Detta år har jag roat mig med att recensera Castanedas böcker. Det är skönt som omväxling mot världshändelserna. I våras var det Jasminrevolution och Libyenkrig som varvades med dessa djupsinnigheter, nu är det Breivik och de engelska kravallerna.
1.
”The Fire From Within” handlar om ett och annat. Bland annat nämns häri att människan är skapad till Guds avbild. Don Juan utrrycker sig inte i termer av ”Gud”. Han använder begreppet ”människans form”, ”the mold of man”. Men det är realiter frågan om Gud som förebild för människan anser jag. Dock är don Juan osedvaligt obstinat i sin beskrivning av detta fenomen. Så häng med på en liten ontologisk lektion om ni pallar...
Den centrala scenen i ”The Fire From Within” är bokstavligt far out: den visar oss hur det går till ”i himlen” när människor skapas. Vi har alla dessa själar som ännu är oformliga, själsmassan kan vi säga. Denna stöps sedan i mänsklig form via något som kallas ”the mold of man”. Det är som en glorifierad pepparkaksgubbe: massa in, stans, och vips har vi en mänsklig själ, formad efter Guds avbild...!
Det hela beskrivs industriellt och lite vanvördigt. Vanvördigheten står don Juan för som kommenterar denna transartade syn med diverse pejorativ. Castaneda däremot är förundrad och ser Gud. Jag ser också Gud.
Jag måste ge diverse citat för att belysa det hela. Det är alltså ur kapitel 16 i ”The Fire from Within”, kapitlet ”The Mold of Man”. Det börjar med att don Juan under en lektion ute i det fria har börjat tala om ”the mold of man”:
He [don Juan] gave me a detailed explanation of what the mold of man was. He did not talk about it in terms of the Eagle’s emanations, but in terms of a pattern of energy that serves to stamp the qualities of humanness on an amorphous blob of biological matter. At least, I understood it that way, especially after he further described the mold of man using a mechanical analogy. He said that it was like a gigantic die [= gjutform] that stamps out human beings endlessly as if they were coming to it on a mass production conveyor belt. He vividly mimed the process by bringing the palms of his hands together with great force, as if the die molded a human being each time its two halves were clapped.
Sedan säger don Juan att the mold inte ska ses som Gud. Nähä. Men det är bara en tolkning. Jag tycker med Castaneda (som personligen invände mot don Juans resonemang) att man visst kan kalla det Gud. Don Juan kallar gjutningen för en själlös process, ”a cast that groups together a particular bunch of fiberlike elements, which we call man”. Man grälar över detta. Castaneda förs sedan in i en djupare trans.
2.
Castaneda förs in i en djupare trans. Han känner ett överjordiskt lugn i ett öververkligt ljus:
That light was a haven [sic = fristad, ej ”heaven”], an oasis in the blackness around me. – From my subjective point of view, I saw that light for an immeasurable length of time. The splendor of the sight was beyond anything I can say... I knew beyond a shadow of doubt that I had come face to face with God, the source of everything. And I knew that God loved me. God was love and forgiveness. The light bathed me, and I felt clean, delivered.
Men sedan kommer don Juans röst till honom genom transen. Han säger att det där stadiet av lugn och ro man upplever vid the mold bara är en hållplats på vägen. Formen i sig är steril och statisk. Och sedan detta: ”It was at the same time a flat reflected image and the mirror itself. And the image was man’s image.”
Det sista alltså don Juans beskrivning men det är ju kristen esoterism i ett nötskal. Där kan det heta: "urbilden är bild och spegelbild". Så att nedvärdera det hela till en industriell process tycks mig väl egensinnigt. Och i redogörelsen protesterar Castaneda mycket riktigt mot don Juans beskrivning. Sedan tänker han, well, det är som det är. Och sedan ser han den glorifierade LJUSVARELSEN:
... the light seemed to condense and I saw a man. A shiny man that exuded charisma, love, understanding, sincerity, truth. A man that was the sum total of all that is good.
Castaneda vill då falla på knä och tillbe denna gud men då förs han ut ur transen av sin guru, den allsmäktige don Juan. Vad vi ser här är motstridiga tolkningar. Castaneda ser the mold i termer av Gud och så vidare. Don Juan ser det i termer av industri. Det är en smaksak. Don Juan ironiserar också över att Castaneda sett Gud som en man. Men det är fler än Castaneda som gjort det, som Göran Grip i hans nära döden-upplevelse.
3.
Det är en fråga om vissa förförståelser vi alla har. Castaneda har nämligen personligen ett visst kristet bagage. När han i bok 1 möter Mescalito, peyoteguden, faller han på knä för denne och ”bekänner sina synder”. På vissa andra ställen i serien kommer en del kristna drag fram hos Castaneda. Don Juan är för sin del helt icke-kristen, men han medger också att andra siare i sällskapet sett shamanismen i kristna termer. Så det är en fråga om tolkning, inget annat. En fråga om hur man uttrycker de saker man ser i trans, inte en objektiv beskrivning av ontologin i sig.
Således: them mold kan mycket väl kallas Gud. Om vad Castaneda såg INTE var Gud, vad ska man då kalla det? Det blir en lek med ord bara.
4.
Kapitlet vi talar om är nr 16 i ”The Fire from Within”. Och efter "formen" fortsätter det med diverse resonemang hit och dit. Castaneda återkallar att han sett the mold flera gånger. Den var entydigt manlig, likaväl som den ljusvarelse ”nära-döden-upplevaren” Göran Grip såg var entydigt manlig. Förklara det den som kan: varför är Gud en man? Det är inte fördom. Så när Don Juan säger att kvinnor ser Gud som kvinna anmäler jag min skepsis (även om det förstås finns kvinnliga gudar, dock är ej överguden kvinnlig). – Castaneda säger sedan att med shamanernas sätt att se the mold mer opersonligt fick man en nyktrare syn. OK, det kan jag gå med på. Sedan återges en ny transartad syn Castaneda fick vid tillfället och återigen är det värme och fromhet. Det är villkorslös underkastelse, tjänande kärlek och stilla glädje. Castaneda känner detta spontant inför ”the mold”, alltså Gud. Han tar emot kärleken. Försöker man tolka bort detta är man blind och döv.
Detta ordlekande med ”the mold” är Don Juans besatthet. Han säger sedan att the mold kan ses antingen som ett ljus eller som en människa. Don Juan vill ha det till att the mold EGENTLIGEN är det eller det, mer ett ljus än en gestalt, men det är hybris. Visst kan man styra sina visioner till en viss del, det är vad magin handlar om, men att kalla Gud blott en själlös gjutform är magstarkt. Man kan säga: don Juan är som han är, en osentimental krigartyp. Så om denna luttrade knekt inte förmår känna hänförelse, låt gå då. Men att se honom som idealmänniska, som idealet för en guru, är dock svårt efter denna hans avgränsande, insnävande attityd till det gudomliga.
Dock är denna episod mycket belysande rent allmänt. På de essentiella punkterna kan det inte bli mer häpnadsväckande än så här. Detta är central metafysik. Vem har inte frågat sig hur själar skapas, hur detta med ”Guds avbild” funkar i verkligheten? Denna scen i ”The Fire from Within” ger ett svar så gott som något, det bästa svar jag sett. Fokuserar man på den kärlek Castaneda känner för Ljusvarelsen och glömmer Don Juans larviga obstinathet, så har man här kristen mystik in nuce. Att se det hela delvis nyktert, se processen som själiskt material som förs in i en gjutform där det får sin mänskliga gestalt, det är ett substantiellt bidrag till frågan hur människor skapas. Den metafysiska forskningen går framåt. Vi måste uttrycka gamla sanningar med ny vokabulär. Detta är esoterismens frontlinje, dess mål för det 21:a århundradet.
5.
”The Fire from Within” innehåller mycket annat också. Den handlar om den kraft som bringar död, fysisk död: "the rolling force” kallar Castaneda den. Boken handlar även om hur man får kraft från jorden (the earth’s boost) samt detta med fogpunkt, hur ens perceptioner bidrar till att foga samman en specifik världsbild, ”vår vardagliga värdsbild” via en punkt på vår aura. Flyttas denna fogpunkt får man en annan världbild, en obekant sådan – en hemsk sådan. Tänk dig att du en vacker dag befinner dig i en svaveldoftande öken utan orienteringspunkter? Det gör Castaneda i denna bok och han gör det efter det att don Juan ”flyttat hans fogpunkt”. Mer om ”fogpunkt” i min Castanedaordlista.
Detta är en svår bok, en tung bok. Den avhandlas inte på en kafferast. Ändå är det vad jag försöker göra här...! Låt det vara sagt att boken dock har sin populära form, sin läsbara form trots alla avancerade ontologiska uppträden. Här finns också en dos shamanism och magi. Så detta är inget för transparenta, vardagliga sinnen.
Allt är mycket omskakande. Castaneda befinner sig på slutet i obekant land efter en prövande själsresa. Han ser gator, hus, träd. Men vad betyder allt? Det får han inte veta, för ”... then a windlike force blew the world away.” Där slutar boken, bok sju i Castanedas serie om sin andliga resa.
Den är litegrann som en antologi, en uppsamling av lösa trådar från de tidigare böckerna. Bok 1-4 skildrade ju Castanedas resa från neofyt till magiker. Sedan följde trevanden som magisk ringledare utan don Juan i bok 5 och 6. Här i bok sju, ”The Fire from Within”, görs diverse omtagningar. Det är central metafysik som i the mold of man plus spökerier, siarnas historia under pre- och postcolumbianska tider och mycket annat. Det är stilmässigt ganska lättläst men innehållsmässigt rätt så tunga saker. Det är rapportprosa med sensationella kvaliteter. Ett slags klassiker för den som står ut med den speciella världsbild som här rullas upp.
Relaterat
The Teachings of Don Juan
Castanedas värld: en ordlista
Apatia
Melinas resa
Vivekânandas liv och budskap
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar