Kioskböcker man minns

En gång i tiden gick man skola, så kallat mellanstadium, 4:an till 6:an på Arnäs skola. Där hade vi veckans högläsning, och en gång läste vi "Nödlandning på Mars" av Rex Gordon ("First on Mars", 1957). En nödlandad astronaut möter en gåtfull varelse, en rullande horreur som kommunicerar med kulörta lyktor; resten har jag glömt, men av omslagsbilden här ovan att döma var det kanske en god roman, med genomtänkt intrig för en "Robinson Crusoe on the Red Planet". "A detailed portrayal of a castaway's creative struggle for survival", skriver sajten fantasticfiction om boken. "No man Friday" var en alternativ titel.

En annan gång i detta mellanstadium läste magistern "H-bomb över Los Angeles", om dylik bombkatastrof och de zombies man måste kämpa mot efteråt. Jag minns den som tajt och spännande. Majjen hette förresten Gunnar Sjöberg, godhjärtad sälle med auctoritas.

Marslandningen gavs ut i serien "Kosmos" 1977, och i samma radda kom "Hotet från rymden" av Hans Kneifel. (Det var nummer ett i serien, då betitlad "Saturnus" - vilken den inte fick heta, saftföretaget med samma namn klagade och vann! Sann historia.) Läs om Helga Legrelle, Hasso Sigbjörnsson och Cliff McLane och de andra på rymdskepp Orion, och deras kamp mot främmande robotar på relästation MZ 4...

Boken är sådär halvbra, lite middlebrow om ni fattar. Den är formellt OK, men något fattas; Kneifel är lite för pretentiös i stilen, tempot är för lågt. Han borde lära av van Vogt: scener på 900 ord, snabbare intrig- och idéflöde. Det är inte receptet för all god litteratur, men för rymdäventyr av den här typen är det ett passande råd.

Ett citat ur kapitel tre är intressant:

Starlight Casino var en lugn, stillsam oas för alla besättningar
inom rymdpolisen.

Där fanns matsalar, vilorum, bibliotek och bar. Hela den
påkostade anläggningen låg under markytan med direkt
anslutning till hangarerna och startplattan, som också var
underjordiska. Bakom tjocka glasväggar simmade mängder
av exotiska fiskar, otaliga växter prunkade överallt, och ur
de dolda högtalarna strömmade en lagom nedtonad,
behaglig musik. Kompositören på modet var Thomas Peter,
och den melodi som just nu fyllde baren var hans "Den
stumme astronautens blues".

Där har ni det, titeln på ett av mina fanzines på 80-talet... DSAB var en legendarisk blaska på sin tid, lite av ett begrepp faktiskt, ett fanniskt fanzine i vars spalter allt kunde hända. Sin tids Svenssongalax om man så vill. - Citatet visar även på den hyfsade stilen i boken, snäppet över Perry Rhodan om man ska jämföra med en annan tysk sf-serie.

Kneifelboken hette "Angriff aus dem All" i original och kom 1968, på svenska 1973, översatt av Tommy Schinkler. Schinkler skrev själv sf i serien "De överlevande" vill jag minnas, om ett post-holocaust-Stockholm... am I right...?

Ännu en svensk sf-serie var Lindfors' pockerböcker från 70-talets början, med Williamsons "Rymdlegionen", van Vogts "Slan" och Asimovs "Stålgrottorna", samtliga förkortade. Så även nr 3 som var "Tigermannen" av Alfred Bester, "The Stars My Destination" i original, utgiven här 1973. Trots nerredigeringen gillade jag boken: besinningslös action med bevarad sans kan man säga, något van Vogt-artat men utan dennes gåtfulla sidor - tyvärr.

Men vad man får är gott nog: man får Bester. Man följer Gully Foyles jakt på dem så lämnat honom att dö i ett rymdskeppsvrak. Han kan förflytta sig mentalt långa sträckor, samma princip som i den aktuella filmen "Jumper" tror jag. Detta är central action-sf, en story som bara kan berättas som sf. Ej bara äventyr pyntat med sf-gods. Och vad gäller puls och rytm är detta sånt som Kneifel ovan borde kollat in: så här ska det se ut, författaren måste hela tiden vara steget före läsaren i stories som dessa. Man får inte som Kneifel bara presentera en intrig och sedan rulla upp den, någon form av överraskning måste till. I underhållnings-sf som detta.

Williamsons "Rymdlegionen" kan vi väl också gå in på livet. Nerkortad alltså i denna Lindfors-utgåva, men det enda som fick stryka på foten var några skogsäventyr på vägen till utomjordingarnas stad, good riddance. Kan läsas av arkeologiska själ, en 30-talsstory med viss nerv och pynt, lätt baserad på "De tre musketörerna" var det visst. Om Giles Habibula, en tom kejsartron, ett befolkat solsystem och en rymdflotta som bekämpas med spik och ståltråd...

Alltid något säger jag, man trollar inte med knäna i alla fall. Sådan är "the willing suspension of disbelief": hänger man bara upp orimligheterna på något konkret slinker det mesta ner.




Relaterat
Science fiction från höger

Illustration LS

Harmoni

Bertil Mårtensson fann den nämnvärd, Martin Glännhag fann den klockren. Jag talar förstås om kortnovellen "Harmoni", som finns att läsa i samlingen "Eld och rörelse". Där finns fler kortisar, liksom sedvanliga noveller och en långnovell. Vill ni ladda ner pdf:en till boken går ni hit. Det är gratis via tjänsten Dropbox.

Och här är hela "Harmoni". Håll till godo.

---

En elev hade uppsökt en lärare för att uppnå harmoni. Läraren gick med på att undervisa eleven i detta, konsten att uppnå harmoni.

Det var första lektionen, eleven satt framför läraren. Läraren började med att fråga:

- Vad känner du nu?

- Nu? frågade eleven.

- Ja, nu.

- Hm, ingenting, sa eleven.

- Det är harmoni! sa läraren. Jag gratulerar dig. Att inte känna något särskilt, som du i detta ögonblick, är lika med harmoni. Det är att vara likgiltig för lycka och olycka, förlust och framgång. Undervisningen är över. Tack och adjö!

Alfred Elton van Vogt

Härmed några rader om sf-författaren A. E. van Vogt (1912-2000).

1.

Morton Cargill förflyttas till framtiden och ställs inför rätta, han ska dömas till döden av en kvinna han tidigare dödat i en bilolycka - men han flyr och hamnar i en större intrig i denna framtid, ställs inför tre stridande grupper: Svävarna, Milarna och Skuggorna. De första lever i sina svävare, de andra drömmer om världsherravälde och de tredje är övermänniskor som kan göra sig osynliga. Varje grupp gör i tur och ordning anspråk på Cargill.

Vad händer då? Det kan kvitta; det räcker med att säga att van Vogt levererar i denna roman, "Cargills universum". Intrigen är krånglig men samtidigt ball, miljöerna är omväxlande och dialogen spänstig. van Vogt har en tendens att ibland gå på tomgång, idésprutet och snabbintrigen till trots, men här håller han tempot romanen ut. En sant metafysisk roman, sant spekulativ, sant hisnande!




2.

. van Vogt har som sagts översatts till franska av poeten Boris Vian. Man har även gett ut van Vogts samlade verk i skinnband i detta land; där ser man, i Frankrike har man ännu blick för det metafysiska...

. Böckerna om Noll-A inspirerades av något som kallas "generell semantik", som säger att om vi bara insåg att vår språkliga praxis är bedräglig så skulle många problem försvinna. Det finns ingen identitet mellan tinget och ordet sa Korzybski, istället styrs vi av betingade reflexer, fördomar och känslor. För övrigt finns en bild där Korzybski står och skakar hand med van Vogt, vid överlämnandet av en dedicerad utgåva av "Världen och Noll-A". Även andra sf-författare ska ha påverkats av den generella semantikens idéer, som Heinlein, Frank Herbert, L. Ron Hubbard, Robert Anton Wilson och William Burroughs, liksom pratshowaren Steve Allen, "The Inventor of Pong"... Liksom även Tommy Hall, sångare i "13th Floor Elevators"; det finns mycket...

. Alfred Elton van Vogt föddes i Winnipeg, Kanada, av holländska föräldrar. Året var 1912. Alfred flyttade senare till USA och blev författare. "Vogt" är för övrigt etymologiskt samma ord som vårt "fogde".

. van Vogt lät stämma skaparna av filmen "Alien" (1979), för att den var alltför lik hans noveller "The Black Destroyer" och "Discord in Scarlet". Båda dessa handlade om rymdskepp som hemsöks av monster. Jag tror till och med han fick ut smärre summa.




3.

När van Vogt jobbade åt scientologerna på 50-talet, bestod hans huvudsakliga syssla i att sprätta kuvert med 500-dollarssedlar, avgiften för kurser i "auditing"... van Vogt blev litegrann av ett affischnamn för rörelsen, bland annat sålde man även i Sverige en nyutgåva av "Slan" som kursbok. Vad sedan scientologer fick ut av denna berättelse om telepater, döpta efter sin upptäckare Samuel Lanning, ja det kan man fråga sig... L. Ron Hubbard himself lärde så vitt jag vet inte ut något om telepati.

van Vogt lämnade sedermera rörelsen, men han förblev god vän med grundaren Hubbard. Så när denne gav ut sin "Battlefield Earth" på 80-talet var van Vogt genast där och berömde den som "ett mästerverk", citerat på omslaget - även om han senare erkände att han inte ens läst boken.




4.

Surrealismen kan må bra av en gnutta realism. "Cargills universum" är drömlik så det räcker, men i den skildrade framtiden finns även vardagliga inslag. Som när Koreaveteranen Cargill för en av de stridande fraktionerna ska redogöra för principer om flygstöd, samt när han i ett annat sammanhang reflekterar att nativiteten stiger i krig, inte tvärtom.

Fantastik utan realism kan vara svårsmält. Ett och annat vardagligt inslag däremot förhöjer snarast känslan av under; det ger en kontrastverkan, en stereoskopisk effekt. Alltför originella miljöer och intriger kan få läsaren att bli lite avtrubbad, fråga sig vad det hela angår henne - medan den lilla realistiska detaljen mitt upp i alltihopa kan ha katalytisk verkan, kan ge mening åt anrättningen. Som nämnda inslag i "Cargills universum".




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Eld och rörelse: fri pdf

Recension: War Fever (Ballard 1990)

"War Fever" av Jim Ballard är en bok. Och mer än så: det är en bra bok, en ypperlig novellsamling.

En journalist på semester i Mexico får höra talas om en flygkrasch. Omständigheterna är diffusa, jaktinstinkten vaknar hos honom och han tror sig vara En Stor Grej på spåren, kanske blir han den förste att rapportera från en Jumbojetkrasch. Hamnar han så till slut i bergsregion, han frågar sig fram, frågar efter "döda", skriker desperat - och finner till slut vraket av ett smärre sportplan.

Misslyckad scoopjakt - men det slutar inte där, för på återvägen genom de byar han passerat har innevånarna hörsammat hans vädjan, de har tagit fram sina döda i hopp om att kunna sälja dem till den påstridige västerlänningen, han som desperat skrek att han ville ha "döda"...

En elegant satir på min ära: journalistens jakt på säljande scoop, konkretiserat i de lik som allt bygger på...

Det rör sig om Ballards "War Fever" från 1990, med modmytologen i högform. Här finns till exempel konceptnoveller som "The Index", som berättar en efterkrigstida figurs karriär genom ett fiktivt index. Denne "Henry Rhodes Hamiltons" story är intressant i sig, men genom att det görs till ett register nås balla effekter. Som:

Hemingway, Ernest, first African safari with HRH, 234;
at Battle of the Ebro with HRH, 244; introduces HRH to
James Joyce, 256; portrays HRH in 'The Old Man and the
Sea', 453

Hitler, Adolf, invites HRH to Berchtesgaden, 166; divulges
Russia invasion plans, 172; impresses HRH, 179;
disappoints HRH, 181

Oswald, Lee Harvey, befriended by HRH, 350; inspired by
HRH, 354; discusses failure of the Presidency with HRH,
357-61; invites HRH to Dallas, 372

HRH har mött alla seklets stora får vi veta genom detta register. Här ges även spridda entries som "Vogue Magazine", "Lord Byron", "Elisabeth Arden" osv osv, ja här finns en hel tegelstensbiografi sammanfattad på fem sidor. Snygg turnering av genren "fiktiv dokumentär". När man läser sånt här återfår man tron på litteraturen: "Hey, literature can be fun too, you know!"

"Answers to a Questionnaire" är lite samma andas barn: vi får se svaren i ett frågeformulär, där torra, numrerade rader om blodprov, Jesu återkomst, chefen för IBM och annan ballardiana varvas med "Min främsta ambition är att bli ett TV-program" och "Han ville att jag skulle bli stridsspetsen i en kärnvapenmissil". Och det blir till slut inte bara fragment, allt tenderar att berätta en story.

Ballard har ju sagt att Jorden är den enda främmande planeten, sf bör utspelas här och inte i rymden. En bra paroll, det är sant att vi kan möta mysterier bak närmsta gathörn bara vi tittar noga. Men i denna samling finner vi faktiskt en novell som utspelas i rymden: "Report on an Unidentified Space Station". Twisten är att denna rapport från ett rymdteam, landad på en tom station som man undersöker, visar att den är omöjlig att kartlägga: man går runt-runt i dess korridorer tills man finner att den är universum självt.

Något liknande finner snubben i "The Enormous Space": han beslutar sig för att stanna inne i sitt hus och isoleringen gör att han tappar perspektivet, bokstavligt talat. Allt verkar till slut enormt för hans blick. Detta påminner i sin tur om Ballards "Manhole 69" från 1957. Och svårigheten i att kartlägga det oändliga möter man i novellen "The Concentration City" från samma år.

Åter till "War Fever", där "The Man Who Walked on the Moon" finner mitt gillande: en man söker en före detta astronaut, levandes i en turisthåla som en attraktion, snackandes med folk om sina minnen för en smärre summa, men han finner honom inte - så han beslutar sig själv för att bli denne. Han övar in en speciell mångång, en trevande gångstil som hos strandsatta astronauter, vana vid månens lättare gravitation...

Paradnumret är annars "The Object of the Attack". Redan layouten med stycken-avdelade-med-rubriker lockar, och storyn själv, om ett mordförsök på en astronaut som blivit fanatisk politiker, har goda vinklingar. Bland annat analyseras vad den arketypiska attentatsmannen vill - och detta är inte bara att förändra samtiden, nej det är att förändra verkligheten själv. Genom att skjuta ett högdjur som en president vill man, likt ett barn som slår sönder sina leksaker, ta kontrollen över tillvaron, man vill påverka vardagen för allt och alla, rubba själva existensen. Vi vet ju till exempel hur Kennedymordet och Palmemordet påverkade folk, alla som var med då minns var de var när de fick nyheten. "Världen förändrades."

Ser vi till ballardnovellens attentatsman så flyr han från sitt sinnessjukhus genom en optisk illusion, ett "Amesrum". Från en tittglugg ser allt i detta rum okej ut, men allt är i själva verket upphängda kulisser bakom vilka man kan fly. Attentatsmannen iscensätter sedan ett Amesrum i större skala, han gäckar sina förföljare genom en serie illusionstrick som till slut förändrar vår syn på verkligheten. Ontologisk sf av bästa märke, med andra ord: "Matthew Young was dismantling and reassembling the elements of his own mind as if they were the constituents of an Ames Room"...




Relaterat
Science fiction från höger
Lär dig sanskrit
Evola: Metaphysics of War (2011)

Respons på "Eld och rörelse"

Kring 1950 avtalade NATO till sig rätten att landa med bombplan på svenska baser, i händelse av krig med Sovjet. Bland annat skulle det amerikanska Convair B-36 kunna landa här, ett plan med kombinerad jet- och propellerdrift, 70 meters spännvidd och 21 mans besättning. Bomblast 38 ton.

Om ett sådant plan kraschat här under mellanlandning på en krigsbas, och händelsen i folkmyten förvandlats till en UFO-krasch, detta spekulerar jag över i novellen "Ett svenskt Roswell". Den finns att läsa i samlingen "Eld och rörelse", skriven och utgiven av mig.

Boken innehåller dryga dussinet noveller, som ovanstående samt en rad andra. Vad har jag då att säga om dem? För dagen inget - för jag tänkte citera vad en läsare meddelat mig, en viss Martin Glännhag i Linköping som köpt och läst boken.

De inledande pastischerna gick hem: "Såsom varande en ivrig läsare av litteraturhistoria och klassiker fann jag den första texten "Den svenska stilen" helt enkelt förtjusande; jag är glad att Jolo ännu inte fallit ur minne." Jolo var en av dem som parodierades, och denna novell finns för övrigt utlagd på nätet, se länk i blogrollen ("Eld och rörelse").

Glännhag säger vidare om innehållet i "Eld och rörelse":

Galaxens herre" är en fin space opera-fantasi med satirisk udd och "Nineves skatt" ett litet exotiskt skattjaktsäventyr i klassiska anda. "Riddaren, djävulen och döden" fann jag mycket underhållande; du har ett, för mig, mycket modernt språk som inte väjer för anakronismer vilket skapar många njutbara ironiska effekter.

Jag kan bara bocka och buga. Men det är inte slut än, Glännhag fortsatte i ett annat mail:

Åsiktskonstnär" var charmigt cynisk... och bland "Korta berättelser" fanns flera fina saker, bland annat den stilrena "Harmoni". Den längre berättelsen "Eld och rörelse" fann jag stark, gripande och välskriven, med såna ringlande meningar av barockstilsmässig hopning som jag brukar uppskatta och använda.

Och detta får vi väl kalla "stark köprekommendation"...! Jag har inte strukit något vitalt ur Glännhags mail, detta är vad han säger om "Eld och rörelse". Jag ser det hela som idel lovord.

Edit 2014: Boken, dvs pappersutgåvan, är numera slutsåld. Men pdf:en finns upplagd. Så att, vill ni ladda ner pdf:en till boken går ni hit. Det är gratis via tjänsten Dropbox.

Själens vildmark

På mitt distrikt har jag ett visst tvåvåningshus med loftgång, gult tegel. När jag i mörkret susar förbi där med mina tidningar brukar jag tänka på raderna:

Jag är ett väsen av idel ljus
som om natten kommer till ditt hus,
kastar en stråle in i ditt rum
av evighet och mysterium...

Jag är en skuggvarelse som bara sveper förbi, avlämnar mina tidningar att lysa upp deras frukostbord...

Det är en dikt av Bertil Malmberg. Ännu en plats jag associerar med hans dikt är "I skogen väglöshet". Det talas om en viss tjärn, och för mig är denna tjärn belägen några mil söder om Åsele på vägen mot Studsviken; vi åkte denna väg ofta när jag var barn, Övik-Åsele var traden mellan hemmet och sommarstugan, och just denna tjärn etsade sig fast, en snygg liten pöl mellan sandåsar, kantad av tall och gran och gråmossa. Där står jag och fiskar, silverfisk och sammetsfisk och samvetsfisk:

... tunga som stenar
krökande
mot ängslande djup
mitt vidjespö
under månens fallande båge.

Kanske är detta ångestdikt, jag vet inte, för mig har raderna förlorat innebörd och är bara sköna. Bara klangen finns kvar, bara känslan; eventuell mening har förvandlats till ornament.

Malmberg på min ära: jag går i en vinterpark och njuter av mitt svårmod, ser urnor och putti översnöade och tänker "la-di-da-di-dej"... Vilken kille det var, vilka scener, vilka hieroglyfer:

Min park med tuktade gångar
och träd, vilkas sus
drömmer om gångna släktled
och hägnar ett människohus

den går sakta över i skogen,
som mörknar tätt invid.
Så glider mitt eget vemod
präglat av ord och tid,

präglat av minne och tanke
- så glider det
över i själens vildmark
och blinda stiglöshet.

Dessa rader associerar jag med Tullinge, villaträdgård och omgivande tallmoar, blind vildmark. Jag hade kusiner som bodde där i Tullinge på en knabbe, ett sedvanligt hus med villatomt, och denna trädgård blir för mig diktens "park med tuktade gångar", skogen därbortom och ljuva vemod, ontologiska landskap...

Samma tullingska nejder figurerar förresten i novellen "Kvartsklippan" i "Eld och rörelse", se etikett.

Malmbergs mest kända dikt är kanske "Dårarna", om dårhushjon som vallas i en park utan att de märker det, de är långt borta i sina egna fantasivärldar. Denna hörde jag en gång läsas av Stina Ekblad, och sedan dess avgudar jag henne. En kritik mot dikten är förstås att Malmberg esteticerar sinnessjukdomen, det är en förhållandevis harmonisk bild han visar, vilket kan få vissa att avundas dessa dårar - ungefär som Robyn Hitchcock aldrig förstod sig på Syd Barretts mentalsjukdom, han trodde bara att han vistades i något slags dimma, något slags dröm, ett intryck man fick när han kommenterade Barretts död. I själva verket lider de mentalsjuka av sina åkommor, de kan inte ta sig ur sina predikament; världen har rasat samman omkring dem, det är inte bara någon romantisk skuggvärld de lever i.

Med det sagt är det ändå en gripande dikt av Malmberg. Det syndrom han skildrar förekommer förvisso, detta att man vägrar acceptera verkligheten som den är, med motgångar och vardagslunk, och tar sin tillflykt till solipsism och privata fantasier.

Ja, deras liv var både ljuvt och svårt
med mycken ofullkomlighet som vårt.

Men lönnligt närde de en högmodsdröm
att bärga livet undan livets ström,

att bygga sig ovan tingens storm
ett eget rike av fullkomlig form.

---

Så gledo de allt längre bort.
De stodo gränslöst fjärran inom kort.

- De stodo bundna av en magisk ring,
och allt föll sönder runt omkring.

- Och tingen voro liksom utan klang
och utan syskonskap och sammanhang,

och ingenting var längre fast,
och själva ljuset var en sträng som brast --

Där stå de nu. Men ringen som dem band
har vidgat sig och blivit himlarand,

och ingen kåre, ingen krusning stör
förhävelsens domän där innanför.

De äro helt sitt eget mått.
De kunna icke nås av ont och gott.

Träffsäker diagnos. Och under ytan finns här förstås ångest och sammanbrott, som i "allt föll sönder runt omkring" och "tingen voro liksom utan klang/och utan syskonskap och sammanhang". Den mentalsjuke lever i en ruin, och det är ingen hjärtevärmade romantisk ruin utan ett sammanrasat psyke.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

Dickish

1.

Jag kan förstå om folk i gemen, om den sedvanlige läsaren känner sig lite främmande för den sene Dick: "VALIS" och de två sista romanerna med religiöst tema, "The Divine Invasion" från 1981 och "The Transmigration of Timothy Archer" från 1982. Det kanske blev en lite väl stark brygd!

Egentligen har jag inte läst någon av dessa. Men jag har läst "In Pursuit of VALIS: Selections from the Exegesis" med en massa kringutrustning i fallet, en Dick i fritt fall kring religiös upplevelse, gnostisk spekulation och röster i huvudet. Själva romanen "VALIS" kommer jag nog inte att läsa i första taget, denna svärjande californiapundares uppgörelse med tillvaron; jaja, det är äkta alltsammans, men någon måtta på gormandet får det väl vara...

De två sista romanerna förblir nog också olästa. Att som i "81:an" ha Gud som romankaraktär må till exempel vara originellt; jag litar på Dicks ärliga uppsåt, men en riskabel strategi är det likväl. Så för mig blir "Flow My Tears..." (varom mer nedan) Dicks testamente: en kombination av läsbar roman, levande karaktärer, vitsighet och huvudbry. En stor händelse, en tonträff.

Och "Time Out of Joint" och "The Game-players of Titan" blir höjdpunkterna, ty de fungerar fullt ut på sina premisser. Man kan läsa in teologi och ontologi i dem om man vill - men samtidigt står de som självständiga skapelser, de skildrar det de skildrar i symboliskt övertygande termer. Något förklarande efterord behövs inte, för detta är "serious fiction in popular form, and there can be no higher praise" som Moorcock sa.

Sedan kan man nämna "The Man in the High Castle", "Eye in the Sky" och "The Three Stigmata of Palmer Eldritch" som starka kort, "near great"-skapelser som man gärna kan plocka upp en passant. Liksom "Galactic Pothealer", "Do Androids Dream of Electric Sheep" och "We Can Remember It For You Wholesale". "A Maze of Death" var lite väl svartsynt, slutet var lite nerköp - men ska jag nämna Dickböcker jag inte läst, men som jag gissar är bra, så får det bli "Solar Lottery", "Clans of the Alphane Moon" och "The Simulacra", vilken sistnämnda fick sin typiska baksidesblurb i form av: "Was she the Earth's First Lady - or the last?"




2.

I "Vad är sanning" (Göteborgs Fhaanveckliga 21, 1982) tecknar David Nessle en minnesruna över Dick, som just då avlidit. Nessles åsikter åsido; jag tänkte från denna artikel endast återge några matiga Dick-citat, citera Dick efter Nessle alltså. De är från efterordet till "The Best of Philip K. Dick", 1976. Det handlar om inspiration:

När dagstidningarna blivit lästa, TV-apparaterna stängts av och bilarna står parkerade i olika garage, då hör jag svaga röster från en annan stjärna. (Jag tog tid på dem en gång och mottagningen fungerar bäst mellan kl. tre och kvart över fyra på morgonen.) Fast det säger jag förstås inte till folk när de frågar "Var får du allt ifrån?". Jag säger bara att jag inte vet. Det är säkrare.

Detta kan ju få en att associera till VALIS-upplevelsen och de röster han tyckte sig höra, ja kommunicera med. Dialog med Gud! Ja, varför inte, jag tvivlar inte på sanningshalten här. Annars är det väl i gemen så att författare inte vet varifrån de får sina idéer; källan må vara transcendental, men få är nog medvetna om det. Det är bäst för alla parter.

Ett annat citat av mästaren finner vi längre fram i Nessles artikel (ur samma förord som ovan):

Öppna vilken roman som helst på måfå och du finner att det som händer är antingen tråkigt eller betydelselöst. Det enda sättet att bedöma det är genom att se till stilen. Ganska snart lär sig romanförfattaren att berätta allting med stil, och innehållet försvinner.

Man må invända att Dick himself inte var någon stor stilist, men då kontrar jag och säger att stilen i, säg, "The Game-players..." är precis rätt för sitt syfte. Det är "a good story, well told", där feta metaforer, prosapoesi och annat skulle ha känts malplacerat. "It is simply right" sa någon om de isländska sagornas stil; det finns inga hemligheter här, det råder transparens, och detsamma gäller Dicks prosastil. Det är intrigerna som är djupa. En konstnärlig stil skulle här ha blivit "odd things described in an odd language", vilket vi ju vet är "about one oddity too much" (som C. S. Lewis sa, se tidigare inlägg i mitt sf-tema).

Annars har jag ofta tillämpat Dicks kriterium ovan ("öppna roman på måfå...") när jag stått i bibliotek och plockat i böcker, frågat mig om den ena eller andra boken är värd att låna. En snabbkoll på det litterära värdet, finns här något att hämta? Är författaren värd namnet eller är han bara en usling, en babblare, en jargongmalare?




Coda

Hur ska jag avsluta det här?

Kanske med att återknyta till den populära sidan hos Dick, lättillgängligheten.

Hans sf-romaner skrevs ofta rätt snabbt, det må ha varit påfrestande för Dick själv men detta produktionssätt gav kanske upphov till det som hos mig är Dicks adelsmärke: rytmen, tätheten och de tvära kasten i intrigen, men med konsistensen bevarad. Det är inte bara konstigheter inslängda som självändamål, som utfyllnad, nej allt verkar ha något slags syfte. Detta må åter exemplifieras av "The Game-players": en på ytan lättläst "page-turner", men väl klar med den frågar man sig vad man egentligen läst. Något slags gåta kvarstår, ett mysterium att grubbla över. Ett kärt besvär.




Relaterat
Science fiction från höger
Robert Holdstocks "Mythago Wood"

Intervju med Svensson om "Eld och rörelse"

- Du har gett ut en bok på eget förlag.

- Ja.

- Betitlad "Eld och rörelse".

- Ja.

- Den handlar om krig. Gillar du krig?

- Nej. Det här är en tragisk berättelse.

- Jaså?

- Jodå. En förlagsperson sa en gång om den: "När man läst slutscenen förstår man hur meningslöst kriget är." Han tillade även något om "Kafka-artad stil".

- Vad menade han med det då?

- Han syftade antagligen på den drypande ångesten...

- Jag förstår. Men boken innehåller förvisso mer än titelberättelsen, här finns dryga dussinet noveller. Många handlar om män har jag märkt...

- Visst gör de det. Men här finns även kvinnor. Tänk bara på den smäktande skönheten vi möter i "Latonia", en gåtfull donna som livar upp den öde stad det handlar om. Hon är suset i kulvertarna, prasslet i gräset och solen på fasaderna; kort sagt så är hon staden, hon är dess anima. En mer vältalig hyllning till kvinnan är svår att finna.

- Mmm, man tackar.

- Och där finns mer. I "Norrlandsproblematiken" möter huvudpersonen en kvinna, "rätt läcker, iförd fjällrävenjacka med röd scarf och med håret i hästsvans". Något senare ses hon i "en sidenklädnad av grönt och rött och med juvelörhängen, pärlhalsband och en collier med smaragder, safirer och topaser. På huvudet en tiara i vilken glimmade en röd rubin." Vad som hänt mellan dessa två uppenbarelser, vad som orsakat förändringen tänker jag inte säga, annat än att det gäller själva novellens idé.

- Jaha, jaha. Få se nu, vad ska jag fråga mer... jo: det finns en viss sagoprägel, ett visst fantasystuk på inslagen: noveller om det gamla Nineve, om en medeltidsriddare, om en fjärran galax och om okända maskinvärldar. Det är gott och väl. Men för den som älskar vardag och realism, vad har boken att ge henne?

- Hon kan ge sig i kast med "Åsiktskonstnär", om en föredragshållares vardag. Och hon kan läsa "Ett svenskt Roswell", om vardagen för två män på jakt efter vad: tallmoar, flyende moln och fikapaus på campingbord är viktiga inslag i denna story. "En stad vid havet" skildrar för sin del en avdankad soldats irrgång i en högst reell stad. Och själva titelstoryn är så realistisk den kan bli: landskapet må vara ett odefinierat Never-never-land, men intrycken från det hela är verkligen hemvävt, down-to-earth-äkta.

- Hur då menar du?

- Tja, vad sägs om intrycket av snöfall en vintrig eftermiddag och snöslask under uppsprickande moln, eller en vindskammare upplyst av en naken glödlampa och en sönderbombad fabrik där takbjälkarna hotande hänger ner från taket? Detta måste vara gefundenes Fressen för envar realistvurmare. Och parat med detta finns alltså fantasirika miljöer i denna bok; blomman spränger asfalten och drömmen väller fram. Här får man litegrann av varje.

- Kanske dags att hissa intresseflagg då. Hur får man tag på boken?

- Vill man ladda ner pdf:en till boken går man hit. Det är gratis via tjänsten Dropbox.

Dizzy Izzy Asimov

Härmed en text om science fiction. Brännpunkterna är Asimov och Lafferty.

R. A. Lafferty. Det är en författare jag gillar. Och det finns fler som gillar honom; någon jämförde honom rentav med Gabriel García Marquez. En subtil mästare, en diskret ögonbrynshöjare.

Lafferty var katolik får man veta i biografin. Det finns en diskret attityd av vardagsmystik i Laffertys verk som kanske kan kallas religiös. Enligt John-Henri Holmberg var Lafferty road av att "tolka tillvaron som en värld genomsyrad av oräkneliga, outgrundliga och sällsamma konspirationer."

Världen som gåta alltså och inte som överblickbart läggspel, inte som maskin man kan plocka isär och sätta ihop som man vill. Världen som organism, som konstverk.

Holmbergs bok heter "Inre landskap och yttre rymd", en sf-historik i två band med massor av uppslag och lästips. Ett av många mönster som framträder i boken är detta, nämligen hur många fordom skojfriska, nihilistiska och ironiska författare på gamla dar tycks bli bittra: Sam J, Douglas Adams, Heinlein (viss tro på reinkarnation dock), Stanislaw Lem...

Vet inte vad Holmberg skriver om Isaac Asimov, "Dizzy Izzy" Asimov you know... Jag vet bara att jag läste hans Stiftelse-epos en gång i tiden, om en framtid då hela galaxen är befolkad. Jag la ifrån mig boken, gick fram till fönstret, såg upp mot stjärnorna - och sedan dess har jag aldrig slutat tro på en befolkad, besjälad rymd.

Rymden lever, universum lever, att hävda annat är galet. Asimov var en visionär, en raketfarande guru som sådde liv över universum; liv, ljus och liv i oändlighet...!

+++

"Stiftelsen" handlar för sin del inte om Gibbons "Decline and Fall" förflyttad till rymden, vissa tror det men så är icke fallet, det rör sig bara om en högst efemär inspirationskälla. För i Stiftelsen är det matematik och spelteori applicerad på politisk historia, konsten att förutsäga och nöjet att visa "ex post festum" hur rätt man hade.

"Jag robot" heter (inte) Asimovs självbiografi. Som ateist ansåg sig Izzy troligen vara en mänsklig maskin, utan själ, utan känslor, ja utan skapare till och med, bara en hög atomer som slumpmässigt uppstått. Än märkligare än en metallrobot i så fall, som ju antas ha en skapare i form av den jocke som byggde den.

Jag började denna artikel med att tala om Lafferty, kom sedan in på Asimov, och något säger mig att jag nu borde övergå till en tredje författare för att få det där magiska tretalet i kompositionen. Men här slutar jag.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

Teckning av LS

"Se hur alla prinsar samlats"...

"Ingen gör sämre skrot än Korn" skriver SvD idag.

Tråkmåns ligger på taket, galaxen roterar. Kosmoskatten har fått mat.

Idag är det onsdag.

Jag läste sanskrit en gång i världen, på 90-talet. Ämnet hette "indologi" och läraren hette Klas Hagren.

Han gav mig texter att dechiffrera, och så gick jag hem och försökte tolka dem med Monier-Williams ordbok, Whitneys grammatik och ett rasande glatt humör. På lektionen skulle jag sedan redovisa vad jag lyckats tolka, och kniviga passager gav Hagren mig sin tolkning av, och med tiden lyckades jag dechiffrera mina texter. Det var Kâlidâsas lyrik, det var Arthashâstra, det var Dandin och Shankara, och det var Bhagavad-gîtâs två första kapitel. Sedan skrev jag uppsats, översatte en text om ädelstenskunskap ("ratnashâstra"), och sedan blev jag fil kand, och sedan slutade jag plugga.

Nåja, lite grekiska hanns också med på slutet.

Sanskrit är en värld. En fin värld. Man kan till exempel tala glosor i detta ämne, nämna facktermer kring djur och natur. Vad sägs om dardura, groda, saras, sjö, dugdha, mjölk, samudra, hav, taru, träd och madhu, honung?

Det där "daru" är nog besläktat med vårt "träd", svenskan är ju ett indoeuropeiskt språk, vi har gemensamma rötter med sanskrit. Skt "veda" och sv "veta" är båda av roten "vid", till exempel.

Men att bara babbla om ord ger inte så mycket, sånt lämnar jag åt komparatister. Istället är översättning av sanskritttexter mycket mer givande, det har en helt annan gestaltkvalitet. Det ger bättre känsla för språket helt enkelt, blir mer musiskt och dannt.

Så vi kan väl titta på BhG 1.24-25, två berättande verser. Om hur Arjuna, stående i den vagn Krishna kör åt honom, ser sina släktingar på slagfältet.

Sanjâya uvâca:
Evam ukto Hrishikesho Gudâkeshena, Bhârata,
senayor ubhayor madhye sthâpayitvâ rathottamam,

Bhîshma-Drona-pramukhatah sarveshâm ca mahî-kshitâm,
uvâca: Pârtha, pashyaitân samavetân Kurûn iti.

Så vad står det då?

Det är Sanjâya som säger detta, den som berättar händelsen för Dritarâshtra, som jag avhandlat nedan. "Uvâca" är perfektformen av "vac". Latinets "vox" är av samma rot.

"Sanjâya sa: O Bharatas ättling ("Bhârata", imperativform = stamform)! Sålunda tilltalad av Arjuna ("Gudâkeshena", instrumentalisform), placerade ("sthâpayitvâ", en så kallad absolutivform, därtill med kausativ bildning, så att den ordagranna översättningen blir "havande orsakat att placera") Krishna ("Hrishikésha", o-ändelsen är eufoni) den bästa av vagnar ("ratha-uttamam", där mötet a/u blir till "o" enligt de eufoniska reglerna, så kallad "sandhi") mellan de båda arméerna ("senayor ubhayor madhye", dualis lokativ; skt har tre numerus, singularis, dualis och pluralis).

Så 1.25, andra dubbelversen. Krishna har alltså placerat vagnen mellan arméerna, och detta framför Bhîshma och Drona ("Bhîshma-Drona-pramukhatah"), ja alla världsledare ("sarveshâm ca mahî-kshitâm", i genitiv på grund av "pramukhatah", ett adverb som styr genitiv).

Och där sa ("uvâca") han, Krishna, detta: "Pashyaitân samavetân Kurûn iti", se hur alla Kurus har samlats. "Pashya" är imperativ av roten "pash/spash", varav även latinets "speculum", "spec" osv. Det har att göra med att "se" som ni förstår.

Genom eufoni gifter sig slut-a:et (det finala a:et) i "pashya" med det initiala e:et i "etân", så att det blir "ai" av alltsammans. "Etân" betyder för sin del "dem", ackusativ plural. "Samavetân" är kongruent med detta ord, är också det böjt i ackusativ plural; ändelsen är likartad, "-ân". "Kurûn" är också det kongruent, ackusativ plural. "Iti" fungerar som citattecken, "slut citat".

Så varför citerar jag just dessa rader? Jag tycker helt enkelt att de är mäktiga, de har den sant episka storheten in nuce: "Se hur alla Kurus har samlats" ger oss i blixtbelysning hela scenen, med fiendesidan i aktuell släktfejd grupperade till slag. För den som inte rörs av sånt finns inget hopp.

Ja, så mycket kan man säga om dessa fyra rader. Man kan förvisso orera ännu längre om sånt här; när en viss Fritiof Haglund gick på sin första latinlektion på universitetet, talade ju läraren i en timme om första meningen i Caesars "De bello gallico"... Haglund var annars känd för att bedriva frågesporter med Gösta Knutsson, över hela landet på säg 40-talet. En av de frågor de ställde var ju "Vem var 'Den inbitne'?", något jag länge funderat över själv.

Så en dag stötte jag på detta alias i mina bokvandringar, men så glömde jag notera vem denne "inbitne" egentligen var. Det var ett flyktigt möte bara, "ships passing in the night". Letandet fortsätter, letandet efter svaret på den stora gåtan...

(Men med Google är det förstås lätt. "Den inbitne" var pseudonym för Ane Randel inhämtar jag nu, skribent på SvD och Ord&Bild. Han skrev bland annat kokböckerna "Vid gryta och grill" och "Vid spisel och spett", 1926 respektive 1927.)




Relaterat
Apatia
Castanedas värld: en ordlista
Vivekânandas liv och budskap