Mitt porträtterande av Broder Rob fortsätter härmed. Tidigare inlägg om hans leverna finner ni här och här.
Jag hade en bror. Han hette Robert. Han levde 1963-2016.
Han var två år äldre än mig. Så han kunde förvisso spela storebrorsrollen. Men i många avseenden förblev han ett stort barn.
Robs omogenhet och barnslighet kunde existera parallellt med ett förhållandevis välfungerande liv. Dvs Rob kunde läsa på universitet, ha sitt eget studentrum och allt det där. Ha sitt rockband, ha vänner; jodå. Men när han besökte mor och far till jul osv då var det regression med i spelet. Då skulle han ha sitt eget leverne. Han skulle till exempel inte sitta ner och umgås med föräldrarna; nej, från kaffebordet bröt han tidigt upp för att sitta och pimpla kaffe och teckna på sitt rum, det var ju hans gudagivna roll här i livet.
Detta var oacceptabelt beteende. Barnsligt, kort sagt.
Men han hade ju tidigt fått höra vilket bildkonstnärligt geni han var. "The blue eyed boy"...
Jag kan personligen förstå och acceptera reaktionen. Rob visade tidigt sin talang som tecknare. Undertecknad hade ju inte den pregnansen i sitt skapande. Det kom senare, med författandet. Och då var Rob på väg att blekna bort. Ja så var det, han blomstrade kort och tynade bort. Och avled. Förmodligen för att mor då nyss dött.
Så här, va: Elvis förvissnade sedan mor Gladys dött. Och Rob förvissnade sedan mor Kerstin dött.
+++
Jag accepterade alltså tidigt att Rob var bildkonstfantom.
Men han var som person omogen. Också.
Inte kommunicera, inte erkänna någon annas existens... nej "inget stör // förhävelsens domän där innanför"... lekande autistiskt barn, bryr sig ej om världen... och markservicen ställer magiskt upp med logistik... när han besöker hemmet... vilket var veckotals vid jul, veckotals under sommaren...
+++
Omoget beteende: som när mor dog 2011.
Då betedde sig Rob verkligen klandervärt.
Kruxet är: besökte han henne vid dödsbädden...?
Icke.
På själva dödsdagen noterade han bara att far skjutsades in till sjukhuset i en sjukhemsbil, en Renault. Rob var alltså hemma då -- men följa med in och säga några sista ord vid moderns sida? -- Icke aktuellt för jättebabyn...!
Det var samma när farmor Linnea dog 1985. Han kunde inte som jag och min syster besöka henne, dödssjuk, på ålderdomshemmet för ett sista farväl.
Han stod över sånt...
+++
Således: Rob var ett modersbundet lekande barn... men även självständig med konstnärskarriär, lägenhet i Uppsala och allt det där... och bandleader för Neurones... han var ett stort barn, och en genial konstnär... sålunda kan ett människoliv te sig... en aning motsägelsefullt... men ingen är komplett rationell, helt transparent...
Relaterat
Robs musiksmak mm
Dödsruna
När mor dog 2011
Rob t.v, och jag t.h. -- vid Steninge slott, Uppland, 2008
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar