Dagens on dits 1

"On dit" är franska för "man säger". Med "dagens on dits" menas "vad man talar om idag". Härmed mina unika synpunkter på vad som försiggår runt om i världen. svd svd exp exp
Fria Tider Jan Milld

Dagens första on dit: piratpartisten Amelia Andersdotter uttalar sig om Acta-lagen. Jag bryr mig inte om den. Men om Amelia. I alla fall träffade jag henne en gång på 00-talet och gav henne ett ex av "Eld och rörelse". Hon sa sig gilla novellen "Mordet på Olof Palme betraktat som recension av fiktiv kriminalroman". Nåväl, hon har åsikter om Acta och den handlar om fildelning och sådant. Men mina filer är ju gratis, jag uppmuntrar till fildelning. Så detta berörs inte av några lagar. Ta därför del av denna fil och läs min Palmenovell och allt annat.

Vad mer? Romney går fram i primärvalet. Men glöm honom. Obama vinner. Han är ju så charmig. Och del av en minoritet. Det är synd om honom. Hjälp honom att förverkliga sin dröm att köra USA i botten! Han har ju börjat bra. Världsrekord i budgetunderskott, svag krigsmakt och dollarn ett skämt.

Prinsessan Estelle har varit ute och gått med sina föräldrar. Gott så. Jag börjar i och för sig tröttna lite på dessa Pontecorvetter, de är PK-fanatiker som talar om mångkultur så fort de öppnar munnen. Men visst, andra, värre multikultikrafter angriper dem ju (TV4, Expressen, DN, Mille Markovic) så man känner viss sympati för kungahuset. Och de har ett traditionellt arv jag gillar. Och när vi tagit makten är det vi som skriver talen. Då ska vi tvinga dem att hålla tal som hyllar det traditionella Sverige. Då är det slut med mångkulturhyllningarna i "monarkens årliga jultal" kan jag meddela.

För övrigt var det kul att de döpte barnet efter Folke Bernadottes fru. Denne Folke Bernadotte är inte så omtyckt borta i Levanten av någon anledning. Han mördades där. Se Fria Tider. Namnet Estelle: alltid retar det någon. Själv gillar jag det. Det associerar till de stjärnor vi bör blicka upp emot från och med nu. Plejadiska rymdskepp är på väg, jag har sett det i mina drömmar.




Relaterat
Eld och rörelse
Anarkismen tycks vakna

Uppsala domkyrka

Finland efter 1945

Finland går till val idag. Presidentvalet har sin andra och avgörande omgång. De konservativas Sauli Niinistö är favorit. (Edit 6/2: Niinistö vann som tippat.) Här ska det handla om Finlands moderna historia. Utvecklingen efter 1945 granskas med sedvanlig bravur av Eder utsände i tid och rum, dvs undertecknad. dn dn dn dn dn dn exp exp svd svd

Under efterkrigstiden höll Finland en rätt låg profil utrikespolitiskt. Man bedrev till exempel ingen aktivism så som grannlandet Sverige gjorde. Man låg ju under den ryska stöveln. Finland var i och för sig inte ockuperat av Ryssland men man led under rysk hegemoni. Ryssland hade besegrat landet men Finland hade dock emotstått rysk genombrytning av frontlinjen. Man hejdade rysk framryckning mot landets centrala delar hösten 1944.

Finland kallade sig neutralt och självständigt efter kriget. Det var dock inte så lätt att hävda detta. Ryssland hade till exempel tilltvingat sig en flottbas vid Porkkala inte långt från Helsingfors. Sedan ingick man VSB-avtalet 1948. Den blev inseglet på det finska beroendet av Ryssland.

Förkortningen VSB stod för "Vänskap, samarbete och bistånd". Säkerhetspolitiskt innebar den detta: Finland förbinder sig att försvara sitt territorium "mot Tyskland eller därmed förbunden makt" (vilket kunde ses som Nato). Vid behov skulle Sovjet hjälpa Finland med detta efter konsultationer. Dock förelåg osäkerhet om hjälp skulle begäras ömsesidigt eller om det räckte att den ena staten gjorde detta. Detta var den traktatsmässiga grunden till den så kallade notkrisen 1961. Sovjet tog då ensidigt initiativ till konsultationer vilket närmast var en intervention i Finlands inre angelägenheter, stormaktsfasoner av värsta slag. Den utrikespolitiska katalysatorn till det hela var Berlinkrisen, som av Ryssland utmålades som västtysk aggression. De av Sovjet begärda konsultationerna möttes av Kekkonens krav att Chrustjev skulle återta kravet, vilket lyckades. Resultatet blev att Sovjet erkände att konsultationer skulle begäras ömsesidigt i framtiden.

- - -

VSB-avtalet som helhet var dock inte ömsesidigt. Finland var till exempel inte ålagt att hjälpa Sovjet att försvara sig. Avtalet tillkom dock inte för det utan för att Sovjet skulle kunna kontrollera Finland utan att ha det med i Warszawapakten och utan att ockupera landet fysiskt. Underförstått var tanken att om Ryssland kunde lita på att Finland var sovjetvänligt så kunde de i övrigt lämnas i fred. De fick utveckla sitt politiska liv utan att stöpas i den typiska öststatens form med enpartivälde och statskontrollerade media.

På försvarets område begränsades Finlands styrkor. Man fick inte ha ubåtar till exempel. Armén fick ha högst 47 000 man. Lottakåren förbjöds. Flygvapnet bestod av 60 plan; det var Saab Draken samt Mig 21 och annan rysk materiel.

Finland gjorde vad det kunde för att hävda sin självständighet. Man använde dock inte ordet "självständighet", man sa "neutralitet". Var man neutrala då? 1956 fick man i alla fall tillbaka Porkkalabasen. Man gick även med i FN och Nordiska rådet, vilket tidigare inte tilläts dem av Sovjet. Man fick heller inte ta emot Marshallhjälp - nej, man skulle betala hjälp till Sovjet (= krigsskadestånd).

Men nog var man neutrala till slut. 1955 ska Chrustjev ha omtalat Finland som neutralt och vid Kekkonens USA-besök 1962 fick han Kennedys erkännande på neutraliteten.

- - -

VSB-pakten ingicks alltså 1948. Ekonomiskt innebar den att handeln styrdes österut, det blev med tiden ett slags födkrok, men i början hade man det inte så fett. Man måste som sagt betala ett krigsskadestånd till Ryssland. Man gjorde det dock och kunde från 1960-talet och framåt se viss ekonomisk blomstring. Den finska konjunkturen kunde vara rätt stabil tack vare östhandeln. Västvärldens kriser på 70-talet märktes inte lika mycket i Finland.

På 70-talet ökade också den finska utrikespolitiska aktiviteten. Man höll Helsingforskonferensen 1974 som skulle öppna upp låsningen i stormarksdialogen. Men det var till Sovjets förmån: Helsinforsdeklarationen sa att de gränser som drogs upp 1945 gäller. Accepterade man Helsingforsdeklarationen accepterade man till exempel Tysklands delning i Väst- och Östtyskland, BRD och DDR. I samma deklaration sas dock att östländerna skulle tillåta demokratisk utveckling. Detta blev bas för demokratirörelsen Charta 77. "Ni skrev på Helsingforsavtalet, var så god och tillåt fler partier än kommunistpartiet" sa undertecknarna till diktaturregimerna i öst.

På 70-talet gjorde även Finland ett dramatiskt utspel. Det var Kekkonen som sa att Norden borde vara en kärnvapenfri zon. Även detta gynnade Sovjet eftersom de även med detta upplägg kunde ha kärnvapen på sitt territorium hotande väst (och Norden), medan om väst fördrevs från Norden skulle man ha längre till för att hota motsvarande sovjetiska territorier. Kärnvapen är ett gissel men kärnvapenfri zon i Norden var ett uttryck för prosovjetism. Palme tog upp samma zonidé på sin tid, lika sovjetvänligt och lika dödsdömt för ett Norden som ville hålla garden uppe mot ryssen.

Norge-Danmark hade realiter inga kärnvapen på sina territorier. Detta gällde alltsedan man gick med i Nato på 1950-talet, "kärnvapenfritt" som en gest mot Sverige och Finland i nordismens anda sägs det. Så varför ens torgföra idén om kärnvapenfri zon då? Det skulle vara att kodifiera praxis men det hade antagligen försvagat väst och stärkt öst.

- - -

Finland efter 1945 var ett slags monolit vad gäller sentiment och politiskt klimat. Hotet från Ryssland fick alla att ställa sig i ledet. Man hade sin bräckliga neutralitet. Man försvarade sig själva, ingick inte i Warszawapakten, men hade alltså rätt att begära hjälp från Ryssland om man hotades av "Tyskland eller därmed förbunden makt".

Det rådde enighet i landet om att vara neutrala men att respektera närheten till Ryssland. Man har talat om "finlandisering": ett formellt fritt land som ändå tenderar att agera i harmoni med sin stormaktsgranne. Sentimentet var för lugn och ro, status quo och realpolitik. Ideologiskt styrde ofta borgerliga regeringar eller koalitioner borgerliga-socialdemokrater. Det kommunistiska partiet var relativt stort (uppåt 20% vill jag minnas) men inte så inflytelserikt. President Kekkonen som satt länge var centerpartist (agrar).

Kontinuiteten i utrikespolitiken varade till 1989-91, då Sovjetunionen föll samman och östblocket liberaliserades. Då sade Finland upp VSB-avtalet och orienterade sig västerut. Man köpte amerikanska plan till försvaret (FA-18 Hornet) och man gick med i EU. Dessutom införde man euron som valuta, något man idag eventuellt ångrar. Sant är i alla fall att man lämnat den trygga men ofria ryska hamnen för en friare, men möjligen otryggare framtid i västvärldens famn. Grannskapet med Ryssland är och förblir grundbulten i finsk politik. Man har formellt goda kontakter österut. Men nog skulle jag om jag var finne hålla krutet torrt. Vare sig Ryssland bara vill ha sitt försvar i gott skick så måste man ta nyheter om rysk upprustning i Finlands grannskap på allvar.

- - -

Försvar och säkerhet är, i klassisk indoeuropeisk mening, Tors och Indras gebit, krigsgudarnas handfasta politiska domän. Vidare så är ekonomi Frejs och andra fruktbarhetsgudars område. Slutligen är kultur och andlighet Odens, Varunas och Apollons område. Denna tredelning är harmonisk, detta är vad ett samhälle bör bestå av. Politik, ekonomi och kultur. En tudelning "kyrka-stat" räcker för sin del inte. Kyrka, stat och näringsliv är modellen.

Och nu har jag talat om stat och näringsliv i Finland efter 1945. Så vad med det andliga då, kulturen i vid mening? Det finns en finsk författare under denna tid jag gouterar och det är Väinö Linna. Om hans "Okänd soldat" har jag bloggat här. Vem kan slå hans operativa elegans, hans djupa föreståelse för striden, hans osökta skildringar av inringningar och utbrytningar, mottis och Mattis? "Okänd soldat" berättar inte bara om Finlands krig 1941-44, den berättar om SOLDATEN. Linna ser arketypen, han ser likt Goethe idén oförmedlat.

Går vi till tiden före 1945 har vi förstås Bertel Gripenberg, den finlandssvenske skildraren av jakt och årslag, falkögda flygare och krig i Gobiöknen. Gripenberg var Runebergsstipendiat och bodde i diktarvillan i Åbo som pristagare. Annars var det "Aftnar i Tavastland" och "Livets eko" av minnen från inbördeskriget, från Dansen i Dorpat och mellankrigstidens stormiga finska politiska scen.

Linna och Gripenberg. För övrigt är det kilju och puuko, dans i dimensionen och vida moar. Finland är som Norrland fast plattare. "De tusen sjöarnas land" kallas vårt östra grannland. Sverige har dock fler sjöar sägs det. Nåväl, Finland har sin särprägel. Nu ska jag spela "Valse Triste" och dansa ut över öde moar i vemods skymning.




Relaterat
Linna: Okänd soldat
Livets eko

Bild: Tempelplatsens kyrka. Kyrkan är uthuggen ur berggrunden: den ligger under jord och dess väggar är natursten.

Hommage till Leonard Borgzinner

Häromdagen skrev Oskorei om den norske författaren Stig Saeterbakken. Denne dog nyss, 46 år gammal, och sägs ha varit kontroversiell. Det får mig att tänka på en annan norsk författare: Leonard Borgzinner. En särpräglad man som tog livet av sig 1990.

Jag tillhörde en gång science fiction-rörelsen. Den kallas även "sf-fandom". Jag var aktiv som sf-fan från början av 80-talet. 1983 gav jag ut mitt debutfanzine, "Åstundande". Jag bytte då detta mot andra fanzines och kunde snart läsa texter av folk som Erik Andersson, David Nessle, Dénis Lindbohm och Ahrvid Engholm. I dessa blad fanns ibland även artiklar av en norrman kallad Leonard Borgzinner.

"Borgzinner" var dock en pseudonym, hans skribent-persona. Hans rätta namn var Geir Arne Olsen.

Skribenten Borgzinner var annars en skarp dj-vel, lite grann av fandomens easy rider: S&M, studs and leather, Iggy and the Stooges, MC5...

Borgzinner var lite eljest. Lite väl "out there" kanske. Men när attityden skalats av så fick man en anarkist och vänstermänniska med sinne även för faustiska tongångar och traditionalism, för Heinlein och rymdkolonier, för John Varley och P. J. Farmer, för Werner Herzog och porr. Nå, stryk det sista, det är varken traditionellt eller gångbart. Men borgzinnerskt. Easy Rider, man, avantgarde och anarkism...! Kröka och röka och pöka...!

- - -

Borgzinner var en personlighet. Jag träffade honom aldrig. 1987 var jag i och för sig på sf-festival i Kringsjå, Oslo, men där var inte Borgzinner. Vid denna tid hade han möjligen redan avskärmat sig från samhället. Han bodde mot slutet i en stuga i skogen och skrev sitt sista verk.

Sedan tog han livet av sig. Det var 1990.

Men dessförinnan hade han gett ut essäsamlingen "Anarki og adel": "Man må säga adel innan man kan säga anarki." Detta var andemeningen. Det var en systematisering av anarkins frihetsideal, gjord med en koppling till det upphöjda, till privilegiet att vara lite annorlunda. Det var, kan man säga, en heroisk vänsterståndpunkt. Det var ett förakt för småborgerlighet som ledde honom till att på detta sätt omfatta aristokratin.

Nietzsches lära har för sin del kallats "aristokratisk radikalism". Det tycker jag hör till samma tankegång som Borgzinners "anarki och adel".

Borgzinner hade sinne för det färgstarka, det lite lagom häftiga och kontroversiella. Han var en Easy Rider, ett slags Eric Bloom med spegelglasögon föreställer jag mig. Han utvecklade sitt credo i "Anarki og adel", publicerade artiklar i anarkisttidningen Gateavisa och skrev en roman, "Mara i den trojanska hästen". I en nära framtid experimenteras där med anarkiska rymdsamhällen, som H'alcyonest, en O'Neillsk inverterad värld där man lever på insidan av ett roterande jättehjul som skapar artificiell gravitation. Det är ingredienser som lönnmord, solenergi och smuggling, gestaltat av personer som Anja Titainen, Brav Guede, Llew Güffos och Brigid Morrigan.




Ett utdrag finns publicerat i Erik Anderssons fanzine Der Leuchtturm nr 8 (1982). För övrigt gavs romanen aldrig ut. Men novellsamlingen "Universets varmedöd og andre selvmord" gavs ut av Solum 1982. Allt annat lika kan jag säga: Borgzinner har lämnat intryck. Han hade bredd. Jämte vänsterismen och modernismen hade han sinne för det arkaiska, som Frazers "The Golden Bough" och Robert Graves' "Den vita gudinnan" som han skrev om en gång (Summa nr 16). Han var präglad av Samuel R. Delaneys språkexperiment, en figur som likt Jim Ballard försökte föra science fiction till en högre nivå med sinnesvidgande stilgrepp.

Så även om jag aldrig träffade Borgzinner, och även om jag kan reservera mig mot vissa nihilismer och vänsterismer i hans credo, så kvarstår han som en ikon. Han förenade motstridiga poler, han kunde ge edge åt teknokratiska framtidsvisioner genom att ge dem en underton av Motörhead. Han var en musisk människa, en ideolog och privatlärd: "9-årig folkeskole. For övrig autodidakt" skrev han i en presentation i Summa 14/15. Han visade på hur man naturligt infogar sf och fantastik i en ideologisk ram. Hur framtidsfiktion är idealisk för idédebatt.

- - -

Stämningsfylld slutkläm? Nu när jag skrivit min artikel, baserat på minnen samt mina ex av Der Leuchtturm och Summa, ser jag att Wikipedia skriver detta om honom. Det är lite info om hans övriga fanzine- och publiceringsverksamhet. Levnadsåren 1957-1990 står också. Hur han dog står inte. Jag fick dock höra från säker källa att det var självmord.

Säker källa: jag fick veta det i ett nyhetsfanzine på den tid det begav sig. Det var på hösten 1990. Samma tid hade vi en sf-festval i Uppsala, en liten men god samling för sf-entusiaster. Efteråt, nere på Vivo Studentvägen, träffade jag en gammal fan, en som inte varit med på just detta event. Jag sa i alla fall att vi haft sf-kongress med norska gäster. Han sa då:

"Var Leonard Borgzinner där?"

"Nej," sa jag. "Han är död." Jag berättade då för min vän om det nyligen timade självmordet.

Denna scen har etsat sig fast. Den var inte märkvärdig men i alla fall lite laddad. Jag menar, att på detta sätt ge ett dödsbud i novembermörkret, förmedla ett sista eko från legendaren från Norge, vidarebefordrat mellan Vivos lilla låda och Studentvägens röda punkthus; de 50-talistiska studenthusen i Uppsalas utkant, ett stenkast från Statoil Enköpingstullen och Luthagesplanadens gula ljus - ett dödsbud yttrat medan dagarna blev allt kortare och allting mörkare:

Novembermörker, dagen krymper,
det ljusnar.
Snön faller sakta -

För övrigt sa Borginner i Summa-intervjun (den i 14/15, se ovan) detta: att han planerade att leva åtminstone tio år till. Och det fanzinet kom 1980 -- så, på papperet, sett i återblick, var hans självmord inte oväntat...

- - -

Jag vill som slutligen säga detta: man måste vilja något med sina texter. Jag delade inte alla Borgzinners åsikter -- men -- hans texter hade nerv, de hade liv. Och det är vad man måste kräva av ett verk, det är vad som gör att det fortsätter att lysa.

Här skriver Thomas Hylland Eriksen sin minnesruna över Borgzinner.




Relaterat (på engelska)
Jag och fandom
SF sedd från höger
Heinlein: radikalkonservativ

Bilderna i detta inlägg är tecknade av Borgzinner själv. De är avfotade ur fanzinet Summa 14/15 1980, redigerat av Mats D. Linder. Den nedersta bilden föreställer David Bowie.