söndag 8 maj 2011

Vivekânandas liv och budskap


En gång studerade jag sanskrit. Och Indiens esoterism är värdefull för mig än idag. Jag kommer alltid att se med värme på dess skrifter, läror och gurus. Den perenniala traditionen är väl utvecklad i Indien. Och en modern indisk guru, fast rotad i perennialismen, var Vivekânanda som här får ett porträtt. En källa till denna artikel har varit "Ingivelsens ord", Proprius 1971.




Svâmi Vivekânanda föddes i en indisk överklassfamilj på 1800-talet. Dagen före det han skulle ta en viss examen la han dock av, han kom till insikt att studier i vardagliga ämnen leder bara till materiell framgång. Från den tidpunkten ville han aldrig mer gå i skola.

Vivekânanda började uppsöka vishetslärare. Han blev lärjunge inom hinduismen, inom vedastudiet: sannyâsin. Slutligen träffade han en lärare som gjorde ett djupt intryck på honom: Râmakrishna.

Râmakrishna betraktades som ett helgon. Han har skrivit parabler och dikter, bland annat denna:
Dive deep, o mind,
dive deep in the ocean of God's beauty.
If you descend to the uttermost depths,
there you will find the gem of love.

Och om vi fortsätter nämna lite om Râmakrishna per se, kan sägas att denne som ung en dag hade varit ute och gått på landsbygden. Plötsligt bredde ett svart moln ut sig över himlen och tvärs över detta flög en vit häger. Râmakrishna svimmade av åsynen och det kan man förstå: övermannad av skönhet!

Denne Râmakrishna blev alltså lärare och guru för den Vivekânanda som detta inlägg handlar om. Vivekânanda instruerades i advaitya-filosofin, en lära som går emot dualismen. Det finns ingen dualism andligt-världsligt utan "monism" råder. Gud är ÖVER allt - Gud är överallt. Med intuitionens hjälp kan vi bli ett med Gud, om än tillfälligt. Râmakrishna sa också till sin elev: "Olika religioner är som olika floder nerför ett berg; de tar olika vägar men till slut leder alla till havet." Ett tjusigt uttryck för synkretism.

När Vivekânanda examinerats som lärare började han sin egen undervisning. Ett led i detta var att åka på Världsreligionskongressen i Chicago 1893. Här gjorde han en strålande entré. Andra delegater hade talat om förträffligheten i sin religion men Vivekânanda började sitt anförande med orden: "Brothers and sisters of America!" För detta fick han en flera minuters stående applåd, det var en entré som hette duga. Detta är att ha personlighet, karisma. - Ska man precisera bilden av Vivekânanda kan man kalla honom en ledartyp, en smart men något dominerande typ. Om Râmakrishna var Jesus så var Vivekânanda dennes Paulus: en mer systematisk, transparent typ jämfört med originalmannens mer direkta Gudskontakt, yttrat i aforismer och parabler. Râmakrishna och Jesus var, kan man säga, gudsomedelbara. Paulus och Vivekânanda var nog gudeliga men de var mer organiserade och mindre musiska till sin läggning.

Efter konferensen samlades några västerlänningar kring Vivekânanda för att höra honom undervisa. Man hade fått upp ögonen för veda och advaityafilosofi, det lockade till mer esoteriska djup än kristendomen tycktes erbjuda då. Men Vivekânanda berörde just kristendomen i sin första föreläsning: "I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud." Han sa att i dessa Johannesrader var kristendomens viktigaste budskap sammanfattat, det om Gud som den allom närvarande kraften i universum. Vivekânanda visade sina västerländska elever hur mystiken och det opersonliga, eviga gudsbegreppet fanns även i deras Bibel, hur den "gåtfulla österländska mystiken" finns företrädd även i kristendomens urkunder. Synkretism!

Vivekânanda var hindu, anhängare av vedafilosofin så som den sammanfattas i Bhagavad-gîtâ, men med Râmakrishnas exempel såg han även beröringspunkter mellan Veda och kristendom som vi sett. Han kunde även se den perenniala essensen i till exempel buddhism, och det var originellt för ytterst få hinduer gav någon som helst erkänsla åt Buddha vid den här tiden.

Under sina föreläsningar för västerlänningarna sa Vivekânanda bland annat: "Dra inte ner sanningen till lyssnarens ståndpunkt." Det är en tänkvärd synpunkt. Kant sa ju för sin del att man ska anpassa undervisningen till de medelbegåvade, detta eftersom de dumma ändå inte förstår och de smarta ändå förstår... Vivekânanda företräder då en hårdare linje, han anser tydligen inte att man ska försöka nå ens de medelbegåvade, dra ner nivån till dem, utan man ska förmedla sanningen hur svår den än är. Man ska säga saker som man förstått dem, som man vet att det är, och om sedan ingen förstår är det synd men inget att göra åt. Man ska inte kompromissa med sanningen, förenkla alltför mycket. Då hamnar man i begreppsförvirring och språkförslappning.

Vivekânanda frågade en gång sin lärare hur han uppfattade Gud:

- Jag ser honom som jag ser dig, svarade Râmakrishna, bara mycket verkligare...

Viveânanda hade annars en idé om att ORD har en sekundär betydelse medan TANKAR färdas långt. En smart tanke tänkt av en grotteremit når ändå ut över världen medan pladder på ett fik lever och dör i samma sekund. Därför ska man vara noga med det man tänker sa gurun. Det kan få en att tänka på Goethes diktum: "Allt avgörs i det inre."

Mitt bland alla spekulationer och djärva esoterismer gav Râmakrishna en del praktiska råd. Som: "Allt vatten är vatten. Men drick inte smutsigt vatten! Alla gudar är gud. Men dyrka inte tigerguden!" Detta ser jag som exempel på andligt sunt förnuft.




Relaterat
Det välgjorda språket
Simone Weils credo
Hancock: Fingerprints of the Gods
Jordkrönikan

4 kommentarer:

Anonym sa...

Intressant! Vedisk//dharmisk tro och filosofi är något som intresserat mig sedan de tidiga tonåren, och den här mannen gav ett sympatisk intryck.

Därtill har jag ett stort språkintresse och skulle vilja utöka mina sanskritkunskaper. Du som är gammal i sanskrit-gemet kanske har några förslag? :)

/Björn

Svensson sa...

Trevligt att någon i läsekretsen gillar sånt här, jag trodde jag var ensam...

Re sanskrit har vi boken "Teach Yourself Sanskrit". Nog är språket svårt men själva min professor föreslog den här boken för dem som vill lära sig det på egen hand.

Återigen, språket är svårt, det finns 1001 regler att minnas när man tolkar texter. Dock kan man som ett första steg lära sig ord, lära sig begrepp som karma, samâdhi, dhyâna etc och hur de bildas (verbrötter). Man behöver ju inte kunna alla kasus och modus på en gång.

Om man redan är språkkunnig kan en kortare sanskritgrammatik passa. Det finns många sådana på tyska eller engelska på antikvariaten. Några titlar:

. Manfred Mayrhofer, Sanskrit-Grammatik (format A6, 80 sidor = lite, en bok med pedagogiska exempel därtill)
. J. Gonda, Kurze Elementar-Grammatik der Sanskrit-Sprache
. William Dwight Whitney, Sanskrit Grammar
. C. R. Lanman, Sanskrit Reader

De två sista hade jag som kursböcker. Med Lanman och Whitney kan en språkkunnig person kanske lära sig en del.

Anonym sa...

Jag har länge haft ett språkintresse och de senaste åren har jag börjat djupdyka (om än på amatörnivå) ner i indoeuropeistiken, varför åtminstone basala sanskritkunskaper känns nödvändigt.

Du som är kunnig, skulle du kunna verifiera om avestiskans "Gatha" (sång) är direkt etymologiskt besläktat med skt. "Gita"?

Svensson sa...

Nu har jag kollat lite. Skt gîtâ är av roten gâ, sjunga. Från samma rot kan man I SANSKRIT få ord som -gâtha, men om avestiskans gatha är från samma rot vet jag ej. Stor sannolikhet föreligger dock.