onsdag 30 december 2009

Dikt: Uppsalasommar


Jag är en musisk man, poetisk som få: vart ord jag säger är en sonett, vart bräkande en alexandrin. Allt jag rör vid blir poesi, sång, svävande lyricismer och förtrollande runosång, mumlande och rumlande över nejden från Eriksberg till Gamla Uppsala.

Jag är Uppsalapoet och skald, rörs till sång av denna teglade, stensatta, grönskande plats som är Vår Lilla Stad. Mest gillar jag sommaren när allting savas och bakas, blommas och flummas, festas och mestas, så därför tänkte jag idag bjuda på följande poem från början av 2000-talet. Den skildrar kort sagt Uppsala om sommaren, sakligt sjungande om det och det och interfolierat med Kâlidâsas rader ur "Ritusanghâra", Årstiderna och dess kapitel om högsommar, "Grîshma". Var så artig.

- - -

Dagar som dessa förvandlas staden till Indien
sadâvagâha-kshata-vâri-samcayah
med en katt som söker svalka från solen under en bil
raver mayukhair abhitâpito bhrisham
och värmedaller över järnvägsspåren
nirîkshya bhinnânjana-samnibham nabhah
och rötmånadslukt i parkerna
sabhadra-mustam parishushkha-kardamam.

Sådan är vår stad denna årstid, ett veritabelt Indien.

Tänk dig bara solgasset över Vaksala torg
trishâ mahatyâ parishushka-tâlavah
och ett störtregn som får källare att svämma över
navodakam vipânduram kîta-rajas-trinânvitam
och solen som blänker i vattendroppar i gräset
mudita iva kadambair jâta-pushpaih samantât
och ljumma kvällar med pulsen från Club Dacke
dinânta-ramyo, ’bhyupashânta manmatho
- den varma årstiden har kommit, min kära!
- nidâgha-kâlo ’yam upagatah priye!




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

söndag 27 december 2009

Prosaskiss: Detta är mellanzonen



Mellandagsmakten lägger sig som en dimmig aura över öde nejder. Ingen människa syns till, alla ligger utslagna i julmys bak barriakder av TV-apparater, julskinka, tomma kartonger och frasbak av trasigt presentpapper. Över allt sammans välver sig himlen blek som en klorindopad sappör, grävlastare och småtraktorer plöjer upp gator i snön och sparkstöttingar glider osedda nerför isande backar.

Så är det minsann, det är en öde vinter i ingenmansland. Och vad passar då bättre än att publicera en dikt jag skrev 1992 om Uppsalas öde mellanzon om hösten, ja det är höst här och det får ni tåla -- en höstdikt om öde sus i betongkulvertar, gyllene ljus från motorvägen och flippfladder och fladdermuspladder natten lång.

En dikt om mellanzonen om mellandagarna, är inte det lämpligt så säg? En dikt om det där fysiska ingenmanslandet mellan centrum och stadens utkant, publicerad i det kronologiska ingenmanslandet mellan jul och nyår. Here goes:

Mellanzonen, detta gränsland mellan centrum och periferi, denna värld i sig, detta tillstånd, detta limbo...

Här är det alltid natt. Här kan man se skolgårdar där skriken förefaller att ha tystnat för alltid, här kan man se slottsliknande villor som döljs bakom täta granhäckar, här kan man se gudsförgätna caféer vid små torg som aspirerar på satellitstatus....

Här kan man se ödetomter som genom en ödets skickelse undgått planerarnas argusögon och därmed antagit karaktären av nollplatser, här kan man se motorvägar med system av viadukter och kulvertar som badar i gyllene ljus natten igenom, här kan man se cykelbanor som försvinner i det grönskande mörkret av en allé och här kan man se värmeverk och transformatorer med valmade tak och konstfullt murade tegelfriser.

Här kan man vandra runt, synbarligen i evighet – men allting slutar vid en långsträckt esplanad, där gatlyktorna speglar sig i den regnvåta asfalten, där trafikljusen tycks ha fastnat på rött och där fallna löv virvlar bort i fartvinden från en passerande bil.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

måndag 21 december 2009

Dikt: Mannen från Mandala



Jag tänkte skriva en dikt på temat mandala, en cirkel symboliserande helhet, vila, ro och fullhet. C. G. Jung var för sin del mycket inne på mandalan som sinnebild, han såg den som en arketyp.

I följande dikt tar jag fasta på mandalan som målet, en "happy place" man alltid kan återvända till. Dvs försätta sig i mentalt närhelst man önskar.

Jag är en man,
en mandala-man,
sitter mitt i mandalan
som bara jag kan.

I min egen krets
finns bara mitt jag,
men alla mänskor har förvisso
sin egen mandala.

Så sätt dig ner
och finn gudomlig ro,
tona in på kosmos' helhet
i mandalans mitt.

Universums mitt
är du likväl som jag,
sådan är stilen
i min metafysik.

Mandalan är min
lyckliga plats,
mitt virtuella paradis
jag alltid har med mig.

Jag kan alltid sätta mig
mitt i denna plats,
andas fritt och lätt som få
och uppnå helheten.

Vad mer säger jag?
Mandalan är min;
jag är mandala-mannen,
mannen från Mandala.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

söndag 20 december 2009

Dikt: Satanspolka


Det lackar mot jul, allt är trevligt och mysigt och hemtamt och fridfullt och så, ja känner ni inte FRIDEN krypa fram och svepa in er i sin varma filt? Seså, kämpa inte emot, ta en kopp glögg och se tillbaka på ett fint år och en fin genenskap, och en fin framtid i EU:s och NATOS hägn - NATO som bombar fram fred i Afghanistan och Irak, en miljon döda är för dem ett bra pris för fred och demokrati och godhet i oändlighet amen.

Fin jul, lagom glädje, smått-gott i bägaren och sockerskålen. Jaja men tänk också på andra stämningar, friden över POMPEJI, fluffiga moln på drift över ruinerna där skriken tystnat för tillfället. Pompejus Pompejanus, svavel från skyn och eldstorm över bukten. Vi bjuder upp till dans i dimensionen, Shiva Natarâja leder långdansen i ett hav av flammor, Satanspolkan går och Horgalåten ljuder i natten, makabra danser till fet mans ära:

Satanspolka – dödsdans – danse macabre –

Orkestern spelar upp.

”Den västerländska kulturens svanesång”.

Dissonanser och harmonier om vartannat,
ett ledmotiv som fulländas, tvärvänds
och körs baklänges.

Det blåser upp till storm:
- ... torrento!
- What’s he saying?
- There’s a storm coming up.
- I know.
(”Terminator I”)

”Bryt ut, efterlängtade oväder!” (Chateaubriand)

Stormavstånd.

Soundtrack till undergången:
satanspolka – dödsdans – danse macabre.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

onsdag 16 december 2009

Lennart Svensson: Kristallskeppet (novell)


Härmed en novell från Etherion, den eviga staden. Berättare är en viss Dryber Stax, Kontrollör vid stadens Centralverk. -- Stax berättar om ett besynnerligt skede i stadens historia, om en viss högtid som beseglar stadens öde och höjer dem alla till en högre nivå. Det är en berättelse om ande och teknik, kontroll och meditation, färger och former. -- Så nu ger vi ordet till Dryber Stax och låter storyn börja, storyn vid namn "Kristallskeppet".




Det var festligt värre den där dagen. Det var, kort sagt, festivitas. Det var fest!

Orkestrar spelade, barn jublade och en procession avgick från Tempelplatsen ner till hamnen. Folk stimmade, skepp i hamnen tutade och bogserbåtar lät flodsprutorna gå i korsande mönster. Hamnen var full av liv men det talades också om Kristallskeppet, ett fartyg från Högre Dimensioner som skulle anlända denna dag. Anlända för att ta oss med. Vart? På äventyr, bort från vår stad, bort från Etherion det ljuva, nerför floden, genom länderna och ut på galej på gränslösa hav.

Men nu var det festens dag, en celebration av att kampen mellan teknik och ande var över, en strid som rasat länge och väl men nu bilagts. Det var en fest för öga och öra, allt flödade samman i diskret harmoni. Jag skulle hålla tal mitt upp i alltihopa och det gjorde jag. Jag gick upp i en talarstol av mahogny och förklarade Etherion invigd i en högre vibration, en subtilare energi, inträdd i en fyrdimensionell värld. En stöt genomfor folkmassan, eteriska vibbar genomflöt oss; den gamla epoken med dominans, konkurrens och maskinteknik var ute. Nu gällde färgterapi, intoning, meditation och subtil teknik.

En långvarig kamp var slut. Teknik hade stridit mot ande och allt hade gått vilt till, vi hade flugit varandra i strupen och ren nihilism hotade ett tag. Så hade vi besinnat oss och jämkat våra ståndpunkter; tekniken intellektualiserades och vi hade fått en eterisk ingenjörskonst, andliga faktorer hade influerat maskintekniken och färger och former tilläts blomstra i ingenjörspalatsen.

Mitt namn var Dryber Stax. Jag var Kontrollör i Etherions Centralverk, en man som la om spakar och kollade displayer för stadens funktioner. Men i och med det nya läget, med ande och teknik förenade i ett högre amalgam, blev i ett slag min tjänst överflödig, för i de nya vibbarna fungerade vi alla som stadens styr- och reglermästare. Vi dyrkade alla helheten, insåg att staden ej existerade oberoende av oss; vi skilde inte längre mellan primärt och sekundärt, allt var staden och staden var allt. Färg, lukt och smak var lika viktiga som mått, vikt och längd. Doften av regnvåt asfalt var lika viktig som uppgiften om höjden på Centralverket.

Jag stod i talarstolen nere på Hamnplan, hade talat och fått applåder. Allt vibrerade av subtil energi. Då såg vi alla ett überskönt fartyg stäva in i hamnen, ljudlöst och gåtfullt.

Det var Kristallskeppet. Det var gjort av gnistrande glas, skimrande mineral, djup kristall. Legenderna hade som sagt nämnt detta skepps ankomst - och nu var det här.

Vi gick alla bort till fartyget, klev ombord som i trans och seglade bort till nya sfärer och nya städer. Sagan Etherion var slut, min karriär som styr- och reglertekniker var över; alla vi etherionbor var klara med vår existens i denna betingade stad. Nu skulle vi fortsätta äventyret i en obetingad stad, i ett nytt Etherion bortom Bortom.

Kanske var det lite snopet att lämna vår stad, bara som så där: att överge det vackra Etherion med sina palats och sluttningar, sina gatuschakt och parker och tempel och sin glittrande vik. Men så var det: vi skulle åka till en ny tillvaro, leva vidare i en högre vibration i Annorlunda Länder nerströms, bortom haven. Där skulle vi leva i än vackrare omgivningar, i än skönare nejder. Så sas det i alla fall.

Och det var vad som hände. Vi seglade i sann eufori nerför floden och vaggades till sömns av vårt Kristallskepp, och i drömmens land fördes vi bortom Bortom till Annorlunda Land.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

söndag 6 december 2009

Mystikens värld (dikt)



Jag sitter och filar på en diktsamling.

Dvs: jag letar i gamla pärmar och inlägg efter mina bästa dikter. Och faktiskt hittar jag en del. Det har blivit några poem under de säg 25 år jag hållit på...

Här är en från 90-talet, "Mystikens värld":

Mystikens värld är världen där allt uppgår
i Gud, där allt är besjälat,
där tillvarons innersta natur är andlig.

Gud flödar genom allt i världen,
i Mystikens värld, en värld där jag lever –
en värld där jag lever,
om än jag måste övertyga mig om det varje dag,
varje dag meditera över den kosmiska energin,
energin som flödar genom världen –
som finns inom mig, som kommer från Gud,
som är Gud.


Fler Svenssondikter, prosaskisser etc finner ni här.

fredag 4 december 2009

Krogliv


Häromdagen var jag på krogen, se bild. Jag träffade bekanta och diskuterade gresasnuvan, 2012 och A. E. van Vogt. Jag tog en Fish 'n Chips och en öl (se bild), jag har glömt märket men det var något tjeckiskt.

Jag träffade folk, snackade med Karl-Henrik, Sten, Gunnar, Lennart, Anders, Johan och George och kanske någon mer som jag glömt... just det, Thomas! Jag tog en rökpaus, gick ut på S:t Olofsgatan och rökte min sista Camel (paket, se bild!) - och nu får det vara slut med all rökning tänker jag, jag köpte paketet i oktober och har småtullat på det sedan dess, tänkte ett tag att man skulle börja röka igen på allvar men BORT DET! Jag tog mig i kragen häromdagen och sa: "Lägg av, ta ett andetag nästa gång du blir sugen, säg AUM och bli fri". Och då försvann suget. Och på den vägen är det: säg AUUUMMM...

Jag var alltså på krogen, det var PIPES OF SCOTLAND här i Uppsala, notera den skotska flaggan i bakgrunden. Jag åkte dit vid sex, umgicks och smorde kråset, snackade och besåg folkvimlet och sedan for jag hem, per cykel såklart, jag åker aldrig buss lokalt.

Det blev en lyckad kväll.

(Foto Anders Allander)

onsdag 2 december 2009

Militärt mode


Jag tänkte här tala om moden i militärväsendet. Man tror ju att militären är immun mot modetrender och annat ovetenskapligt, men i själva verket är modetrender i det militära mycket vanligt.

Se bara på Sverige: man slås av hur ofta vårt lilla land kopierat den för tillfället starkaste militärnationen. Det må vara naturligt, man vill ju inte efterlikna förloraren, men ibland tar det sig lite lustiga intryck.

På 1800-talets slut kopierade vi till exempel Tyskland: pickelhuvor skulle det vara! Och när samma land vunnit slaget vid Tannenberg, i Ostpreussens träskmarker hösten 1914, blev det plötsligt populärt här att öva i träskmarker. Detta nämndes i Lars Gustafssons roman "Bernard Foys tredje rockad".

Vi går vidare. När USA införde olivgrönt för sina uniformer på 50-talet skulle vi genast ta efter det: m/59. Sedan skulle det vara kamouflagemönster och då var vi där igen: m/90. Denna uniform sägs ha införts framför allt som moralhöjare; själva den dokumenterade, vetenskapliga effekten av kamouflageuniform däremot, den är omstridd. Dvs: man införde en ny uniform främst för att den var snygg, snyggare än den gamla uttjänta m/59.

Samma känslor vidlåder flygplan och deras färger. På 50-talet körde USA till exempel med omålad titanium, silverglänsande plan, och så gjorde även vi när vi flög Tunnan, Lansen och Draken plus tidiga Viggen. Sedan när USA krigade i Vietnam införde man skogskamouflage, svart undersida och ovansida i grönt, brunt och svart. Detta togs genast upp av oss med brokigt flerfärgskamo. Detta varade fram till 90-talet då vi övergick till gråmålade plan med ofärgade nationalitetsmärken, med förebild gissa-var...

(Detta inlägg postas som sig bör i den militära kategorin; fler inlägg finner ni här.)