Det är nu fjärde året i rad jag publicerar dessa nationaldagsreflektioner. Första gången var 2011. Och sedan dess har stormen kring nationaldagen och vad den betyder bara ökat. Jag vet nog det. Men detta är inte en dag för polemik. Detta är en dag för fest, för firande av dem vi traditionellt är. -- Som vanligt sampubliceras denna min nationaldagsyra på min Motpolsblogg.
Det står i rubriken att det här ska handla om "reflektioner". Det kommer vad det lider. Men jag ska även komma med fakta och information i sammanhanget.
Det är alltså Sveriges nationaldag idag. När instiftades den? Kan jag vara så vänlig och ge fakta om det? -- Visst kan jag det. Nationaldagen instiftades 1983. Dessförinnan hette det bara Svenska flaggans dag. Dagens betydelse för det svenska är annars att Gustav Vasa valdes till Sveriges kung i Strängnäs 6/6 1523. Det markerade början på ett uppsving för Sverige som stat vilket garanterade vårt nationella och kulturella oberoende. Gustav Vasa hade sina tyranskliga drag men hans gärning var nödvändig. Han värnade rikets integritet i en för tiden fientlig omvärld.
Vi firar nationaldag för att Gustav Vasa och hans efterföljare värnade Sverige som nation, stat och kultur. Nationaldagen blev för sin del helgdag 2005. Men utöver det, har jag några intressanta fakta att komma med? Jag skulle ju ge fakta och information sa jag. Och jag är saklig. Det måste man vara inom dagens höger. Inget löst tyckande, fakta! ska det vara. Det är ledmotivet. Så besegrar vi vänstertrollen: med saklig dokumentation, fakta och folkbildning, med systematisk upplysningsverksamhet. Vänstern kan då stå där med sin propaganda och mindf-ck, med sina försåtligt uttänkta kampanjer och slogans. Vi inom den Sverigevänliga rörelsen behöver inga slogans. Vi kungör fakta och glömda synvinklar, vi ger perspektiv på det traditionella Sverige. Som här, där jag skrivit om Sveriges historia utan sneglingar åt PK-ism och nihilism.
- - -
Fakta om nationaldagen skulle jag komma med. Och jag kan bidra med det. Det hände sig nämligen en gång i tiden att vi svenska män hade ett privilegium: att få utbildning i att försvara landet med vapen i hand. Det kallades värnplikt men det var snarare en rätt. Den som inte ville försvara landet kunde ju förhandla till sig vapenfri tjänst eller, om han var radikal Sverigehatare, se fram mot några månaders semester på vatten och bröd.
Den som såg klart, den som såg Sovjetunionens hot mot oss, han hörde maningen och ställde sig under fanan. Man stred under sin regements- och kompanifana. Och man stred under den svenska flaggan. Sveriges flagga kallades i armélingo för "en symbol för vårt oberoende". Vi stod utanför stormaktsblocken men hade fronten riktad österut. Det gällde att försvara sig mot världens värsta mordregim någonsin, Sovjetväldet.
Det var vad kalla kriget handlade om. USA var inga duvungar, varken då eller nu, men det akuta hotet kom från bolsjevismen. Det gjorde det då och det gör det nu. Jag försvarade landet mot sovjetmarxismen då och jag försvarar det mot kulturmarxismen idag. Same same.
- - -
Nationaldagen. Det var så att jag låg inne på Västernorrlands regemente I21, sommaren 1985. Och när nationaldagen sedvanligt skulle firas nere på stadens idrottsplats skulle regementet närvara med en så kallad fanvakt. Två fänrikar skulle vara förste och andre fanvakt. Jag har glömt vad de hette. De tillhörde ett annat kompani. Men i alla fall. Fyra soldater skulle så vara fanvakt. Och vår pluton var den enda som låg inne vid denna tid, så de fyra rekryterades bland oss. Vi var frivilliga. Vi gick med på att göra detta frivilligt. Någon slacker-regel säger ju att man aldrig ska anmäla sig frivilligt. Det har jag aldrig förstått. Enligt dynontologin ska man gestalta sitt liv positivt. Att då gå fanvakt är logiskt i sammanhanget.
Och det visade på friheten i tjänsten generellt. Om man inte gjorde lumpen kom man i fängelse. Det var också ett val. Man väljer fritt: gör värnplikten och var med och försvara landet, eller vägra och sätt dig bakom lås och bom. En fri man tjänar sitt land, en slav tar in på "the Big House".
- - -
Vi valde frivilligt att gå fanvakt. M60 med vitutrustning och bajonettförsedd AK4. Officerarna bar värja. I täten förste fanförare med flaggan, efter honom andre fanförare. Och sist vi fyra i fyrkantsformation. Det var en solig dag och en värdig ceremoni. Det var en symbol för att frivilligt tjäna sitt land, med vapen i hand. Vi försvarade flaggan, vi försvarade de svenska färgerna, och vi visade det symboliskt på Sollefteå IP den 6/6 1985.
Detta sysslade jag med nationaldagen för 29 år sedan. Och du som har något liknande att berätta, välkommen att vittna om det i kommentarsfältet.
- - -
Det är nationaldag idag. Som jag antydde i inledningen är detta kontroversiellt. Svenskhet är kontroversiellt, traditionell svenskhet är ifrågasatt, vurm för det svenska är ifrågasatt. En smärre kampanj mot "nationalism" har pågått i MSM i vår. Jag har inget att säga om det just nu. Jag nämner detta bara för protokollets skull, för att visa att jag inte är blind för det faktum att "fienden är välorganiserad". Men MSM de får kampanja bäst de vill. Jag är inte defaitist vad gäller svenskhetens framtid. Den rinner ju fram som en flod, omöjlig att stoppa.
Svenskheten lever, identitär nationalism har sin givna framtid. Vilken annan ideologi kan som den förena hög och låg, man och kvinna bland traditionella svenskar? Identitarism är nu inte allt, i ekvationen kan såklart även tankar om frihet, andlighet och naturvård ingå. Men att utradera det svenska ur den framtida politiska ekvationen i detta land, det går inte.
Det har aldrig gått. Det har inte gått sedan 1968, trots att flaggbränning blev populärt bland vänstern då. Och det har inte gått sedan PK-ismen tog fart, från 1996 och framåt. Och det har inte gått sedan jag började med dessa nationaldags-reflektioner, från 2011 och framåt. Jag tror inte att mina ord är någon avgörande bastion i sammanhanget, jag nämner detta bara som reflektion. PK-ismen har bara ökat sedan 2011 men någon kraft har den inte längre. Dessa dagsform är skakig trots den frenetiska energi den går fram men, som i sina försök att slå till mot radikalhögern med lagboken.
- - -
Förändringens vind blåser: en vind som blåser bort det korthus som heter "PK-ism". Nationalkänslan rinner fram genom det svenska folkdjupet, utåt sett omärkligt men essentiellt påtagligt. Det är inte populärt längre bland kreti och pleti att tala negativt om Sverige. Tvärtom. Att vara Sverigevänlig är det nya normala.
Det tradtionella Sverige lever än. Och jag skulle vilja säga att denna livsanda bara har växt till sig under de fyra år jag hållit dessa nationaldagsreflektioner. PK-ismen för sin del är modern bolsjevism. Den är absurd i sin negativism, i sin fientlighet mot den egna befolkningen. PK-regimen har ingen inre vitalitet men att vara Sverigevänlig har framtiden för sig. Sverigevänlig identitarism kan uttryckas som "0% hat, 100% identitet". Då förstår jag inte varför PK-isterna är så emot detta. Varför hatar ni så mycket?
Släpp sargen och kom med i festen -- i nationaldagsfesten, som essentiellt pågår varje dag hela året. Det är dags att fira -- inte bara idag utan alla dagar -- fira att Sverige lever som en särpräglad, driftig, talangfull nation i norra Europa, känd för sitt mannamod, sin kvinnoskönhet och sin folkliga frihetstradition. Vi har i Sverige ett folkstyre sedan urminnes tid. Här har bönder deltagit i riksmöten sedan medeltiden. Den traditionen lever än och den säger mig att ursvensken, bonden, männen och kvinnorna ur folket inom kort kommer att ta tillbaks sitt land från herrarna -- ta tillbaka det fredligt, men bestämt. Den processen är igång och den går inte att stoppa. Den svenska nationalkänslan rinner fram som en flod, omöjlig att hejda.
Relaterat
Nationalism: ett sätt att bekämpa Imperiet
Dynontologi -- ett sätt att spara mental energi
Gustav Vasa
Sveriges historia: utan PK-pekpinnar
Nationalism från 1800-talet och framåt
Otto Hesselbom, "Vårt land" (1902). Motiv från Dalsland, som här får symbolisera hela Sveriges land.
1 kommentar:
Värnplikt och fritt val. Välj en.
Skicka en kommentar