Recension: Rymdlegionen (Williamson 1934)

En så kallad klassiker inom science fiction är Jack Williamsons "Rymdlegionen" Originalets titel var "The Legion of Space".

År 3000. John Ulnar, rymdlegionär, får som första uppdrag att vakta en kvinna som har kunskap om ett hemligt vapen, AKKA. Hon befinner sig på Mars. Färden dit företar John tillsammans med kusinen Eric. Denne är också med i Rymdlegionen och tillika hjälte efter en färd till Barnards stjärna. Där träffade man på diverse mystiska aliens och Eric är en av de få som inte blivit vansinnig efter hemkomsten.

På Mars framkommer Erics verkliga syften. En natt landar ett besynnerligt rymdskepp intill legionens fästning och samtidigt hittas dess kommendant död. John förmås fängsla den lilla garnison som vaktar kvinnan -- Aladoree -- eftersom de av Eric misstänks för mordet på chefen. Men när det mystiska rymdskeppet försvinner går den hemska sanningen upp för John Ulnar: Eric har rövat bort Aladoree, och med henne hemligheten om AKKA, och fört henne till Barnards stjärna. Han har gått över till utomjordingarna. Mänskligheten är i fara.

John tar sig samman efter detta debacle, låter det inte knäcka honom. Han befriar de legionärer han tidigare låst in och tillsammans åker de till legionens högkvarter på Phobos. Där blir de emellertid inspärrade av legionens ÖB, ännu en av Johns släktingar. Efter en rad vedermödor lyckas de ta sig ut ur fängelset och styr mot Barnards stjärna för att befria Aladoree. Spoilervarning: de lyckas med detta och åker sedan hem till jorden igen. Väl där märker de att utomjordingarna under tiden anfallit mänskligheten, dödat miljoner och förvandlat återstoden till kannibaliska monster. Legionärerna beger sig då till lämplig gruppering, bygger supervapnet AKKA efter Aladorees anvisningar och utplånar alienflottan. Vapnet består av några spikar och lite ståltråd: quel tour de force...!

Intrigen verkar rätt välkonstruerad för att vara en sf-roman från 1934, denna Jack Williamsons "Rymdlegionen". Men han lär ha stulit upplägget från Dumas' "De tre musketörerna"... Så kanske är Adam Ulnar en blåkopia av kapten de Tréville och kanske är den matglade Giles Habibula modellerad efter någon Porthos eller Aramis, men jag kan leva med det. In alles är det en rätt snygg stöld får man väl säga. För Williamson är ingen simpel tjuv, han kan gestalta, han målar upp en space opera-värld i sköna former. Det fanns inga aliens och ingen AKKA i Dumas' text. Och Williamson har patos:

Bänkar med tusen platser var grupperade kring en liten öppning mitt i salen -- alla tomma. På en hög estrad stod en stor tron av röd kristall med juvelprydd baldakin -- tom. På tronen låg kejsarens gamla krona och spira -- väntande.

Stämningsskapande symbolism kallar jag detta:

I det röda diset tedde staden sig som en mörk bergskedja. De jämna murarna reste sig otroligt högt över djungeln, och ovanför dem avtecknade sig egendomliga torn och väldiga, fantastiska mekanismer. En svart stad, byggd av jättar.

Man är alltså på planeten vid Barnards stjärna, och i beskrivningen av stadens innevånare nås surreala undertoner:

De svävade fram över muren som gröna ballonger. Deras ögon var små punkter på de buktiga sidorna - var och en hade fyra ögon som satt med jämna mellanrum runt kroppen. Från den cirkelrunda undersidan hängde en krans av svarta, piskliknande tentakler - ungefär som repen från en ballong. -- (D)eras mystiska sätt att röra sig i luften ingav respekt, en respekt som ökades av vetskapen att det var de som hade byggt denna svarta jättestad.

Det första citatet här pekar på storyns politiska dimension. Bakgrunden är att solsystemet styrs av den demokratiska Gröna Hallen, som föregåtts av Röda Hallens envälde. John Ulnar är för sin del beredd att försvara Gröna Hallen till varje pris. Men under ett intermezzo i legion-ÖB:s residens får John reda på att denne Adam Ulnar tänker återupprätta Röda Hallens kejsardöme och förmå John att bli den nye kejsaren. John är nämligen ättling i rakt nedstigande led till den siste kejsaren. Men han vägrar -- eftersom han står för Gröna Hallens föregivet "demokratiska" ideal.

På slutet blir John Ulnar dock solsystemets kejsare. Han restaurerar Röda Hallen eftersom han insett betydelsen av att ta politiskt ansvar i det rådande dödläget. Etatismen råder ånyo, det ska styras med järnspira. Detta rimmar väl med omslaget till hårdpärmsutgåvan 1947, se ovan. Ett auktoritärt styre tycks mig symboliserat i dess stålskimrande bastioner.




Relaterat
Dick