går igen i symbolen för stång, påle mm. i de hedniska träden Yggdrasil och Irminsul, båda i sin tur symboler för människans ryggrad där andliga krafter huserar (kundalīni).

+++

Idealmänniskan enligt Evola är alltså den fromme riddaren, kṣatriyan, den både mediterande och aktionsvillige tantristen, vad man kan kalla ”a both mindful and belligerent yogi”. Det är den Absoluta Människan, den självständige tigerryttaren (Ride the Tiger, 1961), rätt lik Jüngers anark och Nietzsches övermänniska. Samt bergsbestigaren; Evola var passionerad alpinist med boken Meditations on the Peaks (1974, engelsk översättning 1998) som yttring för denna vurm. Bergsbestigaren strävar uppåt, mot himlen; tankarna blir klarare över 4000 meter, hävdar han bland annat. Nietzsche fann för sin del övermänniskan i Schweiz’ alper. Och buddhisten Milarepa mediterade på bergstoppar i Himalaya. Sådant finner Evola stöd i när alpinismen blir en andlig livsyttring.

Evola kunde tolerera fascismen, den reellt existerande fascistregim han levde under i Italien. Men han var aldrig med i fascistpartiet och förblev en kritiker och outsider. Större hopp såg han i Tredje riket med dess rasreligion, dess betoning av ”heligt blod”. Evola var iofs. ingen rasfundametalist och han ansåg att det viktiga var att nyktert ”återvända till traditionen”, medan nazismen kan ses som en mindre reflekterande, mer drabbande, ”folklig” (völkisch), på pånyttfödelse inriktad raslära. Nåväl, från 1933 och framåt föreläste Evola ofta i Nazityskland. Dels undervisade han radikalkonservativa cirklar, dels SS. SS imponerade på honom eftersom det var en orden med religiöst-andliga inslag, utan att vara sedvanligt kristet. Men därutöver var Evolas åsikter om ras anatema för SS; Evola ansåg att ras är ett tredelat begrepp, med biologisk ras, själslig ras och andlig ras som beståndsdelar, där det sista var viktigast. Detta var föga i linje med vad SS och Himmler ansåg. Så Evola förbjöds att tala för SS efter ett tag. Men efter 1943, när völkisch-fraktionen i SS förlorat mark mot Waffen SS’ paneuropeiska linje, kom Evola in från kylan igen (Coogan 1999 s. 315)

+++

I mars 1938 reste Evola till Rumänien. I huvudstaden Bukarest träffade han på en och samma dag Mircea Eliade och Corneliu Codreanu. Den förre var en andligt begåvad religionsvetare; den senare var en kristet förankrad fascist. Codreanu ska ha gjort stort intryck på Evola. (Enligt Hansen s. 80: ”Codreanu ... was definitely one of the very few indesputable ’heroes’ and models for Evola. Everything he wrote about him amounted to a panegyric...”.) Baserat på Hansen tycks det ha varit så att Evola år 1943, vacklande i stödet för den avsatte men av Skorzeny räddade och återinsatte Mussolini, stärktes av den ”legionärsanda” han fått i Rumänien, en anda som sa: lojalitet framför allt.)

Sedan blev det Salò, Wien, bombanfall, och tillbaka i Rom 1948. 1951 blev Evola fängslad eftersom några lärjungar till honom bildat Fasci d’Azion Rivoluzionari (FAR). Evola säger själv att han blev frikänd i den följande rättegången; enligt Hansen (s. 91) blev det ”six months of detention”. Sedan, efter 1950, bildades en Evola-inspirerad orden kallad Ordine Nuevo, en utbrytargrupp ur Movimiento Sociale Italiano.

Kriget var över och traditionellt förankrad högerpolitik var tämligen död. Men i programskriften Men Among the Ruins (1953) gav Evola likväl ett politiskt recept. Staten skulle bevaras, den var bärare av ansvarig, legitim makt, av imperium; den skulle styra med bland annat planekonomi och elitistisk-hierarkisk differentiering; ingen egalitarism, ingen nivellering! Nationen och folket är maktbasen (ej arbetarklass eller medelklass eller ”individen-konsumenten”, så där som nihilist-liberalist-marxismen ansåg och anser).

Sedan, 1961, kom Ride the Tiger där den opolitiska människan blir idealet. Allt är så degenererat att restauration (à la Ruins) ej längre är möjlig. Andens aristokrat, den differentierade människan, den Absoluta Människan, ska uthärda allt, rida tigerns rygg tills djuret (= modernismens krafter) är utmattat och man kan kliva av och ta över föreställningen.

+++

Jag gör nu följande försök till sammanfattning av Evolas filosofiska idé.

I sitt Ruins-förord säger Hansen: Evola “is not really fighting against Bolshevism, Americanism, and consumer culture, but rather against contemporary man.” (s. 102).

Detta är Evola i ett nötskal: individen är i fokus, inte någon tyst majoritet, inga massmänniskor, inget kollektiv som det ryska "mir"; i stället, i den stora västerländska traditionen, är det den ensamma mannen i sin nattliga cell som måste fundera över världen och göra ett konceptuellt ställningstagande efter att ha gjort en grundlig analys.

Det är individen som av egen, fri vilja måste skaka av sig modernism-materialismen och ge sig i kast med traditionell-metafysisk andlighet.

Detta kan hos Evola leda till överintellektualisering och steril tankeexercis – men samtidigt är detta ärligt känt, det är faustiskt, det är västerländskt. Som en faustisk man ser du allt som riktat mot dig, först som ett hot, sedan som en utmaning. Slutligen intas hela världen, den moderna världen angriper dig – och du övervinner den, på jiu-jitsu-sätt, genom att vända dess egen kraft mot den; du bestiger tigerns rygg, du rider tigern tills den är utmattad och sedan kan du stiga av och ta över showen.

Detta är den idévärld Evola målar upp för oss; detta är Evolas intellektuella hjältesaga, som jag ser det.



Litteratur
Coogan, Kevin. Dreamer of the Day, F. P. Yockey, 1999
Evola, Julius. Meditations on the Peaks, 1998
.- Path of Cinnabar, 2009
.- Revolt Against the Modern World, 1934
.- Ride the Tiger, 1961
Hansen, H. T. Julius Evola’s Political Endeavors i Evola, Julius, Men Among the Ruins, 2002



Relaterat
Actionism
Ride the Tiger
Metaphysics of War
Safranski om Nietzsche

Inga kommentarer: