Typer: Fritänkare

På gräsplätten här mellan hus 5 och 9 ser jag dem passera varje dag, folk som genar ner till Eriksbergs centrum och dess lockelser. -- De tar genvägen över gräsmattan, alla dessa modeller, militärer, mödrar och moderna män. Och med min psykometer läser jag av deras inre, omvandlar hjärnvågorna till text och publicerar här på bloggen. Det har som ni ser blivit en hel kavalkad av typer, ja en hel etikett, och idag har turen kommit till en Fritänkare:

"Jag är en fritänkare, tänker själv. Det innebär att jag tror på allt som sas till mig i skolan och sväljer allt som står i tidningen; då är man fri. Bunden är man däremot om man tror på liv efter döden, på Gud, på att ens handlingar spelar roll (karma) och på änglar, devas och andra väsen.

Jag accepterar alltid den mest jordnära förklaringen. Stonehenge? Stenar uppförda för att markera en handelsplats. Pyramiden? Gravkammare över farao, ungefär som att Uppsala domkyrka är gravplats för Gustav Vasa. Att domen har fler roller än så, kultplats, andaktsrum, Gudshus, fattar jag inte – för jag är en jordnära typ.

Jorden minsann! Man kommer av mull och blir det åter vid döden. Kroppen dör och materien sönderfaller, det är mitt credo. Hur uppstod vi då? Slump så klart, en bekväm ad hoc-förklaring jag brukar ta till när jag blir svarslös.

Har någon sett något konstigt, något oförklarligt? Då är det hallucination. Att dylika syner dels kan vara vilseledande, dels upplysande, förstår jag inte. Att det behövs en vidare vokabulär än "hallucination" går jag inte med på, då kan man ju inte stämpla alla icke-positivister som idioter. Att vissa oförklarliga syner lett mänskligheten framåt förtiger jag. Jag bejakar framsteg inom etik, såsom allt vad I viljen och älska dina fiender, men att dessa skulle ha religiös, transcendental källa förnekar jag. Jag kan helt enkelt inte tänka så långt. Allt uppstår på jorden, betingat av något annat. Allt som sker är fysiskt, allt är materiell rundgång. Gudomlig inspiration vet jag inte vad det är, obetingade inflytanden finns inte i min bok - för jag har inte läst i Livets bok, jag har aldrig sett Livets träd.

Människan uppträdde hux flux ur en bubblande pöl med sörja. Flygplan skapades av en uppfinnarjocke som bara slängde ihop några delar han hade liggande. Att krukan beror av krukmakaren är bara en lek med ord. Dikter är bara slumpvis hopkomna ord. Själv är jag också bara en slumpvis hopkommen gestalt; vad konstigt då att jag inte bara försvinner när som helst, som en slump - poff?"




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

Typer: Fotomodell

Som synes ska en fotomodell figurera i dagens avsnitt av "typer".

"Blått kors på vit botten. Stenålder, bronsålder, järnålder. Lagan, Nissan, Ätran och Viskan.

Jag är inte dum, jag är kunnig och duktig. Man skyller ju annars oss fotomodeller för att vara dumma, obegåvade, men det är vi minsann inte. Jag vet Finlands flagga, forntida skeden och Hallands floder. Yes indeed; jag vet mycket mer än att föra mig på bild, stå framför en kamera och se sådär lite porrsugen ut, lite nypåsatt om ni fattar.

Så vad vet jag mer då? Jag vet att Sverige är en demokrati, val till riksdagen hålls vart fjärde år. Volvo Sonett är italiensk... nej, där skämtade jag. Men i övrigt: jorden är ett klot, tapetserare klär möbler, och styvmorsviol heter som den gör eftersom de två första foderbladen vidrör sina kronblad, medan de yttersta foderbladen bara vidrör de andra foderbladen; de står i ett styvmoderligt förhållande till kronbladet.

Det visste ni inte - men jag vet jag, fotomodellen! Som bara är yta! Som inte ens behöver prata för att tjäna pengar, bara posera och se snygg ut. Men jag är så mycket mer än ett snyggt ansikte - ett par snygga ben till exempel...

Tänk bara på alla fantastiska supermodeller som regerar världen, namn överflödiga. Vi ser dem dagligen, vi betalar deras löner - för vad, kan man fråga. För rollen som ikoner kanske. Men de är inte bara ansikten och symboler, de är människor också. De är tjejer som gått i skolan och läst böcker, som kan lägga ihop två och två. En kollega till mig äger nästan 100 böcker!

Jag är insatt och kunnig, påläst och påsatt - hm, stryk det där sista; påsatt är jag förvisso, men nu ska vi inte tala om det. Jag kan allt och ingenting, jag kan pluttefikationstabellen, vet att livet stammar från urcellen Ellen, och att Dellen är två sjöar i Hälsningland: Norra och Södra Dellen."




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

Typer: Militär (igen)

Det är dags för ännu en typ, och enkannerligen för ännu en militär. Denne gång är det en stabsnisse som för ordet, en teoretiker, en fåtöljstrateg. Så jag kan bara säga: fire away!

"Jag är skrivbordskrigare, stabsnisse. Jag har i sedvanlig ordning haft befäl i fält, varit på trupp, men så fort det är avklarat är det tillbaka till staben, till ritbordet. Till böckerna, till basen. Till det ideala kriget, kriget i sig som Clausewitz sa.

Jag har alltid ordentligt på fötterna, vet t ex alltid vad som gått fel i en viss operation. Ansvaret då? Det behöver inte jag ta, det hör till sakens natur, till stabsrollen som sådan. Ansvaret har ansvarigt befäl, medan jag bara är rådgivare, smart man.

Och i krigshistorien går jag som barn i huset, samlar fakta till min bok om militära misstag. Massor av material finns det - för i alla slag från Hedenhös till idag har förvisso den ena sidan vunnit och den andra förlorat; den ene gjorde allt rätt, den andre allt fel. Förloraren begick misstag, och det är min sak att ropa ut för världen vilka de var. För i efterhand är allt klart - för stabsnissen.

För övrigt retar jag mig på felbruk av militära ord. Man säger till exempel inte "arméns vapenslag"; armén har truppslag, försvaret som helhet däremot vapengrenar. Det är skillnad på fana och standar; det förra har infanteriet, det senare kavalleriet. Det enda beridna förbandet med fana är för sin del dragoner, som är beridet infanteri.

För att inte tala om felöversättningar. I engelskan betyder "mortar" dels granatkastare, dels gammaldags mörsare - men vem faaan tror att de senare används än idag? Svar: översättare...

Och så det här med militära ords tillämpning civilt. Som "strategi"; förr betydde detta en masterplan för att erövra ett land eller dylikt. Idag däremot har alla sin strategi: dammsugning, matlagning, shopping - för allt detta finns strategier. Barnet som vill ha en kaka till, pensionären som planerar sin promenad, TV-tittaren som lägger upp sin kväll - alla är de strateger. Clausewitz tar sig för pannan...

Vardagen som militärkunnig har sina sidor. Men när det väl drar ihop sig till krig får man brått, då kallas man in i TV för att kommentera det hela. Gulfkriget, senaste Irakkriget - ja, det var härliga tider, det var som om man styrde't från sin studiodesk. Mer sån't!

Man kunde säga i stort sett vad som helst, allt gick ner. Ingen kollade vad man sagt, ingen höll emot en sånt man sagt dagen före. Ett privilegium inte bara för stabsnissen, utan för varje intellektuell. Och intellektuell det är vad jag är, i själ och hjärta. Men också soldat, det ena utesluter inte det andra; pennan och svärdet! Gammalt samurajideal, hjärtevärmande kulturellt.

Just det, samurajer! Vill ni höra lite om japanskt svärdssmide, hållfastheten i bamburustningar, pilbågstaktik i 1400-talets inbördeskrig? Inte? Nähä - så då får jag väl retitera till mitt läsrum, sätta mig och läser en bok om gamla fältslag. Riktigt sjunka ner i fåtöljen, ta en grogg och gotta mig åt alla fel som begåtts i stridens hetta: Little Big Horn, Arnhem, Yalu, Midway..."




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

Typer del 5: Mystiker

Säg vad ni vill men här kommer ännu en typ, ännu en koll på en krejsy kaippare i mitt galna persongalleri. Idag är det en helig person som får ordet, en "Mystiker":

"Jag är en from man, en mystiker, en riktigt liten ockultist. Jag anser att jag är bättre än andra. Till exempel: jag börjar dagen med att läsa Bhagavad-gîtâ, och det är det inte många som gör! Alla andra läser ju bara morgontidningen, och på det blir man inte vis. Jag säger som Singer: att börja dagen med en dagstidning är som att börja dagen med att ta gift.

Jag är annorlunda än folk. Bättre, smartare. Jag har mitt förhållande till Gud, redovisar mina eventuella synder för honom. Hur många andra gör det? Alla bara tror de är bäst i hela världen, som jag - men jag erkänner därutöver Gud som min herre, det gör inte kreti och pleti. Det är skillnaden.

Jag är smart, bildad, kan det här med mystik och sånt. Ser världen symboliskt: tingen är symboler, uttryck för idéer. Och bakom tingen finns något verkligare, en idévärld; vad vi ser är bara sinnevärlden. Hur många fattar det här? Jag har inte träffat någon. Bara jag, Platon och Plotinos (och Swedenborg med sin korrespondenslära) tycks inse världens sanna natur.

Jag är något av en guru jag, en lärare, dock har jag inga lärjungar. För ingen vill höra på mej, alla vill ju bara läsa lifestyleporr, se filmer med plasthjältar och TV-serier med känslopjunk. To be a guru is a proud and lonely thing...

Jag är vis, jag är from, så när ska jag få min lön? Kanske i himlen, kanske ska jag sitta vid Guds högra sida. Då ska jag hämnas - på mänskligheten, som inte bugade för mitt namn, som inte insåg hur vis och from jag var. Njuta av att se dem plågas i helvetet; den frommes lön!"




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

Typer, del 4: Geolog, Moder, Konservativ

Jag kollar in typer, kryper innanför skallen på våra medmänniskor och ser vad de tänker. Idag tänkte jag låta ordet gå till inte mindre än tre typer: Geolog, Moder och Konservativ.

1. Geolog

"Jag är geolog. En geolog är en sån som kan det här med geologi. Kan du inte geologi? Då är du geologisk analfabet, jag spottar på såna som du.

Hemma har jag planscher med olika mineral och jag prennar på "Geovet i veckan". Är med i Geologernas riksförbund, sitter med på årsmötena, säger "whuööö" om någon dissar geovetenskapen.

Jag är en mikrolog, en knappolog, en tvättäkta soffhörns-Jesus. En som gillar sin nisch - men jag ser den inte ens som nisch, nej den är världen! För tänk om alla kunde geologi, då skulle allt se annorlunda ut, eller hur? Fritt vivre, fritt syre ur jordskorpan.

Dockskåps-dracula, soffhörnssekterist. Det är samma fenomen som att piloter ser ner på dem som inte är piloter, militärer på civila, jurister på icke-jurister. Man är initierad helt enkelt, har invigts i hemligheterna. Är ett slutet sällskap, en selekt skara. Och selektast av dem alla är geologgänget; de har den där typiska geologgången, geologblicken, geologutseendet. Vi är som Hells Angels: "If you ain't riding Harley, you aint shit." Well, om du inte kan geologi, om du inte kan skilja diabas från granit, så pissar vi på dig.

Nu ska jag gå på Kalmars och ta en öl, innestället för oss geologer. Kom dit om du hör till gänget; annars får du sitta och titta på när vi festar som kungar, ja som gudar... geologerna, jordens salt: pun intended!"




2. Moder

"Förr hatade jag barn: de skrek på bio, de dreglade på café. Nu älskar jag barn, i alla fall mitt barn. Jag pratar om mitt barn, jag visar mitt barn, jag är mitt barn.

Jag har gjort detta barn, skapat det. Att, som vissa säger, Gud skapat oss, det tror jag inte på. Har jag inte burit ungdjäveln i nio månader kanske, lidit och kånkat? Jag har skapat ett barn, har designat det med bruna ögon, uppnäsa och gosiga kinder. Att vi människor bara avlar barnen, det fattar jag inte alls. Vadå bara avlat det, jag är skapare! Herre Gud min skapare, det är jag det. Jag är Gud, jag kan skapa min egen mänsklighet – så ni ska dyrka mig, bara mig!"




3. Konservativ

"Allt blir sämre, om detta är jag och mina konservativa vänner rörande överens. Dock tvistar vi om exakt när allt blev sämre. Min religiöse vän säger "efter syndafallet", min klassiske vän säger "efter antikens fall", min burkeianske vän säger "efter franska revolutionen", min geografiske vän "efter Columbus". Osv. Ense är vi alla fall om att allt blir successivt sämre, för var dag som går.

Jag är konservativ. Att ett och annat faktiskt blivit bättre med tiden vägrar jag se. Jag projicerar min idealbild på allt jag ser, betraktar historien genom färgade glas. Jag ser inte det gamla Greklands slaveri och stammentalitet, ser inte bondesamhällets skriande fattigdom, ser inte den pre-globala erans isolering.

Jag ser allt negativt. Datorer: omänskligt. Mobiltelefon: ökat pladder. Internet: global klottervägg. Jag var emot videon också när den kom; sedan insåg jag ju att den var bra att kunna se ”Casablanca” m fl klassiker på video, men det förtiger jag...

"Konservativ" låter så fult; låt säga att jag är skeptisk till saker och ting. Avvaktande. Jag anlägger en tvehågsen attityd till allt nytt. I en av mina tidigare inkarnationer stod jag väl och lyssnade på någon Messias, tänkte "nja, jag vet inte..." om hans idé att vi ska älska varandra. Sedan slog idén an mer eller mindre, idealet om ”mänsklighetens broderskap” etablerades, men då hade jag ju gått vidare till en ny inkarnation – och kunde visa min skepsis mot Columbi plan att finna land i väster, mot telefonen, mot möjligheten att flyga..."




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

Typer, del 3: Militär

Jag sitter här och tänker på alla medmänniskor vi möter i våra liv, alla medtrumslagare i livskonserten. Vi träffar dem på busshållplatsen, vid balkongräcket, vid staketet -- men vad vet vi egentligen om dem? -- De må presentera sig som "ingenjör", "doktor", "målare" och "militär", men det där blir mest etiketter. Vad finns bakom etiketten, vad rör sig bakom pannbenet på alla dessa TYPER? -- Det är med andra ord dags för ännu ett nummer i serien "typer" (se etikett), och idag har turen kommit till en militär:

”Dagens väpnade konflikter är löjligt små: jaga banditer i Afrika, talibaner i bergen -- vad är det för krig? Nej, ropen skalla från regementen landet över: ett totalt krig är vad vi vill ha, med arméer som går under, städer som jämnas med marken, hela folk som förgås. Så att man själv kan bli en av "den förödda världens herrar", skrida fram över nejden i en stålgrå parad.

Maikäfer fliege, Vater ist im Kriege,
Mutter ist in Pommerland,
Pommerland ist abgebrannt,
Maikäfer fliege...

Så sjöng man under religionskrigen, ja även under senare krig. Härliga tider, allt i stöpsleven, och jag önskar min själ att så bleve igen. Ett riktigt krig, ett långt och blodigt krig. Då får ni något att voja er över, fjollor och posörer, som mår dåligt av ett litet Irakkrig, Vietnamkrig, ja till och med andra världskrig.

För detta kära VKII var väl ändå inget? Under detta bestod ju i vart fall civilisationen, det fanns regeringar som kapitulerade osv; en regering tog över efter en annan vid krigsslutet. Annat blir det om allt går i bitar; då får vi se vem som håller huvudet kallt, vem som har is i magen! Vem som kan jaga pansarlavinen, surfa på trotylvågen och rida ut eldstormen...

Då blir det inte tal om arméer längre, organiserade förband, utan det blir svarta fanor och, hm, banditgäng... men på global nivå! "Barmhärtiga öde tänd blixten, som slår / ett folk av år med elände”...”




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

Typer, del 2: Förståndig

Här följer andra delen av "Typer", min exposé över folk i vår värld. Ni vet alla dessa typer man träffar, folk med ingrodda åsikter av det ena eller andra slaget. Jag må plocka en del poäng på dessa karaktärer, men jag bekänner mig även till principen "it takes all sorts to build a world". Nu har turen kommit till "Förståndig".

"Jag vaknar till min dag, klar och tydlig. Går förnuftig till mitt arbete i en skyskrapa, utför logiska operationer vid mitt vita skrivbord. Tar paus vid tio, pratar politik med arbetskamraterna och jobbar vidare med svenska system. Äter näringsrik lunch, ringer samtal. Tar en kaffe fram emot tre.

Då, när det börjat skymma så smått, börjar andra melodier spela: jag blir musisk, flyter ut i konturerna. Snackar med mina kamrater om konst, musik, natur. Arbetar på inspiration, får flow. Åker hem i mörker, drömstaden svallar i sitt ljus. Äter middag, tänker på den stundande kvällen: gör upp sublima planer.

Går ut, tar en öl: glada vänners lag, snapsar, sång dans och glädje. Sedan lugubra samtal fram emot midnatt: spökhistorier, folk som sett tomtar. Drar en egen historia om en déja vu, och den beror antagligen på reinkarnation: man känner igen något från ett tidigare liv.

Tända ljus, gåtfull musik. Går hem som i trans. Somnar, drömmer omöjliga drömmar.

Nästa morgon vaknar jag, klar och logisk, och allt är som vanligt. Finns inga spöken, ingen dröm. Allt går ut på att tjäna pengar, jobba i system. Kallt lyser förståndets ljus över en gryende värld."




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf
Noveller på denna blogg
Itto Ogami

Turist

Jag tänkte här starta en ny etikett, en ny artikelserie om man så vill. Det ska handla om TYPER, intressanta pipel i vår svenska verklighet.

Dessa typer ska få skildra sina världar med egna ord; ohindrade av mig ska de få rulla upp sina respektive världsbilder, sina credon, sina unika synpunkter. Det blir ett brokigt galleri kan jag lova, det blir alla möjliga mänskor som får paradera förbi här. "Typer", kort och gott.

Vi börjar idag lite löst med en resenär, en turist. Kör i vind, broder!

- - -


"När jag är ledig åker jag på semester. Jag glider in på någon kolonial utpost och vräker mig i billig lyx. Men jag är också kulturell av mig, tar en titt på sevärdheterna; jag går in i något gulligt tempel och tar en bild, och går likgiltig ut. Det är för mig höjden av kultur. Att däremot be i ett tempel, det är för mig ett okänt begrepp.

Att vara turist är mest trevligt, men ni ska veta att jag också kan känna sorg, patos och allvar. Jag känner till exempel väldigt mycket för dem som dog i den där tsunamin. Jag menar, där var de för att njuta, koppla av, bara ha det trevligt. Och så kom döden från havet; då var det extra synd om dem.

Som turist gillar jag i synnerhet att bo på stranden den fina. Vår kulturs höjd- och slutpunkt: en fet, rödlätt stadsbo, spankulerande på en fjärran kustremsa. ”The Terminal Beach”, bara sand och ödslighet; inget mer kan göras, inget mer finns att åstadkomma. Bara nihilism och Nietzsches ”sista människa”.

”I sandaler av plast, och en korv i min mun"..., så sjunger jag där jag går. Sedan går man hem till sitt glashus, låter sig översvallas av elementen: havet, sanden, himlen. En tomhet som stirrar ut över omgivande tomhet; rymd speglar sig i rymd. Ljuva nihilism: Nietzsche On The Beach..."




Relaterat
Fenor och krom
Japansk bilindustri
Min privata Operation Barbarossa
Ballard: War Fever (1990)

Bra bok

Förra sommaren gav jag ut novellsamlingen "Eld och rörelse" på eget förlag. Härmed några exempel på den respons jag fått:

(I novellerna finns) ... en ton av underfundig humor och medvetna anakronismer och näsvisa figurer. Novellerna är ofta rätt underhållande och humoristiska skrönor.
- Magnus Dahlerus, BTJ

Titelberättelsen... framstår nästan som en motsvarighet till Ernst Jüngers "Sturm" -
- Göran Lundstedt (kritiker på SydSv) i brev

Den längre berättelsen "Eld och rörelse" fann jag stark, gripande och välskriven, med sådana ringlande meningar av barockstilmässig hopning som jag brukar uppskatta och använda.
- Martin Glännhag (Linköping) i mail

Jag fick också en påringning av Percival ("Fantasins mirakel", "Från en värld till en annan"), som gillade novellerna "Riddaren, djävulen och döden" samt "Nineves skatt". Den förra kunde passa som radiopjäs och den senare påminde honom om något ur "Tusen och en natt", sa han.

Boken är alltså en novellsamling. Titelberättelsen är närapå en kortroman. För övrigt finns här stories som "Kvartsklippan", "Ett svenskt Roswell", "En stad vid havet", "Norrlandsproblematiken" och annat, som ultrakorta saker och några inledande pastischer.

Pdf:en till boken finner du länkad här. Filen finns på Dropbox, en vedertagen fildelningssajt.

"Just A Closer Walk With Thee"...

1.

Sitter här och tänker på detta med glädje.

Så pretentiöst... kan man inte skriva om att deppa istället, det är ju så creddigt och dannt...

Okej då: även jag har deppat i mina dar. Men på sistone har jag även, oförklarligt och obetingat, känt glädje. Det är konstigt.

Jo det är konstigt, nästan omöjligt att förklara för en skomakarrealist. Glädje känner man när man sitter på stranden i tropikerna och dricker en drink. Och detta gör jag ju inte, jag bor i ett höstligt Uppsala. Och har ändå ögonblick av inspiration och allt det där.

Eller: glädje känner man om man bor i en lyxvilla, har en Corvette och en Jaguar i garaget och är gift med en fotomodell. Mitt liv är ytligt sett väldigt olikt detta, ändå ser jag ljuset.

Hur ska jag fortsätta detta utan att det blir hurtigt och dannt? Jag gläder mig för intet, tra-la-la...

Någon kunde invända: om du satt i fängelse, skulle du vara glad ändå? Åt blå himmel genom fönstret, mat och husrum?

Mitt svar blir då: ja, antagligen!

Sån är den obetingade glädjen.

Det obetingade, det opåverkade, det spontana -- det är vad jag talar om. Alla har upplevt det men få har det som grundbult i sina liv. Som esoteriker däremot har jag inga problem att skapa en världsbild utifrån obetingad glädje och allt vad därtill hör. Men jag orkar inte predika just nu.

Så nu ska jag gå ut i den dag som lovade "mulet, regn och blåst" och känna mig eländig... eller motsatsen, eller kanske det bästa: känna harmoni och balans, med andra ord apatia.




2.

Så där, nu har jag varit och handlat. I soligt höstväder: inget regn än.

Det skulle handla om glädje, obetingad glädje. Denna glädje är det väl de kristna menar, och sånt hatade man en gång i tiden. Den kristna glädjen, den glorifierade känsla de upplever... Man stod utanför allt det där, kände mest bara hat och cynism. Och den glädje man kände var betingad: nu är det helg, nu är jag glad... nu sitter jag på krogen, så kul... men sedan går jag hem, då är jag nedstämd...

Kan man då säga: religiös känsla är lika med glädje? Nja, glädjen är väl en av de känslor som bemäktigar en som troende. Den är, hinduiskt uttryckt, bhakti mârga, hängivenhetens väg. Sedan finns det "jnâna mârga" och "dhyâna mârga" också, kunskapens respektive mediationens väg. Den förra är filosofins och ontologins väg, den senare är försjunkenhetens väg, det vi vanligtvis kallar "yoga".

Så om man känner sig främmande för glädjeyttringar i sitt kultbruk, ja då kan man ju gå dessa vägar istället. Jag går dem själv ibland, det ena utesluter inte det andra.




3.

Vad mer har jag på hjärtat? "Loven honom, I himlars himlar, loven honom med puka och cymbal"... Voilà lite bibliska bhakti-stämningar, i en av de sista numren i Psaltaren.

Kanske lite klargöring är på sin plats. Förr hatade jag glädje sa jag, nu förstår jag den. Jag förstår vad de kristna menar. Är jag då kristen, är jag frälst? Det är jag nog. Jag vill dock inskärpa att jag aldrig drabbats av liksom en blixt från en klar himmel och blivit omvänd. För mig har det hela gått mer smygande.

Det kan skilja från person till person det där.

Men när man väl tror får det inte finnas några halvmesyrer, då tror man. Visst får man tvivla och grubbla, men själva detta att vara religiös (av lat. re-ligare, "åter sammanfoga") är som Kierkegard sa en helhetsupplevelse, ett underkastande under en universell kraft. Det är ingen gottköpsaffär där man kyligt plockar ihop den världsbild som passar en.

Nåväl. Det finns glädje. Det finns förundran inför den uppgående solen, som hos Drews i "Life" i början av denna serie. Har den börjat gå igen? Säsong två?

Inom mig nynnar jag nu på "Just A Closer Walk With Thee", en gospel. Jag har börjat gilla denna musik. Jag gillar även rock och pop och allt sånt, se bloggen, men gospel känns rätt just nu. För det är, kort sagt, musik som uttrycker glädje.

Den världsligare musiken är mer ägnad den betingade glädjen, om vi nu ska hårdra. "Gonna have fun in the city, be with my girl she's so pretty"... Och är man ensam är man olycklig: tungfotad blues som stapplar fram i tolvor...

Gospel däremot är lovsång, praise the Lord och I love you Jesus. Det kan bli lite för hetsigt ibland, jag är mer för den stilla glädjen. Annars finns det inga strikta regler för gospelmusik; det kan vara rock, pop, hiphop eller vad du vill, bara känslan är sann. Termen "gospel" började förresten användas i USA på 40-talet, före det fanns det bara "black spirituals" och andliga sånger i största allmänhet.

I god jord

Den eviga ungdomens uråldriga stad,
där forntid med nutid sig förenar...

Det är Uppsala det, den stad där jag bor. Här har jag en del vänner och bekanta, och när "Eld och rörelse" var nyutgiven skänkte jag en del ex till dem. Och vissa av dem tycks ha fallit i god jord, ty härförleden träffade jag till exempel Carl-Henrik Feldt som sa om novellen "En stad vid havet": "Den berörde mig på något konstigt vis..."

Han hade sett tragiken i denna story om en krigsveteran som kommer till en stad vid havet och fejsar sina demoner, sin Post Traumatic Stress Disorder.

Sedan talade jag med Tomas Winbladh som sa att han läst boken med behållning. Och en tredje uppsalamänniska mailade mig och sa att "Ett svenskt Roswell" var hans favorit, i alla fall dittills. Boken innehåller ju över dussinet stories så vem vet vad han senare kan finna.

Ja min själ: "Eld och rörelse" innehåller 14 berättelser varibland den långa titelstoryn. Här finns fantasy i form av "Nineves skatt", här finns sf i form av "Galaxens herre", här finns samtid i "Åsiktskonstnär" och här finns pastischer, überkorta noveller och texter om riddare, stadsandar, ett avfolkat Norrland och mycket mer. Mer om boken läser du här.

Kul con

Det är söndag morgon, 03.00. Har sovit några timmar, kanske bara två; o så romantiskt, sicket liv man lever, folk har ju inte en aning...

Var i alla fall i gång hela gårdagen med festivalen, Kontext, med dess höjdpunkt som var lördagen (för conen se "att vara Svensson" igår och i förrgår). Jag sålde ytterligare några ex av "Eld och rörelse", ja till och med ett av "Den musiske matlagaren", jag medverkade i en programpunkt (om 80-talets fandom) och jag köpte Robert Anton Wilsons "Cosmic Trigger", en gammal bekant.

Och så umgicks jag så klart med folk, mötte storheter som Karin Kruse, Maria Nygård, Tony Eriksson, Ahrvid Engholm, Centerwall, Hans Persson, Bellis med flera med flera... Mycket kul, allt i ett nätt kongresspalats som ni ser på bilden. Musicum i Observatorieparken.

Nu är det dags att möta pressen, dejta buntarna, fara till budjobbet asså. Friskt. Och när det ljusnar ska jag närvara på tredje kongressdagen, den sedvanligt "bakfulla" dagen med sin egen, serena charm.