Breiviks manifest jämfört med UNA-bombarens och Ulrike Meinhofs texter

Inberäknat både centrala Oslo och Utöya tycks dagens dödssiffra vara 77 människor. Anders Behring Breivik har dödat 77 människor. Till synes oberörd sitter han idag på anstalten Ila, tränar och sover gott.

77 människor har ljutit en våldsam död. 77 människor har stupat, mördats. 77 människor har ryckts bort från livet av en galning.

Jag kommer osökt att tänka på Clannads låt, temat till TV-serien "Harry's Game". Den sjungs på iriska men jag har alltid tolkat refrängen som mourn the dead, "sörj de döda". Det är i alla fall vad man måste göra nu, sörja de döda. Clannads låt är för sin del mycket suggestiv. Den måste höras, kan inte beskrivas.

Sorg och vrede svallar efter attentatet. Något liknande dåd kan jag inte åminna mig i Nordens historia. Ett massmord, ett planerat dråp av över 70 personer. I fredstid var det länge sedan ett sådant dödande förekommit på våra breddgrader.

Dådet är exempellöst. Dock finns det beröringspunkter till andra brottslingar och händelser. Breivik är förryckt, det torde få gensäga. Dock har han gjort det svårt att avfärda honom som klinisk galning, rännstensprodukt, irrationell. Man kan säga: bisarr ja, galen ja, psykopatämne, visst, men det är en sak som gör att hans dåd hamnar i en annan division jämfört med andra terroristdåd. Det är manifestet "2083 - A European Declaration of Independence". Visst kan man avfärda det som en galnings gastande, likt man kan avfärda UNA-bombarens manifest. Dock tror jag två saker skiljer Breiviks manifest från UNA:s:

1. Distribution: Breiviks manifest fanns att läsa på internet direkt efter dådet. UNA:s manifest publicerades i några iofs breda amerikanska rikstidningar, men nog får man väl säga att internet gynnar tjocka pamfletter som dessa. Lättare att distribuera, lättare att spara ner och läsa.
2. Innehåll i relation till tidsandan: Breiviks manifest har nog, med rätt eller orätt, mer att säga dagens människor är vad UNA hade att säga sin samtid. UNA talade för sin del om miljöhot och det faustiska samhällets felaktiga färdriktning, en lovvärd kritik kanske men lite abstrakt. Breivik talar för sin del om hotet från islam, kulturmarxism och västerländska värderingar, tre saker som varje europé kan relatera till.

UNA slog till i ett mindre krispräglat samhälle, det av år 1995. Då hade vi varken sett 9/11, dotcomkraschen, 2008:s finanskris, peak cheap oil-debatten eller USA:s monumentala budgetunderskott. 1990-talet var en fredlig parentes mellan kalla krigets slut och "kriget mot terrorismen". 2010-talets utsikt är mycket blekare: vi inser idag ihåligheten i pappersbaserade valutor (Zimbabwedollar, US dollar, euro), ädelmetaller ses som det enda säkra medan börserna viker och olje- och råvaruförsörjningen är oelastisk. Än finns det mat i affärerna men att hamstra och "preppa" (prepare yourself for the worst) är en nationalsport i det tysta över hela västvärlden, även i Sverige.

- - -

Detta med tidsandan, tidsläget, gör att effekten av Breiviks dåd skiljer sig även från Baader-Meinhof-ligans mordturné. Baader-Meinhof ville bekämpa den USA-imperialism man såg i Vietnam och i amerikansk närvaro i Tyskland. Att sedan Vietnamkriget slutade och majoriteten av tyskar ville ha US Armys närvaro som stöd mot ett aggressivt Sovjet, i en tid när status quo dessutom gav gemene man ett rätt gott liv, gjorde att inget som helst stöd fanns för Baader-Meinhof hos de breda massorna. Boken "Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt" (Cavefors 1976) gav förvisso förläggaren problem här i Sverige men utöver det tror jag inte Ulrike Meinhofs samlade krönikor hade sådan sprängkraft. Visst hade hon rätt i tankefoster som detta: "Om stadsgerilla dödar en människa är det terrorism, om USA dödar tusentals är det statsnytta". Men hennes bok och vänsterpräglade "befrielseteori", hennes och andra RAF:ares idé att våldsdåd skulle visa samhällets förtryckarnatur varvid folk skulle resa sig i revolt, fungerade inte. RAF dog i Stammheim 1977 och med den vänsterterrorismen.

Återstår modern högerterrorism där Breivik är symbolgestalten. Han har gett modern, våldsbenägen högerextremism ett ansikte. Och hans manifest, med medvetna lån från olika källor, har viss bärighet på dagens diskurs. Döm själva. Och här och här går bloggaren Oskorei igenom verket. Oskorei gör som jag, han tar avstånd från dådet per se. Men han anser samtidigt att ett och annat i aktuell text bör diskuteras och analyseras. Detaljer åsido är Oskoreis genomgång helt nödvändig för den som vill läsa en svensk sammanfattning av "2083". Framför allt del ett av Oskoreis analys.

Hela Breiviks maifest är på över 1500 sidor. Sitter folk verkligen och läser det? Ja. Antagligen. Ensamma människor sitter och skärmläser eller laddar ner på sin ipad eller blackberry. Dagens teknik möjliggör det. Det är de ensamma som läser manifestet. Förmodligen diskuteras det inte särskilt vida. Detta kanske glädjer vänstern. Det är inte rumsrent att för gemene man diskutera "2083". Men manifestet läses. En dylik spridning hade nog UNA och Ulrike Meinhof gett mycket för. UNA fick sin text publicerad i New York Times och Washington Post. Samt, när internet uppstod, spridd på nätet. Jag tror dock "2083" har större spridning.

Anden är ute ur flaskan. Det är en ny mediaverklighet, använd politiskt. Via dådet satte Breivik ljus på sitt manifest. Hur gör man för att få sin 1500-sidiga PDF läst? "Man mördar 77 människor", tycks det hemska svaret vara.




Relaterat
Breivik var för otålig
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer