Vivekânandas liv och budskap

En gång studerade jag sanskrit. Och Indiens esoterism är värdefull för mig än idag. Jag kommer alltid att se med värme på dess skrifter, läror och gurus. Den perenniala traditionen är väl utvecklad i Indien. Och en modern indisk guru, fast rotad i perennialismen, var Vivekânanda som här får ett porträtt. En källa till denna artikel har varit "Ingivelsens ord", Proprius 1971.

Svâmi Vivekânanda föddes i en indisk överklassfamilj på 1800-talet. Dagen före det han skulle ta en viss examen la han dock av, han kom till insikt att studier i vardagliga ämnen leder bara till materiell framgång. Från den tidpunkten ville han aldrig mer gå i skola.

Vivekânanda började uppsöka vishetslärare. Han blev lärjunge inom hinduismen, inom vedastudiet: sannyâsin. Slutligen träffade han en lärare som gjorde ett djupt intryck på honom: Râmakrishna.

Râmakrishna betraktades som ett helgon. Han har skrivit parabler och dikter, bland annat denna:

Dive deep, o mind,
dive deep in the ocean of God's beauty.
If you descend to the uttermost depths,
there you will find the gem of love.

Och om vi fortsätter nämna lite om Râmakrishna per se, kan sägas att denne som ung en dag hade varit ute och gått på landsbygden. Plötsligt bredde ett svart moln ut sig över himlen och tvärs över detta flög en vit häger. Râmakrishna svimmade av åsynen och det kan man förstå: övermannad av skönhet!

Denne Râmakrishna blev alltså lärare och guru för den Vivekânanda som detta inlägg handlar om. Vivekânanda instruerades i advaitya-filosofin, en lära som går emot dualismen. Det finns ingen dualism andligt-världsligt utan "monism" råder. Gud är ÖVER allt - Gud är överallt. Med intuitionens hjälp kan vi bli ett med Gud, om än tillfälligt. Râmakrishna sa också till sin elev: "Olika religioner är som olika floder nerför ett berg; de tar olika vägar men till slut leder alla till havet." Ett tjusigt uttryck för synkretism.

När Vivekânanda examinerats som lärare började han sin egen undervisning. Ett led i detta var att åka på Världsreligionskongressen i Chicago 1893. Här gjorde han en strålande entré. Andra delegater hade talat om förträffligheten i sin religion men Vivekânanda började sitt anförande med orden: "Brothers and sisters of America!" För detta fick han en flera minuters stående applåd, det var en entré som hette duga. Detta är att ha personlighet, karisma. - Ska man precisera bilden av Vivekânanda kan man kalla honom en ledartyp, en smart men något dominerande typ. Om Râmakrishna var Jesus så var Vivekânanda dennes Paulus: en mer systematisk, transparent typ jämfört med originalmannens mer direkta Gudskontakt, yttrat i aforismer och parabler. Râmakrishna och Jesus var, kan man säga, gudsomedelbara. Paulus och Vivekânanda var nog gudeliga men de var mer organiserade och mindre musiska till sin läggning.

Efter konferensen samlades några västerlänningar kring Vivekânanda för att höra honom undervisa. Man hade fått upp ögonen för veda och advaityafilosofi, det lockade till mer esoteriska djup än kristendomen tycktes erbjuda då. Men Vivekânanda berörde just kristendomen i sin första föreläsning: "I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud." Han sa att i dessa Johannesrader var kristendomens viktigaste budskap sammanfattat, det om Gud som den allom närvarande kraften i universum. Vivekânanda visade sina västerländska elever hur mystiken och det opersonliga, eviga gudsbegreppet fanns även i deras Bibel, hur den "gåtfulla österländska mystiken" finns företrädd även i kristendomens urkunder. Synkretism!

Vivekânanda var hindu, anhängare av vedafilosofin så som den sammanfattas i Bhagavad-gîtâ, men med Râmakrishnas exempel såg han även beröringspunkter mellan Veda och kristendom som vi sett. Han kunde även se den perenniala essensen i till exempel buddhism, och det var originellt för ytterst få hinduer gav någon som helst erkänsla åt Buddha vid den här tiden.

Under sina föreläsningar för västerlänningarna sa Vivekânanda bland annat: "Dra inte ner sanningen till lyssnarens ståndpunkt." Det är en tänkvärd synpunkt. Kant sa ju för sin del att man ska anpassa undervisningen till de medelbegåvade, detta eftersom de dumma ändå inte förstår och de smarta ändå förstår... Vivekânanda företräder då en hårdare linje, han anser tydligen inte att man ska försöka nå ens de medelbegåvade, dra ner nivån till dem, utan man ska förmedla sanningen hur svår den än är. Man ska säga saker som man förstått dem, som man vet att det är, och om sedan ingen förstår är det synd men inget att göra åt. Man ska inte kompromissa med sanningen, förenkla alltför mycket. Då hamnar man i begreppsförvirring och språkförslappning.

Vivekânanda frågade en gång sin lärare hur han uppfattade Gud:

- Jag ser honom som jag ser dig, svarade Râmakrishna, bara mycket verkligare...

Viveânanda hade annars en idé om att ORD har en sekundär betydelse medan TANKAR färdas långt. En smart tanke tänkt av en grotteremit når ändå ut över världen medan pladder på ett fik lever och dör i samma sekund. Därför ska man vara noga med det man tänker sa gurun. Det kan få en att tänka på Goethes diktum: "Allt avgörs i det inre."

Mitt bland alla spekulationer och djärva esoterismer gav Râmakrishna en del praktiska råd. Som: "Allt vatten är vatten. Men drick inte smutsigt vatten! Alla gudar är gud. Men dyrka inte tigerguden!" Detta ser jag som exempel på andligt sunt förnuft.




Relaterat
Det välgjorda språket
Simone Weils credo
Hancock: Fingerprints of the Gods
Jordkrönikan