Regnet skvalar ner. Det snackas om ett jätteoväder på ingång, en megasak från Polen-Ostpreussen på väg mot nordväst. Uppland, ja hela östra Svealand är i riskzonen. Stäng fönsterluckor, ta in grillen och veva in markisen.
Osökt sitter jag här och tänker på en viss roman, "Lest Darkness Fall" av L. Sprague de Camp. Här hamnar en amerikan av en händelse i 530-talets Rom; ena stunden är han ute och går i dagens Rom, så träffas han av en blixt och faller genom en lucka i tiden - och vips är han i det senantika eller ska vi säga tidigmedeltida Rom (antiken upphörde ju 476 e Kr). Driftig som han är slår sig denne Martin Padway på affärsverksamhet; han startar ett konjaksbränneri, han startar en tidning och etablerar en semafortelegraf. Det hela går bra och pengarna strömmar in, men så pockar storpolitiken på hans uppmärksamhet, Östrom är på väg att invadera detta avsöndrade, goterstyrda Italien han befinner sig i, så Padway ordnar sig som ÖB för den italiska armén och lyckas avvärja invasionshotet.
Som den historiker Padway är vet han ju att denna invasion i verkligheten blev förödande för detta post-imperiala, efterblomstrande Italien; det blev en cirka 30 år lång period av krig och förödelse efter vilken Italien förföll alldeles, för att hämta sig först under renässansen. Men med territoriet tryggat mot östromare och senare franker, samt med näringslivet vitaliserat med de nymodigheter han introducerat, kan Padway som rådgivare åt kungen se tiden an med tillförsikt: något medeltida mörker kommer inte att falla där, på den nya gren på tidens träd som med hans hjälp vuxit ut. Kanhända förespeglas ett snart återupprättande av hela romarriket dessutom?
Allt detta kan ju få en att spekulera över romarrikets fall som det verkligen gestaltade sig. Frågan "hade det kunnat undvikas" har många ställt sig, men jag anser att rikets fall i dess mediterrana, "circumfluviala" gestalt nog var oundvikligt; att dela imperiet i en östlig och västlig del borde ha gjorts mycket tidigare än 395 e Kr.
Boken finns på svenska som "Om mörkret faller". I sig själv är det en läsvärd roman där dåtidens Rom osökt kommer till liv; man läser om gotiska legosoldater och vanliga romare, om arianska gräl på vinkrogar, om en näringsidkares problem i dåtida miljö med mera. Det är driv i handlingen, det är antik känsla i miljöer och dialog, och det hela känns trovärdigt trots att det ju handlar om en tidsresenär som hamnar i det förgångna och lyckas ändra detta. Som alla vet är tidsresor en fysisk omöjlighet, det jävar lagen om orsak och verkan, men som spekulativ lek är det alltid gångbart.
Relaterat
Sf från höger
Om Hadrianus' Tivolivilla
4 kommentarer:
Äsch, "lagen" om orsak och verkan är inte en naturlag. Det är något som sitter i vårt sinne, inte i världen. Det var i varje fall, mer eller mindre, vad Kant sade.
Smart invändning.
Jag skulle själv inte ha något emot en värld där man, i vissa fall (som med tidsresor), kunde övervinna orsakslagen.
Men att göra det gjorda ogjort, det går inte. Gjort är gjort. Jag kan inte leva om mitt liv. I så måtto gäller lagen om orsak och verkan så vitt jag kan se.
/svensson
Ost-Preussen? Trodde det var historia?
Preussen tillhör POLITISKT historien, men som region, landskap, nejd finns det ännu - i min bok. Och Lars Gustafssons; i början av "Sigismund" (är det väl) talar han om en jetplansfärd på 70-talet, han berättar i jagform att han flyger över sagda region.
Skicka en kommentar