måndag 27 september 2021

Primordial History: Chapter One: Hyperborea

Welcome to my primordial nightmare... hereby starts a series of "secret history". A tale of pre-history, of Hyperborea, Lemuria, Atlantis, and such.



Index to the whole series
2. Lemuria
3. Atlantis
4. Egypt



This is an alternate history of man. A survey of primordial history. A history of Hyperborea, Lemuria, Atlantis, et cetera.

This is “complementary history”. History not taught in the Academy. The sources we have used are essays, not fiction; we have employed traditional and other documents.

The very early stage of history we will, here at the beginning, summarize quickly. -- For the origin of all, that is God, see Borderline. For the origin of man 6 million years ago in Lyra, Vega system, see Sheldan Nidle, Your First Contact (2000). For the early history of man in Inner Earth, see the Gnostic document Origin of the World. For an indicium that Paradise was in Inner Earth, see Olaf Hansen's The Smoky God (1908), where the rivers of Paradise (Euphrates, Pison, Gihon, and Hiddekel) are said to exist in Inner Earth.

After "Inner Earth" primordial man then lived on Hyperborea. This is the theory we have.

The following blog series will take a view at man's development on Hyperborea -- and, of what followed after that era. In other words, the series will be about three legendary lost continents mentioned above: Hyperborea, Lemuria, and Atlantis. They all play some role in man’s past, they all carry a lot of meaning – ethical, mythical, esoteric. This examination will not be exhaustive. However, for the record, this triad must be outlined to paint the alternative historical picture we believe is a valid one – that of these lands and cultures having once existed.

First and foremost, we maintain that these three lands were separate – for, sometimes, they are mixed up. Like Swedish scholar Olof Rudbeck (1630-1702) confusing Hyperborea with Atlantis (and placing them both in Sweden, which also is wayward speculation). We also have the myth of Apollo going to Hyperborea for rejuvenation; we believe he went to Agartha (= Inner Earth), not the circumpolar Hyperborean land.

+++

This chapter treats Hyperborea. And a lot has been said about this mythic land. We can’t go into everything that is maintained about the existence, history, and meaning of Hyperborea. We will focus on this hypothesis: that indeed a polar continent called Hyperborea existed up and until about some 50,000 years ago. And in this we will maintain that the end of it, of it sinking and the polar climate suddenly becoming inhospitable, depended on an alleged tilt of the Earth axle, from perpendicular to the ecliptic to the 23.4-degrees inclination it now has.

And, it seems that the case of this tilt, from straight to leaning, explains a lot of the fate of Hyperborea, a case that neither Tilak nor Evola, authors having Hyperborea as a linchpin in their systems, give any consideration to at all.

So, let’s propose that Earth in its infancy had a rotational axis perpendicular to the ecliptic. Then it tilted. But when? We here suggest that it took place somewhere in antediluvian times, somewhere well before the “flood,” before the fall of Atlantis, let’s say, in the span between 100,000 and 50,000 BCE. That would be in the Paleolithic Era, in its last interglacial period. – Was the “Lucifer Experiment” on Atlantis (more on this later) involved in this, was it due to some cosmic catastrophe? This we don’t know. However, if indeed Earth in days of old, in the Golden Age of myth had a perpendicular rotational axis then this explains the supposed mild climate of that age: with no inclination of the axis the planet lives in perpetual spring, there are no seasons. Thus, there will be no ice caps on the poles either. (And conversely, with an axle tilt of the current 23.4 degrees we have seasons and we have polar ice caps.)

According to Kjellson (1984) a major indicium for a tilted Earth axis can be found in legends of a disturbance in the star constellations, told of by the Azteks of America and, also, in the fifth Sibylline book of the Romans. These tales of a disrupted night sky might indicate an axle tilt. Then we have downright legends of such a tilt having occurred (legends Kjellson found in Axel Olrik’s Om Ragnarök, 1902), like the inhabitants of the Andaman Islands east of India telling of “Earth capsizing” in the days of their forefathers.

Also, the Eskimos say that when the heaven fell down Earth capsized. And the Samis say: once the North Star held up the sky, but during the end of days Fatoua hit it with his bow whereby the heaven fell down and crushed the Earth. Even the Celts are by Kjellson said to have a myth of the Earth becoming askew.

And this is not all. Leaving Kjellson we can go to the Older Edda where we find the “Grottasöngr” aka. “The Song of Grotti” which tells of this event in a mythologized way. Two slave girls are bought in Sweden by the Danish King Frodi. The girls are set to grind an old, magic stone mill, the type with a circular, movable stone above a stationary stone, like the ones used to grind grain in olden times. This, however, is also a magic mill that grinds wealth and this the girls do, they grind wealth to the king, enabling the “Frodi peace” (Swedish, Frodefreden, a symbol of the golden age). But the King treats the girls roughly and they, in response, conjure up an enemy army, using the magic mill. In their anger the girls grind even harder, the shafts of the mill-frame snap and soon the whole mill is rent asunder. The poem ends with the enemy army approaching and the girls saying to the King that they are done milling.

This can be interpreted as: in ancient times the Earth axis was vertical and then the golden age ruled. Then the axis tilted and that was the end of the golden age.

+++

Hyperborea, as imagined in a rather unique Mercator map of 1595 (see illustration above), was a circumpolar continent. It had four rivers streaming into the middle – a middle that might be the entry to “Inner Earth”. That specific realm aside, a middle continent with four or five rivers “falling into Hel” (= Inner Earth) is intimated in the Older Edda, in “Grimnismal,” verse 28.

Further, in the Prose Edda (“Gylfaginning”) Midgard is told of as being perfectly circular with the sea all around it. The giant sea snake Midgard Serpent is said to circumvent it with its long, slim, elongated body. Thus, Hyperborea would have been equal to the fabled Middle Earth of the Edda, Midgard, the land of the middle, das Reich, a circumpolar land centered on an entry into Inner Earth, the entry being the supposed hole of the polar patch.

The hole being the entry to Inner Earth can mythically be viewed as Ginnungagap, according to “Gylfaginning” having one north-facing and one south-facing part – that is, one hole by the north pole and one hole by the south pole. Mythically, from the southern hole sparks and dust flew from Muspelheim; would these sparks, then, be the southern light...? Also, according to “Gylfaginning,” the gods built a castle in “the middle of the world, called Asgard” – is this the same as the fabled Inner Earth realm of Agartha? Asgard, Agartha; do you see the similarity?

At the end of “Gylfaginning” is told of Ragnarök, the Downfall. That is, the downfall of Midgard, of it sinking beneath the waves (because mythically the fabled Midgard Serpent went ashore for a final scuffle with Thor, who killed the serpent and then died). Even the Older Edda tells of the downfall, with the gods dying in the cosmic battle and the Earth then being devoured by the sea (“Voluspa,” verse 57). That is, Midgard-Hyperborea is sunk. We also have the mentioning of the “Fimbul Winter” = a severe winter, which could be interpreted as the then approaching ice age, the last glacial. That is, the tilt of the Earth’s axis by this time ends the perpetual spring.

Then, in verse 59 of “Voluspa” the Earth rises again, other lands than Midgard seeing light of day. According to the meta-theory presented in this study Atlantis, for example, was around by then (by the end of the last glacial) and probably also Eurasia. That landmass, either already there or (as “Voluspa” intimates) now rising above the waves, might be the realm fleeing Hyperboreans migrated to when their land was no more.

The Eddas are not clear-cut scientific documents, they shroud a lot in myth. However, it is wrong to see them as nothing but myth. Myth can contain a solid core of historical reality. The Eddas may give clues to Hyperborea and maybe even of Inner Earth.

+++

A man with a keen eye for the Hyperborean myth was Julius Evola (1898-1974). In The Mystery of the Grail, in search for Hyperborea, Evola discusses Arthurian legend in some detail, like referring to a “revolving island” which could be seen as a “… polar land that spins around its axis and carries along the world in its rotating motion.” [p 34] Sounds like the circumpolar Hyperborea to me...

Evola goes even deeper into the Hyperborean theme in his magnum opus Revolt Against the Modern World. Its Chapter 24 delivers a pertinent overview, somewhat more elaborate than the one given in the book you’re now reading, with sources worth checking up for the dedicated Hyperborea student.

Evola tells of Hyperborea, a northern land of golden age qualities then being visited by a catastrophe and having to be abandoned. It must be noted: he isn’t focused on writing a chronicle; instead, he wants to extract the spiritual-metaphysical meaning of the Hyperborean era (and in his view it was an elevated, patriarchal, solar culture, bequeathing its heritage to bronze age India and imperial Rome with its dharmarājas, “responsible men,” and male gods). Anyway, in giving historical pointers to this culture Evola relies on ancient Persian and Indian documents; for instance, he refers to a study by B. G. Tilak (1856-1920), entitled The Arctic Home in the Vedas (orig. 1903, this reading is based on the 2011 Arktos edition) which we now will look at. Apart from mythical pointers Tilak’s research is based on geology, archaeology, linguistics, paleontology, and astronomy. A wide, holistic outlook indeed.

It is true that Tilak neither mentions “Hyperborea” nor the above intimated “Earth axle tilt”. But he does indeed speak of a lost ancient civilization located at the North Pole. The mythic land where Aryan man originated, sketched by Tilak, is the same as the legends of Hyperborea tell of. The name of the land aside, Tilak for instance says this as a kind of coda:

[T]he Aryans were autochtonos neither in Europe nor in Central Asia, but had their original home somewhere near the North Pole in the Paleolithic times, and they migrated from this place southwards in Asia and Europe, not by any ‘irresistible impulse,’ but by unwelcome changes in the climatic conditions of their original home. [Tilak p. 26]


This is a pointer for the case of Aryan man and his origins which we note for the record. Further, our point is: Tilak, in giving support for a northern home of the Indian Aryans, the people who invaded northern India in the second millennium BCE (or earlier), for instance notes how the Indian Aryan document of the Rig Veda has rather many hymns to the dawn (Tilak, Chapter Three). In this, Tilak maintains that these hymns could not have been written in India because dawn there comes quickly; it is a quickly passing event, nothing spectacular as such. It is different in the polar north, as he shows us in Chapter Three – and, with the theory of the Earth axis having once been perpendicular, it becomes even more credible because then every day has a very long dawn (and a very long sunset) – day in, day out, the whole year around having the same day/night proportion, a perpetual spring equinox, as it were.

As intimated Tilak doesn’t mention the case of “the once straight Earth axis”. However, it might be that this occurrence, the axle tilt, strengthens his case of a polar land once inhabited by Aryan man. For if the end of Hyperborea comes about because of an Earth axle tilt, then this explains the freezing over which indeed is mentioned by Tilak. And it might explain how scientists in northern Russia have found mammoths frozen into solid blocks of ice. It is as if, sometime during the Paleolithic Era, the northern climate changed in an instant. An instantaneous axle tilt would explain that.

As intimated, Tilak does mention mythical evidence for a polar original home. For example, it is the story in the Persian Avesta about the destruction of this land, “Airyana Vaejo,” by snow and ice [Tilak, p. 246]. This, together with evidence of the temperature being mild and temperate before the last glacial, gives his meta-theory some credibility – that of a Polar, golden age-era origin for the Aryans.

The order of things would then be (dates very approximate): (1) about 100,000 BCE, the last interglacial period having an erect Earth axis, meaning perpetual spring, the Golden Age in Hyperborea and Lemuria – (2) axis brought askew by “some cosmic occurrence,” Hyperborea sunk, iced over, and abandoned – (3) 50,000 BCE, Silver Age in Lemuria and Atlantis – (4) 10,000 BCE, last glacial ends, the melted ice mythologized as “the Deluge” which also drowns the last remains of Atlantis, meaning end of Silver Age and beginning of Copper Age. In other lingo, this would be late Paleolithic occurrences – and then we have the following era, Mesolithic, starting 10,000 BCE, fully in accordance with the pattern given previously.

+++

The modern era author pioneering the Hyperborea thesis was Madame Blavatsky (1831-1891). It is true that Blavatsky as a writer might be criticized for this and that, like not noting the sources on which her magnum opus The Secret Doctrine (1888) was based. However, when reading a summary of her Earth history as given in that book [source, Wikipedia, "Root Race"] it seems that she had taken into account that the ancient Hyperborea was a paradise with a tropical climate “because Earth had not yet developed an axial tilt,” as the summary says.

This is now noted for the record. Further, Blavatsky’s Earth chronicle deserves closer examination due to another theory: that of the earliest planetary epochs having a decidedly ethereal nature. It is a bit of an “astral” epoch, a pre-material age. Intelligent beings and maybe even man existed but he hadn’t gained full, solid material shape yet.

Thus, Blavatsky speaks of a first epoch (actually, “root race,” but let’s call them epochs) called “Polarian”. It was a region by the north pole of Earth, with a species merely ethereal, only composed of etheric matter: “They reproduced by dividing like an amoeba. Earth was still cooling at that time. The first mountain to arise out of the stormy primeval ocean was Mount Meru.” [ibid]

This theory must be kept in mind to give perspective on the ancient realities. As we all know, the metaphysical concept of successively higher, more advanced, more “real” levels of reality, is a fundament of esotericism. Without it, secret history becomes just a melodrama of “galactic war, aliens, secret societies”... Thus, it must be noted that primeval Earth history only saw intelligent beings of an ethereal, not solid or physical kind. With continued development solidification set in.

Blavatsky then proposes a second era, the Hyperborean proper, with golden-hued people living on the above intimated, circumpolar Hyperborean continent, the place with the mild climate due to the Earth axis not having tilted yet. (For the record, we note that next in her system comes the Lemurian and Atlantean epochs; Rudolf Steiner, her otherwise somewhat deviating follower, has the same cosmology in his doctrine of Anthroposophy). – According to Blavatsky, the Hyperborean human species reproduced by budding. This again gives some perspective to the nature of early history and Hyperborea specifically. It was not some ancient style warrior society, some bronze-age type Āryāvārta as some romantics of today tend to see it. Even the Aryan-minded Miguel Serrano stresses the ethereal, different nature of the Hyperborean era of man, its earliest stages being of an essentially proto-material kind.

+++

The following we now propose regarding the “Hyperborean complex,” a kind of summation and tying up of loose ends: as intimated by Tilak and others (Blavatsky, Serrano, Nidle) there was in the last interglacial a polar land commonly named Hyperborea. Men lived on it, conducting an elevated spirit science, a high culture radiating light and spirituality for all the epochs to come. Because of an axle tilt the weather got colder, and due to sinking of the lands Hyperborea had to be abandoned – so its inhabitants ventured south and became Cro-Magnon man, Aryan man – eventually, sometime after the last glacial, about 5,000 BCE (Mesolithic Era-Neolithic Era), re-inhabiting the north and, also, migrating to Spain, Italy, Greece, Iran, and India. This might not be a central story of the study you are now reading but it is indeed important for the early history of man at large.

The history and meaning of Hyperborea has been distorted and concealed. Now, with both the means of modern science and spirit science, the true role of Hyperborea might emanate from the shadows.

In the next chapter we will go to Lemuria.



Sources
Evola, Julius. The Mystery of the Grail. 1997
Kjellson, Henry. Teknik i forntiden. 1984
Nidle, Sheldan. Your First Contact. 2000
Tilak, B. G. The Arctic Home in the Vedas. 2011




Related
Chapter Two: Lemuria
Timeline
Borderline
Rig Veda 10.129
Primordial History in Swedish

fredag 10 september 2021

Evola: några reflektioner

In Swedish. -- Julius Evola har intresserat mig de senaste åren. Härmed ett försök till sammanfattning.



Vi vet alla att Julius Evola föddes i Rom 1898 och dog i samma stad 1974. Hans tidiga, offentliga genombrott var som abstrakt konstnär, först som futurist, sedan som dadaist.

Idémässigt var Evola redan som ung emot den katolska kyrkans makt. Och han föraktade den borgerliga livsstilen. Dessa två drag – antikatolicism, antiborgerlighet – bevarade han livet igenom. Nietzsche, Spengler och andra andens stormän (Buddha, Weininger, d’Annunzio) gjorde tidigt Evola till en elitistisk vurmare.

Den filosofiska, moraliska, personfokuserade idé som bär Evolas egen prägel kom att bli magisk idealism. Han ville finna tillvarons urgrund och han fann det i människans inre, i den obetingade översjälen, paramātman. Han formulerade det som ”den Abolsuta Människan”, en allsmäktig gudamänniska. Evola gav det hela filosofisk prägel men han betonade i Saggi sull’Idealismo Magico hur man även måste nå bortom sedvanlig akademisk filosofi. Taoism och indisk esoterism behövdes även för att nå sanningen; en alkemisk reaktion måste till, ett genombrott in i en ny verklighet: ”Philosophy is the train of thought that finally sees into its own inadequacy and realizes the need for an absolute action that originates from within” (Evola efter Hansen s. 29). Rent rofyllt tänkande leder ingen vart.

Det hela kan sägas ha drag av Actionism; här ser vi idén om att, likt en underrättelseagent, utföra operationer för att nå kunskap (COTAK = Conduction Operations To Attain Knowledge). Vi ser här även det faustiska vurmandet för en individ som skapar verklighet med sin vilja och vision. Det är en andligt förankrad övermänniska. Evola ogillar förvisso formellt Nietzsches övermänniskotanke; tysken var ju så oandlig. Men med Evolas andlig-idealistiska klangbotten så får vi i denna magiska idealism ändå, i allt väsentligt, en bärkraftig gudamänniska, en andlig övermänniska, en tantrisk divya som höjt sig över det blott mänskliga. Tantra behandlade Evola för övrigt i The Yoga of Power (första versionen som L’Uomo come potenza, Man as Potency; andra versionen sedermera översatt som The Yoga of Power, 1998).

+++

Under mellankrigstiden hörde Evola talas om René Guénon (1886-1951). Denne var en franskfödd sufisk mystiker som bodde i Kairo; kunskap om kristendom och vedānta ledde Guénon till ”den ursprungliga traditionen”, prisca theologia, en urgammal, för alla religioner gemensam urgrund. Polemiskt sammanfattade Guénon sitt credo i The Crisis of the Modern World (franskt original 1927), hur vår moderna värld är en värld av förfall och nihilism; medicinen heter traditionell visdom, meditation och intuition. Dessa åsikter tog Evola till sig. Men man måste understryka att Guénon även hade ofruktbara avvikelser i sitt credo, såsom sin tro på katolicism och frimureri som traditionsbärare (Evola bekämpade å sin sida både frimureri och katolicism). Mindre kontroversiellt kan Guénon allmänt-andligt beskrivas som en prästerlig typ medan Evola var mer ridderlig. Dvs: italienaren betonade hinduismens rajarṣi, cakravartin, dharmarāja, dvs krigaren som bärare av religiös essens, medan Guénon var en något mer stillsam och from vurmare som betonade prästen som religiös symbolfigur.

Evola vidareutvecklade sin traditionsvurm i Revolt Against the Modern World (1934). Här, sa Edmund Dodsworth, fick den tidigare formulerade, något abstrakta ”Absoluta Människan” historisk förankring i kulturer såsom vedatidens Indien, principatets Rom och högmedeltidens kejsardöme med Fredrik II av Hohenstaufen i spetsen. När Revolt gavs ut regerade annars fascismen i Italien; detta kan föranleda några kommentarer om den politiske Evola. (Vi kommer av och till att återvända till det politiska i denna artikel; politik, filosofi och andlighet uppgår hos Evola i en enda holistisk gestalt.)

Evola var i början, låt säga under 20-talet, entusiastisk anhängare av regimen, han uppskattade fascismens anti-kommunism och krigiska sida. Sedan blev han mer kritisk men i soldatisk-lojal anda fortsatte han att stödja Mussolini, även efter det att denne avsatts och bildat Salò-republiken (om Evolas förhållande till fascismen se även Hansen s. 50 et passim). Evola propagerade själv i Revolt för ett hierarkiskt samhälle, ett med metafysisk förankring i eviga värden såsom ridderlighet, ära, askes och med nedprioritering av kristendom. Men fascismen kunde för sin del inte bryta med kristendomen, då hade den förlorat allt stöd, både hos det italienska folket och samhällseliten. Den stödde sig också på den på 1800-talet grundade italienska monarkin, något som Evola dock gillade. Utan kungadöme i botten hade fascismen blivit för plebejisk och banal, ansåg han.

+++

I Revolt Against the Modern World vurmades det för idén om ett ariskt, nordligt urhem i Midgård, det polära Hyperborea, das Reich; detta är världens ideella centrum, mandalans mitt, meditationens mål och den axel som jorden och allt annat roterar kring (Revolt s. 17, 188). Samma vurm finner man i en annan Evolabok, The Mystery of the Grail; i den sägs bland annat att Malorys Morte d’Arthur nämner en mystisk roterande ö. Och detta kan ju passa in på det forna Midgård beläget där på nordpolen, roterande i splendid isolation på världens topp. Vad gäller Arthursagans Gral sägs denna av Evola vara en hednisk myt som först på senare tid (medeltiden) kapats av kristendomen. Det heliga, traditionella tusenårsriket ska byggas på hyperboreal-polar grund med symboler som Gral, dharmarāja, en riddare i skinande rustning; präster och klosterboende munkar har föga plats här.

Midgård eller ”det polära Hyperborea” (eller Thule, Aryiyana Vaejo, den vita ön, Apollos land) blir för Evola den mytisk-politiska symbolen för ansvarig, himmelsinriktad, solar, vertikal, patriarkal, ridderlig makt, en makt i direktkontakt med den metafysiska öververkligheten, det Ena, ”Gud” (som Evola iofs. undviker att nämna, antikatolsk som han är). Detta skapar en tradition som förs vidare till epoker såsom antikens Indien, Rom och högmedeltidens tysk-romerska rike. Denna polära tradition bör då ställas mot en ”sydlig, jordisk, matriarkalisk och lunar” tradition, yttrad i kristendom, islam och judendom. Så kan det vara, islam har ju sin halvmånesymbol. Och i mellanöstern skyr man förvisso den solstekta dagen och finner svalka i den månlysta natten. Men vad Evola missar är att kristendomen även har den solare Kristus, sägande ”jag är världens ljus”. Detta är i så fall tämligen ariskt...!

Dikotomin patriarkat-matriarkat hade för sin del bland annat belysts av Bachofen i Das Mutterrecht (1861) och denna skrift åberopade Evola i Revolt som stöd för sin idealbild av polär-solar religiositet, för himmelsförankrat imperium med betoning på manliga gudar såsom Zeus, Dyaus Pitr, Viṣṇu och hans avatarer. Dyrkan av dessa på vindomsusade, himmelssträvande berg ställs mot orgiastiska riter i skogen à la grekiska bacchanter. Kremering och upplösning i eld och luft ställs mot jordbegravning. – Det polära går igen i symbolen för stång, påle mm. i de hedniska träden Yggdrasil och Irminsul, båda i sin tur symboler för människans ryggrad där andliga krafter huserar (kundalīni).

+++

Idealmänniskan enligt Evola är alltså den fromme riddaren, kṣatriyan, den både mediterande och aktionsvillige tantristen, vad man kan kalla ”a both mindful and belligerent yogi”. Det är den Absoluta Människan, den självständige tigerryttaren (Ride the Tiger, 1961), rätt lik Jüngers anark och Nietzsches övermänniska. Samt bergsbestigaren; Evola var passionerad alpinist med boken Meditations on the Peaks (1974, engelsk översättning 1998) som yttring för denna vurm. Bergsbestigaren strävar uppåt, mot himlen; tankarna blir klarare över 4000 meter, hävdar han bland annat. Nietzsche fann för sin del övermänniskan i Schweiz’ alper. Och buddhisten Milarepa mediterade på bergstoppar i Himalaya. Sådant finner Evola stöd i när alpinismen blir en andlig livsyttring.

Evola kunde tolerera fascismen, den reellt existerande fascistregim han levde under i Italien. Men han var aldrig med i fascistpartiet och förblev en kritiker och outsider. Större hopp såg han i Tredje riket med dess rasreligion, dess betoning av ”heligt blod”. Evola var iofs. ingen rasfundamentalist och han ansåg att det viktiga var att nyktert ”återvända till traditionen”, medan nazismen kan ses som en mindre reflekterande, mer drabbande, ”folklig” (völkisch), på pånyttfödelse inriktad raslära. Nåväl, från 1933 och framåt föreläste Evola ofta i Nazityskland. Dels undervisade han radikalkonservativa cirklar, dels SS. SS imponerade på honom eftersom det var en orden med religiöst-andliga inslag, utan att vara sedvanligt kristet. Men därutöver var Evolas åsikter om ras anatema för SS; Evola ansåg att ras är ett tredelat begrepp, med biologisk ras, själslig ras och andlig ras som beståndsdelar, där det sista var viktigast. Detta var föga i linje med vad SS och Himmler ansåg. Så Evola förbjöds att tala för SS efter ett tag. Men efter 1943, när völkisch-fraktionen i SS förlorat mark mot Waffen SS’ paneuropeiska linje, kom Evola in från kylan igen (Coogan 1999 s. 315)

+++

I mars 1938 reste Evola till Rumänien. I huvudstaden Bukarest träffade han på en och samma dag Mircea Eliade och Corneliu Codreanu. Den förre var en andligt begåvad religionsvetare; den senare var en kristet förankrad fascist. Codreanu ska ha gjort stort intryck på Evola. (Enligt Hansen s. 80: ”Codreanu ... was definitely one of the very few indesputable ’heroes’ and models for Evola. Everything he wrote about him amounted to a panegyric...”.) Baserat på Hansen tycks det ha varit så att Evola år 1943, vacklande i stödet för den avsatte men av Skorzeny räddade och återinsatte Mussolini, stärktes av den ”legionärsanda” han fått i Rumänien, en anda som sa: lojalitet framför allt.

Sedan blev det Salò, Wien, bombanfall, och tillbaka i Rom 1948. 1951 blev Evola fängslad eftersom några lärjungar till honom bildat Fasci d’Azion Rivoluzionari (FAR). Evola säger själv att han blev frikänd i den följande rättegången; enligt Hansen (s. 91) blev det ”six months of detention”. Sedan, efter 1950, bildades en Evola-inspirerad orden kallad Ordine Nuevo, en utbrytargrupp ur Movimiento Sociale Italiano.

Kriget var över och traditionellt förankrad högerpolitik var tämligen död. Men i programskriften Men Among the Ruins (1953) gav Evola likväl ett politiskt recept. Staten skulle bevaras, den var bärare av ansvarig, legitim makt, av imperium; den skulle styra med bland annat planekonomi och elitistisk-hierarkisk differentiering; ingen egalitarism, ingen nivellering! Nationen och folket är maktbasen (ej arbetarklass eller medelklass eller ”individen-konsumenten”, så där som nihilist-liberalist-marxismen ansåg och anser).

Sedan, 1961, kom Ride the Tiger där den opolitiska människan blir idealet. Allt är så degenererat att restauration (à la Ruins) ej längre är möjlig. Andens aristokrat, den differentierade människan, den Absoluta Människan, ska uthärda allt, rida tigerns rygg tills djuret (= modernismens krafter) är utmattat och man kan kliva av och ta över föreställningen.

+++

Jag gör nu följande försök till sammanfattning av Evolas filosofiska idé.

I sitt Ruins-förord säger Hansen: Evola “is not really fighting against Bolshevism, Americanism, and consumer culture, but rather against contemporary man.” (s. 102).

Detta är Evola i ett nötskal: individen är i fokus, inte någon tyst majoritet, inga massmänniskor, inget kollektiv som det ryska "mir"; i stället, i den stora västerländska traditionen, är det den ensamme mannen i sin nattliga cell som måste begrunda världen och göra ett konceptuellt ställningstagande.

Det är individen som av egen, fri vilja måste skaka av sig modernism-materialismen och ge sig i kast med traditionell-metafysisk andlighet.

Detta kan hos Evola leda till överintellektualisering och steril tankeexercis; vi noterar det för the record. Men samtidigt framstår för denne läsare Evolas verk såsom ärligt känt; det är faustiskt, det är västerländskt. Som en faustisk man ser "evolianen" allt som riktat mot sig, först som ett hot, sedan som en utmaning. Slutligen intas hela världen, den moderna världen angriper dig – och du övervinner den, på jiu-jitsu-sätt, genom att vända dess egen kraft mot den; du bestiger tigerns rygg, du rider tigern tills den är utmattad och sedan kan du stiga av och ta över showen.

Detta är den idévärld Evola målar upp för oss; detta är Evolas intellektuella hjältesaga, som jag ser det.



Litteratur
Coogan, Kevin. Dreamer of the Day, F. P. Yockey, 1999
Evola, Julius. Meditations on the Peaks, 1998
.- Path of Cinnabar, 2009
.- Revolt Against the Modern World, 1934
.- Ride the Tiger, 1961
Hansen, H. T. Julius Evola’s Political Endeavors i Evola, Julius, Men Among the Ruins, 2002



Relaterat
Actionism
Ride the Tiger
Metaphysics of War
Safranski om Nietzsche

fredag 3 september 2021

Historisk podd med mig

In Swedish, about a Swedish pod cast I've contributed to. -- En ny podd med mig har sett dagens ljus. Den finns här och handlar om historia.



Svegot är en mediaresurs av ypperligt slag. Namnet Svegot uttyds för sin del "Svea- och Götaland". Man är ett mediehus som fokuserar på Sverige, därtill med nationalistisk vinkel.

Skapare av Svegot är Dan Eriksson och Magnus Söderman, som tidigare sysslat med nationell media såsom tidskriften Framåt, Radio Motgift med mera.

Nu har man Svegot. Som ger ut Nationalisten. Och som har flera poddradiokanaler.

En av dessa poddar är "På gamla och nya stigar" av Jalle Horn. Med bred och kunnig penselföring har man tidigare täckt in ämnen såsom Gustaf Fröding, R. E. Howards Conan, Njals saga, Rolandssången och annat intressant.

Nu senast var ämnet Oswald Spengler och hans historieverk. Alltså främst Västerlandets undergång (1918). Men även Människan och tekniken (1931).

Programmets titel är: Oswald Spengler och hans syn på vår faustiska kultur.

Jalle är redaktör och leder oss in i den spenglerska världen med passande inramning: Carl Orff, Carmina Burana. Sedan så är jag gäst och jag kommer med inpass.

Så vitt jag kan bedöma är detta en utmärkt podd. Det var trevligt att medverka; det finns en "tonträff" i det hela. "Tight but loose", liksom. Lyssna här.



Relaterat
Podd om Spengler
En annan podd med mig: om sf
Sf-podd, del 2
Bokrecension här på bloggen: Människan och tekniken