Recension: Livets eko (Bertel Gripenberg 1923)

Jag gillar det jag gillar. Man gillar det man gillar helt enkelt, svårt att förklara varför. Till sådant jag länge gillat hör Bertel Gripenbergs dikter, de har följt mig på vägen och aldrig lämnat mig. Gripenberg levde 1878-1947 och är en något förbisedd poet, en traditionell ande som förtigs av dagens media. Därför är det med stolthet jag idag recenserar "Livets eko" från 1923, en av hans starkaste samlingar.

Gripenberg var en stor poet, en bredbladig swashbuckler som diktade om krig och kärlek, liv och död, högt och lågt. Ett visst stråk av pessimism fanns där också, en låt säga ofruktbar självömkan.

Utöver det hade Gripenberg mycket som talade för honom: en nordisk naturnerv som söker sin like bland samtida svenska poeter, fulländad metrik och klangkänsla och brett ämnesval alltifrån nutid och dåtid, blommor och jakt och modern stad, ja intet mänskligt var honom främmande. Han skrev även en hel diktsamling i ”modern” stil, halvt på skämt men bara halvt. Det friare versmåttet i ”Den hemliga glöden” märktes även i vissa andra alster. Han översatte för övrigt Edgar Masters ”Spoon River” som var rätt fri i vershänseende så Gripenberg var inte bara lagd för metrisk poesi.

OK, den fria, anarkiska glöden hos en Södergran saknade han kanske. Men se på t.ex Karin Boye, hon var en lika sträng metriker som Gripenberg utan att ha fått lida för det.

- - -

Låt oss nu gå i närkamp med Gripenbergs diktning och då närmare bestämt ”Livets eko” från 1923, Gripenbergs kanske bästa diktsamling.

Här finns allt. Här finns den slående naturlyriken, klangfullt exakt:

En livlös afton på stranden –
själva dyningens puls har dött.
Vid den dimhöljda himlaranden
var droppe av färg har förblött.
Hör – årslag i blygrått vatten
som taktfast glida förbi,
och tonlöst borta i natten
ett klagande sjöfågelskri.
(”Årslag”)

Här finns även pregnanta minnesbilder från jaktens stråt. Ja, vem får inte lust att ta studsarn, dra på sig storstövlarna och jaga hare efter rader som dessa:

Jag minns de tallösa tegarna
och rapphönsens rasslande flog.
Jag minns de villande vägarna
och hardrev i höstgul sol.
- - -
De blanka och blixtrande blickarna
över glasets glittrande rand
och de vänliga orden och nickarna
har mig bundit dyrbara band.
(”Jägarminnen”)

Här finns också allvarligare tongångar. ”Förgänglighet” säger kategoriskt att endast brännande, kontroversiella dikter räknas. Det är lite extremt tycker jag. Även idyller har sin plats, vi har ju redan sett det i denna samling. Men i poesin måste man renodla och spetsa till sina uttryck så Gripenberg menar i aktuell dikt att poesi ÄVEN kan ha kraft och styrka, den kan vara politiskt brännbar. Härmed denna uppmaning till att slå med ord, till att inse ORDETS MAKT. Gör man inte det är man blott en halv poet, en ofullgången ordlekare:

Blott om din dikt
kan döda som ett hugg
kan stinga som en pil i din oväns öga
kan tända som de bloss som tände Karthago
och lysa liksom elden på Sodoms himmel,
blott då
är din dikt mans gärning.
Om ej – blott veklingens flykt från hans plats
i ledet.

Detta är ord och inga visor. Titeldikten tar dock priset. Det är en elegi över livet, över minnen: en euforisk blues, en klagande lovsång. ”Blotta ordet ’klagan’ har silvertrumpeter” sa ju Malmberg och det märker vi här. Livet är en oxymoron, en sorg i rosenrött, en blanding av smärta och fröjd, och så här lyder Gripenbergs minnessång par preference:

De ha stormat förbi i trav och galopp
som herrar på löddriga hästar,
som en stolt skvadron, som en ryttartropp,
mina år på den jord som jag gästar.

De ha stormat förbi i galopp och trav
och aldrig de vända tillbaka.
De ha nått sitt mål, de ha funnit sin grav,
blott i fjärran jag marken hör skaka.

Men än dallrar i luften ett eko kvar
av den vilda och dånande färden,
och än ljuder en döende hornfanfar
långt borta, utanför världen.

Med fröjder och sorger, med lust och ve
förbi mig tiden har rusat,
och aldrig får jag den återse,
de år som mig plågat och tjusat.

Men ett genljud av allt som har stormat förbi
ännu i mitt öra klingar,
och än till ett eko av dess melodi
min åldrande röst jag tvingar.

Sjung, eko, om livets ära och skam,
ljud, eko, om allt som försvunnit,
när skuggorna långsamt tåga fram
och dagen till skymning hunnit!

Gripenberg hade varit kavallerist, Nylands dragon i inbördeskriget. Därför hänvisningen till ryttare, trav och galopp. Det var själva livets essens för honom detta med hästar, ritt och chevaleri; det var centrala metaforer i hans diktning, upplevda i verkligheten och omsmidda till odödliga dikter som denna.

Samlingen innehåller mycket klangfullt och levande stoff, som ”Det spökar”, ”Jakthorn” och ”De avundsvärda”. Men jag slutar med en dikt som likt titelsången fångar två känslor, som elegant uttrycker mixen av ljuvt och lett i livet och konsten:

Högt flygande sånger och oheligt skämt,
av dem vill en dryck jag blanda,
en half and half – en jämnt mot jämnt
av diktar- och gycklaranda,
ty livet är blandat på samma sätt
av gyckelspel och av tårar,
och människosläktet en brokig ätt
av narrar, hjältar och dårar.

Högtidliga sånger och oblyga ord
i samma glas vill jag hälla,
om allvar och narrstreck på rullande jord
vill jag låta strängarna skrälla.
En bubblande brygd av bragd och brott,
av vemod och ömhet, av hån och spott,
av druvsaft och gift i pokalen –
och så tömmer jag skålen för allt jag fått
innan lamporna släckas i salen.

(”En livsdryck”)

Relaterat
Gripenberg: Aftnar i Tavastaland
Gripenbergs sol