måndag 5 augusti 2013

Recension: Man kan inget veta om sedan (Norling 2011)


Klara Norling (1980-) är filmskribent. Hon är verksam på sajten Cinematomeow. Men hon är även poet. Här har vi en intervju med henne. I detta inlägg ska jag recensera Norlings ”Man kan inget veta om sedan” (Pupill 2011), en 16 sidors prosapoetisk text. Möjligen kan man kalla den berättelse. Du kan köpa den här.




Klara Norling. She never promised us a rose garden. I ”Man kan inget veta om sedan” är det skarpa ord, minimalism, något som skaver. Men inte bara. Det är ingen eländes-frossa à la Birgitta Trotzig. Men bra nära.

Nåväl. Omslaget på boken är grönt. ”Man ska inte döma en bok efter dess omslag” heter det ju. Men här tänker jag i alla fall väga in omslagets gröna färg. Som anslår en ton. En hoppfull ton. ”Hoppets färg är grön” heter det som bekant.

Men hopp... bjuder texten i ”Man kan inget veta om sedan” verkligen på hopp...? Inte riktigt. Sidan 1 talar om ”gnagande, malande käkar” och ”att må så illa att man kräks ur sig själv”. Detta är, förutom det gröna, grundackordet. Så ni som ogillar vass prosapoesi, texter om obehag, kan sluta läsa här.

Ni andra: stanna för en resa genom Inferno. En helvetesresa. ”Medicinering, ambulans, akuten, gråt i håret.” Och iförd ”ett linne med en bild av Ian Curtis på sig”.

Då kan man gissa att det handlar om ett självmordsförsök. Jag säger ”gissa”. Texten är dunkel. Ian Curtis var i alla fall sångaren i Joy Division som tog livet av sig. Han är något av en ikon för depprock, goth, patos – och självmord.

Men i Klara Norlings text levs det vidare. Det ”dröms i bilder, som träd och hav”. Det handlar om att ”dö, för att leva igen”. – ”Endast den som dödens öga skåda kan, soldaten ensam, är den frie man” sa man under 30-åriga kriget. Norling för, kan man säga, ett eget krig – mot tillvarons demoner.



Texten, brödtexten (bokens 20 sidor minus de fyra försättsbladen) är på 16 sidor. Och eländet, själva kampen, varvas med lättare känslor. Allt är äkta, det är koncentrerat och digert på innehåll. Det är en hård värld och en svår text, men den lättas upp av sådant som ”fotobok av Anton Corbijn med fina bilder av U2” [s 11]. Jag är tacksam för det. Det ger en viss färdriktning: aha, det är samma värld som jag lever i... Visst gillar jag texter där allt lever på sina egna villkor, inga markörer som pekar på vår värld finns. Men i denna extrem-minimalism är troper som ”Ian Curtis” och ”Anton Corbijn” välkomna andningspauser.

Norling slutar sin text med: ”man fortsätter, man ger sig inte, nej, man ger sig fan inte”. Det passar bra. Lyckligt slut kan man kanske kalla det. Det är i alla fall ett som passar. Hela detta verk har substans. Ni som aldrig läst poesi kanske tycker att det är lätt att fylla 16 sidor med ett koncentrat av ett skede av ens liv. Men det, kan jag meddela, är det inte. En konstnär måste bestämma sig för att utesluta, ta bort. Här har mycket tagits bort. Det kallas minimalism: så lite som möjligt ska återstå. Men det som finns kvar här har, som sagt substans.

- - -

Mer nerskalat än så här kan det knappast bli. Och som antytt har Norling en blogg där hon skriver längre texter. Så med det i åtanke kanske hon kan berätta mer för oss. Berätta om världen. Om allt. ”Man kan inget veta om sedan” och vissa bloggtexter har i alla fall ett anslag som känns modernt – fritt, egensinnigt och skarpt, men inte überäckligt och frossande – så som det annars kan tendera till i modern poesi. Det ska vara kantigt och oskönt och svart och kräkningar.

Norling rör sig förvisso där. Men även bortom. Om hon släppte fram än mer av de drömmar hon antyder, om hon blir mer positiv – 51% positiv ska man vara här i tillvaron, det säger David Wilcock och det tycker jag är klokt – så torde hon rimma än mer med tidsandan. Starka, självständiga, fria människor, som vet vad det är att leva och som kan skildra det hela i alla toner, med svärta men även med färger, det är vad vi behöver. Möjligen så som Klara Norling visar oss. En författare som inte lovat oss någon rosenträdgård och kanske aldrig kommer att göra det. Men som kanske framöver, på sina vandringar, gör ett besök där, en liten avstickare eller två, och rapporterar om det. Parallellt med hyllningar till stålets skönhet. Hon säger sig ju i intervjun samla på samurajföremål. Hon säger till exempel: ”Det är en speciell känsla att hålla i en välgjord katana. Stål som någon skapat med omsorg – det är poesi för mig, det med.”

Hur sant är inte detta. Norling säger sig även alltid bära med sig samurajkodexen ”Hagakure”. Även detta ligger i tiden anser jag. Inte i att starta krig, men att skriva texter som höjer sig andligt som om det gällde krig och strid. Det kan vara den poesi som behövs ”för att dra kungariket ur dyn”, för att anspela på Majakovskij. Skönheten i stål, ”sångens anda är kriget” (Södergran). Samt: ”Vilan dig väntar blott i strid. / Först mellan sköldarna givs det frid.”

Det sista var Karin Boye. Och Norlings vurmande för Hagakure och katanas tycker jag är uppfriskande. Något av den andan kan svensk poesi behöva mer av: hängivenhet, passion med attityd. Så att vi får en poesi som inte ryggar för något, som inte väjer för elände, men även skildrar ”världen i dess rika mångtonighet”, som solsken och stål, blommor och blemmor, jetflyg och dharmashâstra – det är åtminstone vad jag kommer att driva i mitt författarskap. Se till exempel mina diktsamlingar "Grönt ljus" och "Tempel och trädgårdar. Och denna gryende vitalism kanske även får med sig det unga gardet.




Relaterat
Svensson: Grönt ljus
Tempel och trädgårdar
Edith Södergrans bellatoriska sinnelag
Karin Boye
Skallet från den kapitolinska varginnan

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (59) aktufall (21) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (61) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)