Recension: Pansarchef under Rommel (von Luck 2005)

Edit 2018: i år gav Logik förlag ut min essä om östfronten. Den heter Trotylstorm i öster -- östfronten 1941-45. Där ingår bland annat ett kapitel om den tyske pansarofficeren Hans von Luck. Dvs. i stort sett nedanstående text. -- Hans von Lucks memoarer har sina kvaliteter. Detta är en god introduktion i operativ-taktisk krigföring.




1.

Har du planer på att sätta upp en pansarstridsgrupp? Vill du veta hur man leder en pansarspaningsbataljon? Vill du veta hur det är att strida i öknen, på den ryska stäppen och i Normandie? Då är detta boken för dig.

Hans von Luck (1911-1997) gick in i tyska armén 1929. Han deltog i uppbyggnaden av motoriserade trupper. I Polenfälttåget 1939 ledde han ett spaningskompani i den 2:a lätta divisionen. Sedan ombildades man till 7:e pansardivisionen. Chef för divisionen blev Erwin Rommel, sedermera fältmarskalk och chef för Afrikakåren.

von Luck började fälttåget i väster, 1940, som kompanichef. Han ledde ett kompani i 7:e pansardivisionens spaningsbataljon. Bataljonen hade pansarbilar och var ett slags förtrupp till divisionen, en som gick i täten, utspanade motståndet och kände av detta. Man spanade offensivt: "pansarspanare skjuter sig fram mot fienden" hette det.

Divisionen var med om genombrottet över floden Meuse. Fransmännen togs med överraskning. Sedan, ihop med sju andra pansardivisioner, stötte man österut och isolerade den engelska expeditionskåren i Belgien från huvuddelen av franska armén söder därom. En veritabel pansarkorv bildades, en 50-70 km bred korridor i form av en pansrad offensiv. En motoffensiv skedde vid Arras 20 maj. Engelsmännen anföll pansarkorvens norra flank. Det hela avvärjdes emellertid. von Luck berättar hur detta och mycket annat under fälttåget gick till.

Chefen för pansarspaningsbataljonen stupade den 28 maj. Rommel själv utnämnde då von Luck till ny chef, trots att det fanns i tjänsten äldre kompanichefer i bataljonen. För i pansarvapnet var man oortodox och Rommel sa att så här ska det bli, om någon kompanichef vägra lyda dig så avsätter jag honom. Visst förekommer i strid brott mot så kallad god sed vid befordran, men denna incident torde även generellt belysa pansarvapnets särart. Annat som sas känneteckna dess chefer var, enligt Carlo d’Este som skrivit om de amerikanska pansartrupperna, en tendens hos högre pansarchefer (regemente och uppåt) att ifrågasätta och diskutera order; infanterister gjorde det mer sällan. Pansarchefer var som kavallerister: impulsiva och snara att rycka fram, och mindre hågade att utan diskussion lyda order som de tyckte var operativt olämpliga. Denna oregerlighet gällde som sagt bara högre chefer. För om å andra sidan en underlydande till Rommel opponerade sig och sa att en viss, djärv order var omöjlig att utföra, så ersattes han omedelbart [von Luck s 54].




2.

Efter Arras beredde sig engelsmännen på reträtt sjövägen via Dunkerque, även känd som Operation Dynamo. 7:e divisionen nådde i slutet av maj staden Lille där en fransk division kapitulerade. En ny fransk försvarslinje söder om floden Somme, norr om Paris, skapades: Weygandlinjen. Den var föga mer än ett streck på kartan, men det kunde ju inte tyskarna utgå från där och då. Under en vilopaus i början av juni fick Rommel Riddarkorset av Hitler. Till och med han hade varit orolig under framryckningen. Han tyckte den gick för fort. Enligt von Luck sa Hitler till Rommel: ”Vi var alla mycket oroliga, men framgången visade att ni hade rätt.” [ibid s 52]

Rommel återvände till sin division. Han berättade för sina officerare hur planen i stort var tänkt och hur den utvecklade sig. Detta ger för sin del en intressant aspekt på ”örn-padda”-problematiken: efteråt kan en soldat bilda sig en uppfattning om operationen i stort, man får vara örn, men under utförandet har man bara detaljer för ögonen: man är padda. Rommel berättade om planen att koncetrera pansarkårerna och med dem stöta samlat västerut, samtidigt som armégrupperna norr och söder därom mest band fienden. ”Nu gick det långsamt upp för oss vilken riskfylld framstöt vi hade bakom oss.”

Under viloperioden fick von Luck tillfälle att besöka kompanierna i sin bataljon och tacka dem för deras insatser. I sitt eget gamla kompani hade han sett till att en viss underofficer, en betrodd fanjunkare vid namn Almus, blivit chef. Någon annan kunde inte internrekryteras. Den ende övrige officeren hade sårats i Polen. Kompanier och plutoner kunde alltså redan nu, i början av kriget, ledas av underofficerare. Nog hade man kunnat tillsätta kompanichefsvakansen med någon från officersreserven, men von Luck tyckte att det blev bättre så här. En kompetent underofficer, känd av de meniga och befälen, var bättre än en ny förmåga, formellt mer välutbildad.




3.

Fas 2 av Frankrikefälttåget började: framryckningen söderut. Det hela gick snabbt. von Lucks bataljon beordrades ta en stad vid Engelska kanalen, Fécamp. Strax därefter, i juni, kapitulerade Frankrike. Nästa kampanj för Luck blev anfallet på Ryssland 1941.

von Luck fortsatte i samma enhet, 7:e pansardivisionen. Han blev åter chef för ett pansarspaningskompani. Då var Rommel inte divisionens chef längre. Det var en viss baron von Funk som var en mer gammaldags ledartyp än Rommel. Den nye ”... förde befäl ”bakifrån”, från sin stridsledningsplats, och sökte inte som Rommel kontakt med sina män. Vi enhetschefer anpassade oss i alla fall till honom, desto mer som han inte försökte inskränka vår rörlighet.” [von Luck s 72]

von Luck fick omsider bli chef för pansarspaningsbataljonen igen. Man var på mittersta frontavsnittet, Armégrupp Mittens ansvarsområde. Sedan Smolensk intagits blev nästa mål Vjasma, några hundra kilometer väster om Moskva. Det var under augustis heta dagar. von Luck, som chef för pansarspanarna, skulle i täten för divisionen framrycka norr om Vjasma, inrapportera motstånd och samtidigt, så gott det gick, nedgöra detta. Pansarspanare skulle som sagt skjuta sig fram mot fienden. von Luck ger denna stabsmässigt klara bild av det hela:

Efter omkring 50 kilometer mötte vi hårt motstånd. Öster om en bred dal vid en biflod till Dnepr, några kilometer norr om staden Jartsevo, hade ryssarna byggt upp en till synes stark försvarslinje. De insåg den fara som hotade Moskva. Också längre söderut stötte divisionen på starkt motstånd. Ryssarna hade med sina T-34-stridsvagnar och starkt artilleri besatt höjderna öster om floden. Häftiga pansar- och artilleridueller blossade upp, som varade i dagar. (...) Striderna om Jartsevo varade längre än vi skulle ha önskat. Blixtkriget tycktes vara slut. – Efter förstärkning av våra ammunitions- och drivmedelsförråd inledde divisionen tillsammans med vår pansarkår slutligen ett nytt angrepp. Med avsevärda förluster bröt vi till sist igenom och ett pansarslag avgjorde till vår fördel. [ibid s 81]

Medan divisionen stred vidare fick von Luck order att spana mot nordnordöst på divisionens vänstra, öppna flank. Divisionen var långt inne i fiendeland och man var i okända marker. En gång under denna tid rekade von Luck en flodövergång till fots. För första gången i kriget hamnade han öga mot öga med en fiende, lojt lutad mot ett träd: ”Men då, som i ultrarapid, såg jag honom lyfta sitt gevär och ta sikte på mig. ”Antingen – eller”, tänkte jag, ryckte upp min kulsprutepistol och blev den förste som sköt. Ryssen tappade sitt gevär och föll till marken.” von Luck går fram och ser den andre dö. Nog reflekterar han då över ett och annat, men det är inte för att grubbla han är där. Är man soldat så är man. Den som i strid reflekterar för mycket överlever inte.

Efter att ha avverkat cirka 50 kilometer skogsterräng kom man till en by. En gumma kom fram och frågade om det är krig: ”Vad gör vår lillefar, tsaren?” Här hade tiden stått stilla. Antingen var gumman senil eller så var detta en sedvanlig rysk avkrok. Ingen partifunktionär fanns i byn. von Luck: ”Vi stannade i byn några timmar och försökte förklara vad som hade hänt i världen sedan Ryssland förlorat sin tsar. När vi gav oss av fick jag som gåva från byns ålderman en ikon, med orden. ”Tack för att ni förstår oss. Låt oss leva vidare som förut. Gud bevare er.” ” [ibid s 82] Nog fanns sådana yttringar från ryssarna ännu sommaren 1941, men de skulle snart sluta se tyskarna som befriare.

I södra delen av AG Mitten ryckte Guderian vid denna tid fram mot Kaluga, 200 km söder om Moskva. 7:e divisionen, norr därom, stod också 200 km från målet. Försörjningsläget var svårt och man anade att intagandet av Moskva skulle bli svårt. Vjasma inringades i alla fall till slut, men till stora egna förluster. Och Vjasma-Briansk-terrängen rensades inte tillräckligt. Detta fick följden att den blev ett tillhåll för ryska partisaner ända till 1943, då ryssarna formligen återtog terrängen.




4.

År 1941: offensiven fortsatte. Aktuell pansarkår skulle nu ”rycka fram mot nordöst i området mellan Moskva och Kalinin, en stad vid Volgas övre lopp, med målet att gå över Moskva-Volgakanalen och rycka fram norrifrån i Moskvas rygg.” [ibid s 83] Under senhösten slog sig divisionen fram genom väglös terräng, och mot segt ryskt motstånd, till detta Volokolamsk, en stad 100 km rakt väster om Moskva (men belägen norr om huvudvägen till Smolensk). Fienden hade där en naturlig försvarsställning så det tyska anfallet upphörde tillfälligtvis. von Luck, nu chefande både spanings- och motorcykelbataljonen, konsoliderade sin styrka med underhåll och manskapsersättningar.

Under oktober återupptogs anfallet. Fiendens ställningar vid Volokolamsk genombröts och man ryckte fram mot Klin, en stad vid huvudvägen till Leningrad. Klin intogs efter hårda strider och vägen skars av. von Luck grupperade öster om Klin. Men ytterligare ett mål fanns, Moskva-Volgakanalen, och dit var det 50 km. Målet blev nu att gå över kanalen och ta ett brohuvud på andra sidan i form av staden Jachroma. Bron måste tas oskadd.

Som divisionens spjutspets fick von Luck denna order. Svåra motanfall var att vänta och vintern närmade sig. Det fanns ingen tid att förlora. Samtidigt fick von Luck veta att Rommel ville ha honom till Nordafrika som pansarspaningschef där. Men von Funk ville av förklarliga skäl inte släppa iväg sin batchef. Han var svår att ersätta. von Luck blev konfunderad över uppgiften men gillade samtidigt idén på att få hamna i Tripoli. Det hela blev av i mitten av januari, när slaget om Moskva var över. von Luck körde då västerut genom det vintriga Ryssland i sin privata Mercedes med sin adjutant. Till Nordafrika kom han vad det led i april 1942.




5.

Åter till slaget om Moskva. I gryningen, dagen efter att ordern att ta bron över Volgakanalen, inledde pansarspaningsbataljonen sitt anfall. Väl framme vid kanalen och Jachroma verkade staden lugn. En förpatrull körde ut på den oskadda bron. I staden hördes skottlossning och motorbuller som avlägsnade sig. Ryssarna hade övergett staden. von Luck ryckte fram med sina två bataljoner. Mc-bataljonen, stödd av spaningsstridsvagnarna, beordrades att säkra staden utkanter. Själv begav sig von Luck till värdshuset, där en måltid var framdukad. Det var åt den ryske kommendanten. Men nu hade ju denne gett sig av så von Luck och hans stab intog den istället.

Divisionen anlände efter hand och utvidgade brohuvudet. Av fienden syntes inget. Vägen mot Moskva i sydöst tycktes stå öppen. Det var nu i slutet av oktober. Det blev plötsligt kallt och började snöa. Visst saknade Wehrmacht vinterutrustning för sina soldater, men kylan gjorde även marken hård och lättare framkomlig. Men visst led skyttesoldaterna av kylan och visst var motortjänsten vintertid problematisk: ”Sommaroljan var för tunn och kylvattnet frös omedelbart. Vi tvingades snart att tina kylvattnet på morgonen med blåslampor och skaffa hett vatten så fort vi kom i närheten av en by; annars var vi tvungna att låta motorerna gå hela natten. Ingen väst- eller sydeuropé eller amerikan kan föreställa sig vad det betyder att kämpa i temperaturer ner till fyrtio minusgrader och i iskalla stormar från öster.” [ibid s 86] Så är det nog, men här måste påpekas att svensk armé för sin del har övat vinterkrig sedan 1930-talet. Detta togs även efter av finska armén, till ovärderlig nytta för dem 1939.

Brohuvudet vid Jachroma var utsatt. Ryska skidlöparenheter höll på att kringgå divisionen i nordväst. von Luck skulle uppge brohuvudet, sa divisionschefen, och fortsatte: ”Ni lösgör er under den kommande natten från fienden och täcker divisionens återtåg öster om Klin till huvudvägen mellan Moskva och Leningrad. Våra infanteriförband drar sig tillbaka till en ny försvarsställning norr och söder om Volokolamsk, där divisionen skall ingå efter att ha utkämpat en fördröjningsstrid.” [ibid s 86]

Lösgörningen inleddes den 3 december. von Luck stannade tills vidare kvar i Jachroma med sina två bataljoner. Där var det lugnt. Ryssarna tryckte på söder om och norr om staden. Slutligen drog sig merparten av styrkan bort från östra kanalstranden. En spärr av spaningsstridsvagnar höll vakt i öster. Ryska flygattacker skördade framgångar. Luftwaffe syntes inte till. De stödde offensiven i Nordafrika vid denna tid. Det tyska infanteriet och artilleriet med sina hästanspända kolonner ansattes av flyg och skidlöparpatruller och mötte döden i kylan.




6.

von Luck retirerade. Man hade lätt luftvärn i bataljonen och kunde värja sig någorlunda mot det röda flygvapnet. Under underhållsmödor och strapatser tog man sig västerut. Efter flera veckor nåddes den förberedda ställningen vid Volokolamsk, 100 km väster om Moskva. 7:e divisionen klarade sig någorlunda genom Moskvaslaget. Och man fick nu ersättningsmanskap, nya fordon och allt.

För von Luck var därmed östfronten ett passerat stadium. I mitten av januari fick han, som sagt, order att bege sig till Tyskland för vidare transport till Nordafrika. Där blev han chef för en pansarspaningsbataljon. Med denna opererade han på sydflanken av Rommels Afrikakår; det gällde att utspana fiendens gruppering samt skydda den egna styrkan från att kringgås.

von Luck deltog vid El Alamein i november 1942. Och i februari 1943 deltog han i slaget om Kasserinepasset i Tunisien. Sedan skeppades han ut; han slapp att dela sina vapenbröders öde att kapitulera där i Afrika. Efter detta stationerades han i Normandie 1944. Där var han i brännpunkten under slaget om Caen som rasade under juni och juli detta år.




7.

Striderna i Normandie, liksom allt annat i boken, skildras utförligt. Det hela är en exemplarisk redogörelse för hur man leder mellanstora förband som bataljon och brigad. von Lucks bok är en fascinerande inblick i krigets middle management. Efter Normandiestriderna stred von Luck vid Tysklands gränser. I maj 1945 togs han till fånga av ryssarna. Han satt i fångläger några år och blev därefter affärsman i Västtyskland. På 80-talet ledde han guidade turer i Normandie för svenska infanteriofficerare. Vi kunde, var tanken, lära oss något av dessa strider: en numerärt underlägsen försvarare, stridande mot en mekaniserad motståndare. För oss var på den tiden Sovjet den angripare vi, med rätta, väntade oss att möta.

Det var då det. Men än idag kan vi lära oss något om andra världskriget och dess pansrade strider. Genom att läsa "Pansarchef under Rommel" av den enastående Hans von Luck!




Litteratur
Hans von Luck: Pansarchef under Rommel (Mit Rommel an der Front). Prisma 2005




Relaterat
Trotylstorm i öster (2018)
Hassel: Döden på larvfötter (1958)
Linna: Okänd soldat (1954)