söndag 24 juni 2012

Doriel (novell)




Härmed en novell jag valt att kalla "Doriel". Den handlar om en frontofficer och hans skyddsängel. En variant av denna berättelse finns att läsa här. Det är romanen "Camouflage" som fått sig detta narrativ med skyddsängel och soldat inlemmat. - Mycket nöje!



1. Stödjepunkt: 1943

Plats: en by på östfronten. Tid: 1943. Jag satt på trappen till ett bostadshus. Solen gassade. Plutonen jag chefade bevakade byn som stödjepunkt i försvaret.

Min ställföreträdare höll just på att sända ut en patrull. Själv satt jag och mediterade. Då kom en viss Doriel gående, klädd i vit sommaruniform. Han var en gåtfull skyddsande som hjälpt mig ur tajta situationer under kriget. Han approcherade, satte sig bredvid mig och sa:

- ”Sitter du här igen och gråter så övergivet”…?

- Jag gråter inte.

- Men inte skrattar du.

- Nej. Måste jag det?

- Detta plågade ansiktsuttryck... förlåt mig men, jag har sett det förr.

- Plågad? Ja då är jag väl plågad då.

- Du är plågad för att du vill vara det.

- Kanske det. Jag arbetar på det, arbetar på att inte vara så deppad och plågad.

- Så du inser att du kan vara lugn om du vill det.

- Ja. Jag är lugn. Jag möter mitt öde trankil och harmonisk.

- Så ska det låta. Du är en sann krigarmunk.

- Snudd på. Om jag bara kunde få mina mannar att bli lika lugna.

- En sak i taget. Du har gjort dem till världens bästa soldater.

- Men snart är kriget slut, då måste de kunna ställa om sig till fredstillvaron. JAG
kan det, jag har ju mitt inre lugn, det lugn du just påminde mig om att jag har. Men
hur ska jag få mina bassar att bli så meditativa?

- Det får komma inifrån.

- Ja. Men NÅGOT måste jag väl kunna säga.

- Gör det då. En officer är en guru, han ska vara en föregångsman, utbilda sin trupp och sin kader med goda råd och dåd. Inga direkta föreläsningar behövs, men en eller annan vink kan man ge.

- Hinner jag det då? Innan kriget är slut?

- Du gör vad du kan.

Paus. Följeslagaren fortsatte att recitera sin dikt, den dikt han citerat i början, här lite ändrad för publiken:
Du har tappat din kpist och rengöringslapp, du frontofficer i livet,
nu sitter du åter på korsuns bänk och gråter så övergivet...



2. Garnisonsstad: 1944

Detta hände mig under min tid som soldat på östfronten. Jag besöktes ibland under denna tillvaro av en gåtfull varelse, en skyddsängel kallad Doriel. Han var min Följeslagare, min hipp-som-happ-uppdykande samtalspartner. För att vara ängel var han kanske en smula sarkastisk – men jag var tolerant, jag tolererade hans närvaro. Kanske var han i grunden en helvetesängel, kanske var han en neutral ängel. Det är svårt att veta.

Hur som helst gillade jag hans samtal, de kunde liva upp. Nu var det en dag 1944 på en annan plats, i en garnisonsstad bakom fronten. Jag gick från batstaben till mitt kvarter. Innan jag visste ordet av gick Doriel bredvid mig iförd vit uniform.

- Vit uniform! sa jag, stiligt! Ska du gå in vid flottan!

- Nej, det är arméns sommarhögtidsdräkt, visste du inte det?

- Nej, sa jag, det har jag missat.

- Tydligen. Du är klädd i samma misch-masch som alltid.

- Jag, misch-masch? Ridbyxor och ridstövlar, överdracksjacka i kamouflage, uniformsmössa? Det tycker jag är höjden av stilfullhet och fältmässighet, allt i ett.

- Men varför ridbyxor? Du rider väl aldrig?

- Inte så ofta, det medges. Men vi hade ridutbildning på officersskolan. Och vi offar har rätt att bära ridbyxor i tjänsten så då gör jag det, vare sig jag går eller åker bil, fåfängt eller inte.

- Jaha, sa Doriel. Men vi kan väl pröva om de duger att rida i?

- Va?

- Kom.

Han tog mig med till ett stall. Där stod två hästar redo. En ridknekt ledde fram dem och vi satt upp, red iväg över ett fält under en flammande himmel. Genom dunkla länder for vi, över slätter och genom skogar.

Till sist nådde vi en kulle – på vilken var upprest tre kors – på vilka tre män var uppspikade, en på varje. Detta var dramatiskt. Och jag anade vad det var: Golgata.

Nu hände något: en legionär kom och stötte sin lans i sidan på den korsfäste i mitten, Frälsaren. Blod rann ut ur såret och nådde marken. Just där skedde något märkligt: det spirade upp en blomma, en röd ros. Jag lydde en impuls, gick fram och plockade den. Just som jag gjort det blickade jag upp mot Honom – och en tår blänkte i ögat – och han log. Kontakt var upprättad, en ny strömkrets blev aktiv.

- - -

- Du strider i en armé, sa Doriel.

- Ja, sa jag.

- Vad heter armén?

- Det kan kvitta, sa jag. Den är den symboliska armén, urtypen för alla arméer i alla tider. Den är DEN STORA ARMÉN helt enkelt.

- Men den har vissa hjärtevärmande detaljer som fixerar den i tid och rum, eller hur?

- Javisst, sa jag. Den existerar här och nu, i tiden, i världen i en viss epok. Ingen tvekan om det. Det är ingen sagoarmé. Men genom mig får den symbolisk kvalitet, för jag är sinnebilden för SOLDATEN. Jag är den evige soldaten i den eviga, symboliska armén.

- Men det finns detaljer, världsliga detaljer i det hela...?

- Ja. Som sagt.

Jag drog min pistol, visade den och sa:

- Här har vi vår tjänstepistol. 9 mm, åtta skott i magasinet. Kort piprekyl och inre hane. Det är precis DENNA pistol, en vapentyp unik för vår armé. Fienden har till exempel 7.62 mm pistoler.



3. Skog: 1945

Reträtten fortsatte. Det blev 1945. Jag blev kapten och kompanichef. I en skog i Ungern mötte jag Doriel under en gran. Det var medan jag väntade på rapporter från en ordonnans. Doriel, vitklädd som vanligt, gick rakt på sak:

- I vår utflykt till Golgata såg vi dig symboliskt acceptera Kristi gräning, ta emot hans nåd.

- Ja, sa jag.

- Bra, sa Doriel. Du tar alltså emot Kristus Jesus?

- Ja. Han är min Frälsare. Han är sinnebilden för det mänskliga, han är det Logos som finns i oss alla. Utan honom vore jag intet.

- Men i armén där du tjänstgör talar man inte mycket om Kristus.

- Det är sant. Vi har fältpräster och gudstjänster men Kristi gärning talas det inte mycket om. Det är mer tal om Härskarornas Gud, Gud med oss och så vidare. En primitivare religiositet, ej ägnad att tala om hur ”Gud så älskade världen att han sände den sin enfödde son” och så vidare.

Vi satte oss på ett vindfälle. Doriel:

- Så härligt att vi sitter här och konverserar ledigt om ditt och datt.

- Ja, sa jag. Jag, en konkret soldat med en eterisk ängel, för tillfället i jordisk gestalt.

- Ja, sa Doriel. Och du, som den frontlurk du är, sitter där i grå vapenrock med gradbeteckningar som säger ”kapten”.

- Jodå! Hel och ren, inte en fläck.

- Inte?

- Kanske på själen. Men jag är medveten om det, till skillnad från vissa andra, ateister och nihilister, som bara kör på och tror att hänsynslöshet fixar allt. Som tror att de döda inte återvänder.

- Men det gör de.

- O ja. Allt man gör ger genklang i tillvaron.

- ”What we do in life echoes through eternity”, sa Doriel.

Jag nickade. Så ängeln:

- Men du vet allt. Jag bara sekonderar dig.

- Ja, sa jag. Det är konstigt. Varför är du egentligen här? Jag behöver ingen andlig vägledning, jag är redan troende.

- Jag är här för att jag fascineras av dig, sa Doriel.

- Du är välkommen.

- En liten aning stolthet där, eh...?

- Vad ska jag vara då, självhatande?

- Men du är så perfekt...

- Aha, så du är här för att sätta mig på prov? Som Satan och Job? Well, gör det då. Men jag vet mina begränsningar.

- Nej, jag vill bara vandra på jorden med en människa.

- Och själv förblir du i devalik form under allt detta, opåverkad av allt?

- Mer eller mindre.

- ”Mer eller mindre”... jaha, men då är det DU som sätts på prov och inte jag.

- Där fick du mig! sa Doriel och log.

Paus. Så ängeln:

- En militärfanatiker och en ängel i ohelig allians.

- Så du är fanatiker?

- Nja, hängiven mitt yrke kanske är en bättre beskrivning. Man överlever inte om man inte behärskar varenda aspekt av sitt hantverk. Man måste ha en vilja att behärska yrket, en vilja att leva. Man måste välja att vilja detta liv på Dödens fält.

- Ett vältaligt försvar för att döda sin broder, må jag säga.

- Det var inte jag som startade kriget.

- Men du har en fri vilja: du kan om du vill lägga ner vapnet nu och gå i kloster.

- Det kan jag i och för sig göra. Men det skulle förstöra spelet att ge upp nu. Har man satt Fan i båten får man ro honom i land. Vad som är mer karmiskt, som är mer hedersamt av de två alternativen – att lägga ner vapnet NU versus att spela spelet färdigt – kan jag inte bedöma. Jag väljer dock att spela färdigt sedan jag satt mig att spela. Sådan är jag. Det är min natur. Sedan får jag ta mitt straff när jag kommer till himlen, ta mitt karmiska straff. Jag väljer dock att vara en bra soldat framför att vara en dålig.

- Vad är då detta? ”En bra soldat”?

- Ett ideal att sträva mot. Att inte bruka mer våld än döden kräver till exempel...

Nu var det jag som log.

Kriget fortsatte med nederlag och kapitulation. Mötet i den ungerska skogen blev mitt sista med Doriel.

Relaterat
Ett inlägg om "Camouflage"
Kristus
Rommel
Göring
Krigarsanning
Bild: Hans Liska

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (4) abbX (1) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (10) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (61) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (171) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (99) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)