lördag 21 maj 2011

Simone Weil: biografi och credo


Här ska det handla om Simone Weil (1909-43). Först återges hennes levnadssaga och sedan blir det en del om hennes credo.




Simone Weil är ett tungt namn inom esoterica, kristendom och socialism. De biografiska fakta jag här förmedlar kommer dels från Margit Abenius' förord till "Tyngden och nåden" (1951), dels från Simone de Pétrements Weil-biografi (1978). Spontant kan man säga att Simone Weils liv var rikt på anekdoter och händelser, mer än vad som är brukligt för teologer och fromma människor. En filmatisering av hennes liv vore önskvärt, en bio-pic om en kristen tänkare som omväxling mot eulogier över Sartre, Darwin och andra nihilister. Ett europeiskt helgon som Weil vore även en bra motvikt mot alla orientaliska gurus som media hypar: Dalai Lama, Gandhi...

- - -

Simone Weil föddes i en sekulariserad judisk familj i Frankrike. Hennes bror var något av ett matematikgeni men själv visade hon inga remarkabla framsteg som barn. Snarare verkade hon lite trög i skolan. Dessutom hade hon knubbiga händer vilket gjorde henne dålig i slöjd. Men en lärare sa till modern: "Det är inte här det sitter", pekande på händerna, "utan här", pekande på huvudet... När Weil senare i livet kommit en bit på vägen kunde hon menande citera detta för sin mor.

Nu ska jag plocka poäng på en feminstikon, Simone de Beauvoir. Hon gick nämligen i parallellklass till Weil på gymnasiet. de Beauvoir ville här lära känna Weil. Men den senare avfärdade henne. Varför? Well, hon ska ha varit för överklassig, "något jag förmodligen var på den tiden" medgav de Beauvoir senare.

Weil för sin del drogs till kommunismen. För att öka andelen klassmedvetna arbetare tog hon arbete på Renaultfabriken. Hon var nog inte den enda röda medelklassintellektuell som gjorde detta, men hos Weil fick denna handling en underton av martyrium, kristet martyrium. Hon hade som nämnts klumpiga händer och i övrigt var hon helt olämplig för kroppsarbete - lång och gänglig och svag. Arbetet utvecklade sig till en sann självplåga. Utifrån arbetet kunde hon studera arbetarklassens förhållanden. Men en viktigare iakttagelse var personlig, existensiell: hur en låg position inte behöver medföra ett lågt sinne. Den lägsta positionen kan vara den högsta, människan kan resa sig över det materiella; hon kan efter en hård arbetsdag känna glädje över att hon lever. Detta kan möjligen påminna om Kristi ord, "De sista skall bliva de första." Slaven blir kung och kungen slav, vad som är utåt sett bäst kan visa sig annorlunda ur esoterisk synvinkel.

Något senare under 30-talet fick Weil en religiös upplevelse, ungefär som när Swedenborg såg en gåtfull skepnad på en krog och hörde rösten "ät inte så mycket". Nu fördjupades hennes kristna sökande. Man kan här se vurmen för kommunismen som ett förstadium, som en önskan om revolt (i sinnet), ett sökande efter sanning och rätt och allt vad människan nu kan få för sig att söka där. Konvertera till katolicismen gjorde hon dock aldrig; hon förblev fritänkare livet ut. Även om hon nog präglades av "extra ecclesiam nulla salus", utom kyrkan ingen frälsning. Hon bad till exempel om ursäkt för det faktum att hon inte var döpt. Dopet är nu en stark rit men ett botfärdigt sinne stängs inte ute från himlen om det inte är döpt. Weil var i alla fall kristen; det judiska var hon tämligen emot.

- - -

Weil gifte sig aldrig, hade kanske aldrig ens ett förhållande. Men hon såg bra ut och var inte helt oomsvärmad. Pétrement nämner hur hon gick klädd under gymnasietiden: vid kjol och åtsittande lång kavaj, skor med låga klackar, basker och glasögon. Detta var en slående klädsel för sin tid, mellankrigstiden. Men Pétrement framhåller att Weils klädsel uppfattades som allt mindre chockerande med tiden, dels på grund av att kvinnomodet utvecklades i denna riktning men kanske också för att den speglade Weils personlighet. Hon såg inte utklädd ut, hon var sig själv.

På 1930-talet gick Weil ut som frivillig i spanska inbördeskriget. På vilken sida? Gissa. Hon var vänster. Det betydde: regeringssidan. Alla röda frivilliga gick till regeringssidan; högerfolk (både fascister och konservativa) gick till Francos rebellsida. - Nog har man hört om amazonkvinnor men Weil som krigsfrivillig var en katastrof. Hon var bara i vägen, gjorde ingen nytta, inte ens i trossen. Där brände hon sig för övrigt på en stekpanna med olja som gjorde att hon hemförlovades. Hennes krigssejour hade dock andliga rötter, det var längtan efter martyrium mer än socialistisk kampvilja som drog henne till Spanien. Och det är helt OK anser jag, man måste buga för glöden och andan i denna uppoffring - hur en lärarinnetyp med glasögon beslutar sig för att dra i fält, stå eller stupa.

- - -

Andra världskriget kastade sin skugga framför sig. Fascism och nazism var i antågande. Detta var en svår utmaning för Weil som etniskt var judinna. Inom vänstern per se debatterade man: motstånd eller pacifism? Nu blev den frågan snabbt inaktuell för Weils del eftersom kvinnor inte behövde göra värnplikt i dåtidens Frankrike, dels för att nederlaget kom rätt fort 1940. Men nu blev det antijudiska aktuellt, Vichyfrankrike var antisemitiskt och förvägrade judar alla ledande ställningar. Weil som då var lärarinna avskedades och blev lantarbetare.

I normala fall skulle detta ha varit som slaveri, men, som det helgon hon var, så välkomnade Simone Weil det hela. Säg vad ni vill men detta är anda. Det var arbetets martyrium om igen. Till exempel finns ett brev bevarat där hon tackar ministern för judefrågor att hon överförts till jordbruket... Senare insåg hon emellertid vart det barkade hän med Det Nya Europa; hon flydde med sina föräldrar till USA. Därifrån tog hon sig senare till England. Här försökte hon via den exilfranska regeringen bli uttagen till fältsjuksköterska. Äntligen skulle hon få gå ut i striden, äntligen skulle hon få chansen att lida sitt martyrium för en ädel sak. Men hon lyckades inte få någon placering, kanske av praktiska skäl, kanske för att hon verkade lite förryckt. Själve de Gaulle ska ha mött henne och avfärdat henne som galen.

- - -

Återstoden av tiden i England fördrev Weil med att författa skriften "Att slå rot", Enracinement. Den skulle användas i rekonstruktionsarbetet efter kriget. Men Weil vantrivdes, ville göra något substantiellt. Hon ville lida sitt martyrium men fick inte; också ett öde. Strax insjuknade hon, dels i sviter av fabriksarbetet på 30-talet, dels var det väl själva livslusten som tröt. Som sjukling sa hon en gång att hon eventuellt kunde äta lite potatispuré. Då erbjöd man sig att laga den. Men då sa Weil, "Jag kan äta den - om den tillagats av en fransyska"... In i det sista bevarade hon lejonklon.

Så vad hände? Weil praktiskt taget svalt sig till döds. Därför skrevs det makabert nog "självmord" i dödsattesten, något som dessutom var straffbart i England på den tiden. Så klart hade hon svårt att nås av lagens långa arm i sitt nya predikament, som död, men ett märkligt efterspel till hennes livssaga får man nog säga att detta var.

Man kan jämföra Weils biografi med en samtida landsmans, Antoine de Saint-Exupéry, han med "Den lille prinsen". Både Weil och Saint-Ex var nämligen födda i början av seklet - de konfronterades med kommunism och fascism - de valde att bekämpa fascismen - båda var i Spanien på regeringssidan (Saint-Ex var krigskorrespondent). Båda var vidare i Frankrike 1940 och valde att fly. Slutligen dog både i de fria franska styrkornas tjänst, Saint-Ex i ett flyguppdrag över Frankrike 1944.

Mer kunde sägas om Weil, som hennes teologiska idéer. Hon var en originell tänkare, en mystiker som uttryckte ontologiska sanningar och religiösa idéer i nya former. Längtan efter tomheten - nåden är negativ tyngdkraft som får oss att falla uppåt - Gud älskar sig själv genom oss; detta är exempel på hennes credo. Det kunde kanske bli föremål för en egen utredning här på Galaxen. Men tills dess: läs Weils "Tyngden och nåden" och meditera över det faktum att vi i Weil har en esoterisk hjältinna, en real-life Melina Starr. Inte för att man prompt behöver jämföra, men för dagen tycker jag Weil är mer fattbar, mer skarpskuren, mer personlig än sådana som Alice Bailey och Helena Blavatsky. Weil är kristen, ger kristendomen ett tillskott av mystik och det behövs idag. Bailey och Blavatsky må också behövas men Weil har utöver det ovannämnda en mer akademisk, boklig framtoning än dessa. Hon är ungefär som Kierkegaard: den esoteriska udden åsido så är namnet accepterat inom akademin. Och vissa kan tycka det är viktigt, det sänker tröskeln att läsa personen ifråga.

- - -

Simone Weil var alltså en originell tänkare, en mystiker som uttryckte ontologiska sanningar och religiösa idéer i nya former. Hon har bland annat kallats postmodern teolog. Med bevarad tradition uttryckte hon metafysiken i annorlunda, fräscha termer.

Hon var annorlunda för att vara en 1900-tals kristen ideolog. Bland annat framkastade hon idén om ateismen som rening. Det betyder: även om man tror på Gud kan man ibland, av och till, låtsas som om han inte fanns. Detta motverkar liknöjdhet i fromhetslivet, motverkar vardagsfilosofiskt muttrande om "människans spår men Gud rår" och liknande. Det är att liksom ställa sig vid avgrunden även om man vet att de soliga ängderna finns. Men platsen vid stupet gör att man bättre inser skönheten i dessa fagra marker. Jag tycker denna idé är utmärkt hjärngymnastik. Och den är helt originell för teologer, ingen ger ju annars ateismen minsta lilla spelrum.

"Ateismen som rening" är ett slags verbaljudo, man tar ett negativt begrepp och utvinner styrka ur det.

Idén ifråga står att finna i Weils bok "Tyngden och nåden" (La Pésanteur et la Grace,1944). Det är aforismer sammanställda efter Weils död. Den svenska utgåva jag läst är översatt av Margit Abenius. Själva titeln syftar på att Guds nåd, "la grace", är som en motvikt mot den fysiska tyngdkraften, "la pésanteur". Nåden är synnerligen märklig, den får oss att falla uppåt som Weil sa.

En annan originell tanke i "Tyngden och nåden" är längtan efter tomheten, fr. "désir à la vide". Det finns en tydlig hinduisk-dharmisk influens här. Weil hade läst sanskrit, studerat Bhagavad-gîtâ i original. Skt. shûnyatâ betyder just "tomhet" och är ett eftersträvansvärt tillstånd hos asiaten, dock ej hos oss. Weil lärde dock att "vilja i tomhet, vilja tomheten":
Ty en tomhet är det för oss, detta goda som vi varken förmår fatta eller beskriva. Men den tomheten är mer fylld än all fullhet. -- Det goda är för oss ett ingenting, eftersom ingenting är gott. Men detta ingenting är inte overkligt. [s 55]

- - -

Simone Weil hade mycket att komma med. Hon sa till exempel apropå BEGÄRET att detta har en tendens att förstöra sitt föremål.

Så vad var receptet på detta?

Ja, vad? Det vill ni gärna veta, eller hur?

Då kan jag meddela att Weil sa följande i saken, på sitt egensinniga, oefterhärmliga vis: "Eftersom det är omöjligt att begära något, måste man begära intet." [s 142] -- Ja min själ, "intet" och "tomhet": det är ovanligt för en teolog att överhuvud nämna dylikt. Västerlänningen styrs ju av horror vacui, "rädsla för tomrummet". Detta är en konsthistorisk term som Weil möjligen tänkte på när hon myntade "désir à la vide". "Horror vacui" betyder annars tendensen att alltid fylla ut varje tomrum i en tavla eller i en interiör med pynt, prylar och smågrejs. Idag må tendensen vara lite annorlunda, vurmen för japansk konst samt möjligen även nordism har lärt nutudsmänniskan att det sparsmakade kan vara vackert. Men om vi ser till antikens huvudfåra samt renässans, barock och 1800-tal så har idealet här i väst, både i måleri, inredning och konsthantverk, varit att pryda och utstoffera, att fylla bilden och rummet med föremål och krusiduller. Att som en japan måla en fågel på en tallgren och låta de tomma ytorna bidra var länge främmande för oss.

Med ett ord: horror vacui, rädsla för tomrummet. Det var detta Weil anspelade på i "désir à la vide".

- - -

Ytterligare en tanke i "Tyngden och nåden" är denna: ordet "gott" har inte samma innebörd när det används i paret gott-ont som när det betecknar Gud själv [s 146]. Detta är en bra precisering. Det finns ju en viss tendens idag att se gott och ont som egala, typ, "de makthavande säger sig alltid vara goda, ergo finns ingen godhet eftersom det är en helt världslig sak att kalla sig god härskare".

Men det är ett felslut.

Det finns, låt säga, relativt gott och relativt ont, som att mättnad är bättre än hunger och rent vatten bättre än smutstigt. Men utöver detta har vi det absoluta goda som bör förbehållas Guds eget väsen/Tao/indianernas Store Ande. För att anspela på Nietzsche kan man säga att det bortom gott och ont finns ett större gott: jenseits von Gut und Böse. Alltså som Weil sa, ordet gott har inte samma innebörd när det används i kontexten gott-ont som när det betecknar Guds eget väsen.

Weils aforismer är spännande läsning, uppfriskande och originella. Det är skönt som omväxling mot långa teologiska utläggningar (som Weil förvisso också skrev). Hon formulerade sig kortfattat och precist, ibland så nerbantat och avskalat att det blev dunkelt. Jag avslutar detta inlägg med några citat utan kommentar, samtliga ur 1951 års utgåva av "Tyngden och nåden":
Det omöjliga är porten till det övernaturliga. På den kan man bara klappa. Öppnar, det gör någon annan.
- - -
Människan gör allt för att täta springorna så att inte nåden ska sippra in.
- - -
När den vanligaste sanning tar i besittning hela själen är den som en uppenbarelse.
- - -
Gud kan bara älska sig själv. Hans kärlek till oss är hans kärlek till sig själv igenom oss.
- - -
Förnuftet säger oss att det förnuftet inte fattar är verkligare än det det fattar.

Nu, slår det mig, har jag skrivit tre inlägg om Simone Weil. Det är 1) detta 2) det jag länkade till i början samt 3) en dikt jag publicerade här i juli 2008, en lapidarisk hyllning till en stilsäker teolog. Mycket nöje.




Relaterat
Svensk fantastik
Hancock: Fingerprints of the Gods
Jordkrönikan
(Bild: Nattviken, Härnösand. Från vänster till höger ser vi Domkyrkan, gamla biblioteket i rött tegel och Pingstkyrkan i vitt. Klicka på bilden för förstoring!)

Inga kommentarer: