Edgar Allan Poe: Den gyllene skalbaggen

Edgar Allan Poe var en amerikan. Han hade legat vid West Point. Han hade gett ut en litterär tidskrift. Han skrev även fiktion.

Dold familjetragedi, ett sammanrasat hus: det är upplägget i Poes novell "Huset Ushers undergång". Förebilden till det hela ska Poe ha hittat hos någon engelsk magnat, William Thomas Beckford (1760-1844). Han var rik, dock ej adlad. En skandalös förbindelse tvingade honom i exil, och sedan han kommit hem byggde han på sitt gods ett magnifikt torn -- som rasade... Poes novell "Husets Ushers undergång" påminner om detta, den gör drama av det och den gör det med en magnifik koncentration. Och med makabra undertoner.

Edgar Allan Poes "Den gyllene skalbaggen" är ämnet för detta inlägg. Boken är utgiven på Bonniers Folkbibliotek 1954, redigerad av Staffan Andrae, översatt av Nils Holmberg och illustrerad av Gösta Kriland. Den innehåller rysliga noveller, men också en och annan med lyckligt slut - som "Du är mannen":

Mr Pennifeather blev ögonblickligen frigiven, ärvde sin onkels förmögenhet, drog lärdom av upplevelsen, vände ett nytt blad och levde i fortsättningen som en annan människa.

Där ser man, man ska akta sig för att placera författare i fack. Poes signatur må vara "the grotesque and the arabesque", men här skiner också solen. Förhållandevis ljusa är även "Den gyllene skalbaggen", "Hans Pfaal", "Det ovala porträttet" och "En berättelse från bergen".

En favorit är "Flaskpost", om en skeppsbruten som hamnar på ett märkligt skepp med inkrökta, skäggiga sjömän. På däck ligger en massa föremål, "matematiska instrument av en besynnerlig och gammalmodig konstruktion". Detta, har en skarpsinnig man sagt, betyder att vanliga hjälpmedel inte är till någon hjälp i de vatten man befar, här måste man lita på intuitionen. 

Inne hos kaptenen är det samma visa; denne gråhårsman tvivlar och grubblar, och på kajutgolvet ligger "rostiga vetenskapliga instrument och mögliga, sedan länge föråldrade sjökort". Man vet inte vart man ska, har förlorat styrseln på detta ödets hav. Men ingen vänlig ande puttar på skeppet underifrån som i Coleridges sjöäventyr. Hos nihilisten Poe går allt mot avgrunden.

- - -

"Quoth the raven, 'nevermore'..." Så löd ett poem av Poe. Men jag ska inte citera det här. 

- - -

Som antytt har jag läst en biografi om mannen. Där nämndes bl.a att Poe var i armén två vändor. Han blev först fanjunkare vid artilleriet, blev sedan civil, och anmälde sig sedan till krigsskolan West Point. Han skulle bli officer, en man i staten. Men därav blev intet -- vilket väl var förutbestämt, ty man har svårt att tänka sig en Poe bak ett arribatteri på ett slagfält i inbördeskriget. Men hade han levat så hade han väl omsider tvingats in under fanorna i denna befattning... och, tja, spekulera kan man ju alltid. Allt kan hända.

Men nu var det guldåldern före denna konflikt, USA före inbördeskriget, och Poe for till New York för att bli litteratör. Han gav bland annat ut tidskrifter och gifte sig med en kusin. Och så skrev han ett och annat, som "The Domain of Arnheim" om ett romantiskt ideallandskap, som någon har karakteriserat som att det har skönheten hos ett lik, allting där är så perfekt... 

Detta må vara ett memento för skönandar. Vilket för den skull inte innebär att fulhet är kungsvägen. "För att leva måste en dikt varken ha skönhet eller fulhet, den måste ha liv" som Diktonius sa.

"The Domain of Arnhem" är inte med i "Den gyllene skalbaggen". Det är inte heller novellen "A Predicament". Där berättas för sin del av en fjolla på promenad; hon går upp i ett kyrktorn, tittar ut genom en glugg i kyrkklockan och dekapiteras när timvisare möter minutvisare. Denna story är makaber men kul, för stilen var så överdrivet fjollig; rösten hos en litterär preciös. "Samtal med mumien" har också humoristiskt anslag, om en mumie som väcks och får svara på vetenskapsmännens frågor.

Dessa tre texter hittar man inte i "Den gyllene skalbaggen". Här var det ett stramare urval. Den hade överlag bra illos av den där Kriland: spänstig linje och mycket svärta, framarbetat enbart med penna och inte med pensel.

Själva illustrerandet av Poes stories är en genre för sig. Beardsleys verk tycker jag är lite överskattade i denna nisch. En annan illustratör, Harry Clarke, var mycket bättre: mycket tusch, exquisit linjeföring och extrem komposition. Det speglade verket kongenialt, ja fördjupade det. Beardlsey har sin charm men allt han gjorde var inte så där vansinnigt bra.




Relaterat
Robert Holdstock: Mythago Wood
En gatas melankoli
Jag är med i en antologi

Clark Ashton Smith

Who has seen the towers of Amithaine
swan-throated rising from the main
whose tides to some remoter moon
flow in a fadeless afternoon...?
Who has seen the towers of Amithaine
shall sleep, and dream of them again.

Det är poeten C. A. Smith det rör sig om ovan. Annars sitter jag här med novellsamlingen "Out of Space and Time" vol. 2, med texten om demonen Charnadis som sitter och berättar för en nymf om sina resor i omöjliga rymder, om " ithyphallic runes", om "cities taken by ineluctable snow" och om "stupendous oceans where each wave is like the rise and fall of the Himalayas". Så når han forna havsplaneten Sadastor, nu uttorkad förutom en källa i en klyfta, där en sjöjungfru träffas på. Hon berättar drömskt om sin havskarriär: om sina dar då hon drog ner drunknade sjömän till sina lockande gemak på havets botten, och trådde en lustiger dans med dem bland strypande tång och glittrande pärlor.

När nymfen är klar med sin story dör hon och Charnadis flyger vidare till nya, unga världar för att skudda av sig stoftet, en sann dandy i demonhamn. Ja det är mycket dandyism i Smiths fiktion, det är död och föruttnelse och nedgång och fall, men allt kickas iväg med en ironisk klackspark. Gefundenes fressen för alla som inte vill veta av någon tragik. Å andra sidan kan ju påklistrad tragik vara nog så jobbig, olyckliga slut som bara tjänar att flagga texten som fin och seriös; hos Smith slipper man det, här är allt formlek och yta, textur och ordmums och l'art pour l'art. Det är gammeldags dikt om gammeldags ämnen à la Frans G. Bengtsson, och likt den gode FGB så hade CAS rätta klangen och rytmen i sina alster:

Rememberest thou? Enormous gongs of stone
were stricken, and the storming trumpeteers
acclaimed my deed to answering tides of spears,
and spoke the names of monsters overthorwn -
griffins whose angry gold, and fervid store
of sapphires wrenched from mountain-plunged mines -
carnelians, opals, agates, almandines,
I brought to thee some scarlet eve of yore.

Novellen om Charnadis var bara drygt fyra sidor lång. Ännu kortare är "From the Crypys of Memory", om en skuggtillvaro i ett epigonland beyond the Beyond: exquisit prosapoesi med glosor man inte ens hittar i Longman Dictionary. Och "The Shadows" som avslutar boken är lika kort den (2 s), med "fretted windows", "the undesecrated seal of death" och "a meaningless antic phantasmagoria". Men den duger att läsa om, även av en som likt mig mest gillar stram poesi, haiku och språkmaterialism, raka motsatsen till Smiths juvelsmide.

Men så finns här ju lite längre noveller också, bland annat "The Last Hieroglyph" om en quest som slutar med att pilgrimen själv skrivs in som tecken i den bok han läser. Samt den om en romantisk poet som önskar sig bort och hamnar på en regnbågsskimrande djungelplanet ("The Monster of the Prophecy"), och en story från ett utlevat hov ("The Death of Ilalotha") och en story från Mars med viss modern prägel, med moderna astronauter som utforskar en grotta ("The Vaults of Yoh-Vombis"). Gillar man fet, flödande prosa och lite omständlig berättarstil är detta great, asså. Om inte annat är det ett roligt alternativ till Campbell-erans prosaister, som ju uttryckligen förbjöds att pryda sina alster med atmosfär och purpurne skuggor.

For trumpets blare in Amithaine
for paladins that once again
ride forth to ghostly, glamorous wars
against the doom-preparing stars.
Dreamer, awake! ... but I remain
to ride with them in Amithaine.

Relaterat
Holdstock: Mythago Wood
Jordkrönikan
Eld och rörelse: fri pdf
Memoarer

Robert Silverberg: Up the Line

Joachim Murat var son till en värdshusvärd, Bernadotte var son till en advokat, Hitler var diversearbetare, Hong-wu-kejsaren var bonde och Theodora var prostituerad - och sedan kom de sig upp med besked, alla dessa med "humble beginnings". Theodora gifte sig för sin del med Justinianus och blev kejsarinna, och under det så kallade Nikaupproret sa hon till sin man att stå fast och hålla ut:

- Det finns ingen bättre svepning än kejsarpurpurn!

Konstantinopel var i uppror; två grupperingar, bildade utifrån kappkörningssportens "blå" och "gröna" supporterteam, stred öppet på stadens gator, och över Svarta havet kom nordliga barbarer för att blanda sig i. Men allt slogs ner av generalen Belisarius, som föste ihop rebellerna på arenan och lät dem gå över klingan.

Upproret slogs ner och kejsardömet hämtade sig, detta Östra Rom som hade en tusenårig historia kvar att skriva. Ack ja, tänk att få besöka huvudstaden Byzanthion under dess glansdagar, med palats och gränder och Gyllene hornet glittrande i solen; tänk att få gå in i Hagia Sophia, tända ett ljus och dansa till Herrens ära. En som verkligen får sin dröm uppfylld är tidsresenären Judson Daniel Elliott III, som beser Nikaupproret och även blir förälskad i en förmoder. Men detta sista gör han med flit, han åker tillbaks i historien för att få ligga med sina stammödrar; se där en 1900-talsdandys sätt att förverkliga sin incestdröm...

Besök görs även vid mordet på Huey Long, Louisianas diktator på 30-talet. Han var en rasist som sägs ha kunnat bli en amerikansk Hitler; sån tur då att han stupade för en mördarkula. En som gillade Long i tysthet var annars Lyndon Johnson; Long "didn't nigger his vote", han var öppet rasist. Han var inte som många andra sydstatsdemokrater rasist i det fördolda, men utåt sett progressiv och equal rights och allt. Som Johnson himself får man förmoda.

Silverbergs roman kan jämföras med de Camps "Lest Darkness Falls", där en amerikan ramlar ner i det samtida Västrom som hotas av invasion av nämnde Belisarius. De båda rikshavlorna krigade ju öppet på denna tid, och i verkligheten drog Bysansgeneralen fram med eld och svärd vilket på allvar sände Italien ner i mörk medeltid. I de Camps roman hindras detta på grund av Martin Padways förutseende politik och fältherreskap. I Silverbergs roman åter kan man inte påverka historien på dylika sätt, men ligga med sina mormors-etc-mödrar går tydligen bra.

Silverberg klagade på 1990-talet över att fansen som köade vid hans signeringsbord bara blev äldre och äldre, och nya böcker hade de inte, nej de ville bara ha en kråka i tummade ex av "Majipoor Chronicles" och "Sailing to Byzanthium". De enda unga inslagen i dessa köer var fansens barn... Ja, vad ska en gammal "bestseller"-författare göra när hans böcker inte säljer längre? Silverberg kan ju trösta sig med att han har ett stiligt skägg, så han kan klia sig i det och posera som "den gamle vise mannen", vilket alla pensionerade författare torde kunna göra. Spelar ingen roll om man inget haft att säga, auran från blotta författarpersonan brukar lysa av egen kraft.

Boken finns på svenska som "Tidsströmmen", Kindbergs förlag i serien "Alpha Science Fiction". Det var på 80-talet vill jag minnas, medan det amerikanska originalet kom 1969.




Relaterat
Science fiction från höger