Jan Guillou: journalist och författare

Det var en gång en journalist som hette Jan Guillou. I böcker som "Reporter" (1979) och "Berättelser från det nya riket" (1982) kammade han hem poänger. Det var "new journalism" på svenska: berättelser från verkligheten, berättade med viss stilnivå. Ungefär som skönlitteratur. Dessa Guillouböcker var värda sitt salt. Och hans romaner om agenten Hamilton (1986-1995) var rätt välgjorda. Men idag är det svårt att oberörd läsa en Guilloubok. Hans förflutna har kommit ikapp honom. Begreppet "förräderi" har ställt sig mellan verket och läsaren.




Jan Guillou är en svensk journalist, född 1944. Alla vet vem han är. En gång var han programledare i TV (Magasinet, Grabbarna på Fagerhult). Hans böcker om agenten Hamilton och riddaren Arn har gått ut i stora upplagor. De har dessutom filmatiserats. Åren 2000-2004 var Guillou ordförande i Journalistklubben, en riddarvakt för det fria ordet. Och idag skriver han krönikor i Aftonbladet. Hans ord, som kommentator av inrikes- och Mellanösternpolitik, har viss tyngd. Men nu har han förmodligen tappat all trovärdighet.

Trovärdighet är viktigt för en journalist. Man måste kunna lita på honom. Det gäller även bloggare som mig. Jag var till exempel i hetluften hösten 2011 för att jag bloggat om Breivik. Expo kallade mig "fara för demokratin". Men förlorade jag min trovärdighet? Antagligen inte, eftersom jag 1) fick medhåll av över halva läsekretsen 2) affärens "buzz" ledde till jobbet med att översätta Mikael Jalvings "Absolut Sverige".

Trovärdighet är viktig för envar skrivande, offentlig person. Men har då en sådan som Guillou kvar denna trovärdighet? År 2009 avslöjades det ju att han spelat under täcket med KGB. Guillou hade aldrig berättat detta för någon. Men hade han berättat det, då hade mycket av hans texter genom åren fått en annan framtoning. Man kan även misstänka att publiken hade vänt sig emot honom på grund av detta samarbete med främmande makt.

I avslöjandet 2009 var det Expressen som hade storyn. Journalisten Micke Öhlander belönades med Guldspaden för det hela. Den 24/10 kom den första artikeln, själva avslöjandet. Rubriken var: ”Jan Guillou hemlig agent åt Sovjet”. Det är starka ord. Men efter en anmälning friades artikeln av Pressens Opinionsnämnd. Artikeln säger tydligen sanningen om Guillous mörkade förflutna.

Artikeln finns på nätet. Men eftersom jag avskyr Expressen generellt tänker jag inte länka. Tidningens svenskfientliga agenda måste motarbetas.

- - -

Guillou var journalist vid denna tid, slutet av 1960-talet. Han var anställd på hertidningen FIB/Aktuellt. Han blev då föremål för intresse från KGB-residenten Jevgenij Ivanovitj Gergel. Guillou, intervjuad av Öhlander i nyssnämnda artikel:

Jag arbetade då på FIB/Aktuellt och träffade 1967 Gergel på en mottagning på sovjetiska ambassaden i Stockholm. Han kom fram och bjöd mig på kaviar och vi började prata politik.

Guillou ”groomades” alltså av den lokale KGB-residenten. Och det hela började 1967. Guillou har erkänt att han tog emot pengar av ryssen. ”Jag fick också betalt och fick skriva på kvitton”, sa Guillou till Ölander.

Vad gjorde då Guillou för tjänster åt KGB? Bland annat skrev han en artikel om den svenska socialdemokratins förhållande till Vietnam. Enligt kollegan Arne Lemberg (1941-1979) ska Guillou även ha bett Lemberg att stjäla en intern telefonkatalog från amerikanska ambassaden. Guillou förnekar dock det sistnämnda.

Vad än Guillou gjorde eller inte gjorde så hade han i alla fall upprepade kontakter med ryssen ifråga. Man kan fråga sig vad det hela skulle ha lett till. Kanske groomades Guillou att bli en så kallad inflytelseagent åt Sovjet. Det vill säga att, som i hans fall, journalist och opinionsbildare, i artiklar och debattinlägg subtilt föra fram sovjetiska synpunkter på saker och ting. I Norge hade Arne Treholt denna funktion i sin egenskap av politiker. Guillou blev inget spionerimässigt högvilt som Treholt, men visst kan teorin ”inflytelseagent” belysa fallet Guillou/KGB.

- - -

Säpo fick ögonen på Guillou tack vare att Lemberg larmade dem. Och i parentes sagt var det helt rätt av Lemberg att göra detta, trots att han var arbetskompis med Guillou på FIB/Aktuellt. Om man känner till eller har uppgifter om landsförrädisk verksamhet måste man informera säkerhetstjänsten. Alltså säkerhetsavdelningen på Rikspolisstyrelsen, alltså Säpo. Säpo inledde spaningar mot Guillou, men fann inget att gå på.

Guillous möten med KGB hade klart konspirativ karaktär. Mötena måste ske i hemlighet. Det återges i Micke Ölanders artikel ”Så tränade KGB Jan Guillou i spioneriteknik”, 24/10 2009. Guillou erkänner där hur allt gått till. Han berättar för Ölander om de säkerhetsrutiner som han måste följa inför mötena med Gergel. Som att undvika att skuggas. Därför tappade ibland Säpo spåret efter Guillou när man spanade efter honom, som inför ett möte 19/4 1967. Det viktiga att komma ihåg är dock att Guillou sågs som en säkerhetsrisk, han var ett spaningsfall. Guillou hade samröre med KGB-agenten Gergel. Det var allvarligt och måste utredas.

Guillous möten med Gergel ska bland annat ha skett på restaurangerna Oden och Fajansen i centrala Stockholm. Källan för detta är det PM som Lemberg skrev till Säpo 1967. Där gav han information om det landsförräderi han misstänkte att Guillou var inblandad i.

- - -

I Ölanders första artikel försvarar Guillou sitt KGB-samröre så här:

Det blev bara en enda rad av icke-händelser och det är inte brottsligt att träffa utländska säkerhetstjänster.

Samröret ska ha upphört 1972, då Guillou enligt egen utsago bröt kontakten.

Ölanders artikel publicerades alltså 24 oktober 2009. Några veckor innan det hade Guillou gett ut sina memoarer: ”Ordets makt och vanmakt”. Där nämnde Guillou inte ett ord om KGB-samröret.

Det må vara. Men när det begav sig borde han ha gått till Säpo och sagt att han fått påstötningar från KGB. Det måste varje medborgare som utsätts för sådant här göra. Men Guillou gjorde inte det. Guillous beteende är i alla fall helt förkastligt, detta att samarbeta med KGB, supermakten Sovjets offensiva spionorganisation.

Jag menar: vid samma tid gjorde svenska män värnplikten för att värna landet mot denna aggressiva stormakt. Men Guillou, han åt middag med den. Och han har erkänt detta och annat som han gjorde åt KGB. Så jag frågar mig: hur kan en överbevisad KGB-kompis som Guillou vara uppburen författare i det här landet?

Jag kan i alla fall inte längre läsa en Guillou-text utan att komma att tänka på hans KGB-samröre. Denne figur ska alltså få sitta och rasiststämpla varenda SD:are medan vi ska glömma och förlåta hans spel under täcket med Sovjet...? Vi ska alltså betrakta hans mottagande av pengar och flotta middagar med Gergel som "icke-händelser"...? Guillou stödde dock Sovjet. Han gick Sovjets ärenden medan svenska män gjorde värnplikt, offrade år av sina liv för att när det gällde kunna försvara landet med vapen i hand. Hederliga svenskar var beredda att offra livet för att försvara landet mot Sovjet. Guillou fullgjorde aldrig sin värnplikt. Istället gav han sig i lag med fienden, Sovjet.

Att sluta läsa Guillou måste vara en patriotisk plikt. Man behöver väl inte slänga hans böcker i soporna direkt. Men något skumt är det hur Guillou fortfarande liksom är "en medborgare höjd över all misstanke", hur han av eliten mer eller mindre förlåtits. Han får fortsätta med sin skrivverksamhet som om inget hade hänt. Mot detta måste man protestera. Det kan till exempel göras genom att bojkotta Aftonbladet, där han skriver krönikor.




Relaterat
Jalving: Absolut Sverige
Jag har gjort värnplikten
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)
Kaninbibeln
"Burning Magnesium" (2018)

Rysslands, dåvarande Sovjets ambassad på Gjörwellsgatan 31, Marieberg, Kungsholmen, Stockholm