På fredag är det 70 år sedan D-dagen i Normandie, de allierades invasion av "Festung Europa". Det tänkte jag uppmärksamma i denna specialartikel.
En gång i tiden härskade Adolf Hitler över det kontinentala Europa. Det var Festung Europa, en svårintaglig fästning. Men vid tiden för juni 1944 började fienden att inta fästningens utanverk. I öster beredde sig ryssarna för att riva upp AG Mitte. I söder stod de allierade på italiensk mark, strax söder om Rom. Och i väster beredde sig amerikaner och engelsmän på att skeppa över 50 divisioner sjövägen. De skulle landsättas i Normandie i Frankrike. Operationen är känd som D-dagen. Den gick av stapeln den 6 juni 1944. Som sagt, för 70 år sedan nu på fredag.
D-dagen 1944 var en stor operation. Den var den största landstigning som någonsin företagits. Den dittills största torde ha varit de allierades dylika landstigning på Sicilien 1943, som var ett slags genrep för denna Normandie-operation.
Låt oss emellertid se till proportionerna här. Jag menar, nog hade tyskar och ryssar opererat på stor fot på östfronten sedan 1941. Där hade allt varit på en storleksmässigt hög nivå hela tiden. Låt oss inte glömma dess operationer som inbegrep 100-tals divisioner.
D-dagen hade mindre omfattning. Men visst, när det gäller landstigning på försvarad kust, understött av luftlandsättning, så var D-dagen ett vågspel och en milstolpe i krigshistorien.
Förberedelserna hade varit omfattande. De bestod i att sätta upp drygt 50 divisioner (amerikanska, brittiska och samväldestrupper) med basering i England, flygbomba kommunikationerna i Frankrike och vilseleda tyskarna till att landstigningen skulle ske vid Pas de Calais, det närmsta området på kontinenten från England räknat. Detta gjordes bland annat genom att låta fienden komma över felaktiga, preparerade planer samt att simulera truppsammandragningar i Kent, medan den riktiga styrkan samlades i Sussex och Dorset. Tyskarna kom mycket riktigt att tro på denna fint, tillräckligt länge – i över en månads tid efter D-dagen – för att de allierade skulle möta mycket svagare motstånd än de annars kunnat göra. Fienden höll sina reserver i Calaisområdet istället för i Normandie.
- - -
Den som utarbetade planen i stort var britternas marskalk Montgomery, Englands bäste fältherre vid tiden trots att han hade sina egenheter. Men han var i alla fall obesegrad sedan 1940 och det var han rätt ensam om bland sina engelska kolleger. En general förväntas vinna slag och det gjorde Monty. Den plan Monty till slut kunde presentera såg ut så här: man skulle landsätta fem divisioner sjövägen den första dagen (”D-dagen”, vad som kom att bli den 6 juni).
Dessa fem divisioner skulle uppgå till drygt 100 000 man. De skulle gå iland i Normandie från Cherbourghalvöns fot i väster till Caen i öster. Amerikanerna landsteg i väster på stränderna med kodnamnen Utah och Omaha, britterna i öster på stränderna Gold, Juno och Sword. Förutom av sjö- och luftbombardemang skulle förbanden hjälpas av luftlandsättningar; fallskärmsjägare och glidplansförband skulle gå ner innanför stränderna på natten och morgonen för att ta viktiga förbindelser, slå ut vissa pjäser och batterier och skydda landstigningens flanker.
Detaljer som hur amerikanerna ville lägga upp luftlandsättningen (om de överhuvud ville ha någon sådan) samt hur de ville effektuera sin landstigning, lämnade Montgomery åt general Bradley att utarbeta. Det viktiga var att de landsteg och tog sina mål, vilket innebar att få iland de totalt fem divisionerna den första dagen och etablera ett sammanhängande brohuvud.
- - -
Visst var företaget vanskligt. Det var ett vågspel. Men Montgomery lugnade alla med att säga att själva landstigningen den första dagen var det minsta problemet för då skulle man nämligen vara enormt överlägsna, fem divisioner mot högst ett par regementen på fiendesidan; tysken antogs nämligen inte veta var man skulle landstiga och det gjorde han realiter inte heller. Värre skulle det i så fall bli efter ett par dagar då fienden sett var man landstigit och han i konsekvens därmed kunde sända sina reserver dit för en motstöt – kasta angriparen i havet. Som nämnts trodde tyskarna att landstigningen skulle ske vid Pas de Calais, även sedan man gått iland i Normandie, men att finten skulle lyckas så bra trodde man inte på allierad sida.
Vad gäller operationen i sig, denna episka landsättning 6 juni och vad som därefter hände, kan det sägas att britterna på östra flygeln gjorde en luftlandsättning på morgonnatten. Klockan två landade nämligen en styrka från den 6:e brittiska divisionen i sina glidplan med uppgift att inta några broar väster om staden Caen. Strax därefter hoppade två brigader fallskärm i närheten, för att erövra landningsplats för ytterligare glidplan. Senare på dagen kunde dessa flygburna styrkor upprätta kontakt med de brittiska förband som gått iland på stränderna.
- - -
Den brittiska luftlandsättningen gick mer eller mindre enligt plan. Fällningen av amerikanska 82:a och 101:a divisionerna på västra flygeln gick emellertid sämre. Bland annat på grund av att DC 3:orna som fraktade fallskärmsjägarna hamnade under luftvärn och måste göra undanmanövrer, spreds förbanden under fällningen med påföljande sämre möjlighet att lösa stridsuppgifterna: säkra områden bakom stränderna. Omsider togs dock vissa mål och fienden tvingades på defensiven. Många fallskärmsjägare hade klippt sig i mohikanfrisyr och krigsmålat sig, ropandes ”Geronimo!” då de hoppade; sant arkaiska drag som hör hemma i kriget vare sig man vill eller inte (och sedan behöver man inte göra någon affär av att Geronimo var apache och inte mohikan). 101:as stridsrop är än idag Geronimo, denna den siste indianhövdingen att kapitulera.
I gryningen, efter sjö- och luftbombardemang, började själva landstigningen. På den amerikanska Utahstranden, vid foten av Cotentinhalvön, gick en stridsgrupp ur Bradleys 1:a armé iland utan större försluster. Det var tur det, för man hade navigerat fel och hamnat söder om det planerade landstigningsområdet. Man fick iland merparten av sina amfibietanks och antalet döda amerikaner var här bara 12. Längre åt sydöst, på Omahastranden, fick emellertid Big Red One problem; man förlorade amfibietanks, man blev blöta i sjögången och stötte på beslutsamma försvarare i land. Amerikanska förluster blev 1 000 döda och 2 000 sårade och det stod och vägde. Till slut kunde man dock med stöd av flottans kanoner bryta udden av försvaret och ta sig iland.
- - -
Längst i öster, mellan Bayeux och floden Orne, gick britter och kanadensare ur Montgomerys 2:a armé iland på stränderna Gold, Juno och Sword. Man nådde snabbt sina mål, mycket tack vare de specialkonstruerade stridsvagnar man hade med sig: mintröskor, eldkastare, vägutrullare, dikesutfyllare med mera. Bradley hade erbjudits dylika funnies men tackat nej till dem, något han kanske kan ha ångrat för dessa fordon förenklade framryckningen betydligt. Till exempel var marken innanför stränderna ofta vattensjuk, varför stridsvagnen som rullade ut en bambumatta – vägutrullaren enligt ovan – var ett bra hjälpmedel. Men att rakt av inlemma engelska stridsfordon i den amerikanska vagnparken hade varit en logistisk mardröm, så Bradley visste kanske vad han gjorde.
På kvällen den 6 juni hade inte mindre än 156 000 allierade soldater landsatts, de fem divisionerna från havet plus de tre luftlandsatta divisionerna. Man hade inte ryckt fram så långt som man velat; enligt Montys plan skulle alla de fem invasionsstränderna ha förenats till ett sammanhängande brohuvud efter 24 timmar, men tack vare obeslutsamt motstånd – Hitler trodde det var en fint alltsammans – hade planen gått i lås i stora drag; man hade inte kastats tillbaka utan befann sig på torra land, rodo att ta emot förstärkningar och fortsätta framryckningen. Bidragande till framgången hade framför allt varit det faktum att man var överlägsen i luften; Eisenhower sa före invasionen att ser vi plan i luften idag så är det egna plan. Så blev det också: tyskarna fick endast upp en handfull plan som kunde störa landstigningen.
- - -
De allierade kom iland på D-dagen, de vilseledde fienden om var huvudstöten skulle komma och de besatt luftherravälde. Nu blev man fast i Normandie under ett par veckor på grund av att terrängen med sina häckar och slyskogar gynnade försvaret. Men huvudmålet, att få i land fem divisioner första dagen, hade lyckats.
Men Hitler då? Vad gjorde han denna dag, den 6 juni? - Han fick förvisso reda på att landstigningar inletts i Normandie. "So anganga' ist's" ska han ha sagt enligt Liddell Harts "På andra sidan kullen" (1988). Hitler förstod allmänt taget att detta var grejen, det var ingen liten Diepperaid, NU har det börjat, men VAR? Han hade som fix idé att detta var en fint för en huvudlandstigning som skulle komma att ske på kanalens smalaste ställe, vid Pas de Calais. Jag skrev ju ovan: Hitler trodde det var en fint alltsammans. Detta gjorde att han beordrade att strategiska reserver skulle sparas för en stöt mot denna väntade, andra landstigning - som alltså aldrig kom. Huvudangreppet VAR i Normandie. Nu kunde de allierade som sagt bita sig fast i Normandie utan att något allvarligt motangrepp skedde.
Relaterat
En pansargrenadjärinfanterifänrik vid namn Camouflage
Utbrytningen
Förberedelserna hade varit omfattande. De bestod i att sätta upp drygt 50 divisioner (amerikanska, brittiska och samväldestrupper) med basering i England, flygbomba kommunikationerna i Frankrike och vilseleda tyskarna till att landstigningen skulle ske vid Pas de Calais, det närmsta området på kontinenten från England räknat. Detta gjordes bland annat genom att låta fienden komma över felaktiga, preparerade planer samt att simulera truppsammandragningar i Kent, medan den riktiga styrkan samlades i Sussex och Dorset. Tyskarna kom mycket riktigt att tro på denna fint, tillräckligt länge – i över en månads tid efter D-dagen – för att de allierade skulle möta mycket svagare motstånd än de annars kunnat göra. Fienden höll sina reserver i Calaisområdet istället för i Normandie.
- - -
Den som utarbetade planen i stort var britternas marskalk Montgomery, Englands bäste fältherre vid tiden trots att han hade sina egenheter. Men han var i alla fall obesegrad sedan 1940 och det var han rätt ensam om bland sina engelska kolleger. En general förväntas vinna slag och det gjorde Monty. Den plan Monty till slut kunde presentera såg ut så här: man skulle landsätta fem divisioner sjövägen den första dagen (”D-dagen”, vad som kom att bli den 6 juni).
Dessa fem divisioner skulle uppgå till drygt 100 000 man. De skulle gå iland i Normandie från Cherbourghalvöns fot i väster till Caen i öster. Amerikanerna landsteg i väster på stränderna med kodnamnen Utah och Omaha, britterna i öster på stränderna Gold, Juno och Sword. Förutom av sjö- och luftbombardemang skulle förbanden hjälpas av luftlandsättningar; fallskärmsjägare och glidplansförband skulle gå ner innanför stränderna på natten och morgonen för att ta viktiga förbindelser, slå ut vissa pjäser och batterier och skydda landstigningens flanker.
Detaljer som hur amerikanerna ville lägga upp luftlandsättningen (om de överhuvud ville ha någon sådan) samt hur de ville effektuera sin landstigning, lämnade Montgomery åt general Bradley att utarbeta. Det viktiga var att de landsteg och tog sina mål, vilket innebar att få iland de totalt fem divisionerna den första dagen och etablera ett sammanhängande brohuvud.
- - -
Visst var företaget vanskligt. Det var ett vågspel. Men Montgomery lugnade alla med att säga att själva landstigningen den första dagen var det minsta problemet för då skulle man nämligen vara enormt överlägsna, fem divisioner mot högst ett par regementen på fiendesidan; tysken antogs nämligen inte veta var man skulle landstiga och det gjorde han realiter inte heller. Värre skulle det i så fall bli efter ett par dagar då fienden sett var man landstigit och han i konsekvens därmed kunde sända sina reserver dit för en motstöt – kasta angriparen i havet. Som nämnts trodde tyskarna att landstigningen skulle ske vid Pas de Calais, även sedan man gått iland i Normandie, men att finten skulle lyckas så bra trodde man inte på allierad sida.
Vad gäller operationen i sig, denna episka landsättning 6 juni och vad som därefter hände, kan det sägas att britterna på östra flygeln gjorde en luftlandsättning på morgonnatten. Klockan två landade nämligen en styrka från den 6:e brittiska divisionen i sina glidplan med uppgift att inta några broar väster om staden Caen. Strax därefter hoppade två brigader fallskärm i närheten, för att erövra landningsplats för ytterligare glidplan. Senare på dagen kunde dessa flygburna styrkor upprätta kontakt med de brittiska förband som gått iland på stränderna.
- - -
Den brittiska luftlandsättningen gick mer eller mindre enligt plan. Fällningen av amerikanska 82:a och 101:a divisionerna på västra flygeln gick emellertid sämre. Bland annat på grund av att DC 3:orna som fraktade fallskärmsjägarna hamnade under luftvärn och måste göra undanmanövrer, spreds förbanden under fällningen med påföljande sämre möjlighet att lösa stridsuppgifterna: säkra områden bakom stränderna. Omsider togs dock vissa mål och fienden tvingades på defensiven. Många fallskärmsjägare hade klippt sig i mohikanfrisyr och krigsmålat sig, ropandes ”Geronimo!” då de hoppade; sant arkaiska drag som hör hemma i kriget vare sig man vill eller inte (och sedan behöver man inte göra någon affär av att Geronimo var apache och inte mohikan). 101:as stridsrop är än idag Geronimo, denna den siste indianhövdingen att kapitulera.
I gryningen, efter sjö- och luftbombardemang, började själva landstigningen. På den amerikanska Utahstranden, vid foten av Cotentinhalvön, gick en stridsgrupp ur Bradleys 1:a armé iland utan större försluster. Det var tur det, för man hade navigerat fel och hamnat söder om det planerade landstigningsområdet. Man fick iland merparten av sina amfibietanks och antalet döda amerikaner var här bara 12. Längre åt sydöst, på Omahastranden, fick emellertid Big Red One problem; man förlorade amfibietanks, man blev blöta i sjögången och stötte på beslutsamma försvarare i land. Amerikanska förluster blev 1 000 döda och 2 000 sårade och det stod och vägde. Till slut kunde man dock med stöd av flottans kanoner bryta udden av försvaret och ta sig iland.
- - -
Längst i öster, mellan Bayeux och floden Orne, gick britter och kanadensare ur Montgomerys 2:a armé iland på stränderna Gold, Juno och Sword. Man nådde snabbt sina mål, mycket tack vare de specialkonstruerade stridsvagnar man hade med sig: mintröskor, eldkastare, vägutrullare, dikesutfyllare med mera. Bradley hade erbjudits dylika funnies men tackat nej till dem, något han kanske kan ha ångrat för dessa fordon förenklade framryckningen betydligt. Till exempel var marken innanför stränderna ofta vattensjuk, varför stridsvagnen som rullade ut en bambumatta – vägutrullaren enligt ovan – var ett bra hjälpmedel. Men att rakt av inlemma engelska stridsfordon i den amerikanska vagnparken hade varit en logistisk mardröm, så Bradley visste kanske vad han gjorde.
På kvällen den 6 juni hade inte mindre än 156 000 allierade soldater landsatts, de fem divisionerna från havet plus de tre luftlandsatta divisionerna. Man hade inte ryckt fram så långt som man velat; enligt Montys plan skulle alla de fem invasionsstränderna ha förenats till ett sammanhängande brohuvud efter 24 timmar, men tack vare obeslutsamt motstånd – Hitler trodde det var en fint alltsammans – hade planen gått i lås i stora drag; man hade inte kastats tillbaka utan befann sig på torra land, rodo att ta emot förstärkningar och fortsätta framryckningen. Bidragande till framgången hade framför allt varit det faktum att man var överlägsen i luften; Eisenhower sa före invasionen att ser vi plan i luften idag så är det egna plan. Så blev det också: tyskarna fick endast upp en handfull plan som kunde störa landstigningen.
- - -
De allierade kom iland på D-dagen, de vilseledde fienden om var huvudstöten skulle komma och de besatt luftherravälde. Nu blev man fast i Normandie under ett par veckor på grund av att terrängen med sina häckar och slyskogar gynnade försvaret. Men huvudmålet, att få i land fem divisioner första dagen, hade lyckats.
Men Hitler då? Vad gjorde han denna dag, den 6 juni? - Han fick förvisso reda på att landstigningar inletts i Normandie. "So anganga' ist's" ska han ha sagt enligt Liddell Harts "På andra sidan kullen" (1988). Hitler förstod allmänt taget att detta var grejen, det var ingen liten Diepperaid, NU har det börjat, men VAR? Han hade som fix idé att detta var en fint för en huvudlandstigning som skulle komma att ske på kanalens smalaste ställe, vid Pas de Calais. Jag skrev ju ovan: Hitler trodde det var en fint alltsammans. Detta gjorde att han beordrade att strategiska reserver skulle sparas för en stöt mot denna väntade, andra landstigning - som alltså aldrig kom. Huvudangreppet VAR i Normandie. Nu kunde de allierade som sagt bita sig fast i Normandie utan att något allvarligt motangrepp skedde.
Relaterat
En pansargrenadjärinfanterifänrik vid namn Camouflage
Utbrytningen
Kanadensiska soldater landstiger vid Juno Beach.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar