Ryssland kan ses som en expansiv stormakt... och i så fall så har det alltid varit det. Från begynnelsen som "Storfurstendömet Moskva" har Ryssland expanderat. Avsaknaden av naturliga gränser har gjort att grannar, inklusive Sverige, behövt "hålla garden uppe". Ur svensk-nationalistisk synpunkt är detta lärdomen, igår, idag och imorgon; detta är den grundattityd man som svensk nationalist måste ha. -- Ett av många länder som Ryssland försökte (men misslyckades) att ta var Afghanistan. Härmed berättelsen om Sovjetrysslands krig i Afghanistan. Fokus ligger på de militära operationerna, och inte på politik. Men generellt kan man säga att detta krig illustrerade Rysslands eviga geopolitiska strävan, att dominera det eurasiatiska hjärtlandet. Och en artikel på bloggen som redogör för geopolitik, Eurasien och dess hjärtland finner du här.
Sovejtunionen invaderade Afghanistan 1979. Det blev början till ett drygt nio år långt krig.
Invasionen
Sovjet hade gett Afghanistan bistånd sedan 1950-talet. Bland annat hade man hjälpt till att bygga upp dess armé. Därför kunde man enkelt göra dess fordon obrukbara vid tiden för den sovjetiska invasionen, julen 1979. Till exempel tog man bort bilbatterier som led i ”vinterrutiner”.
Sovjet hade även trupp inne i landet. En sådan förtrupp intog nu Kabuls flygplats. Inom kort flögs över 5.000 sovjetiska soldater med materiel in. Det var delar av 105. luftburna divisionen. Senare flögs även 103. och 104. luftburna divisionerna in. Operationen understöddes av attackflyg, men mycket strid förekom inte.
Juldagen anföll två sovjetiska kolonner på marken, över gränsen mellan Sovjet och Afghanistan. Med pansardivisioner i täten svepte de ner längs de två huvudvägar som leder genom Afghanistan. Spetsarna möttes i Kabul, huvudstaden. Allt motstånd slogs ner.
27 december besatte specialtrupper (Spetsnaz) presidentpalatset och mördade president Amin. Marionetten Babrak Karmal installerades istället.
Krigsförloppet
Från december 1979 till mars 1980 slogs Röda armén på bred front i landet. Men motståndarna, afghanska muslimer, tillämpade gerillataktik. Sovjet började därför föra antigerillakrig. Man använde till exempel taktiken ”attackhelikoptrar samverkande med patruller på marken”.
Under höjdpunkten av denna inledande fas satte Sovjet in cirka 100.000 man, men endast 15% av dessa användes för att bekämpa gerillan. Huvudansvaret för operationerna kom att ligga på Spetsnaz och den reguljära afghanska armén. Efter åtta års krig var gerillan visserligen en kraft att räkna med, men den utgjorde inget större hot. Den kunde inte ta och hålla strategiskt viktiga punkter.
Sovjetiska förluster under kriget var förhållandevis små. Inalles dog cirka 14.000 sovjetiska soldater i Afghanistan. Förlustnivån var faktiskt lägre än i dåvarande, inhemska sovjetiska militärområden, som exempelvis det vitryska. Där brukade dödsfall regelmässigt inträffa under övningar med skarp ammunition och dylikt.
Moralen i sovjetiska förband i Afghanistan var, om inte på topp, så i alla fall nöjaktig. Procentuellt sett deserterade avsevärt fler under andra världskriget än under Afghanistan-kriget.
USA:s roll
USA stödde gerillan från första början. President Reagan hade också stöd från kongressen för att förse gerillan med vapen. Man använde Pakistan som mellanhand i den praktiska leveransen. Sovjetiska vapen var vad gerillan främst ville ha, eftersom Afghanistan sedan 50-talet var del av den sovjetiska militära kulturen. Egypten hade sovjetiska vapen och var villigt att hjälpa USA. Automatkarbiner, minor, granatkastare och lv-vapen skeppades från Egypten till Pakistan på amerikanska plan, hyrda av CIA. I gengäld fick Egypten köpa modern amerikansk utrustning.
Från 1985 överfördes även amerikansk utrustning till gerillan, främst den avancerade lv-roboten Stinger. USA lät tillverka egna ”sovjetiska” vapen när lagren inte räckte till. Kinesiska vapen slussades till Afghanistan i stora mängder.
Vapnen överfördes till Afghanistan via Pakistan. Men Pakistan ville inte att gerillan skulle bli för mäktig. Ibland såg man till att de tyngsta vapnen, såsom lv-robotar och granatkastare, ej överfördes till gerillan.
Vissa amerikaner såg Afghanistan som en parallell till deras eget Vietnamkrig. En kongressledamot sa detta om vapenhjälpen till gerillan:
Jag såg detta som ett försök att besegra sovjeterna på slagfältet. Vi förlorade 58.000 man i Vietnam. Ryssarna har kanske haft 25.000 döda i Afghanistan. Jag förmodar att de är skyldiga oss 33.000 döda.Detta var den makabra matematik denne kongressman använde. Men vad man ska komma ihåg är att Afghanistan är ett mycket mindre land än Vietnam. Vi nöjer oss med att ange befolkningsssiffror: Afghanistan 40 miljoner (2021), Vietnam 96 miljoner (2019). Detta kan ge viss proportion på huruvida Afghanistan var "Sovjets Vietnam" eller inte.
[Arney s. 157]
Slutet
Sovjet bestämde sig till slut för att retirera från Afghanistan. Kriget hade blivit för kostsamt. Ansvaret överfördes till den reguljära afghanska armén. Den lyckades hålla stånd mot gerillan länge och väl. I mitten av 90-talet övertogs emellertid makten i Afghanistan av en ny muslimsk gruppering, talibanerna. Det var en yngre generation muslimska ledare som stred mindre inbördes än den tidigare gerillan.
De sista sovjetiska förbanden lämnade Afghanistan i början av 1989. Den 15 februari stannade en olivgrön GAZ-jeep mitt på bron över Amu Darja, gränsflod mellan Afghanistan och Sovjetunionen. En man klev ur och gick till fots den sista biten. Det var general Boris Gromov, sovjetisk ÖB på platsen. Han var den siste sovjetiska soldaten att lämna Afghanistan. Bakom sig hade Röda armén ett ödelagt land med över 100.000 döda, sårade eller på flykt.
Rent militärt hade Sovjet inte vunnit mycket på det hela, men man hade inte förlorat så mycket heller; förlusterna var inte på ”Vietnam-nivå” så att säga. Men som sagt hade Afghanistankriget varit ekonomiskt kostsamt. Och detta var förvisso en bidragande till Sovjetunionens upplösning, som inträffade strax efter detta.
Ögonvittne 1: Vladikin
Härmed en ögonblicksbild från striderna, hämtad ur helikopterpiloten Y. I. Vladikins dagbok för 1986:
15 november. Landsättning av trupper på Svarta berget. I 30 minuter var allting tyst, sedan började stenarna skjuta – så många ställningar var det. Mi-8:orna är nedanför, vi ovanför. De i Mi-8:orna måste verkligen vara modiga: landningsplatserna är svåra att nå och det är tusentals trupper som ska landsättas. Fientlig eld kommer från varje klippa. Redan kretsar jag runt landningsplatsen en andra timme. Väldigt lite ammunition kvar. Vi använder våra resurser sparsamt och skjuter bara på tunga kulsprutor. Flera gånger har vi slagit ut ksp-besättningar, men varje gång skyndar en ny för att ta dess plats. Vitya Buyashkin passerar över bergstoppen där vi alldeles nyss slog ut en ksp. Rakt framför mina ögon, rätt på Buyashkin – flera skurar ksp-eld. Jetmotorns högra sida skadades allvarligt, motorkåpan sköts bort. Nikulin, piloten, nödlandade utan att kommunicera på radio. Han täcktes av Matveev. Gergel och jag stannade över landningsplatsen. Nikulin landade normalt. Jag skrek åt honom: ’Släng klossarna överbord.’ Han hörde inte. Alla lever men två av oss är skadade. Feodorich kommer förmodligen inte att kunna flyga igen. Piloter kan flyga utan ben men inte utan armar. Vitya Buyashkin startade samma dag men återvände inte till flygfältet. Vi plockade upp honom på kvällen...”
[Borovik s. 73]
Ögonvittne 2: Borovik
Artyom Borovik tjänstgjorde som krigskorrespondent ibland annat Nicaragua och Afghanistan. Här berättar han om en strid i de afghanska bergen 1987. Han följer en avdelning fallskärmsjägare:
Jag tittar genom kikaren och ser ungefär 20 rebeller som rör sig snabbt längs flodbädden i fjärran. Alla är beväpnade, men jag kan inte avgöra exakt vilken sorts vapen de bär.
Vi är så tysta att man kan höra en nål falla. Zherelin väser något till Kozlov över radion.
Vi låter rebellerna komma så nära oss som möjligt. Kozlov har spärrat av flodbädden bakom dukhis [= gerillasoldater] och håller på att dra åt snaran kring dem. Om dukhis tar sig genom växtligheten kommer de att möta våra trupper. Om de försöker ta sig mellan bergen kommer de också att få ett varmt mottagande.
Vilt skjutande bryter ut där nere. Mörkret genombryts av oregelbundna flammor från handeldvapen. Ungefär ett dussin rebeller flyr mot högra flodbanken. Många faller till marken, fem eller sex kastar sig ner bakom klippor. Några ögonblick senare öppnar de eld för att täcka rebellerna som försöker slå sig mellan oss och det närmsta berget. Det dånar till höger och vänster om mig – Dzhabarov och Kirillov avlossar sina automatkarbiner mot tre dukhi som försöker kringgå oss till vänster.
Sedan börjar fyrverkeriet. Spårljuset skär mörkret i strimlor. Flera spårljusfragment landar till vänster om Zherelins bunker och antänder några växter. Radiomannen är nu ensam; Zherelin rusar runt mellan våra eldställningar.
Plötsligt upphör eldgivningen nedanför oss. Kozlov har slagit ut alla ställningar vid flodbädden.
Tre dukhi besvarar fortfarande elden från växtligheten. Det ser ut som om någon dragit röda och gula trådar över natthimlen. Men snart försvinner de glödande trådarna i mörkret. Inga dukhi finns kvar.
Striden har varat i tio minuter.
[Borovik s. 68f]
Diverse
. Gerillan omfattade under kriget cirka 100.000 man. Den hade baser i Pakistan. Den kallades ”mujahedin”, vilket lär betyda ”det heliga krigets (jihad) soldater”.
. Den mest kända sovjetiska attackhelikoptern som användes i kriget var Mi-24. Den var tvåsitsig och var beväpnad med automatkanoner, raketer, pv-robotar eller bomber. Toppfarten var 300 km/h.
. Den amerikanska lv-roboten Stinger var bärbar och kunde avlossas från axeln. Den hade infraröd målsökning och kunde träffa mål upp till 4 km höjd. Sedan gerillan hade försetts med Stinger tvingades de sovjetiska helikoptrarna flyga på avsevärt lägre höjd än tidigare; man fick ”konturflyga” för att undgå upptäckt. Man måste även nyttja motmedel såsom fällning av IR-distraherande facklor ("flares") och dämpning av flygfarkosters jetutblås ("exhaust baffles"). På detta sätt kunde Stingers rätt allvarliga hot i någon mån mötas.
Källor
George Arney. Afghanistan. 1990
Artyom Borovik. The Hidden War. 1990
Relaterat
Östeuropa -- kärnlandet i Eurasien
Det moderna slagfältet
Gulfkriget
Karta ritad av LS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar