In Swedish. -- Det är återigen dags för lite lästips. Det är den vanliga blandningen av sakprosa och fiktion. Ett liknande inlägg finner du här.
1. Fakta / essä
Peter Haventon och Alrik Söderlind. Stora boken om Saab (2017). -- De första kapitlen är OK ty de är specialskrivna av Haventon. Och behandlar Saabs tidiga historia. Resten är till 90% återpublicerade artiklar ur Auto Motor och Sport om olika aspekter av Saab. Och det kan man vara utan. Ty den efemära, tidsbundna karaktären är för tydlig i dessa texter: provkörning av bil, debattartikel om Saabs framtid osv. Med andra ord, slött av dem att mestadels bara värma upp rester på detta sätt.
Peo Thyrén. Från Noice till nu – du lever bara en gång (2019). -- Har man redan läst Bogerius' bok om Noice är det mesta i denna bok redan bekant. Och Bogerius' text är mer stringent och har färre pinsamma anekdoter. Men OK, Thyréns egen bok är också rätt läsvärd. Bland annat skriver han om när han blev kristen; det var bland annat kompromisslösheten i Kristi attityd som tilltalade honom. Tonvikten i boken ligger på Thyréns musikkarriär. Med Noice, Easy Action och Sha-Boom samt som låtskrivare och producent. Basfakta i målet ges i min recension av Bogerius' bok om Noice.
Marko Smedberg. Krigföring (2004). – Jag vill hävda att boken i stort sett är värd att läsa. Översikten över krigföring till lands, till sjöss och i luften från Napoleonkrigen till idag är koncis och mer eller mindre vettig. – Plus också för att författaren läst och noterat tyska källskrifter. Inte många svenska författare idag erkänner öht existensen av tyska källor. – Dock retar man sig överlag på språkbehandlingen i Smedbergs bok. Det är som ofta i dessa fall (i genren "SMB-böcker, modern svensk krigshistorisk litteratur"...) en likstel, stilblind framställning. Det är en sak att grundkravet för en historisk handbok är ämnesmässig stringens. Och här finns sådan: forskningsmässig koll. Men man saknar stil på anrättningen... Man saknar den ”tight but loose” stil som kännetecknar militärskribenter som J. F. C. Fuller, Cyril Falls och Liddell Hart. Man saknar det uns av personlighet som får en att läsa och läsa om böcker av dessa britter. – ”Krigföring” används enligt uppgift för utbildning av svenska officerare i krigshistoria. Det passar den väl för; de får iaf veta något här. Men inslaget av ”militär mumbo-jumbo” är påfestande. Såsom malandet av angloamerikanska begrepp, såsom detta att inom flygkriget både nämna ”interceptor” och ”air superiority fighter” vilket (som även nämns av Smedberg) är nästan samma sak men de båda termerna måste trots det tuggas. I sådana fall blir militärbyråkratismen väl påfrestande för mig. Dessutom slängs det ofta in meningslösa rader som ”krigföringen blev mer komplex” och ”det är svårt att dra slutsatser om utvecklingen”. – Som sagt, en likstel, stilblind framställning som dock är värdesäkrad genom sitt faktiska innehåll. Någon liknande bok på svenska kommer nog inte att skrivas på bra länge.
2. Fiktion
Fred Hoyle. Det svarta molnet (1957; på svenska 1958). -- Ett interstellärt moln hemsöker jorden. Vetenskapsmän, politiker mm. möter utmaningen. Denna bok är högst rekommendabel. Hoyle berättar både med strikt vetenskap i bagaget och med livaktig dialog och scengestaltning. Han återger dessutom ekvationer och beräkningar för molnets karaktär; det ser man inte ofta i sf, en oskriven regel är där att inte ha med sådant -- men Hoyle struntar suveränt i det och det är jag på sätt och vis tacksam för. Hoyle var astronom till vardags och skrev fiction tämligen sällan men Det svarta molnet är i stort sett värd att prisa. Det är ingen särskilt märkvärdig text men här och där firas triumfer. Stilen är mer livaktig än hos till exempel A. C. Clarke, för att nu nämna en snarlik landsman.
Christopher Priest. Inverterad värld (1974; på svenska 1985). -- Boken stod där i hyllan och kallade på mig -- en svår bok, en hypad bok. Den och andra Priest-verk var nämligen proklamerade som da shit under mitt 80-tal som sf-fan. Den visade sig nu, vid läsning, mer än OK. Läsbar, läsvärd. Krånglig ontologi spelar huvudrollen (jämte huvudpersonen och hans strävanden i en gåtfull stad) men allt är berättat med ledig stil. Inga ekvationer...! Men Priest återger förvisso en del invecklade geometriska koncept i ord, utan siffror. -- Detta är som Ballard, vidareutvecklat på egen hand. Inte en bok att aktivt söka upp men den levererar -- för den som vill ha metafysisk sf med föredömlig stil, underhållande och lagom tjock, 240 s. Den läses ungefär som Clarkes novell Mörkrets mur: invecklad metafysik står i centrum men denna bok är faktiskt lättare att förstå än den.
Fritiof Nilsson Piraten. Diverse. -- Jag har nu för första gången någonsin läst texter av Piraten. Det visade sig vara helt OK. Man möts av sådant som konservativ världsbild, nöjaktig stilmässig verkshöjd, ingen påträngande tragik (även om han kan se tillvarons tragik också). Det är ett författartemperament ungefär som Frans G. Bengtssons, dock är jag personligen färdig med Bengtsson, Piraten ger mig mer just nu. -- Den stilmässiga briljansen kan till exempel ses i inledningen till Bock i örtagård, om ett smörgåsbord, dock är det ingen i sig schangdobel fest som skildras, bara ett vanligt smörgåsbord på ett stadshotell som Piraten får ut det mesta av i sitt inledningskapitel. -- Bock i örtagård var den i ordningen andra boken, den var OK, dock gillar jag mer novellerna, som Högvilt om en engelsk lord som kommer på besök hos en medelklassig svensk, denne bjuder lorden till ett hotell som han lurar lorden är hans herrgård; det tyckte jag var roligt. Andra nämnvärda novelltitlar, roande skrönor som överlag känns rätt äkta, är Afrika; Yankee fashion; Fallet med de svarta fötterna; Kapten Anton. -- Jag jämförde nyss Piraten med Bengtsson. Ett annat skånskt jämförelseobjekt kan vara Hasse Alfredsson. Piraten slår även denne; Alfredsson ska nämligen i sina romaner alltid vara så pretentiös och seriös, ha sådan uppenbar tragik; effekten blir konstlad och tillgjord. Piraten däremot har lagom tragik. Han går den perfekta balansgången mellan "för pretto" (= Alfredsson) och "för raljant" (= Bengtsson).
Olof Svedelid. Anmäld försvunnen (1972). -- En rätt rekommendabel svensk polisroman. Svedelids första om Roland Hassel. Påminner om Sjöwall-Wahlöö fast utan vänsterismen. I så måtto är denna som en tidig motsvarighet till Hans Holmérs serie om Loppan (första självbetitlade romanen 1990). Dvs. en kunnigt skriven och säkert berättad polisroman utan vänstervriden predikan (det där som Sjöwall-Wahlöö annars hyllats för). Läs Svedelid, läs Holmér, iaf dessa två titlar (Anmäld försvunnen; Loppan). Loppan är något starkare eftersom huvudpersonen bland annat är socialt mer framgångsrik, såsom hos damerna, medan Hassel understryks vara en lite stukad figur och det känns rätt uttjatat. -- De nyssnämnda Sjöwall-Wahlöö är förstås inte dåliga de heller; utan kommentar kan jag rekommendera dessa titlar av dem: Mannen på taket, Brandbilen som försvann, Den skrattande polisen, ja möjligen även Terroristerna som var den sista i serien.
3. Detta
Slutligen en samling snabba lästips inom genren spionage och underrättelsetjänst... -- Trepper, Röda kapellet. Skriven av chefen för sovjetkommunismens spionage i Tredje riket. Läsvärd. – Kummenius, Kontraspion för fem länder. Finländare som fångade ryska spioner under AVK. Han bidrog även till Stig Berglings infångande. Inalles bra läsning. – Wright, Spy Catcher. Kontraspionage i England 1950-1975. Man var infiltrerade av Philby, Burgess, Maclean och Blunt, och Wright deltog i att rensa upp här. – Treholt, Ensam. En norsk förrädares memoarer, rätt läsvärd. – Nordblom, Industrispionage. Väldokumenterat avslöjande av Sovjets 1980-talsspionage i Sverige. – E7, Jag är spion. Bok från 30-talet, en engelsk frilansande spion som verkar i Sovjet, Italien mm. Dokumentär skildring, dock ställvis med stilbriljans som en roman. – Wennerström, Från början till slutet. Memoarer av en förrädare på toppnivån = överste i svenska flygvapnet. Och förräderiet åsido, visst var han smart. Och kunde skriva. – Härmed en länk till Anders Sundelins Wennerström-biografi från 1999.
Relaterat
Sundelins Wennerströmbiografi
E.7: Jag är spion
Bogerius: Bedårande barn av sin tid
Lästips antiken
Lästips april 2018
Jim Ballard
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar