In Swedish. -- Ryssland är på tapeten. I och med Ukrainakriget. Jag bloggade nyss om en annan aspekt av "rysk krigsmakt", nämligen Afghanistankriget 1979-1989. Härmed något liknande men mer aktuellt: den reformering och förstärkning av den ryska krigsmakten som skett efter 2008.
Detta är recension av följande bok: Jörgen Elfving. Putin rustar Ryssland – den ryska björnen vaknar till liv. Stockholm: SMB, 2014.
Denna bok beskriver ryska militärreformer från 1992 och framåt. Författaren, Jörgen Elfving, är före detta officer i svenska armén (övlt). I denna bok har han täckt in hela det ryska försvaret, från armé och flygvapen till marin mm. Hur såg ryska försvarsmakten ut 2014 i ljuset av den modernisering som pågick? Denna fråga besvaras i boken. Och det hela torde kunna intressera även dagens läsare.
Det inlägg ni nu läser rubriceras ”recension”. Och för att få recenserandet undanstökat kan det sägas att Elfvings bok i stort sett är rekommendabel. Att skriva neutralt och ”evidensbaserat” om Ryssland är idag inte lätt, inte ens 2014 då boken kom var det lätt, men Elfving lyckas överlag med det. Boken är faktaspäckad och är delvis skriven i formulärform; dock piggas man upp av strängt taget onödiga, men roande tillbakablickar på tsartidens armé-, flyg- och flottväsen. Sovjettiden som bakgrund belyses också nöjaktigt.
I det följande kommer jag att gå igenom bokens innehåll; jag återger fakta och synvinklar som både kan vara nyttiga för dagslägets syn samt vara intressanta i vid mening. Fokus ligger på armén men vi kollar även in de andra vapengrenarna i den mån vi känner för det. Därtill kommer vi att inflika reflektioner och fakta från källor som uppstått efter 2014. Så det nedanstående är en vid diskussion om Rysslands krigsmakt av idag; Elfvings framställning är utgångspunkten och huvudkällan. På slutet en strategisk slutsats av undertecknad.
Utvecklingen 1991-2008
Ryssland är historiskt en fastlandsmakt och har alltid haft prio på armén, även om sjö- och flygstridskrafter också varit nämnvärda. I sin studie säger sig Elfving ha utgått från ”öppna källor som följts under en längre tid. ... [T]ill skillnad från sovjettiden är idag den ryska öppenheten betydande.” [s. 7] (Min LS kommentar till detta är: sovjettiden är idag onekligen historia – men – vad gäller läget i Ryssland så var öppenheten kanske större 2014 än idag, 2022; jag tänker här på krigstillståndet till följd av Ukrainakriget.)
Sovjetunionen upphörde formellt 1991. Dess femton delrepubliker blev då alla självständiga stater. Den största, lika med Sovjets forna kärnland, Ryssland, blev den i sammanhanget dominerande staten; på ruinerna av det som varit Sovjetunionen blev Ryssland hegemonen, den stat som utövade hegemoni, dvs. ett slags informell dominans.
Ryssland av idag kallas ”Ryska federationen” eller ”Russian Federation”. Det har man hetat sedan 1991, då Sovjetunionen upplöstes. Sedan 1993 är man en federal presidentstyrd republik, under Putin med markant auktoritära drag.
Det nya Rysslands armé har länge varit i ett betänkligt skick, visat bl.a i Tjetjenienkrigen 1994-1996 och 1999-2000. Problemet med ryska armén denna tid var generellt/doktrinärt en för stor och omodern armé med därtill för stor förlitan på kärnvapen.
+++
Rysslands förste ledare, Boris Jeltsin, försökte hålla militären på gott humör samtidigt som han inte gav dem några nämnvärda resurser för modernisering mm. Vladimir Putin, som ledde Ryssland under det andra Tjetjenienkriget, hade dock större gehör för försvarsmaktens behov. Några omedelbara resultat i upprustning och reformering kom dock ej förrän efter Georgienkriget i augusti 2008. Elfving: ”[Georgienkriget] blev en viktig strategisk seger för Ryssland och satte stopp för planerna på en utvidgning av NATO med Georgien och Ukraina som möjliga nya medlemmar i alliansen.” [s. 11]
Georgien-kriget varade cirka en vecka i augusti 2008. Jätten Ryssland vann förvisso mot dvärgen Georgien men det hela gick inte som på räls. Strategiskt vann man Georgienkriget men taktiskt-operativt var läget dåligt. Ty kriget ”uppenbarade på ett obarmhärtigt, och genant, sätt bristerna i de ryska stridskrafternas utrustning, organisation och förmåga. Trots att kriget kunde betraktas som en framgång fanns det brister, i första hand avseende ledningssystem, underrättelsetjänst, samband, elektronisk krigföring, med mera.” [s. 11-12] Med andra ord, ryska armén släpade efter inom sektorn C3I, command, control, communications and intelligence.
C3I
2008: Ryssland insåg att man måste bättra sig inom C3I.
Elfving nämner inte uttryckligen det följande – men – läget var sådant att ryska armén nu måste modernisera sig med datorer och elektronik, så som NATO gjort för länge sedan. Under Gulfkriget 1990-91 excellerade väst i sina C3I-förmågor och långt om länge måste Ryssland ta efter detta mönster; det insåg ryssarna själva.
Ryssland beslutade sig därför, hösten 2008 i Georgienkrigets kölvatten, för att modernisera försvaret. Man kallade det inte uttryckligen ”reform”, det ordet var lite utslitet då i dessa sammanhang, så man talade om ”att ge de ryska stridskrafterna ett nytt utseende” [Elfving s. 12].
Nåväl, ett långsiktigt reformprogram inleddes. Brigad skulle bland annat bli arméns grundenhet; mönstret regemente-division-armé, med sovjetrysk tradition, avskaffades. Det visade sig dock svårt att få till funktionella brigader så det hela resulterade i att nivån under brigad, bataljon/bataljonsstridsgrupp, ofta blev grundenhet. Antalet officerare minskades liksom antalet skolor; man kan gissa att de senare ofta hade dubbleringar (olika skolor undervisade i samma ämnen) så detta var i så fall förnuftigt. Dessutom avskaffades bruket med fredstida regementen/kaderförband; alla förband skulle nu ha samma höga beredskap/tillgänglighet.
Målet var en försvarsmakt (alltså armé, flotta, flyg – allt) år 2012 som omfattade en miljon man. Det hela innebar också upprustning och modernisering; åtskilliga triljoner rubler skulle tillföras försvaret. Dessa rubler blev också tillgängliga; under 2010-talet tjänade Ryssland en hel del på att sälja gas och olja. Och själva huvudskälet till denna upprustning var att man kände sig hotade av NATO’s utvidgning; den västliga försvarsalliansen stod och står under 2000-talet bokstavligen vid Rysslands gränser. Visst kunde de forna lydstaterna som de i Baltikum plus Polen känna trygghet av att vara med i NATO, det hör förstås också till bilden. Förtrycket av randstater under Sovjettiden ska inte historiskt glömmas bort.
Läget idag (2014-)
För en översikt över det ryska försvaret idag, låt oss börja med att se på armén, de ryska markstridskrafterna. De indelas i följande truppslag: motoriserat infanteri, stridsvagnsförband, artilleri- och raketförband, luftvärnsförband samt underhållsförband. Därtill kommer ”specialförband” till vilka bl.a. räknas spaningsförband, ingenjörsförband, NBC-skyddsförband och telekrigsförband. För markstridstrupp har man dessutom ett fristående vapenslag i form av de luftburna trupperna, VDV, varom mer nedan.
En nutida rysk motoriserad skyttebataljon kan [enligt Elfving s. 79] ha tre kompanier motoriserat infanteri, ett granatkastarkompani, en sk. granatsprutepluton, en pv-pluton samt stab, spaningspluton, pionjärpluton samt tross- och sjukvårdspluton. I strid tillförs i regel en stridsvagnspluton; detta var iaf. en sovjetisk specialitet och traditioner dör långsamt. Och även utseende i övrigt för en sådan här motoriserad skbat var detsamma under sovjettiden. – Pansarbataljon har tre pansarkompanier mm.; också här är strukturen i stort som under sovjettiden. Det nya är tillförseln av datoriserade ledningssystem.
Det vanligaste handeldvapnet för den ryske soldaten är AK-74M med 5,45 mm kaliber. En nyligen införd AK är AK-12. Sedan finns förstås allt som behövs i vapen- och stridsfordonsväg för en nutida armé: ksp, pansarvärn, stridsvagnar (med modell Armata som en nyhet efter T-72 och T-90) samt pansarbandvagnar mm. mm., i stort sett av modernt och uppdaterat slag. Stridsvagnar av typ T-54 och T-62 har utgått, men T-72:or torde ännu användas. – På s. 105 i Elfvings bok finns en bild på vad som ser ut som en svensk Bv 206 (se bild ovan); dock är detta fordon ryskt och heter GAZ-3351. Elfving säger inget mer om den men enligt Wikipedia är denna bandvagns förekomst i Ryssland lika med en överföring av Hägglunds koncept; fordonet tillverkas på licens av ryska GAZ Group. Fordonstypen torde endast ha marginell användning i ryska armén, såsom fraktfordon för ingenjörsförband mm.
Flottan
Vi övergår nu till en titt på ryska flottan [Elfving s. 110ff]. Under den tidiga sovjetepoken spelade marinen liten roll. Det fanns inget direkt marint hot och de före detta tsarryska sjöofficerarna ansågs opålitliga. På 30-talet (andra femårsplanen, 1933-37) inleddes dock ett marint förnyelseprogram, men andra världskriget hejdade det hela. Under Stora fosterländska kriget spelade sovjetmarinen en underordnad roll. Det enda slagskepp man hade i Östersjön var Marat, som sänktes av Stukapiloten Hans-Ulrich Rudel i en legendarisk räd, 23 september 1941 (han fällde en av de två 1000-kg bomberna ifråga). Några ryska slagskepp har sedan aldrig sjösatts eller opererat i Östersjön, endast kryssare.
Efter Tysklands nederlag 1945 kunde sovjetmarinen överta rätt många före detta tyska fartyg. – På s. 111 anges den sovjetiska marina utvecklingen (i stort, inte bara i Östersjön) enligt dessa hållpunkter:
. 1945-1955: stöd av markstridskrafterna.1985 nådde sovjetflottan sin styrkemässiga kulmen. Enligt västkällor hade man god förmåga inom bland annat ”minkrigföring, sjömålsrobotar och taktiska landstigningar” [s.112].
. 1955-1960: bryta motståndarens sjöförbindelser.
. 1960-1970: nedkämpa motståndarens hangarfartygsgrupper och landbaserade resurser.
. 1970-1985: nedkämpa motståndarens hangarfartygsgrupper och landbaserade resurser.
. 1985-1991: nedkämpa motståndarens hangarfartygsgrupper och landbaserade resurser genom vedergällningsangrepp.
Efter Sovjets fall övertog Ryssland huvuddelen av den ryska flottan men det hela var till föga nytta. Gamla fartyg rostade bort och skrotades, nybyggnationen avstannade och övningsverksamheten var låg.
+++
Ryssland har alltså idag hämtat sig ur 1990-talets/tidiga 2000-talets svacka. Likt det övriga försvaret har flottan upprustats; även om sovjetiska nivåer inte uppnåtts så har förvisso ryska marinen stärkts. I marinen ingår idag både över- och undervattensfartyg, marininfanteri och marinflyg. Den är uppdelad på Norra marinen (Murmansk), Östersjömarinen (Leningrad), Svartahavsmarinen (Sevastopol) och Stillahavsmarinen (Vladivostok). Därtill har man Medelhavseskadern, ”vilken i februari 2014 omfattade 12 fartyg. Fartygen i eskadern roteras ur samtliga mariner och en liknande styrka fanns i Medelhavet under sovjetperioden och fram till 1992.” [s. 113] LS: denna styrka, 5th Operational Squadron, var grunden för den ryska insatsen i Syrien 2015-2017. Den är baserad i Tartus (antikens Antardus) i Syrien samt i Sevastopol.
Ryska flottans flaggskepp idag är hangarfartyget Amiral Kuznetsov. Det har anor från sovjettiden (sjösatt 1985) men blev fullt operativt först 1995; som en kuriositet kan nämnas att det är oljeeldat, ej atomdrivet. Övriga nämnvärda ryska örlogsfartyg av idag är till exempel svartahavsmarinens flaggskepp, robotkryssaren Moskva, samt Norra marinens fregatt Viceamiral Kulakov. Mer i detalj så har marinen förnyats under 2010-talet med tillförsel av nya fartyg, framför allt ubåtar. De två amfibieattackfartyg man beställde av Frankrike fick man dock i slutändan inte köpa, och detta av politiska skäl (Ukrainakrisen 2014); de såldes istället till Egypten. – Det ryska marininfanteriet var för sin del 2014 förhållandevis svagt, med föga toppmodern materiel.
Flygvapnet
Vidare i Elfvings bok, nu om flygvapnet [s. 129 ff]. Det sovjetiska flygvapnet (närmare bestämt dess marinflygsdetalj) sägs ha bombat Berlin i augusti 1941, men det var en engångsföreteelse. Liksom marinen var flygets roll i stort under Stora fosterländska kriget att stödja markstridskrafterna. I övrigt kan nämnas att luftkriget på östfronten, jämfört med hur det var på västfronten, var lågintensivt.
Efter kriget tillkom en ny luftkrigs-vapengren, fjärrflyg lika med strategiskt bombflyg. Därtill var transportflyget ett eget flygslag. Därtill fanns frontflyget, avsett för understöd av markstriden. Man kom snabbt in i jetåldern; 1952 sägs flygplanparken till 85,5% ha bestått av jetflygplan [s. 130]. 1990 hade sovjetflyget 6.079 flygplan av olika typer, däribland stridshelikoptrar som Mi-8 och Mi-24.
Likt armén förnyades det ryska flygvapnet efter Georgienkriget 2008. En del system har förvisso sovjetursprung men har moderniserats, på samma sätt som USA moderniserat exempelvis F-18 Hornet från 70-talet fram till idag. Fjärrflyg: Tu-22M3, Tu-95MS, Tu-160, hkp Mi-8. Jaktflyg: Su-30SM, Su-35S, Mig-29SMT, Mig-35S, T-50/PAK FA. Attackflyg: Su-25-SM (modernisering av gamla Frogfoot), Su-34 (av detta plan ska man ha cirka 150-200 stycken). Arméflyg: hkp Ka-51, Mi-28H ”Nattjägaren”, Mi-35M (modernisering av gamla trotjänaren Mi-24), Mi-8-MTSj.
Bemanning
Elfving har ett helt kapitel om ”bemanning”, om manskap och officerare i dagens ryska försvar. – Kort kan sägas om armén härvid: förr, under sovjettiden, var arméns manskap värnpliktigt. Idag ska det vara både yrkessoldater och värnpliktiga. Yrkessoldater fanns redan under Georgienkriget, men de gjorde enligt uppgift inte så bra ifrån sig där. [Källan för detta är en analys av Georgienkriget 2008, utrett på engelska av ett förmodligen svenskt författarpar, Carolina Vendil Pallin och Fredrik Westerlund; se här.]
Yrkessoldater är alltså inget universalmedel för att uppnå målet ”smal men vass armé”. Men en kombination yrkessoldater-vpl är dock bra för att ha kontinuitet i organisationen, ha ständig tillgänglighet/beredskap för förbanden. Däremot, med endast värnpliktiga, tenderar man att få toppar och dalar i tillgängligheten.
För försvaret som helhet gällde för 2014 (när Elfving skrev sin bok) att allmän värnplikt rådde för män mellan 18 och 27 år (2009 var tiden för grundutbildning 12 månader lång). För kontraktsanställda/yrkessoldater gällde att de skulle vara mellan 19-35 år gamla och ha någon form av gymnasieutbildning.
Övriga vapengrenar
Förutom armé, flygstridskrafter och marin har Rysslands försvar dessa vapengrenar: strategiska robottrupper, rymd- och luftförsvarstrupper, samt VDV, lika med luftlandsättningstrupper. Härmed något om dessa.
Först robottrupperna. Enligt Elfving s. 39ff är dessa del i den ryska sk. kärnvapentriaden, där de andra två delarna är marinens kärnvapenbärande ubåtar samt fjärrflygets bombplan. Grunden till robottrupperna las med erövrade tyska V2-raketer samt tvångsenrollerade tyska ingenjörers arbete från avk:s slut och in på 50-talet. Kapustin Jar blev robotskjutfält. Man utvecklade ballistiska robotar beväpnade med stridsspetsar av kärnvapentyp eller konventionell typ. Själva vapenslaget ”robottrupper” bildades 17 december 1959. Nya robotar utvecklades under hela sovjeteran. Efter Sovjets upplösning fick vissa före detta sovjetrepubliker, nu självständiga stater, kärnvapen på sin lott. Men 1996 hade samtliga kärnvapen överförts till Ryssland.
Byråkrati: ”År 1997 slogs de strategiska robottrupperna samman med rymdstridskrafterna och luftförsvarets rymd- och robotförsvarstrupper, men delades i juni 2001 upp i de strategiska robottrupperna respektive de kosmiska trupperna.” [s. 42]
Fler byråkratiska penndrag: de sistnämnda kosmiska trupperna blev 2011 grund för en ny vapengren, rymd- och luftförsvarstrupperna. Man skulle möta både hot från luften och rymden; att Europa samtidigt planerade att skaffa ett amerikanskt antirobotförsvar sägs ha bidragit. [s. 48]. USA tycks ha tagit efter Ryssland genom att 2019 skapa en liknande rymdförsvars-vapengren, US Space Force. (Den blev därmed USA:s sjätte vapengren jämte armé, flygvapen, flotta, marinkår och kustbevakning.)
Rysslands rymd- och luftförsvar, som alltså är ännu en vapengren jämte robottrupper, armé, flyg och flotta mm, ska [s. 48]:
. upptäcka uppskjutningar av ballistiska robotarRymdförsvarets material utgörs av radarstationer, luftvärnsrobotar och antiballistiska robotar. [s. 52] För försvaret av Ryssland använder man luftvärnsrobotar med kort, medellång och lång räckvidd [s. 49]. Vissa luftvärnsrobotförband tillhör dock flygvapnet [s. 51].
. förvarna om robotangrepp
. bekämpa fientliga robotar
. skydda stats- och försvarsinstallationer, stridskraftsgrupperingar, städer och industrier
. följa föremål i rymden
. upptäcka hot mot Ryssland i och från rymden
. skjuta upp satelliter för både militär och civil användning
Luftlandsättningsförband
Så något om VDV: luftlandsättningstrupperna. Efter Elfving s. 58 ff.
Sovjet var tidigt ute med att sätta upp luftburen trupp. Det mest spektakulära var fallskärmsförband och redan 1930 genomfördes en övning för detta: soldater med fallskärm på ryggen hoppade från ett bombplan typ TB-3 [s. 58]. Man satte upp flera fallskärmsförband med inalles 50.000 man, men under Stora fosterländska kriget genomfördes rätt få luftlandsättningar. En gjordes under slaget om Moskva vintern 1941-1942; den sista gjordes ”i slutet av september 1943 i samband med övergången av Dnjepr då en tillfälligt sammansatt fallskärmskår med tre brigader med mera fälldes i syfte att hejda tillförsel av tyska förstärkningar och underlätta Voronezjfrontens anfall över och söder Dnjepr” [s. 59-60]. Denna styrka sägs ha landat mitt i en tysk pansarstöt varmed den, fallskärmsstyrkan, blev förintad.
Att så få fallskärmsoperationer gjordes berodde generellt på bristen på tillgång till transportflygplan. Det fanns även ”brister i förmågan att planera och genomföra luftlandsättningsoperationer” [s. 60]. – 1946 avskildes luftlandsättningsförbanden ur flygvapnet och blev del av Stavkas reserv, vilket torde kunna ha inneburit att de nu blev en egen vapengren. På sikt tillkom stora transportplan samt pansarskyttefordon som kunde fällas med fallskärm. Sådan ”llpsk” såsom BMD-1 kunde fällas med två man sittande i den; den första dylika fällningen skedde 5 januari 1973 med löjtnant Margelov ombord. Han var son till general Margelov, som på 50-talet blev chef för luftlandsättningsförbanden. Som tack för sina stora insatser för vapengrenen kom generalen att kallas ”fallskärmssoldat nummer 1” [s. 61].
Under sovjettiden var luftlandsättningstruppen talrik (cirka 100.000 man). Även under postsovjetisk tid har de utmärkt sig; i Tjetjenien, Georgien samt som fredsbevarande trupp Jugoslavien. Intressant var att man i Georgien 2008 inte uppträdde ”som divisioner och regementen utan i form av bataljonsstridsgrupper” [s. 62]. Med andra ord, bataljonsstridsgruppen, ”BTG”, Battalion Tactical Group, är numera grundformen för all högre stridsverksamhet, vilket enligt mig är en tendens i hela världens moderna arméer. En bataljon har tillräckligt med eldkraft för att kunna operera tämligen självständigt.
Huvudfordonet för VDV var 2014 psk-vagnen BMD-2, som då hade 40 år på nacken (s. 65). Sedan kom bl.a BMD-4.
Elfvings bok kom alltså 2014. En uppgift från 2015 som jag inhämtat är att VDV räknar 45.000 man. Det är en halvering jämfört med sovjettiden men ändå en aktningsvärd styrka – en styrka som Rysslands grannar alltså måste ta med i sina beräkningar, jämte den upprustade ryska armén och allt annat.
Slutsats
Slutsatsen då, om Ryssland militära förmåga idag? Elfvings bok är som sagt upplysande och jag baserar det följande på den samt diverse ur egen fatabur.
Som antytts har ryska arméns modernisering i mångt och mycket handlat om att förbättra ledning och sambandselement. Ökad användning av datorer och elektronik (såsom ”införande av datorstödda ledningssystem”) samt göra förbanden ”smalare men vassare”; detta är, så vitt jag kan se, ledmotivet. Man har så att säga på ett tekniskt-praktiskt plan ”Nato-iserat” armén, gjort den modernare; gjort den till mindre av en klubba, mer till ett svärd. Idén från sovjettiden med stora, delvis omoderna pansarförband, stödda av talrikt artilleri och (potentiellt) kärnvapeninsats, har övergetts; nu gäller mindre men eldkraftigare bataljonsstridsgrupper ledda inom en brigadstruktur.
Kärnvapnen finns ännu kvar men under dessa är man kapabla till ”flexible response”, ett behov man såg redan under FN-insatsen i forna Jugoslavien på 1990-talet. Läxan ”flexible response”, alltså förmågan hos en försvarsmakt att kunna utkämpa krig av skilda slag, gjorde NATO redan i början av 1960-talet. Sovjet, tryggt i sin kontinentala fästning, hade då inget behov av att frångå sin doktrin med en massarmé med stora mängder pansar; den tjänade landet väl, såsom i Tjeckoslovakien 1968, som ju var en sovjetrysk ockupation av ett grannland, utförd med pansardivisioner i spetsen. Senare (1979) invaderade Sovjeryssland Afghanistan och då märktes att den massiva pansaramén var ett trubbigt instrument för aktuell krigsskådeplats. Men man anpassade sig taktiskt (ett exempel på sk. tactical adaption); efter inledningsskedet nyttjade man i huvudsak Spetsnaz och lokala förband för att strida mot gerillan.
Post-sovjetiska försök att stärka försvaret gjordes enligt idén om en smalare och vassare försvarsmakt. Målet har, i stort sett, uppnåtts idag år 2022. Det ekonomiska uppsvinget under 2010-talet möjliggjorde iaf. höjda försvarsbudgetar. Men riktigt hur djupt reformer och materielförnyelse nått är svårt att säga. Hur Ukrainakriget ska utvecklas är tämligen svårt att i skrivande stund (april 2022) sia om.
Men man kan åtminstone säga detta: sedan Tuchatjevskis arméreformer på 1920-talet har den ständiga ryska strävan varit att föra kriget in på fiendens territorium. Och det ser vi exempel på i Ukraina idag 2022. Ryssland är en geopolitiskt fokuserad, expansiv makt. Och då är slutsatsen att Rysslands grannar, inklusive Sverige, bör hålla garden uppe mot denna makt. Särskilt idag, då man tydligen stärkt sig efter svackan som rådde under 1990- och tidigt 2000-tal.
Relaterat
Pansargrenadjärinfanterifänrik
Afghanistankriget 1979-1989
Burning Magnesium -- presentation på svenska
Trotylstorm i öster (2018)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar