I våras jobbade jag på en krog. Vi gjorde mycket köttfärsrätter: det var ungersk färsbiff, dragonbiff, pannbiff... och köttbullar så klart.
Och det är så här: när man lagar mat, även husmanskost, ska man vara noggrann. Men bara till en viss gräns – för gör man allt för fint, formar man pannbiffen alltför regelbundet, ser gästen inte att den är hemlagad. De tror den är fabriksgjord!
Detsamma kan gälla potatismos man gör från scratch: man kokar potatis, mosar den och har i mjölk och kryddor. Men har man mosat alltför noggrant kan kunden misstänka att det är ”köpes”. Däremot: några smärre potatisbitar i moset, några ”missar”, det är tecken på äkthet.
Några missar är tecken på äkthet, äkta vara. Det är som med smaragder: dessa, sägs det, får gärna ha lite brister i den inre strukturen: det är tecken på äkthet. Är kristallen däremot för perfekt signalerar det ”syntetisk”.
Detsamma kan gälla övriga hantverk än matlagning: lite fel och brister, en och annan fadäs är bara tecken på äkta vara. Som Herodotos ”oinfriade löften”, en miss med penseln på en tavla och så vidare. Perfektionism är ett ideal men det får inte bli analt. "Go all the way, then step back" som Harley Earl sa.
Mer finurligheter här.
Målning: Robert Svensson
2 kommentarer:
Man vill ju ändå gärna tro att restaurangbesökarna ska känna skillnad på hur hemlagat respektive fabriksgjort potatismos smakar.
Javisst. Med bitar eller inte, förhoppningvis känner de skillnaden.
Köpta köllbullar, vad de beträffar, tenderar att vara mindre i storleken. Krogköttbullar däremot är oftast större. Och lite hårdare = mer kött i färsen.
Skicka en kommentar