Den 21 juni 1944 drog den ryska Operation Bagration igång. Det är snart 70 år sedan. Det var ju så att Nazityskland hade invaderat Ryssland 1941 och lidit nederlag vid Stalingrad och Kursk 1943. Nu kom den slutgiltiga befrielsen av det ryska territoriet. Dessutom tog ryssarna en stor del av östeuropa. Härmed en del om detta, om östfronten från juni 1944 till slutet av det året.
Sommaren 1944 såg en kulmen i strävan att befria det ryska hemlandet. När hösten var kommen var kriget för gott överflyttat på angriparens territorium. Men tyskarna försvarade sig segt och kriget höll på ett bra tag in på 1945.
Som sagt hade kriget mot Ryssland börjat 1941. Här är ett inlägg om det. Hitlers försök att erövra Ryssland hade dock misslyckats. Ryssarna försvarade sig segt och kunde kring 1943 gå till strategiskt motanfall. Till exempel vid Stalingrad. Och i april 1944 närmade sig ryssarna Ungern i form av Karpaternas östligaste utlöpare. Som ett svar på det hotet ockuperade Hitler Ungern. Denne tidigare paktbroder blev nu ett härtaget lydland. Omsider tog sig ryssarna över Karpaterna och nådde pusztan, det ungerska slättlandet. Ungern blev skådeplatsen för en del strider, även ett tyskt motanfall i början av 1945. Mer om detta senare för nu ska det handla om den ryska Operation Bagration, det framgångsrika upprivandet av AG Mitten.
Vi tar det från grunden. På tysk sida organiserades förbanden i divisioner. Två eller flera divisioner utgjorde en armékår. Två eller flera armékårer utgjorde en armé. Två eller flera arméer utgjorde en armégrupp. På den ryska sidan saknades begreppet ”armékår”. Där blev två eller flera divisioner en armé. Flera ryska arméer bildade armégrupper eller fronter. Inför anfallet mot AG Mitten satte ryssarna upp sju stycken sådana fronter. Tre av dessa stod i reserv. De som skulle göra det primära anfallet var fyra fronter om sammanlagt 166 divisioner.
166 divisoner, verkligen...? Det låter mycket. Jag menar, år 1941 i samma region (AG Mitten) anföll tyskarna med endast cirka 45 divisioner. Men siffran 166 är efter Liddell Hart, "Andra världskrigets historia", 1985 s 248. Man kan säga: kriget hade trappats upp, ryssarna hade kunnat bygga upp sin styrka, och de ryska artilleribombardemangen vid denna tid hade en volym som ”tycks komma en naturkatastrof nära”, som Gösta Borg skrev i "Det röda massanfallet" (1951).
- - -
AG Mitten leddes vid denna tid av fältmarskalk Busch. Han hade endast 38 divisioner för att försvara sin 1.100 km långa front [Tippelskirch, "Östfronten under andra världskriget", 1956 s 188]. Han ville inför den kommande stormen dra sig tillbaka 146 km, från landbryggan mellan Dnepr och Dvina (= ”Vitebskporten”) till Beresinalinjen. Hitler vägrade [Liddell Hart 1985 s 248]. Den 21 juni satte det hela igång. AG Mitten blev praktiskt taget utplånad. Man led mer än 200.000 i förluster. Och i mitten av juli var Vitryssland befriat. Halva nordöstra Polen var ockuperat. Litauen var invaderat och ryssarna stod på gränsen till Ostpreussen, en tysk utlöpare vid Östersjöns sydöstra hörn. Samtidigt försvarade AG Nord infartsvägarna till Estland och Lettland. Framstöten i mitten hotade att skära av AG Nord.
I slutet av juli övergav tyskarna den polska staden Brest-Litovsk, en berömd utpost i öster. Samtidigt kom en av Rokossovskijs motoriserade kolonner, som kringgått staden, fram till Siedlce som låg 80 km väster därom och 64 kilometer från Warszawa. Men här samlade sig tyskarna för ett effektivt försvar och hejdade den ryska ångvälten. Vid den närbelägna floden Weichsel säkrade Rokossovskij fem övergångar natten till den 29 juli, men fyra av dessa sattes ur spel morgonen därpå [Liddell Hart 1985 s 250]. Snart tvingades dock tyskarna bort från Siedlce genom en kringgående rörelse, samtidigt som en av Rokossovskijs förtrupper nådde den polska huvudstaden Warszawas östliga förstad Praga, belägen på Weichsels östra strand. Det blev signalen för en polsk underjordisk armé, ledd av general Bor, att göra uppror.
- - -
Detta var en händelserik tid på många sätt. I väster hade de allierade som jag berättade häromdagen landstigit vid Normandie 6 juni. Veckorna efter landstigningen hölls de allierade inneslutna i ett tämligen litet brohuvud, men i slutet av juli bröt Patton igenom vid Avranches med påföljd att hela den tyska fronten i Frankrike bröt ihop och en reträtt till Tyskland måste till, en svår reträtt även om den tyska västarmén inte revs upp helt. Den 20 juli hade även attentatet mot Hitler i hans ostpreussiska varglya – Wolfsschanze – ägt rum. Jakten på de sammansvurna skapade en minst sagt osäker stämning i alla militära staber, eftersom rätt många officerare varit inblandade i konspirationen.
Västfronten höll dock liksom östfronten. Kriget var inte slut än. Ledarskapet över AG Mitten hade tagits över av Walter Model. Han hade Hitlers förtroende och kunde handla relativt självständigt ibland. Det behövdes när AG Mittes retirerande rester plus nya förband skulle kunna samlas i en ny, sammanhängande linje.
- - -
Som sagt hade en polsk stadsgerilla gjort uppror i Warszawa. Det skedde den 1 augusti. Man hoppades att ryssarna skulle gå över floden och hjälpa till i befriandet. Men där bedrog man sig. Polackerna tog i alla fall stadens nyckelpunkter och behärskade större delen av staden på kvällen första upprorsdagen. Den 10 augusti började tyskarna återta kontrollen över staden genom ett flyg- och artilleribombardemang. General Bors styrkor var snart isolerade på tre små områden.
Samtidigt gick tyskarna till motoffensiv mot de ryssar som stod öster om Warszawa. Tre nyanlända SS-pansardivisioner, två från sydfronten och en från Italien, kraftsamlade i början av augusti på fiendens nordflank, ”drev in en kil i ryssarnas framskjutna position och framtvingade en reträtt. Samtidigt hejdades ett ryskt försök till framryckning från brohuvudena över Weichsel med hjälp av en del förstärkningar från Tyskland.” [Liddell Hart s 252]
- - -
Den ryska stormfloden var därmed, i stort sett, hejdad. Men visst hade ryssarna skäl att vara stolta över sin bedrift, att sedan den 21 juni på fem veckor ha ryckt fram 720 km. Operation Bagration var en strålande rysk viktoria. Det var bara naturligt att man vid det här laget, i augusti, tänjt ut sina förbindelselinjer för långt och att man måste konsolidera vad man vunnit. Uppehållet vid Weichsel varade i sex månader.
I augusti 1944 intog ryssarna Rumänien. Den efter Stalingrad. nyuppsatta 6:e armén gick här under med 20 divisioner. Det var, kan man säga, ett nytt Stalingrad för denna nominellt samma armé. Rumänien kapitulerade och blev allierad med Sovjet. Detsamma skedde med Bulgarien. Detta land hade till skillnad från Rumänien och Ungern varit neutralt i kriget. Nu ville man underordna sig de västallierade. Ryssarna accepterade inte det utan förklarade Bulgarien krig. Genast ryckte man in i landet från öster och norr. ”Invasionen blev en ren parad, för den bulgariska regeringen gav order om att det inte skulle bjudas något motstånd och påskyndade sin egen krigsförklaring mot Tyskland.” [Liddell Hart s 254]
Under hösten föll Jugoslavien, befriat med hjälp av Titos partisaner. Ryssarna nådde den ungerska huvudstaden Budapests förstäder den 4 november. Budapest visade sig vara svårintaget och höll ännu stånd i slutet av året. Efter förnyade strider, bland annat med ett sista tyskt motanfall som inte nådde ända fram, föll Budapest i februari 1945.
- - -
Detta var vad jag för dagen hade att säga om östfronten: händelser på östfronten för 70 år sedan.
Relaterat
D-dagen i Normandie
Jordkrönikan
Eld och rörelse: fri pdf
Memoarer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar