Härmed ett prosapoem. En prosaskiss.
Nu tänkte jag lägga upp en prosaskiss. Texten försöker fånga särarten i ett stadslandskap, ett never-neverland mellan centrum och periferi: mellanzonen. Så bered er på ylande ångest, süsse Schmerz, ett tillstånd bortom Bortom och inom Inom.
- - -
Mellanzonen, detta gränsland mellan centrum och periferi, denna värld i sig, detta tillstånd, detta limbo...
Här är det alltid natt. Här kan man se skolgårdar där skriken tycks ha tystnat för alltid, här kan man se slottsliknande villor som döljs bakom täta granhäckar, här kan man se gudsförgätna caféer vid små torg som aspirerar på satellitstatus...
Och än mer: här kan man se ödetomter som genom en ödets skickelse undgått planerarnas argusögon och därmed antagit karaktären av nollplatser, här kan man se motorvägar med system av viadukter och kulvertar som badar i gyllene ljus natten igenom, här kan man se cykelbanor som försvinner i det grönskande mörkret av en allé, och här kan man se värmeverk och transformatorer med valmade tak och konstfullt murade tegelfriser.
Här kan man vandra runt, synbarligen i evighet -- men allting slutar vid en långsträckt esplanad där gatlyktorna speglar sig i den regnvåta asfalten, där trafikljusen tycks ha fastnat på rött och där fallna löv virvlar bort i fartvinden från en passerande bil.
Relaterat
Ballard: Super-Cannes
Rapport från Imagicon2 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar