Festivalen

Mystiken tätnar, mörkret smyger sig närmare och folk kurar ihop sig i sina lyor, spejar misstänksamt upp mot regntunga skyar.

Det är höst, midhöst.

Men se! Ett ljus skimrar i fjärran, blir en ledfyr för vår vandring. En högtid, en festival närmar sig - och då menar jag inte Halloween, även om den pågår samtidigt, utan fantasikmötet Kontext i Uppsala.

Dit kommer vi att vallfärda; vi kommer att vandra genom mörkret för att få se ett stort ljus. "Populus qui ambulabat" osv. Lokalen kommer att sjunga och svänga av sf och fantasy i dagarna tre, tillvaron kommer att skifta festligt i rött och alla kommer att vara brinnande i anden. Själv ska jag sälja min bok till hugade besökare; vill det sig väl kommer jag att ha ett eget bord bakom vilket jag kan sitta och känna mig dryg.

Kanske kommer jag att blogga under tiden, kanske inte. Idag känner jag dock för att länka till mina esoteriska inlägg, tunga saker om tillvarons diskretare strömmar. Så varför inte läsa om "Vandra mot ljusets" gåtfulla, men klargörande synpunkter, eller varför inte kolla in vem den där Swedenborg var och vad han tänkte, eller varför inte känna sig djup och bildad efter att ha läst om Bhagavad-gîtâs centrala idéer?

Eller varför inte pendla djupet, bredden och höjden i Neale Donald Walsch' fantasiska värld?

Det föreslår jag idag. För övrigt ska jag läsa "The Power Of Silence" av Castaneda, jobba, beundra en tavla på väggen och recitera poesi innan jag somnar: "Denker du im Wort und Rat, lenker der erwog'nen tat"...

(Illo av Frank Paul, från en magasinsbacover.)

Resa till kärlek (Melina Starr, slutet)

Här kommer slutet på vår följetong om Melina Starr, 25, kvinna i tillvaron, traditionalist med esoteriska böjelser. Här ges den andligt högstämda upplösningen på denna själsliga resa. Det kommer förvisso en epilog efter detta sjunde avsnitt. Den epilogen finner du här. Och del 1 finner du här.

"Lugnare vatten, makligare sjö. Och vid horisonten, Lycksalighetens ö"...

Hon kom att tänka på dessa rader där hon satt utanför templet. Det fanns bara en liten damm här och någon ö såg man inte skymten av, men det var känslan hon associerade till.

Hon kände frid och ro och såg ut över landskapet. Närmare bestämt såg hon detta:

. en himmel, azurblå och mörk i zenit

. en stad med vita hus

. en gräsplätt med ett bestånd gula blommor i mitten, kantade av krokus

Så romantiskt, så fint! Ja, det var fint. Hon hade rest med tåget (se förra avsnittet), rest söderut, rest till kärlek - andlig kärlek. Hon hade rest genom dag och natt för att finna sitt odefinierade mål, och en vacker dag hade hon vaknat i en stad.

Hon hade vaknat i sin tågkupé, på en station, i en stad. Så hon gick av och gick ut i en gryning, trevade längs vita gator under en gul himmel, följde skuggor, ekon, följde ett spår - och hon kom vad det led till en höjd. En trappa ledde henne till högre echelonger, och väl uppe skådade hon ett rundtempel med kupol. Hon gick in där och föll i trans, föll i sömn.

Tusen år senare vaknade hon och gick ut. Och där satt hon nu och såg ut över staden i kvällningen.

- Min resa är slut, sa hon till sig själv - hon, Melina, denna storys hjältinna. Jag började min resa i Sålunda, tog farväl av min guru, Aspilian, och mötte min syster på traden. Sedan skildes jag från Zinnia och kom till en stad, Stockholm, där jag mötte den konspiratoriske Topsy. Och detta ledde omsider till ett nytt möte med syrran, i Mariestad...

Allt detta har vi kunnat läsa om tidigare. Del 1 finner du till exempel här.

- Jag mötte syrran igen, fortsatte Melina sin monolog, donade med hennes retreat, men stannade inte. En delfin jag mötte på Vänern sa åt mig att resa. Och jag reste igen. Och nu är jag här. Allt är väldigt dunkelt, ni läsare vet egentligen föga om mitt liv - men så ska de va...

Hon log enigmatiskt in i en tänkt kamera och sa:

- Jag säger som Emmanuelle: "Ni tror ni känner mig - men ni känner mig bara till hälften"...

Staden brusade i kvällningen, ljusen tändes. Melina andades lugnt, såg allt liksom i trans.

Här slutar alltså vår följetong om Melina, en gåtfull sökare i smäktande miljöer, en new age-hjältinna som kan det här med att tona in på tillvarons osynliga krafter. En gåtfull nunna som rest och mött människor. Nu, slutligen, har hon mött sig själv, och därmed slutar vi. Hon mötte sig själv genom att överge sig själv, kapitulera i templet och sova i tusen år. När hon vaknade kunde hon se sig själv på nytt, se världen på nytt.

Himlen välvde sig mörk över scenen, bredde ut sin sammetsduk över staden, templet och kvinnan. En stjärna blinkade och Melina blinkade tillbaka.

- - -

Det finns som antytt en epilog till denna berättelse om Melina Starr. Den finner du här.

H. P. Lovecraft: "Alienation"

.

"Idag tar vind och regn guldmynt ur kronorna", skriver min pappa i mitt brev. En sådan kongenial höstbild

Så far kanske är en omedveten poet. En mer medveten poet, på gott och ont, var för sin del H. P. Lovecraft. De 36 sonetterna i "Fungi From Yuggoth" är ibland lite knöliga, orden har skavts in för att passa versmåttet ("from the fixt mass whose sides the ages are"). Men ibland får han såklart till det, får det att svänga - som i följande drapa som inte för inte bär sin titel, "Alienation". Den kan sägas illustrera HPL:s dagboksanteckning från något av de sista åren: "I am more and more of a stranger among those who are still men"...

His solid flesh had never been away,
for each dawn found him in his usual place,
but every night his spirit loved to race
through gulfs and worlds remote from common day.

He had seen Yadith, yet retained his mind,
and come back safely from the Ghooric zone,
when one still night across curved space was thrown
that beckoning piping from the voids behind.

He waked that morning as an older man,
and nothing since has looked the same to him.
Objects around float nebulous and dim -

false, phantom trifles of some vaster plan.
His folk and friends are now an alien throng
to which he struggles vainly to belong.

H.P. Lovecraft: Fallet Charles Dexter Ward

Han hette Howard Philips Lovecraft och var en man som ingen annan man. Han hatade samtiden, vördade forntiden, älskade gamla hus och gillade katter.

Denne H. P. Lovecraft ges ut ofta på svenska numera. Och ännu en aktuell lovecraftare på svenska är Vertigos "Fallet Charles Dexter Ward" (2008). Här kan man glädja sig åt nekromantik, onda stämplingar, mentalsjukdom, undersökningar i New Englands bakvatten och en framstöt mot en viss bungalow, ondskans högborg.

Språket är -- till och med för Lovecraft -- ovanligt arkaiserande och 1700-talsmässigt. Men det gäller mest citaten ur föregivna 1700-talsmanuskript. Annars är boken inte direkt svårläst som sådan.

Gällande bokens kvalitet, dess litterära värde, så kan man väl säga: you either put up or shut up. Lovecraft är en klassiker, bortom all kritik. Antingen gillar man honom eller så gör man det inte. Han kunde sällan skriva enkelt och sakligt, skulle alltid "johnsonisera" sina utsagor. Det kunde bli tendens till byråkratspråk ibland, enligt principen "hellre långa latinbaserade ord än korta germanska", men det får man ta. Lovecrafts sine qua non är det barocka skulpterandet i ord, en suggestiv ordmusik.

Boken är en spännande roman i genren skräck / weird fantasy. Intrigen är ibland gåtfull men den hänger ihop. Allt förklaras på slutet.

Det är en något långsam, 1800-talsmässig berättarstil. OK som sådan. Ibland är det emellertid intressant att läsa enklare stil i samma universum, så att säga. Såsom Derleths fullbordan av HPL:s fragment "The Horror From The Middle Span". Samt antologin "More Tales of the Cthulhu Mythos".

I den sistnämnda skriver till exempel folk som Lumley, Attanasio och T. E. D. Klein Cthulhu-storiesar med gott resultat. Det moderna idiomet funkar trots allt i denna, som vissa tror, enbart för gammalt språk avsedda mytvärld.

"Fallet Charles Dexter Ward" är på 140 sidor i min engelska pocketutgåva (på svenska har den 210 sidor, översättningar blir alltid längre än originalet). Det är ett bra format, en tajt ram som dagens utsvävande författare sällan ryms i.

Romanen skrevs ursprungligen 1927 och kördes därefter postumt i Weird Tales, 1941. I bokform utgavs den 1943, i Arkham House-samlingen "Beyond the Wall of Sleep". Vertigos översättning är en revision av Gunnar Gällmos tolkning, "Gengångaren", som gavs ut av Delta 1975 och 1987. Vertigos utgåva innehåller dessutom ett efterord samt några originalillustrationer av Pontus Lundkvist. Generöst.




Relaterat
Moorcock: multiversums mytolog
Mårtensson: Maktens vägar (1980)
Poe: Den gyllene skalbaggen (1962)
Lindbohm: några reflektioner
Science fiction: exopolitik

Höstsol

Gripenberg har en dikt i fyra delar kallad "Sol". I somras återgav jag första delen, gissa vilken årstid, och nu kommer höstdelen.

Den talar kanske för sig själv. Notera dock andra strofen, där Gripenbergs vurm för jakten åter kommer till synes. I andra dikter besjöng han ju "ledum, getpors, jägareblomma", han hyllade låten av ett jakthorn i fjärran, och han mindes "blickarna / över glasets glittrande rand", alltså den där ceremoniella hutten man tog under jakter.

Men över nu till Sol, höstkapitlet:

Blygrå är skyn och blågrå är sjön,
blåsten biter i skinnet.
Sommarns hänsovna härlighet
lever endast i minnet.
Gul är skogens begravningsdräkt,
brun är säven vid stranden.
Gul står en strimma i västersky
fjärran vid himlaranden.

Fotsteg rassla bland fallna blad,
hundskall och hornlåt eka.
Långt över mosse och myr och mo
jublande ljuden leka.
Bladen darra för bister vind,
brytas, falla och driva.
Jagande män och jagade djur
ensamma skogar liva.

Höstsol glimtar ur rivna moln,
vattnet och skogen lysa.
Snart är skogen stilla och vit,
snart skola vattnen frysa.
Höstsol, höj dig på himlens valv
några korta sekunder,
lys bedårande, grann och kall
över allt som går under.

H. P. Lovecraft: Sökandet efter det drömda Kadath

Jag har alltid gillat Lovecrafts "The Dream-Quest Of Unknown Kadath". Den har både skir drömstämning och mörkare drag, den har en antihjälte i huvudrollen, en äkta drömmare och ingen stridis, och konceptuellt är den en av Lovecrafts bästa. Därför tyckte jag det var roligt när Aleph gav ut den 2005, som "Sökandet efter det drömda Kadath".

På förlagets hemsida står det att boken är slutsåld. Men den torde gå att låna på bibliotek; jag har själv sett ett ex på Uppsala stadsbibliotek.

En viss Randolph Carter är besatt av visionen av en stad, en drömstad, det lysande Kadath bortom höglandet Leng. Så han letar länge i drömmen, men förgäves; han måste drömma intensivare förstår han, drömma djupare. Så då tar han de 400 stegen ner till den djupa sömnens land, ner i det undermedvetna, och där vidtar hans symboliska resa. Här är man alltså i fantasyns hett omhuldade andra värld, en parallell- eller fantasivärld, det där som alltid är spelplats för våra drömmar och visioner, men här sägs uttryckligt att det är dröm - samtidigt som allting gestaltas sömlöst och trovärdigt. En svår balansgång detta: att måla upp en sagovärld, trovärdig ner till minsta tomte, men samtidigt blinka åt läsaren och säga att allt är drömt. Lovecrafts jag-narrativ, hans "gammeldags berättarröst", passar bra för en sån strategi.

Som sagt utspelas det hela både i ljusa och mörka riken. Efter att ha förts vilse av några flygande demoner hamnar han i den nedre drömvärlden (the secrets of inner clubland), och där möter man ghouls and demons och annat "lovecraftianskt". Den som gillar hans nitty-gritty, mörka sida får här sitt lystmäte.

Men det slutar inte där, ånej! För Carter hittar vad det lider en trappa upp till den sedvanliga drömvärlden igen, dit demonerna inte vågar sig. Snart går han genom ett fagert landskap i sitt återupptagna sökande:

The sun rose higher over gentle slopes of grove and lawn, and heightened the colors of the thousand flowers that starred each knoll and dingle. A blessed haze lies upon all this region, wherein is held a little more of the sunlight than others places hold, and a little more of the summer's humming music of birds and bees; so that men walk through it as though through a faery place, and feel greater joy and wonder than they ever afterward remember.

Han söker här, han söker där; han söker i hamnar, han söker i städer, men ingenstans finns det strålande Kadath. Ingen har hört talas om den, inte ens i drömvärlden. Till sist hittar han dock ett spår, och - spoilervarning - det strävas på mot ultima nejder med gudasäten och troner, Nyarlathotep bedriver sitt spel, och det frågas om inte allt är en projektion av något vardagligt. För allt slutar där det började, i Carters hemstad Boston; han vaknar upp och frågar sig ni-vet-vad, men frågan huruvida allt bara var en emotion dribblas effektivt bort av den lovecraftska retoriken, solen lyser på fjärran hustak, och kvar blir längtan, känslan av att ens känslor trots allt är verkliga.

Det är inget simpelt "drömmen finns inte, sätt dig i askan och gråt" man serveras. Nej, det är en resa rätt ner i det undermedvetna, "right into the heart of mankind's dreams". En resa i en värld man sällan ska glömma. Drömlik och fattbar på samma gång, som antytts ovan. Drömmen lever! Symbolismen fungerar!

Storyn är på cirka 120 pocketsidor i den version jag läste ("At The Mountains Of Madness And Other Tales", 1985). Alephs utgåva är på 125 s i stort format. Texten saknar helt kapitelindelning, och detta kan ju verka charmigt och exklusivt och dannt, och man ska såklart inte ändra sånt. Men faktum är att Lovecraft aldrig hann revidera sin text, och här och där märker man det. Vissa episoder är lite poänglösa, som ett besök i någon vacker stad där man bara ser på de märkliga husen och parkerna. "Turistprosa".

För övrigt är denna bok en pärla, av skäl jag redan yppat. Alephs utgåva är en kulturgärning; deras andra HPL-böcker jämte Deltas beredde, kan man säga, vägen för den Lovecraftvåg vi idag ser på svenska: böcker från Bakhåll, Alastor Press och Vertigo. (Alastors bok recenserades häromdagen. Samtliga Lovecraftinlägg på bloggen här.)

Tåget (Melina Starr del 6)

Melina Starr, 25, är ute på en andlig resa. Del 1 finner du här. Nu är det dags för del 6.

Kan vi få lite musik, tack! Kanske Simple Minds' "Theme From Great Cities"...? Eller kanske ännu hellre, "Diamond Diary" med Tangerine...? Ja just det, sequencer som dopplar bort i natten, res i evighet, åk, känn groovet...

... för Melina är på resa igen, hon åker, åker tåg över en nattlig kontinent. Hon sussar och halvslumrar, sitter i en kupé, ensam i en kupé, varför ligger hon inte ner då? För hon vill inte, känner sig utelämnad. Bättre att sitta och sova lite halvt obekvämt, gardinen använd som kudde, slumra in... och tänk tillbaka på en samling någon gång, någon stans... i en kyrksal... Melina var där, inte som troende men som hedning... brunt tegel, trävita applikationer... en tjej som hon kände bad där framme, ja hon bad, bad för sitt liv... den där koncentrationen... det var ingen bönestund, bara en musikstund, Melina hade lockats med på de grunderna... klart en ensam tjej vill ut på lite kul en vardag... och så kom man till kyrkan, och så var det konsert... och efteråt så bad hennes väninna, ja det gjorde intryck... på den hedning som Melina var då.

Tåget susar vidare i natten. Lysande städer passerar revy vid horisonten... och hon drömmer vidare, minns sina ensamma läsningar av konstiga böcker... ljusa böcker... varför vara ute och slarva när man kan vara inne och läsa... dyrka... drömma om ljuset...

En nunnas minnen. Inte så att hon alltid valt den smala vägen. Hon har till och med HAFT POJKVÄN, fint va, då är hon en riktig människa i vardagsmuppens ögon. Nu däremot, som vi sett i hennes resa, är det bara andlighet och dyrkan och hängivenhet för hela slanten, hänförelse och godhet, kanske också en smula fanatism, läsa konstiga språk och apokryfiska böcker, penetrera esoteriska system...

Jag tror jag går och gifter mig med prästen -

Vart ska jag, denna resa -

Ett tempel i fjärran -

Hon reser vidare, reser till ljus, hängivenhet, tro... till himmelen du är en gyllne bro... hon har lämnat sin syster Zinnia på retreaten, Melina vill vidare, har en vision av ett tempel i fjärran, i söder... Där blir allt bättre, eller? Eller är vägen målet, det vet hon väl? Det har vi väl sagt tidigare i denna story?

Vägen är målet. Sök vila i handling. "Vita activa" som gifter sig med "vita contemplativa". Rörelsen som tillstånd.

Tåget åker, eller står det stilla? Hon tittar ut, ser bara sitt ansikte speglas i rutan, tack vare takljuset som inte går att släcka. Hon ser nada utanför, saknar referens för sin rörelse: alltså vet hon inte om hon åker. Alltså är det rörelsen som tillstånd, alltså är det vila i handling!

... och tillbaka i slummer med vision av ett solstekt tempel, tolv på dagen, vänt åt söder på grund av läget, en viss ås, entrén mot söder, i änden, annars brukar ju änden vetta mot väster... och en vision av en grön tunnel, grusgång, och i bortre änden ett tempel... ja dessa tempel, hon drömmer hängivet om tempel den goda Melina... drömmer om rundtempel och sidokapell, om glasmålningar och valv, om ekon som talar om hennes resa här...

Ska hon gifta sig med prästen?

Ska hon bli Kristi brud?

Vart går Melina?

Spännande upplösning i nästa avsnitt.

... och under tiden rusar tåget vidare genom natten, med Melina drömmande i sin kupé, tåget rusande längs spåret, stossing on and reaching la goal, vidare ständigt vidare, rullande på, tar den om igen, skridande fram på sin stålräls, rullande genom natten, rullande med rörelsen som tillstånd. Allt till tonerna av "Diamond Diary" med Tangerine Dream.

Sista delen av Melinas resa finner du här.

H. P. Lovecraft: Skuggan över Innsmouth

Så bra: en bok skriven 1931, men utgiven i år av ett svenskt förlag. Det är både passé och aktuellt, det är som gjutet för ett galaxinlägg. Det handlar, med andra ord, om Alastor Press' utgåva av Lovecrafts "The Shadow Over Innsmouth".

Jag gillar omslaget gröna ton. Jag har en grön period nu, grönskande grön, även om man här torde ha tänkt i termer av "sjukligt grönt", "vitriol", "absintgrönt" och liknande. För detta är skräck-Lovecraft i högform, allting andas död och förruttnelse; ser man ett tempel pågår där "feastings unhallowed and old", ser man en främling är han skum, och över allting ligger en stank av ruttnad fisk...

Nåväl. Låt oss inte raljera. Berättarjaget är ute och kollar in antikvariska platser, och det är mycket fint berättat; Lovecraft himself var ofta ute och reste i såna ärenden. Här leds berättaren emellertid till det gåtfulla Innsmouth, en betagande liten hamnstad som nu börjat förfalla och uppvisa märkliga drag.

Det blir lite action till slut, en jakt tar vid, lite segt skildrad med Lovecrafts omständliga språk, men på det stora hela ger denna bok valuta för pengarna. Omslaget är ju snyggt, man får även fejkhistoriken om verket Necronomicon (som jag skrivit om här), och man får en självbiografisk skiss av HPL plus en essä av Mattias Fyhr. Dessa tillägg var nödvändiga för att inte boken skulle bli för tunn, men som sagt: valuta för pengarna (boken är på 152 sidor.)

Att jag sedan skattar Lovecraft högre i hans "dunsanianska" texter ("The White Ship", "The High House In The Mist", "Celephais" osv) än i skräckköret, det må vara hänt. Boken ifråga är Lovecraft och inget annat än Lovecraft, det är särart och egensinne och högtravande stil. Det är en över 70 år gammal story, skriven av en man som var något av en antikvitet själv, som dagens svenska bokpublik tydligen gillar. Det har förvisso getts ut mer Lovecraft på sistone: "Fallet Charles Dexter Ward" av Vertigo och "Pickmans modell" av Bakhåll. Det har inte bara att göra med att hans texter numera är copyrightfria. HPL "ligger i tiden", på gott och ont!

(Förutom Necronomiconlänken ovan, så har vi här ännu ett inlägg om Lovecraft på bloggen.)